En förälder dyker upp vid lånedisken och vill framföra ett klagomål. Hennes barn har lånat hem en bok som hon tycker är olämplig.

Det handlar om en bok med hbtq-tema, så mycket står klart. Däremot tar det mig en stunds efterarbete att lista ut vilken bok det är. Barnet går i en av de lägsta klasserna, och först tror jag att det kanske är en bok som riktar sig till lite äldre barn som den här eleven har fått tag på. (Inte för att jag förbjuder någon att låna något.) Det är det inte, utan en bilderbok klassad som för 3-6-åringar.

Själv är jag inte helt hundra på vad en 3-åring skulle få ut av Gro Dahles och Kaia Dahle Nyhus Ollianna, men vem vet. (Jag fattar heller inte riktigt vad jag själv kunde begripa av vissa böcker som jag älskade som barn, men något var det onekligen.) Däremot skulle jag med lätthet kunna läsa Ollianna för hela låg- och mellanstadiet. Högstadiet också, tror jag, om jag hade haft dem.

Ollianna är berättelsen om ett barn som inte trivs i sin kropp och sin könsidentitet. Inte minst pappa förväntar sig att Olli ska vara på ett visst sätt. Vara pojke. Vara tuff. Det känns inte alls bra. Det känns inte rätt.

Till slut kan barnet och föräldrarna ändå finna sig till rätta i att Olli får vara sig själv. Får vara Ollianna.

Jag kan inte för mitt liv uppfatta den här berättelsen – eller några andra böcker vi har på biblioteket, för den delen – som ”propaganda”. Vad betyder det ens? Vill man vara som Ollianna? Jomen, i den bemärkelsen att hon till slut får vara sig själv, absolut. Men hennes kamp är plågsam, och knappast en man skulle ta upp om det inte kändes fullkomligt livsviktigt.

Fast för ett barn som faktiskt känner så här? Vore det inte fantastiskt att få läsa om en egen obekvämhet som är svår att sätta ord på? Att få känna att det är okej? Att man inte är ensam? Att få veta att ens kompisar faktiskt känner till att man kan känna så här, att det inte bara är helt otänkbart?

I samma veva läste jag Jonas Gardells då nyutkomna roman Fjollornas fest. Där finns också ett barn, en typisk gardellsk pojke som känner sig annorlunda och fel utan att riktigt kunna sätta ord på det. Mormor kallar honom ”felnavlad”. Hans mamma känner att hon behöver varna honom för att ta emot godis från och följa med främmande farbröder, vilket bara får pojken att börja fantisera om det där godiset. Fast han inte begriper vad det handlar om så känner han genast att han kommer att följa med den där farbrorn.

”Inga barn kan leva utan speglar. Har du inga speglar hemma så måste du ge dig ut i världen och leta efter dem”, förklarade Jonas Gardell i ett samtal med Johan Hilton på det årets bokmässa. I den jakten efter speglar, möter pojken i boken, Mikael, en pedofil som han följer med och blir våldtagen av. Något liknande hände Gardell själv som barn, och i samtalet med Hilton knyter han den här erfarenheten till dagens politiska diskussion om drag queens som läser sagor på bibliotek, dem som somliga vill ”värna” barnen ifrån.

Tänk om lille Mikael i boken, eller lille Jonas i verkligenheten, haft snälla sago-drag queens som förebilder. ”Överallt där man måste vara tyst och skämmas och vara hemlig, det möjliggör ju för rovdjur eller förövare eller pedofiler att ta för sig.” Det är i tystnaden och mörkret, i avsaknaden av speglar och berättelser, som barnen far illa.

”Varför ska vi inte värna de här barnen?”, frågar Gardell sin publik. ”Varför ska vi välja vilka barn som ska värnas? Varför ska vi välja på vilka villkor vi värnar våra barn?”

Jag skriver inte det här för att på något sätt hänga ut, eller demonisera, eller ta avstånd ifrån någon enskild förälder. Alla har rätt till sina åsikter, och de allra, allra flesta föräldrar vill bara göra det de uppfattar som bäst för sina barn. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi pratar i samhället. Om hur det de senaste åren blivit mer och mer okej att tycka att alla människor faktiskt inte är lika mycket värda.

Föräldern jag mötte skulle säkert vända sig emot den bilden. Det tror jag definitivt. Hon vill bara inte att hennes barn ska förledas in i något som leder till olycka. Samtidigt är det ju bilden av eländet som till stor del skapar eländet.

Om människors könsidentiteter bara var något vi ryckte på axlarna åt – om vi bara levde och lät leva – så skulle ju det där eländet inte finnas.

