Det är förstås en mycket korkad åsikt i förhållande till de flesta moderna teorier kring litteraturreception – hur man förstår och tar till sig böcker – och litteraturpedagogik.

I Såpor istället för Strindberg? Litteraturundervisning i ett nytt medielandskap diskuterar forskaren och lärarutbildaren Christina Olin-Scheller litteraturläsning bland annat i termer av repertoarer. Texten har sin repertoar i form av stil, berättarteknik, teman och så vidare. Läsaren har sina erfarenheter och förväntningar. Och mellan dem måste uppstå någon form av matchning eller konstruktiv spänning om läsupplevelsen ska ge något.

Det är förstås vad Harold Bloom bortser ifrån när han hävdar att alla borde läsa Shakespeare och ingen Harry Potter – att läsaren i de allra flesta fall är någon annan än Blooms egen idealläsare. Och det ska sannerligen inte förstås som att Harry Potter-läsaren är dummare än Bloom. Bara att han eller hon efterfrågar eller har kompetens för något annat.

Olin-Scheller har undersökt de här kompetenserna hos en rad elever och lärare i gymnasieskolan. Såpor istället för Strindberg? är en nedkortad version av hennes avhandling Mellan Dante och Big Brother. En studie om gymnasieelevers textvärldar. Eftersom båda är bra och avhandlingen naturligtvis utförligare – inte minst blir det mer plats för de konkreta elevernas upplevelser – så skulle jag kanske i första hand rekommendera den, men Såpor istället för Strindberg? är ett snabbläst och lättillgängligt alternativ. Båda rymmer i alla fall en intressant och viktig diskussion kring litteraturens roll och mening.

I skolans läroplaner har ganska länge nu funnits ett ”vidgat textbegrepp”, tanken att svenskämnet ska hjälpa elever att hantera olika typer av texter, olika medier och olika typer av innehåll. Genomslaget är emellertid fortfarande ganska halvdant. Starka ämnestraditioner, lärarnas kanske bristande kompetens eller ointresse och en planering och organisation som väl inte alltid är lyhörd inför elevernas behov och intressen gör att elever i stor utsträckning får traggla med samma texter och medier som sina föräldrar och farföräldrar. Kanske inte så konstigt då om känslan av relevans inte alltid infinner sig?

Och nej, Olin-Schellers poäng är inte att litteraturhistorien ska ut och dokusåporna in, utan att skolan måste kunna bygga vidare på elevers kompetenser och intressen. Tror eleverna att En blomma i Afrikas öken ger en oproblematisk bild av hur folk har det i Afrika så måste man kunna diskutera det. Tycker de att Sagan om ringen är en bra medeltidsskildring – vilket inte är hälften så märkligt som läraren som illustrerar samma period med filmen Seven – så måste man kunna diskutera det.

Det är i mötet, mellan läsare och text, mellan olika texter och medier och olika läsares tolkningar – som upplevelserna och lärandet uppstår. Där ryms både Shakespeare och Harry Potter.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Motto för läsande
• Vem gillar Rowling?
• En svensk Harold Bloom

Men så läser jag lite, hoppar från essä till essä, och drabbas plötsligt av ett akut lyckorus. Med ens har jag glömt bort alla mina tankar om stroppighet och elitistiskt urval och är helt trollbunden. Tänk att man kan skriva så här bra. Så vaksamt och djupsinnigt men på samma gång så lättillgängligt. Malmbergs essäer är som små krutdurkar av finkultur: de tar avstamp i en bok, en film eller en tavla men exploderar alltid i associationer och höjs på så sätt över det tillfälliga. En bok påminner om en film och en film om en tavla som i sin tur liknar ett musikstycke. Hos Malmberg spelas därför Mahlers sexa på Böcklins Dödens ö och i Antonionis filmer syns de Chiricos evakuerade stadslandskap. Efter ett tag sitter jag med penna och papper och bara antecknar allt jag vill se, läsa och lyssna på.

