Jaktmark utspelar sig i de dalsländska skogarna under älgjakten. Embla, som varje år ingår i ett jaktlag tillsammans med sin morbror Nisse, har tagit semester och bytt hemmet och Göteborg mot höstdoftande skog och kalla jaktstugor. Men det här året bjuder givetvis inte på den avkoppling hon hoppats på. Efter några märkliga incidenter där först en person i jaktlaget, och sedan en av hundarna, skadas, avbryter de för ett par dagar jakten. De ska återuppta den nästa helg är tanken, men under uppehållet försvinner två män ur det andra jaktlag de delar mark och älgkvot med. Den ene hittas snart död nedanför en klippa, och man kan senare konstatera att han knuffats. Embla Nyström befinner sig mitt i en utredning där man har ett mord och ett försvinnande att lösa, och så väl jakten som hennes semester går åt fanders.

Helene Tursten är en i mitt tycke mycket skicklig deckarförfattare. Inte bara komponerar hon nagelbitande och bladvändarkrävande mordhistorier, utan hon är skicklig så väl i sitt skapande av intressanta karaktärer som i skapandet av den hela väv av historia som dessa bär på. Hon planterar intriger och hemligheter lite här och lite där, och inte närmelsevis alla får sin klarhet i denna första bok. Hon lämnar lösa trådar att plocka upp i följande romaner, och ger därmed karaktärerna extra djup då man som läsare inte får alla svar.

Persongalleriet består av skickligt skildrade kriminalinspektörer givetvis, men också utav de människor som bor eller återkommer till det lilla samhället i Dalsland där handlingen är förlagd. Det är sympatiska släktingar till Embla och deras vänner, nöjda och tillfreds med det som skulle kunna tolkas som ’det lilla livet’ på landet. Det är uppstickarna som har jaktstugor stora som slott och som återvänder till barndomstrakten, i flådiga bilar, enbart under älgjakten. Det är de ensamma särlingarna som respekteras för sina kunskaper, men lämnas åt sitt eget öde (och flaskans makt) under långa perioder. Och över allt detta vilar den lilla bygdens ryktesspridning och det konfliktfulla i att allt blir gemensamma angelägenheter samtidigt som de flesta vill bli lämnade ifred.

En sak som jag imponeras av gällande Tursten är hennes strävan att skriva nytt, och då menar jag som i att testa nya sätt att berätta sin historia på eller nya teman att berätta om. Jag lyssnade till henne i en monter på en bokmässa för, ja säg tio år sedan (!), då hon fick en fråga om varför hon skrev sina Huss-deckare på så olika sätt – en som en klassisk pusseldeckare, en mörkare i Noir-stil, en modern finanshistoria etc. Hennes svar var att hon ville testa nytt, att det var därför hon alls skrev. När hon skrivit en roman i klassisk pusseldeckarstil, ja då hade hon ju testat det och gick således vidare. Kanske har hon nu till stor del hittat sin egen berättarform inom kriminalgenren, men inte slutar hon testa nytt för det. För då tidigare romaner hon skrivit utspelats i storstadsmiljö så äger alltså denna rum i höstskogar på landsbygden. I jaktmiljö. Nej, där har hon då sannerligen inte rört sig tidigare och inte jag som hennes läsare heller. Men hon gör det lika säkert som vore det hennes egen bakgård.

Kanske är intrigen här, om än väldigt väl framskriven, inte den starkaste. Men persongalleriet, Turstens berättande och den coola Embla gör tillsammans att jag tror på denna serie. Och jag ser även fram emot att få läsa om Embla i hennes egen miljö i storstaden Göteborg.

Similar Posts:

• Ett nytt fall med Irene Huss
• Vardagen i hand med stora frågor
• Vecka 40: Livet efter bokmässan
• Misshandel, mord och uppvisning
• Valhänt uppvaknande

Jag hade kunnat gå på fler seminarier, om jag bott närmare mässan. Om jag druckit lite mindre mingelvin i montrarna kvällen innan. Om jag tagit mig hem tidigare från kändisspanandet på Park. Om jag inte tyckt det var så kul att hänga i Vertigomontern att jag bara blev kvar. Om jag planerat lite bättre i förväg. Om jag helt enkelt kommit upp ur sängen lite tidigare, skärpt till mig, stressat mer.

