Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Den här gången är det franska klassiker det bjuds på och startfältet är starkt: Proust, de Maupassant, Flaubert, de Beauvoir… Dessutom innehas huvudrollerna i alla noveller av kvinnor, vilket är oväntat. Det är dock inte oväntat att det endast är en kvinnlig författare bland de fyra, och novellen är av betydligt senare tillkomst än de andra.

Den novell som är svagast i sällskapet är Marcel Prousts Madame de Breyves melankoliska sommar. En novell om besatthet utklädd till kärlek, eller kanske snarare förälskelse. Den unga änkan Françoise möter monsieur de Laléande, en medioker man, som vare sig ser bra ut eller är intelligent. Hon har aldrig talat med honom, det enda hon hört honom säga är ”Kom hem till mig, rue Royale 5”. Trots detta angrips hon efterhand av starka känslor för monsieur de Laléande och hon förtvinar under en sommar i längtan efter honom.

Starkare är då Guy de Maupassants Pauls flicka. Paul och hans älskarinna Madeleine befinner sig i Grodträsket i en ”atmosfär av packerotik”, på ett ställe som ”stinker av dumhet, pöbelaktighet och basarkärlek”. Här finns också fyra lesbiska kvinnor som vägrar gömma sig, utan istället beter sig som drottningar. Paul blir utom sig av förbittring, gripen av ”svartsjuka å sitt köns vägnar”. Då det kommer fram att Madeleine är bekant med en av kvinnorna börjar Pauls värld falla samman. Maupassant var en extremt skicklig novellist, vilket märks i både berättandet och språket i Pauls flicka. Han kan tyckas vara given i ett novellförlags katalog.

Gustave Flauberts novell Ett enkelt hjärta kretsar kring husan Félicité, en enkel kvinna som lever för andra. Gång på gång drabbas hon av motgångar och sorger. Hennes ungdoms kärlek överger henne, hennes systerson dör, hennes matmors dotter, som hon håller av som sin egen, avlider i lunginflammation. Trots det stretar hon på, går till kyrkan, ber och tror. Så får hon till slut papegojan Loulou, en vän som för Félicité framstår som ”en son eller en älskare” i hennes ensamhet. Porträttet av Félicité är gripande. Det är ömsint tecknat, med en samtidig udd. Ett enkelt hjärta är den novell från vilken Sara Danius har hämtat titeln på sin studie över den franska realismen: ”en blå, fyrkantig tvål på en kantstött tallrik”.

Starkast bland novellerna lyser Simone de Beauvoirs Marcelle. Det är en fantastisk text som verkligen visar att det inte är mängden ord en tankeväckande berättelse kännetecknas av.

Marcelle längtade efter att åldras, hon ville bli en berömd författare och föra invecklade konversationer med stora män. Inget fick henne att lida som att bli behandlad som ett barn.

Marcelle bestämmer sig: ”Jag ska dela livet med ett geni!” Hon växer upp och börjar arbeta på ett socialkontor, hela tiden med drömmar om att stå i kulturens tjänst, att ge och ge, att minska världens lidande genom sig själv. Hon slår upp en förlovning med en man eftersom hon grips av passion till en annan. En konstnärssjäl, ett geni. Hennes äktenskap med geniet blir olyckligt och redan under bröllopsnatten börjar hon hata honom samtidigt som hon underkastar sig honom.

Marcelle stelnade till i hans famn och kände åter blodet strömma i dova vågor till läpparna, men nu visste hon att de angelägna händerna ville dra ned henne i en avgrund av förnedring. Denne man var en fiende, han skulle hånskratta om hon föll.