Men så kommer min tveksamhet tillbaka. För plötsligt upplever jag en slags skevhet i urvalet och detta börjar gnaga i huvudet på mig. Visst är det alltid bra och smart skrivet, låt gå för att det bara handlar om finkultur, men var är kvinnorna? Av hela sextio essäer handlar endast två om ”det andra könet”, varav den ena beskriver en riktig medusa (Alma Mahler), och efter ett tag frågar jag mig själv om Malmberg inte upptäckt denna skevhet eller om han helt enkelt skiter i den? Att han dessutom tycks mindre respektfull gentemot kvinnliga konstnärer och tänkare (Malmberg är vanligtvis väldigt respektfull) gör knappast det hela bättre. Så här skriver han till exempel om ett geni som Julia Kristeva: ”hon är den duktiga skolflickan som alltid räcker upp handen och säger Jag vet!”. Så tror jag inte att Malmberg skulle skriva om det gällde män som exempelvis Roland Barthes, Jacques Lacan eller Jacques Derrida – trots att man kan anklaga dem för precis samma sak.

Nåväl, nu ska vi dock inte överdriva detta konservativa drag i essäsamlingen. För Malmberg är inte någon reaktionär stöt eller kverulant à la Johan Lundberg. Här finns varken svador om konstens förfall eller gnäll över postmodernismen utan enbart genuin nyfikenhet, över ny såväl som gammal konst. Malmberg är således lika kunnig om Goethe som Jäderlund och kan referera till Harold Bloom såväl som Eva Kosofsky Sedgewick och man blir därför emellanåt förvånad när man upptäcker att man läser om en konkretistisk poet i en essä om medeltida måleri. Malmbergs associationer är alltid djärva och vittnar om en beläsenhet som går över alla gränser och tidsåldrar. Själv kommer jag att tänka på det välkända Fröding-citatet om att strunt är strunt och snus är snus, oavsett dosa, och tänker att det skulle kunna vara ett motto för M.

Så trots skevheten och trots vissa tveksamma citat kan jag inte annat än älska M. Det är en djupgående, intelligent och associativ essäsamling som vittnar om en helt unik kunskap. Jag kan faktiskt inte komma på någon enda svensk som har en sådan kunskap som Malmberg i både konst, film, litteratur och musik. Att han dessutom kan röra sig mellan genrerna med en sådan lätthet och som om det gränsöverskridande perspektivet vore en självklarhet gör honom fullkomligt oumbärlig för svenskt kulturliv.

Similar Posts:

• Inte så kul
• Förnöjsam sårtematik
• Engdahl lyfter på masken
• ”Man måste använda både huvudet och hjärtat när man skriver” – intervju med Lukas Moodysson
• En dikt som vadar i vad

Nu har det gått några år och idag har jag ett betydligt mera distanserat förhållande till Bloom. Jag ska snart förklara varför men först några ord om vem han är. Harold Bloom är född 1930 och arbetar för närvarande som professor i Comparative Literature på Yale och New York University men skriver även kritik för bland annat Wall Street Journal. Han har skrivit ett antal böcker bland annat om Bibeln, Shakespeare och om amerikansk religion men mest känd är han för sina böcker från sjuttiotalet där han med inspiration från psykoanalysen skrivit om estetisk påverkan. I sitt mest berömda verk, The Anxiety of Influence från 1973, utvecklar Bloom idén om att diktarens skaparkraft kommer från rädslan av att påverkas av de stora klassikerna. Den döde poeten, skriver Bloom, tornar upp som en stor svart skugga över diktaren som i sin tur blir tvungen att hävda sig mot denna. Att skriva är således att axla en traditions tyngd, förklarar han och pekar samtidigt på hur ett slags ”fadersuppror” är en del av utvecklingen.

Visst låter det suggestivt? Bloom har alltid haft en förkärlek till storslagna formuleringar och i hans allra bästa texter framstår litteraturen som en närmast krigisk handling. Att han dessutom lånar många begrepp från Freud – undergångsmystikern nummer ett – gör det knappast sämre. Dock har han fått utstå mycket kritik. Bland annat har man kritiserat hans övermått av fäder och brist på mödrar. Att de flesta dessutom kommit från väst – och allra helst från England eller USA – har knappast gjort det bättre. Bloom har då försvarat sig med näbbar och klor. ”Jag upplever mig alltmer ensam som försvarare av den goda smaken” skriver han i Den västerländska kanon och skildrar hur universitetet invaderats av ”professorer i hip-hop” och ”robotar byggda av gallisk-germansk teori” medan det estetiska omdömet blivit alltmer undanskuffat.