I år såg jag ett seminarie. Det handlade om verklighetens zombies. Frank Swain har grävt i historien och fått fram hundar vars avhuggna huvuden styrs efter döden av elektroder, parasiter som tar sig in i människokroppen och sedan styr sin värds intressen, experiment som gjorts på lik för hundratals år sen, spastiska ryckningar, förmodade gengångare och kannibaler. Mycket intressant!

Jag såg också ett snack på Litteraturscenen, halva i alla fall, om åldersgränserna inom barn-och-ungdomslitteratur. Sara Kadefors som frustrerat pratade om att vi måste se förbi och splittra upp bokhandlarnas snäva gränser; läsning styrs av intresse och mognad, inte av ålder. Och recensenten Lotta Olsson på Dagens Nyheter spydde galla över folk som recenserar utan att ha koll på sin genre. Hon ville att alla då och då skulle läsa barnböcker, och hade inga problem med uppdelningen av barnboks- och vuxenboksrecensenter. För all del intressanta och viktiga diskussioner att föra.

Och nu är det vardag igen. Kanske har bristen på föreläsningssalar gjort att jag faktiskt sluppit undan den obligatoriska förkylningen (peppar, peppar!) som brukar följa på mässan. Dags att dricka mindre vin och fortsätta producera litteratur. Och läsa!

Först ut denna vecka är Handen på hjärtat av Hilary Boyd, en bok som Christina ger svagt betyg till, eftersom hon upplevt den som en roman utan något djup alls. ”Chick litt, fast dåligt”, hälsar hon.

Imorgon, tisdag, recenserar Marie Jaktmark, första boken i Helene Turstens nya kriminalserie om Embla Nyström. Marie tycker att Embla är cool och att Tursten är imponerande skicklig när det gäller att bygga ett intressant persongalleri med hemligheter och intriger under ytan. ”Och så är det väldigt behagligt att befinna sig i en kall och ruggig höstskog en stund. Även om folk råkar dö omkring mig.”

Tills på onsdag har Kari läst Max Tegmarks Vårt matematiska universum. ”Här resonerar han oss fram till att, hur och varför vår yttersta fysikaliska verklighet är en matematisk struktur. Hisnande är bara förnamnet.”

På torsdag skriver Håkan om Kaninen rymde av Jonas Modig. En intressant diktsamling som är lite modernt civilisationkritisk. ”Naturromantikerns diktning – med ett förakt för konstruktioner i alla dess former. Främst samhällskonstruktionens självdestruktiva krafter.”

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Mord i ruggig höstskog
• Linas 10 i topp på bokmässan 2013
• Linas 10 i topp på bokmässan
• Anna Livs tio i topp på bokmässan

Irene Huss på våldsroteln i Göteborg är den som tar sig an fallet. Hon är bekant för den som läst något av Helene Tursten tidigare. Det visar sig att kyrkoherde Sten Schyttelius och hans son försökt spåra satanister via Internet. Polisen misstänker att satanisterna och de uppochnervända pentagrammen har något med varandra att göra…

Det finns en överlevande i familjen, och det är systern Rebecka som bor i London och arbetar på ett dataföretag. Eftersom övriga familjemedlemmar mördats brutalt befarar polisen att Rebecka står på tur. Men det visar sig i stället vara Rebecka som har nyckeln till gåtans lösning.

Helene Tursten skriver på ett enkelt och avskalat sätt. Som brukligt i deckare av det här slaget får man ta del av Irene Huss privatliv som inkluderar bland annat hennes tonårsflickors pojkvänner och terriern Sammies eskapader. Naturligtvis ingår också en rejäl nypa hederligt polisarbete, en del övertid och en antydan till utbrändhet. Ibland blir det lite tjatigt, men samtidigt skänker det framställningen ”realism”. Men om man ser till intrigen är den invecklad och överraskande. Och faktiskt rätt otäck. Slutet är spännande och det märks att vi gått in i dataåldern på allvar, när mördaren avlägger sin obligatoriska bekännelse genom en webkamera!

Tursten skänker läsglädje för stunden. Och det är ju det som är poängen med en kriminalroman.

Similar Posts:

• Mord i ruggig höstskog
• Bra deckare är det ont om
• Vecka 40: Livet efter bokmässan
• Kliande klåda i fyrtio nätter
• Polisarbete, psykologi och pirrig spänning