Jag förstår att det är svårt. Jag tycker också att det är svårt. Vi kan bara försöka sätta oss in i andra människors erfarenheter och känslor. Vi kan inte faktiskt vara där. Och att andra behöver ifrågasätta saker som för mig varit självklara ställer ju en massa frågor för mig också. Hur hade det varit att vara hon, honom, hen? Hur bemöter jag själv andra? Varför är det svårt att lägga till exempelvis nya pronomen i sitt språk? Vad tänker jag själv att mitt kön sitter i? Ska man ens vara tillfreds med att vara kvinna i det här samhället? Eller något kön alls, för den delen?

I slutänden tror jag ändå att alla tjänar på de här frågorna. I längden, även om de kräver lite omtänk och arbete just nu.

För vad är det egentligen vi håller fast vid? Det vana och trygga? Det som känns självklart och hemma just för mig? Kvinnors rätt att tjäna mindre pengar och göra mest obetalt hemarbete? Mäns rätt att leva kortare, missbruka mer, begå självmord oftare och utsättas (liksom utsätta) för våld oftare?

Vem är det egentligen som inte tjänar på att ifrågasätta lite?

Similar Posts:

• USA:s mest förbjudna bok?
• Om vi bara inte hatade oss själva fullt så mycket
• Ett sannare jag
• Den hotfulla dubbelnaturen
• Auschwitz och den stora kärleken

Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris Merethe Lindström har en självklar plats på årets bokmässa som har den nordiska litteraturen som tema. Hon har fått äran att inviga mässan på torsdagsförmiddagen. Men redan på torsdagseftermiddagen kan du lyssna på henne under ett längre seminarium om sin prisbelönade roman Dager i stillhetens historie. 14.00-14.45 pratar hon tillsammans med Gaute Heivoll som fick förra årets Bragepris för debuten Innan jag brinner om minne och glömska.

Ett av de seminarier som jag ser fram mest emot är det som äger rum 15.00-15.45 på torsdagen med rubriken Bilderbokens poetik – kan den formuleras?. Medverkar gör Ulla Rhedin, bilderboksforskare och kritiker, norska författaren Gro Dahle, illustratören Gunna Grähs och den danske författaren Ole Dalgaard. De kommer att prata utifrån frågeställningen: Vad är det unika med bilderboken som konstnärligt medium?

Det är mycket norskt på torsdagseftermiddagen, är man inte intresserad av bilderböcker finns det istället möjlighet att lyssna på norsk författarstafett. Annina Rabe träffar författarna Merethe Lindström, Gaute Heivoll, Harald Rosenløw Eeg och Linn Ullmann i 15 minuter vardera 15.15-16.30 i monter C02:19, alltså även för dig utan seminariekort!

Om du vill fördjupa samtalet med Linn Ullman finns hon även på plats för samtal på fredag förmiddag 11.00-12.00 på Internationella Torgets Scen. Det utlovas familjehemligheter, lögner, sårbarhet och sorg.

På fredag eftermiddag får vi svar på frågor om nordiska språk under rubriken: Vad heter hockeyfrilla på norska och andra viktiga frågor. 15.00-15.50 i monter C04:20.

Erlend Loe har skrivit en ny roman med Norges stadsminister Jens Stoltenberg i huvudrollen, hör honom berätta om den i förlagets monter B08:01 16.00-16.15 på fredagen.

Anne B. Ragde berättar om det norska 60-talet utifrån sin roman Jag ska göra dig så lycklig. Det blir ett samtal om skvaller, barnpassning, klädsel och att tjuvkika bakom gardinerna. Lördag 14:00 – 14:45.

Lite senare på lördagen 15.30-15.50 kan vi följa med Anne Holt till hennes deckarvärldar. Hon är en av få som har flera deckarserier igång samtidigt. Samtalet utgår ifrån frågeställningen: Hur väljer hon mellan sina fiktiva hjältar i skapandet av kriminalromanerna?

Full fart med andra ord!

Similar Posts:

• Torsdag på bokmässan
• Isländskt på bokmässan
• Danskt på bokmässan
• Nordiska rådets litteraturpris går till Merethe Lindström!
• Camillas 10 i topp från bokmässan 2012

Moni Nilsson och Per Gustavsson har placerat ett vanligt dilemma i leksaksmiljö. Det handlar om vänskap och om vänner som sviker, först sviker Kompisen och sedan Dockan. Räven berättar en hemlighet för Dockan som inte Kompisen får höra – och det blir en fin bild av hur hemligheter skapar utanförskap. Det är en historia som alla, både barn och vuxna, kan känna igen sig i.

