Om grundstoryn om en lillgammal berättare som vandrar genom krigets vansinne låter lite Blecktrumman upphör egentligen likheterna där. Yazbek ger henne en röst som är helt och hållet hennes egen. Berättelsen är rörig, med mängder av utvikningar och omtagningar, men alla lägger ett pussel och målar med ordfärger. För hur jävligt allt än är så är ju Rima fortfarande, och också bara nätt och jämnt, ett barn som ingen någonsin lyssnat på och hon har ju så mycket att berätta och så många fantastiska ord att pröva. (Gå på dass när du kan även om du måste springa över gårdsplanen där bomberna faller, säger kvinnorna till barnen, du vill väl inte bli hittad i en urinpöl när du är död?)

Hur kan människor vara olyckliga när de har tillgång till denna enorma mängd betydelser?

Vi följer henne genom vägspärrar, bombanfall, gasattacker, möter torterade demokratidemonstranter, skäggiga tonårsgrabbar med kalasjnikovs, krigsbrudar som bara haft slöja på sig några månader, söndersprängda och ihjälgasade män, kvinnor och barn. (Kvinnorna dör snabbare av gasen, läkarna får ju inte ta av dem slöjorna som håller gasen inne.) Det borde förstås vara outhärdligt, men genom Rimas ögon blir det inte det; verkligheten luckras upp, drömt och vaket flyter ihop, genom barnets ögon blir till och med den hära förestående döden en skapelseberättelse för nya världar. På Saint-Exuperys vingar kan hon flyga från en stjärna till en annan även när döden nafsar henne i hälarna. Hon som vandrar låter oss aldrig glömma verkligheten, alla dessa människor som ”försvinner” ur hennes och andras liv, och det blotta faktum att vår bortglömda berättare har så mycket att säga höjer bara tragedin; samtidigt finns där en sån rusig lycka i berättandet, att få bli hörd, att få göra berättelserna till sina egna och bygga en värld som har en mening när allt faller sönder, om så bara för att allt som försvinner inte ska glömmas.

En halv värld bort sitter vi och debatterar förnumstigt om att hjälpa på plats, reducerar berättelserna till för och emot, buntar ihop människor i tusen- och miljontal, talar om att försvara det förflutna. I en källare i ett utbombat Damaskus sitter en flicka fastbunden medan gift regnar från himlen. Runt om henne virvlar en sprudlande orkan av ord, intryck, uttryck, möjligheter som gnistrar och blinkar innan den måste försvinna. Världen borde få rymma alla de där små stjärnorna.

Similar Posts:

• Krigets nedåtgående spiral
• Hur är det med er?
• Klassiker i nyöversättning
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Den fängslades erfarenheter

Det förde mig till hemsidan nobelprize.org där många Nobelföreläsningar av de tidigare litteraturpristagarna finns samlade. Finns det några som kan göra det begripligt för oss vanliga tvåfotingar på den här jorden, vad det innebär att utses till årets ordmästare? Kanske Dylans föregångare kan leda oss till ett svar …

Wislawa Szymborska tilldelades priset år 1996. Hennes röda tråd handlar om poetens egendomliga upplevelse av att inte kunna förklara vad hon är med om i sin kreativa process. Hennes beskrivning kanske åskådliggör hur svårt det är att besvara frågor kring idéerna bakom lyriken.

Desto värre är det med poeterna. Deras arbete gör sig inte alls på bild. En människa sitter vid ett bord eller ligger på en soffa, stirrar in i väggen eller upp i taket, skriver då och då sju rader ord, stryker en av dem efter en kvart, och så går en timme till utan att någonting händer … Vilken publik kan i längden stå ut med något sådant?

***

Sedan snubblar jag över Günter Grass, som mottog priset år 1999. I hans föreläsning finns ett stycke som handlar om maktens relation till litteraturen.

De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den. För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd.

Är det någon som tror att Bob Dylan vill vara en rumsdekoration?

***

En annan intressant relation är den mellan författaren och läsaren, vilken omnämns av pristagaren år 2000, Gao Xingjian:

När en författare talar för sig själv, eller skriver, kan andra lyssna till honom, om de så vill, eller läsa hans verk, om de så vill. Författaren uppträder inte som talesman för sitt folk och han är inte heller värd att hyllas som en idol. Han är inte heller en brottsling eller en folkets fiende. Att han stundom råkar illa ut på grund av sina verk beror på att andra kräver att så skall ske. (- – - ) I själva verket är förhållandet mellan författaren och hans läsare så beskaffat att de aldrig behöver träffas eller umgås med varandra: det räcker att de möts genom hans verk, på ett andligt plan. Men ett ofrånkomligt krav ställer den mänskliga aktivitet som det litterära skrivandet utgör: författaren och läsaren måste möta varandra av egen vilja. Av den anledningen har litteraturen inga som helst förpliktelser gentemot massorna.

Genom att göra bara några få googlingar förstår vi att Bob Dylan inte är den som är ute efter publikens hyllningar. Men han tycks inte ha något emot ett frivilligt möte med lyssnarna.

***

Skälet till att avstå från ceremonier och uppmärksamhet kan vara i princip vad som helst. Vad sägs om det enkla: Låt mig ha min grej i fred, tack? Ordens värld är högst värdefull och den friheten kan inte ett Nobelpris överträffa. Orhan Pamuk, pristagare år 2006 sätter ord på denna tanke i sin föreläsning:

Men i kammaren, där vi stängt in oss, är vi inte alls så ensamma som man skulle kunna tro. Först gör de andras ord oss sällskap och de andras berättelser, de andras böcker, med andra ord det som vi kallar tradition. Jag är övertygad om att litteraturen är den värdefullaste samling av stoff som människan skapat för att förstå sig själv.