Bloom var dock knappast så ensam som han trodde om sin kulturkonservatism. Ju äldre jag blev och ju mer jag följde kulturdebatten, ju fler liksinnade hittade jag, även här i Sverige. Svante Nordin, Johan Lundberg och Johan Hakelius för att nämna några. Människor som jag upptäckte att jag nästan aldrig sympatiserade med. Ofta uppfattade jag dem som gnälliga: allt var antingen feminismens eller postkolonialismens fel och när intressanta debatter uppstod blundade de ofta för klassaspekter. Jag blev så trött på dessa trångsynta, självgoda ”esteter” med sin odemokratiska syn på konsten att jag under en lång tid inte kunde ta i en Bloom-bok ens med tång.

Idag har jag dock försonats med Bloom. Visserligen är han en konservativ gubbe med en elitistisk litteratursyn men han är också en brinnande entusiast och introduktör till många svåra författarskap. Idag kan jag därför ta hans formuleringar om att Shakespeare ”uppfann” människan och att Dantes epos ”föregår” alla berättelser med en nypa salt. Samtidigt ser jag vilken glöd som ligger och pyr inuti dem. För mig är därför Bloom numera en samtalspartner och inspirationskälla snarare än den husgud han en gång var. Han är en ilsken röst som verkar uppfriskande då man börjar tvivla på konsten. Att han dessutom har en sådan slagfärdighet i sina formuleringar gör honom närmast älskvärd. Som när han i ett utbrott mot dagens historielöshet slänger ur sig att Sokrates var den första modernisten eller rubriksätter en recension av första Harry Potter-boken med ”Can 35 Million Readers Be Wrong? Yes.”

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Ut med litteraturhistorien?
• Världens bästa roman
• Motto för läsande

Jag kommer att tänka på Harold Bloom när jag läser Nordins nyutkomna bok Humaniora i Sverige. Bloom har alltsedan 80-talet varit en av postmodernismens stora belackare. I Den västerländska kanon berättade han om hur han numera omgavs av ”professorer i hip-hop; robotar byggda av gallisk-germansk teori”. Forskarkollegor hade hänfallit åt postkolonialism, feminism och andra irrläror, eleverna visste knappt vem Shakespeare var och ingen orkade läsa bibeln. ”Litteraturstudiets balkanisering är numera irreversibel” sa Bloom och i detta skulle Nordin säkert instämma. Liksom Den västerländska kanon är Humaniora i Sverige en svartmålning av dagsläget. Den drar resonemang till sin yttersta spets för att dräpa och vapnet är knölpåken snarare än floretten.

Nordin klagar: dagens akademiker är ”troende utan tro”, lärdom heter numera socio-politik och noggrannhet har ersatts av politisk korrekthet. Dagens studenter är mer eller mindre tvungna att beakta aparta teorier som queer och poststrukturalism och sanningen är inte längre ett ändamål. Istället är det ifrågasättandet som gäller. Att negligera en gammal teori har blivit viktigare än att komma med en egen. Det råder fullkomlig förvirring bland dagens studenter och det har därför blivit dags att ta till vapen. Upp till kamp för humanisten! Humaniora är död. Länge leve humaniora!

Så blir Humaniora i Sverige ytterligare ett slag i luften av ännu en gubbe. Den viftar vilt åt alla håll men träffar ingen. Liksom Bloom har Nordin en förkärlek för slagfärdiga formuleringar. Skillnaden är att Bloom besitter en viss finess. Nordins uttalanden om marxismen och Gulagarkipelagen är mest pinsamma. Men det som i slutändan gör Humaniora i Sverige till en ytlig och dålig bok är inte plattityderna utan dess ovilja att sätta sig in och begripa. Nordin har satt sig på tvären och det hindrar honom från att skriva intresseväckande. Till och med om det han förstår sig på.

Similar Posts:

• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Ut med litteraturhistorien?
• Sex av tio vill ha svensk kanon

Just nu har jag till exempel en lärare med en helt oslagbar förmåga att kläcka ur sig idiotiskt kategoriska saker som att ”teve är rent skräp”, eller stämma in i fåniga aforismer som ”Om du vill bli klok – läs varenda bok”. Förutom den sista idéns hejdlösa orealism är det ju sällan särskilt meningsfullt att dra ett helt medium över en kam. Personligen tror jag dels att framtidens litteraturvetare gör en allvarlig miss om de inte också intresserar sig för något av det som skrivs för film och teve, dels att även den här läraren, om han tog sig en ordentlig titt på den samlade bokutgivningen, skulle anse även det mesta som ges ut i bokform vara skräp.