De Beauvoir lyckas ingående skildra en kvinnlig erfarenhet, om man vågar uttrycka sig så. En erfarenhet av förnedring, underkastelse, men också styrka och drömmar. Novellen är skriven med en språklig elegans och Marcelle blir så realistiskt berättad att det känns svårt att tro att hon inte funnits. Marcelle som har drömt om att få leva sitt liv bland stora män, att få viga sitt liv åt att föra ett manligt geni framåt, bestämmer sig till sist: ”Jag är ett kvinnligt geni”.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Ett offer för könstillhörigheten
• Med hållpojkar mot Hollywood
• Oväntat rörande återupprepning
• Kampen är din, min, vår, allas

Hur var detta möjligt? Hur kunde en av de mest beundrade och omtalade stjärnorna falla så? Svaret kan hittas i den galax där Hollywoods och den västerländska socitetens stjärnor fortfarande lyser, även om många redan är utslocknade. I likhet med Marilyn Monroe, Judy Garland och James Dean handlar det om begåvningar som lyckas fånga ögon och öron hos en hel värld genom att mer eller mindre vända ut och in på sig själva på filmduken eller scenen av en enda orsak: För att bli älskade. Så var Truman. I desperat behov av att vara älskad och omgiven av vänner och beundrare.

I sommar har Gerald Clarkes omfattande biografi över författaren Truman Capote släppts i ny upplaga, i efterdyningarna efter succéfilmen Capote från i vintras. På bokens framsida tornar Capote gestaltad av Philip Seymore Hoffman upp sig med ett ansiktsuttryck präglat av lika delar sårbarhet och överlägsenhet. Det är inte konstigt att Hoffman fick en Oscar för bästa manliga skådespelare för sin insats i filmen. Han lyckas skildra en på samma gång hänsynslös som ytterst bräcklig författares kamp att framställa den första ”faktaromanen” i litteraturhistorien. Men är det verkligen Truman Capote han skildrar? Filmen bygger på två tre kapitel i biografin. Man har valt att fokusera på tillkomsten av romanen Med kallt blod och på det moraliska dilemma som skrivandet av densamma innebar. Reportaget om ett fruktansvärt mord på en familj i den amerikanska mellanvästern kunde bara avslutas på ett sätt; med att mördarna dömdes. Att de döms till döden efter åratal av överklaganden och olika segdragna processer innebär att boken får sitt logiska slut. Med kallt blod blir ett isande drama med tragediens mekanismer och det engagerade samhällsreportagets objektiva slagkraft. Filmen är mycket välgjord och Hoffman är utmärkt, men när läsaren möter Capote i hela hans omfattning i Gerald Clarkes bok möter hon en betydligt mer mångfacetterad karaktär. Truman tornade aldrig upp sig som på filmaffischen. Han var 1,60 lång.

Clarke har gjort ett gediget arbete. Boken är som sagt omfångsrik och går in på detaljer som vilken kaffesort Capotes långvarige partner Jack föredrog och hur huvudbonaderna kvinnorna bar på ”Den svartvita balen” (Capotes beryktade kändisfest på sextiotalet, lika sammansatt och välplanerad som något av hans litterära verk) såg ut. Över huvud taget ger oss Clarke en uttömmande skildring av en människas inre och yttre förehavanden. Likt Capotes idol Flaubert står han med en imaginär skalpell över sitt objekt. Capote är Madame Bovary och Clarke är på sätt och vis Flaubert. Biografin blir mycket riktigt ett ödesdrama som går mot sitt enda tänkbara slut där i en säng i Palm Springs. I likhet med Emmas död är det också gift som fördärvar Trumans blod.

Vi möter emellertid först en liten pojke som kastas mellan oansvariga föräldrar, en mor som låser in honom på hotellrummet för att hon ska kunna gå ut och träffa män och en far som storskrävlande försöker lura folk på pengar. Trots moderns psykiska misshandel blir hon en symbol, en idol för sin son. Hon är den vackra kvinnan som sveper in i hans liv med vackra klänningar och parfym då och då när han överlåtits till sina excentriska mostrar, bara för att genast ge sig av på nytt mot nya äventyr. När Capote så småningom blivit en känd författare är det, trots, eller kanske just på grund av, hans homosexualitet, vackra och svåråtkomliga kvinnor, som han vurmar mest för. Han kallar dem sina svanar. Han vill inte ligga med dem, men han avgudar dem, dessa överjordiskt vackra och oåtkomliga.