Similar Posts:

• Nobelpriset i litteratur 2016
• And the locusts sang
• Den andra sidan. Bob Dylan som kärlekskremlologi
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Rumphugget och brist på doft

Det dröjer nästan 100 sidor innan jag hajar till över detta återkommande "vi". Det är ju trots allt inte så att berättarrösten tar någon gigantisk plats i Carsten Jensens på många sätt imponerande tegelsten; för det mesta berättas ju trots allt Vi, de drunknade på samma sätt som de flesta romaner utan en tydlig huvudperson, någon sorts allvetande berättare som aldrig blir personlig, aldrig säger "jag" eller identifierar sig med namn. Det är bara det att läsaren då och då blir påmind om att de som berättar historien om det lilla danska samhället Marstal, där alla män är sjömän och alla kvinnor väntar på att de ska komma hem, är just "vi". Det var "vi" som såg den glade seglaren Laurids Madsen dra ut i krig mot tyskarna 1848, överleva som genom ett mirakel värdigt en Rushdie-karaktär och komma hem som en helt förändrad människa. Det var "vi" som såg hans son Albert som en modern Telemachos försöka fylla sin försvunne fars stövlar, hjälpa till att bygga upp den sista stora seglande handelsflottan som spred den lilla byns män över hela världen, och sedan komma hem för att upptäcka att första världskriget med sitt ubåtskrig inte är hälften så förödande som ång- och motorbåtarnas ankomst. Det var "vi" som såg hans adoptivson Knud Erik och hans mor ta steget in i den moderna världen och in i mänsklighetens största självmord från 1939 till 1945. Det var denna spökkör av namngivna och namnlösa män (och en och annan kvinna), "vi" som såg och bidrog till den moderna världens framväxt – folket som bygger havet, om ni så vill. Eller landet; frågan är ju var skillnaden är.

Ska man berätta en släktkrönika som spänner över hundra år går det givetvis inte att göra det med en enda handling. Carsten Jensen är klok nog att inte försöka; var och en av huvudpersonerna – och här finns åtminstone fem – har sina egna historier att berätta, sina egna äventyr som lånar från både Homeros, Melville, Lindgren (Alberts pappa är ju trots allt negerkung) och Grass. Allt eftersom åren går passerar de stora idéerna och sjökrigarna revy, från Cook till Tirpitz, från 1800-talets optimism till 1900-talets massproduktion av död, men det är hela tiden de som ror så att svetten lackar som står i centrum. Här finns pojkboksäventyr så till den milda grad att det är svårt att lägga ifrån sig boken om natten, pirater och krigskonvojer och omöjliga kärlekshistorier; men samtidigt smyger hela tiden de stora sammanhangen och de stora idéerna i bakgrunden – hur tiden, som ett segelskepp som är beroende av vinden men också kan gå under av den, både driver och drivs fram av människors tankar och handlingar. Där någonstans blir detta mer än bara en berättelse om ett gäng sjömän; det är ju trots allt de som besökte alla delar av världen, som såg de stora händelserna från sin rigg och sin reling, som fick världen att samtidigt bli större och krympa. Allt detta relaterat av dem själva, detta envist återkommande, mytskapande "vi".

Visst är det lätt att hitta punkter där man kan kritisera Vi, de drunknade. På 710 sidor hinns det med en del spretande, även om det allra mesta är smått fantastiskt. Och när man så fullständigt fokuserar på ett manligt yrke blir givetvis kvinnobilden ganska enahanda; antingen väntar de stoiskt vid spisen på den gången mannen inte kommer hem, eller så lackar de ur på att förlora dem de älskar och försöker hindra männen från det enda de känner till: att segla. Men samtidigt … det som gör den värd att kritisera är just hur solid den är. Carsten Jensen skickar ut sina saltstänkta och konstant grubblande Marstalsbor på det där skeppet som vi är ombord på allesammans. Håll i hatten; att komma i hamn är aldrig garanterat, och det kan blåsa rejält på vägen, men resan är mödan värd.

Similar Posts:

• Om varför krigen aldrig tar slut
• ”Är det inte Donald Trump som Dostojevskij skriver om här?”
• Författare mot aids
• Osynlig front i asymmetriskt krig
• Spretiga och dryga omvärldsobservationer

Att Grass tigit om tiden i SS i sextio år, medan han gjort starka ställningstaganden och kritiserat det tyska nazistiska förflutna har väckt starka känslor. Tyska kristdemokrater har bland annat menat att Nobelpriset i litteratur, som tilldelades Grass 1999 för att han ”i muntert svarta fabler har tecknat historiens glömda ansikte”, borde krävas tillbaka. Men så går det inte till, har Nobelstiftelsens vd meddelat. Däremot ser det ut som att Grass kommer att bli fråntagen sitt hedersmedborgarskap i hemstaden Gdansk (dåvarande Danzig).

Självbiografin ser emellertid ut att bli en riktig storsäljare.

Similar Posts:

• Schwarzbrot och skuld
• Författare mot aids
• Om kulmen på dårskapen
• Abdulrazak Gurnah 2021 års nobelpristagare i litteratur
• Afrikas förste Nobelpristagare växer upp

I novellsamlingen medverkar sammanlagt 21 författare, bland andra Margaret Atwood, Salman Rushdie, Gabriel García Márquez, Susan Sontag, Woody Allen, Arthur Miller och Günter Grass. Boken ges ut i tio länder och på nio språk, dock inte i Sverige.

Similar Posts:

• En stor liten roman
• Jubileumspocketens år
• Välkommen till Gammeltida
• Nobelpristagare i SS
• 100 år av likgiltighet