Nyligen lanserade han till exempel förnöjt (om än naturligtvis med vissa vetenskapliga reservationer) tanken att man skulle kunna dela in socialgrupper efter mängden böcker i hemmet. Över fem hyllmeter skulle tyda på Â… ja, vad det nu är exakt av högstående och bildning man är ute efter i den där definitionen. Fem hyllmeter fyller man ju lätt med Margit Sandemos samlade verk eller så. En sådan definition av bildning tror jag däremot min lärare skulle vända sig emot. Av en eller annan anledning.

Jag skulle ge bra mycket för att få reda på hur stor del av den där attityden som verkligen är hans personliga åsikt och vad som eventuellt bottnar i någon sorts idé om pedagogik genom provokation. På mig funkar det i alla fall utmärkt. Provokation är ofta väldigt tankebefrämjande.

Allting kan inte vara roligt i skolan, varnar den här läraren. Men det tror jag faktiskt. Inte i praktiken förstås, för människor har av olika anledningar inte roligt jämt. Och inte på så sätt att man sitter och skrattar högt hela tiden. Men jag tror att det i grunden är roligt att lära sig saker, att tänka nytt. Om det inte vore det skulle vi förmodligen, på gott och ont, bo kvar i våra grottor.

Nu är det ju inte bara den här specifika läraren som tycker att rolighet är ett problem. När JK Rowling slog igenom med sina Harry Potter-böcker gick till exempel den amerikanske litteraturprofessorn Harold Bloom ut och sa att skulle ungdomarna läsa sådant där skräp, då var det minsann bättre om de inte läste alls. Det är bland det dummaste jag har hört.

Det viktigaste man kan lära sig av böcker, generellt, det är helt enkelt att det är roligt att läsa. Exakt vad som är roligt eller vettigt eller ”fint” att läsa, det varierar och måste få variera beroende på var och när och hur man befinner sig. Eller, för att ta till aforismer: föremålen må skifta, men kärleken är evig.

Similar Posts:

• Apropå hjältar och antihjältar
• Motto för läsande
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Tack gode Gud att det inte är 1981
• Någon annans tur att vara rädd?

Men vem är då denne Zlatan Ibrahimovic – egentligen? Simon Bank, som följt Zlatans fotbollskarriär från Malmö FF, via Ajax till Juventus, har här tagit fasta på vad Zlatan säger, för att därigenom försöka finna ut vem ”den riktige Zlatan” är.

Förutom citat och några bilder finns fem kortare krönikor skrivna av andra mer eller mindre kända personer: rapparen Dogge Doggelito från Latin Kings, programledaren Filip Hammar, frilansjournalisten Kristina Kappelin, Mats Trondman som är professor i kultursociologi vid Malmö Högskola och Simon Bank själv. Alla försöker de ringa in mannen, myten, Zlatan.

För Filip Hammar är Zlatan en ”superstar”, ”en svensk version av 50 Cent eller Ja Rule”. När Dogge Doggelito tänker på Zlatan tänker han på sagan om pojken med guldbyxorna. Kristina Kappelin berättar om hur den italienska pressen gärna beskriver Zlatan som ”GLADIATORE”, om hur italienska fans jämför Zlatan med Picasso.

Mats Trondmans analys, som jag gärna hade läst en längre och mer lättförståelig version av – och då hellre i ett annat sammanhang, tar avstamp (eller ska jag säga avspark) i litteraturvetaren Harold Blooms teorier om William Shakespeares dramer, pjäskaraktärer och skapande.

Finns då ”den riktige Zlatan” här i denna vad man skulle kunna kalla Best of Zlatan-samling? Kanske. Kanske inte. Njae. Jag vet inte. Här presenteras en rad olika bilder och tolkningar av den offentlige personen Zlatan Ibrahimovic. Vem ”den riktige Zlatan” är vet bara Zlatan och hans närmaste. ”Jag är Zlatan. Zlatan är Zlatan”, säger han själv. Kanske räcker det så.

Similar Posts:

• Bokmässa i Rinkeby
• Att gitta från verkligheten
• En lång tradition av depraverade kejsare?
• Litterära inlägg
• Tema: Fotboll

Jag gör inte detta, jag har värre saker att tampas med, t.ex. att Harold Bloom, den amerikanske litteraturkritikern, sägs hålla Ashbery för den största nu levande poeten i Amerika. Hur kan han göra så? Det kan ju vara Bush med sin världssyn men som ännu inte skrivit dikter.