Clarkes bok skildrar Capotes starka vilja att bli något, att svinga sig upp ”likt en örn”. Han vet redan tidigt att det är författare han ska bli, men inte vilken författare som helst; han ska bli en av de största i klass med nämnde Flaubert, Maupassant och Proust. Med hjälp av utsökt komponerade noveller gör sig den unge Capote snart till ett namn på allas läppar i det litterära New York. När hans första roman Andra röster, andra rum kommer ut på fyrtiotalet blir den en mindre sensation, inte minst tack vare omslagets foto av en androgyn pojke liggande på en divan. Han tittar snett uppåt med en sorts märkligt förförisk blick mot betraktaren. Många chockas av att författaren vågar uppträda som ett okynnigt sexobjekt på baksidan av sin debutroman. Han är som en korsning av Huckleberry Finn och Oscar Wilde. Clarke ger oss alla de saftiga detaljerna i denna och många fler skandaler som skall komma i författarens liv.

Om man ska invända något så är det i ganska hög grad just omslag vi får bekanta oss med; stjärnornas ansikten, societetens cocktailpartyn och barernas ofrånkomliga martinidrinkar, för att inte tala om en del som skulle kunna kallas skvaller. Men den skildringen är nödvändig, eftersom det var så han levde. Det är mycket yta i Capotes värld då han svingar sig likt örnen tillsammans med Hollywoods, storfinansens och storpolitikens svanar med makar. Men vi möter också exentriska lesbiska konstnärinnor, narkotikaberoende ”professionella” hållpojkar och våldsamma sjömän som ställer upp mot betalning. Till sist är det dock berättelsen om en hårt arbetande författare. Sakta men säkert tar också Capotes energi slut; det charmiga buspojksleendet suddas ut i kanterna och drinkarna tar allt större plats i hans liv. Filmen Capote har som sagt valt att koncentrera sig på tillkomsten av Med kallt blod och på så vis själva peripetin i tragedien. Capote blev bokstavligen psykiskt uttömd av den upplevelsen. (Han kom en av mördarna mycket nära och tvingades av journalistseden eller den objektive författarens plikt att bevittna själva avrättningen.) Med kallt blod är hans största succé, men också hans fall.

Den text som slutligen dränerar honom på psykisk styrka är paradoxalt nog det som skulle ha blivit hans magnum opus, den i proustianska dimensioner upplagda Besvarade böner. Verket förblev oavslutat men delar av romanen publicerades i tidningar. I kapitlet ”La côte basque 1965″ gör han det förbjudna; visar att hans relation till överklassen är betydligt mer dubbel än någon kunnat ana. Som en modern Proust har han deltagit vid aristokratins middagar och lustjaktsturer, glittrat och skrattat, för att så i denna text fullkomligt klä av de onåbara deras kläder och avslöja de mest pinsamma tillkortakommanden. Många av hans rika vänner vänder sig likt ett vildjur och vrålar samstämmigt på hämnd. Man vill ha den lille bögens blod. Han har gjort det mest förbjudna; genomskådat omslaget och sett att gudarna är vanliga dödliga. På sätt och vis mister han därmed även sin främsta gudomliga inspiration. Den har ju vänt honom ryggen. Clarkes skildring av Capotes sjuttio- och åttiotal är en smärtsam läsning fylld av självdestruktivitet, dåliga kärleksaffärer med våldsamma förment heterosexuella män och ett tilltagande alkohol- och pillermissbruk. Holly Golightly talar i Frukost på Tiffanys om hur ”de små röda” tar över och barndomens ångest väller fram. Slutligen tar de också makten hos hennes skapare och Truman står i stort sett ensam igen, inlåst i sitt hotellrum.

Gerald Clarkes biografi ger oss en sammansatt bild av litteraturens motsvarighet till Andy Warhol. Problemet är att Capote aldrig bara var yta, vilket man kanske kan säga om Warhol, trots att han var ”sin tids mest fotograferade författare” som Clarke kommenterar vid ett foto i boken. Capote var på sätt och vis ett offer för sina egna destruktiva tankar, men också för en värld som inte accepterar framgång hos någon som vågar vara både yta och innehåll, flicka och pojke, partyposör och författare, stingande kvick och intellektuellt enastående. Att han dessutom vågade sno åt sig de vackraste damerna gjorde det hela ännu värre!