Detta gör mig till att börja med intresserad av boken och jag låter den ligga framme för att läsa den snarast. Nu ser jag det som en stämpel.

Innan jag läser boken drabbas den av ännu en fördom. En ungersk poet vid namn Tamás Prágai är på besök och visar sig ha översatt Ashbery och fäller omdömet att hans tidiga poesi är bra, men sedan upprepar han sig bara och är inte alls lika läsvärd. Han blir gammal istället för fräsch.

Jag konstaterar att Viskleken är hans senaste och tjugonde diktsamling, och att den alltså inte ska vara så läsvärd enligt den ungerska poeten och tillika John Ashbery-översättaren på besök.

Visst känns poeten gammal, tänker jag vid läsningen, men när jag får reda på att han är närmare åttiostrecket så inser jag att han inte känns så gammal och förresten så ser man ingen poet framför sig. Det slår mig om och om igen att det är så nära prosan och att det är lekfullt men ändå trött. Men ändå inte tråkigt eller dåligt.

Dikternas rader förändras så som meningen i barnens visklek gör för att till slut upphöra, och läsaren har lyssnat på det som sker i cirkeln och varit nöjd medan leken pågick men sedan inget mer. Några av dikterna i samlingen är sådana och mår bra av en ögonblicks läsning, medans andra inte gör det.

Det är väl de andra som jag njuter mera av, de inte så plötsligt abrupt avslutade, de lite längre som titeldikten och ”Faller regn, fälls paraplyer upp”.

För mig bereder diktsamlingen som ting liggande där i lägenheten intresse kanske mera än själva läsningen, men jag misstänker att omläsning och tid kanske kan få den att växa. Jag stänger inga dörrar och känner mig en poet rikare.

Jag avslutar med att inte försöka felcitera ur dikten ”Den stora idén”:

Dumskallar förevigar den felciterade raden.

Similar Posts:

• En bok att läsa i badkaret inför amerikavalet!
• Fallstudier
• Våldet som fortsätter
• Väl avvägda tolkningar i ”light verse”
• New York i en poet

Ett problem för de som anser att all litteratur är likvärdig är hur vi ska förklara det faktum att vissa författare och vissa verk lever, läses och älskas i århundraden. De svar som dessa personer ger, men som vi inte har tid att gå igenom här, tyder på att de knappast läser särskilt noga, än mindre älskar litteratur. Och författare som Shakespeare, Dante, Emily Dickinson, Rabelais, Boccaccio, Jane Austen, Euripides och Cervantes är till för människor som älskar att läsa.

2. Miguel de Cervantes Don Quijote är en av få texter som fortsätter leva ett eget liv oberoende av hur vår omvärld ser ut. Det är ingen överdrift att säga att denna roman är fullkomligt odödlig. Inga bokbål kan rå på denna roman; den har redan satt sådana spår i litteraturen, och i livet, att det krävs att mänskligheten dör ut för att utradera spåren efter den.

Don Quijote publicerades i två delar, den första 1595 och den andra 1605. Vi skulle inte kunna bedriva samma slags politik som bedrevs på den tiden, vi skulle inte kunna ha ett sådant ekonomiskt system som de hade då men vi kan läsa Don Quijote och en rad andra texter som vore de skriva i vår samtid. Beror detta på att litteraturen inte har utvecklats? Nej, det beror på att vissa böcker, som till exempel Don Quijote, inte är skrivna för en viss tid. De tillhör evigheten.

3. Ytligt sett är Don Quijote en drift med de så kallade riddarromaner som var populära fortfarande under Cervantes tid. I en by i la Mancha bor den utfattige adelsmannen Quijada vars enda intresse är att läsa dessa riddarromaner. Hans läsiver har drivit honom så långt att han inte längre kan skilja mellan fiktion och verklighet. Han bestämmer sig för att följa sina förebilders exempel och ger sig ut i världen för att rädda det goda från det onda. Hans rustning är gammal och rostig, hans häst Rocinante är som en skev gammal damcykel men hans vilja och övertygelse är av hamletska dimensioner. Som alla andra stora riddare måste han ha en vapendragare och valet faller på Sancho Panza, en till synes stupid lantbrukare, som följer med när han blir lovad en ö att vara ståthållare över. Don Quijotes hjärta är dedikerat till Dulcinea, en förnäm flicka som enligt Don Quijote är förtrollad av en ond trollkarl.

Tillsammans ger de sig ut, Don Quijote och Sancho Panza, för att frälsa världen ifrån ondo. Allt kan hända, och allt händer i denna roman. Redan från första sidan är Don Quijote omåttligt rolig. Alla känner till scenen när Don Quijote slåss mot väderkvarnar, i tron att de är jättar. Det är oftast så Don Quijote upplever sin omvärld; ett enkelt värdshus är en gyllene borg, några munkar är trollkarlar som rövat bort oskyldiga prinsessor, en barberare är en ond riddare som stulit Mambrinos hjälm. Mellan och under alla äventyr pågår en ständig dialog mellan riddaren och hans vapendragare, och fram växer litteraturhistoriens finaste vänskap. Don Quijote och Sancho Panza, som till en början verkar vara varandras motsatser, lär av varandra och liknar varandra mer och mer under berättelsen gång. Även om de ofta bråkar sinsemellan, så är de alltid lojala mot varandra.

Jag har aldrig läst en roman som låter två karaktärer ta så stor plats som Don Quijote och Sancho Panza gör i denna roman; bägge är på sina sätt hjältar i romanen. I en roman av Don Quijotes omfång borde det vara omöjligt att inte trötta ut läsaren, med tanke på hur lite utrymme som ägnas åt andra karaktärer, men faktum är att det varken tar 100 sidor att komma in i romanen eller 300 sidor att tröttna på den. Tvärtom är vartenda kapitel ett nöje att läsa och man tröttnar aldrig på de två hjältarna. När boken är slut önskar man att Cervantes hade skrivit ytterligare en del. Eftersom han inte gjorde det återvänder man förr eller senare till boken.

4. Proust, Beckett, Marquez, Mann, Flaubert, Dostojevskij. Listan på författare som direkt influerats av Don Quijote kan i princip göras hur lång som helst. Listan på författare som indirekt, via andra författare, influerats av Don Quijote, innehåller i stort sett alla västerländska författare av värde sedan mitten av 1600-talet. Lägg därtill att Shakespeare med största sannolikhet läste och lät sig inspireras av Cervantes. Bägge dessa författare levde samtidigt, kanske dog de på samma dag. Det kommer att krävas en ny tidsålder innan två samtida författare kommer att påverka litteraturen i lika hög grad som Shakespeare och Cervantes en gång gjorde.

5. När jag undervisade i spanska på högstadiet och för mina älskade elever föreläste om Cervantes och hans roman lärde jag dem ett citat av Harold Bloom som de fortfarande bär med sig och som antyder romanens storhet: ”Don Quijote har samma litterära sprängkraft som den hebreiska bibeln.” Enligt den spanske filosofen Unamuno är Don Quijote Spaniens rätta bibel och Don Quijote en Kristus för oss sekulariserade. Jag önskar att jag själv kunde komma på ett omdöme om denna bok som på samma sätt inringar Don Quijotes väldighet.

När man talar om denna roman är det ofrånkomligt att använda religiösa termer. Jag tror att det beror på att litteraturen till viss del har tagit över religionens roll i en sekulariserad värld, åtminstone för vissa av oss. Vi stärker våra jag, inte med hjälp av religiösa riter men med och genom vår läsning. Jag menar inte att man blir en bättre människa, vilket verkar vara den troendes mål, genom att läsa mycket (kanske blir vi rent av sämre människor, i social och religiös bemärkelse, av att läsa skönlitteratur). Däremot tror jag att läsning kan vara ett sätt att komma närmare sig själv. I detta syfte är Don Quijote oumbärlig. Och om man någonsin tvivlar på varför man läser skönlitteratur, så räcker det med att läsa några kapitel ur Don Quijote för att skingra tvivlen.

6. Den som anser att Don Quijote och Sancho Panza är rakt igenom löjliga (vilket vissa hävdar), den som försöker ställa sig över dem och skrattar åt dem förstår inte den här romanen helt och hållet. En sådan läsare är antingen okänslig eller så känner den inte sig själv tillräckligt väl. Den som ser sig själv i Don Quijote och Sancho Panza, och dessa i sig själv, den som skrattar åt Don Quijote och Sancho Panza och samtidigt åt sig själv har kommit längre.