Similar Posts:

• Två sidor av samma mynt
• Motstridigt på många plan
• Personlig biografi om bortglömd legend
• Frankofil julafton
• Tidsresa till Paris

Det är först stilla, sedan som om en bandspelarknapp tryckts ner inträder så ljudet. Den dubbade rösten ligger lite utanför, som om meningen är att det ska märkas att man synkroniserat illa. Men på vilka goda grunder det sker! Den Hammarénska Horla ligger lite snett ovanför Maupassants: En helvetesdörr står på glänt och berättaren begriper sig inte på varför ingen stänger dörren. Själv är han förlamad av sjukdomen, som häftar honom mot stolen eller som står att läsa som ett plakat i drömmen, med en text på någon obehaglig dialekt som han tvingas stencilera till sin dagbok. Men rebusen kommer ut korrupt, dekorerad med både dödskallar och jordgubbar. Det blir svårt för den sjuke att läsa händelserna som inträffar, allt svårare att se vad som faktiskt sker och vad som är det vansinnigas teater. Och hela tiden flyter Seinen förbi, så tyst att man nästan tror att den vet nåt, eller i själva verket är ursprungets onda.

Maupassants språk kan upplevas någorlunda kodat, men punkterna på stjärnatlasen (den vecklas faktiskt ut) är oftast ganska lätta att följa. Förslagsvis bör man inte underskatta till exempel herr doktorns inflytande på berättelsen: en kusin till berättaren genomgår tidigt i boken en hypnos, vars konsekvenser återklingar boken ut. Frågan ställs klar och tydlig: vilken är verkligheten? Vilka händelser äger faktiskt rum och vilka måste vi förneka? Magin, eller magikern, finns hela tiden omkring oss och gestaltar människans fruktan och önskan, men är så svårtolkad att vi förskräcks över att inte riktigt komma åt den. Doktorn står gränsvakt någonstans mellan metan och fysiken.

Hammarén tolkar vidare texten, så mycket kan vi säga, och amplifierar därmed originalskriften, som hittills hållits gisslan på svenska. En lysande idé från H:ströms förlag, vilket i praktiken innebär att den blodförtunnande vätskan som det svenska språket genom tiderna utsätts för, äntligen tagit slut och tillåter språket att återetablera sig, litteraturteoretiskt som berättarmässigt. Möjligtvis är detta ett tilltag som redan för länge sen borde ha iscensatts. Genom att klä, och ibland klä upp, språket, får vi helt nya och kanske till och med unika miljöer som, trots den Maupassantska enkelheten får ett par ytterligare, beundransvärda attribut. Som en popup-bok för vuxna blir föremål och stämningar synnerligen påtagliga: En nattsvart himmel blir genomlyst av ett ännu starkare mörker, och lämnar svåråtergivna mönster och nyanser på duken, detta en vardaglig natt då inte ens månen orkat visa sig.

Det kan avslutningsvis tyckas spännande att snoka i etymologin när "horla", sett till ett par hjärtskärande skri framemot slutet, kan ställas mot franskans rop – tjut – vrål, som i passé simple blir "hurla". Tål också att jämföras med Ginsbergs titel Howl. Oavsett vilket, det viktiga är som bekant vad som skrivs, måste kanske overkligheten ibland betraktas som det mest oförfalskade vi har. Någonstans i hjärnan formuleras språket, men det samsas också med våra drömmar, rädslor, inbillningar och tvångstankar. Så när bokstavsfostret kommer ut ska man kanske inte bli så förvånad över att det är täckt med flottig text, från någon helt annan stans. Och visst ser man, att det är Hammarén som är den stolta pappan.

Similar Posts:

• Frankofil julafton
• Lavin av ord
• Den enes död, den andres bröd
• Oväntat vanligt
• Mörk och drömsk stämning i Paris