7. Den som i sitt eget liv får uppleva en vänskap som den mellan Don Quijote och Sancho Panza är en lycklig människa.

För övrigt är Jens Nordenhöks översättning lysande.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Borges ad infinitum
• Världsbokdagen och alla andra bokdagar
• Tusenårig flirt som fortfarande roar
• Fascinerande dagböcker

Vad vi bland annat använder vårt läsande till, det är att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla, dessvärre.

Det är med detta i åtanke vi ska läsa.

Similar Posts:

• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Det är bäst om det är roligt
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• En svensk Harold Bloom
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”

Men det finns saker hos Bloom som gör honom omtyckt också. När Bloom skriver om böcker han älskar så gör han det på ett sätt som får även de som vanligtvis inte uppskattar honom att vilja läsa böckerna i fråga.

Hur du ska läsa, och varför håller sig Bloom, som tur är, till böcker han själv uppskattar och som de flesta läsare kan uppskatta. I flera fall återfinner vi samma författare här som i Blooms monumentala Den västerländska kanon: Shakespeare, Austen, Hemingway, Dickinson, ännu mera Shakespeare och Henry James för att ta några exempel.

Shakespeare är Blooms husgud på nästan alla tänkbara sätt:

Efter fyra sekler är Shakespeares genomslagskraft större än någonsin förr; man kommer att spela honom i yttre rymden, och i andra solsystem, om vi kommer så långt. Han är ingen komplott anstiftad av den västerländska kulturen; han innefattar varenda en av läsningens grundprinciper, och han är min probersten överallt i denna bok.

Ett vackrare omdöme kan en författare knappast få av sina beundrare.

Det är med Shakespeare nästa alla författare jämförs men själva läsandet utgår ifrån fyra teoretiska (eller antiteoretiska) inspiratörer: Samuel Johnson, Francis Bacon, Virginia Woolf och Emerson. Med hjälp av dessa upprättar Bloom några grundsatser för läsandet. Man måste, för att bli en bra läsare enligt Bloom, ”Rensa bort alla floskler från ditt tänkande”. Han säger också: ”Försök inte hjälpa upp din nästa eller din närmiljö med vad eller hur du läser” och han vill se ett ”återupprättande av det ironiska” i läsandet.

Med utgångspunkt ur dessa och några andra grundsatser tar sig Bloom an några av de främsta verken i den västerländska litteraturhistorien. Och han finner saker i dessa böcker som kan vara till ovärderlig hjälp för oss i våra tafatta försök att lära känna oss själva och våra vänner, och i vår strävan efter att förstå våra relationer till vår omvärld.

I Cervantes Don Quijote finner Bloom en av de vackraste relationsbeskrivningar litteraturen har att erbjuda och att i den mån Don Quijote och Sancho Panza förändras, så gör de det genom att lyssna på varandra och lära av varandra. Vi ska läsa denna roman, som fortfarande är en av de bästa (enligt Bloom den allra bästa) eftersom ”det finns delar av dig själv som du inte kommer att känna fullt ut förrän du känner Don Quijote och Sancho Panza”, säger Bloom och jag kan inte finna en bättre orsak till att läsa en roman.

Oscar Wildes underbara komedi På fullt allvar får äntligen en läsning som inte fastnat i tomma spekulationer om Wilde som en kritiker av det senvictorianska samhället. Dostojevskijs Brott och straff utnämns till den bästa roman som skrivits om mord och den måste läsas eftersom den ”förändrar hela vårt medvetande”, vilket nästan alla som läst den kan hålla med om.

Och så fortsätter hela boken: Bloom är hela tiden intressant och har någonting väsentligt att säga om alla texter han tar upp. De böcker man redan läst vill man läsa igen och de man inte läst vill man genast springa till närmaste antikvariat och köpa, för att förvissa sig om att de är så bra som Bloom framställer dem.

Varför ska man då läsa Hur du ska läsa, och varför? Därför att Harold Bloom faktiskt har någonting viktigt att säga om litteratur, därför att han säger det på ett underhållande sätt och därför att boken är en perfekt introduktion till den som bestämt sig för att ägna sig åt det underbara nöjet att läsa den bästa litteraturen från vår kultur.

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• En svensk Harold Bloom
• Ut med litteraturhistorien?
• Tusenårig flirt som fortfarande roar