Att använda sig av leksaker som ett slags fabeldjur i berättelser för barn är knappast nytt, såväl H.C. Andersens ståndaktiga tennsoldat som Toy Story utnyttjar knepet. Det som är en smula annorlunda i Nilssons och Gustavssons berättelse, något som endast ligger i bilderna, är det faktum att Olivia, barnet, ser leksakerna när de lever. Dessutom avbildas barn och leksaker i ungefär samma storlek, vilket gör allting antingen till en lek, eller till ett helt magiskt barnrum.

Leken med storleken är genomgående. När Kompisen blir arg blir han inte bara lite småsur, utan rykande rasande. Plötsligt är han jättestor, och de andra är små. Detta kan jämföras med hur ilskan växer sig enorm i Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, en bok som i övrigt skiljer sig mycket från Nilssons och Gustavssons eftersom den är betydligt mörkare. För även om Kompisen blir arg skildrar ilska och det mörka, svarta och avundsjuka inuti barnet, så är det långt ifrån det brutala våld som Dahle och Nyhus beskriver.

När Kompisen blir så arg blir alla utom den gamla trasiga Krigargubben rädda för honom. Krigargubben håller istället fast honom och kramar honom. Att hålla hårt kan också vara att hålla snällt. Till slut orkar inte Kompisen mer, han blir alldeles tom och trött och ledsen. Kanske är Krigargubben en förälder eller personal på dagis, som trots att han egentligen är tråkig att leka med lyckas trösta.

Kanske är Räven den mest intressanta och komplicerade personen i boken. Kompisen och Räven kan inte riktigt vara glada samtidigt. Räven är den enda som inte kan säga förlåt, och på slutet är han inte riktigt med på tårtkalaset, utan står en bit bort. Han förblir något av ett problem och bekymmer.

Nilsson och Gustavsson beskriver enkelt, men inte övertydligt, hur det kan vara att vara vänner, hur svårt det kan vara och hur bra det kan kännas.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Med en pappa som slår
• Vara varken stor eller liten
• Fasor och syskonfasoner
• Att ha och inte ha

På första uppslaget när pappan kommer hem och fortfarande är lugn vilar redan ett tecken på vad som komma skall i bilden: en hammare ligger på byrån bredvid guldfisken i sin ömtåliga skål av glas. Annars är det inte föremål så mycket som känslotillstånd som återges i bilderna: när pappan blir argare ändras hans kropp och hans ansikte: han blir allt rödare och halsen skjuter fram som ur en tjurnacke som inte fanns där nyss. Boj och mamma finns också på boksidorna, men de trängs alltmer mot kanterna och bakgrunden, under eviga försök att avvärja katastrofen. Mamma säger: stör inte pappa nu, Boj. Gå in på ditt rum nu, Boj. Boj tänker: ”Varför är pappa sådan? Är det något jag gjort?” och ”Å snälla pappa, släpp inte ut Den Arge. Låt inte Den Arge komma.” Men Den Arge kommer ändå, Boj vet det och mamma vet det. Inget kan stoppa Den Arge.

Efteråt är pappa ledsen och mamma måste trösta. Boj får inte berätta för någon, fast han inte tror på pappa som lovar att det aldrig ska hända igen. Men Boj måste berätta. Det blir till slut i ett brev till Kungen, som kommer och hälsar på och berättar för Boj att det som händer inte är hans fel. Det tillåts bli ett lyckligt slut där pappa får hjälp och Boj får vara duktig, men det blir inget ”och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar” utan man förstår att det återstår mycket arbete för pappan innan han kan komma överens med Den Arge som lever inne i honom.

Den Arge är en känslostormande bok: från inledningens trevande försiktiga glädje till den uppbrusande rädslan när pappan är arg, och sedan vidare till frustrationen över att inte få berätta och inte kunna förändra. Ända till slutet som åter är glädje, med en pappa som Boj kan tycka om utan att alltid vara på sin vakt. Boken kan nog vara svår för barn att ta till sig, och man ska inte vara för liten när man läser den. Men den är också viktig, och konstnärligt bland det bästa som finns i bilderboksväg.

Similar Posts:

• Om vänskap och kokande ilska
• Att frigöra duktiga flickor
• Konsten att sova över
• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• De bra dagarna och de dåliga

Det här är en stridsskrift mot duktiga flickor. För när Lussi till sist kommer fram är hon inte liten och söt längre, då skriker hon och håret står på ända och klänningen är smutsig. Och det visar sig att väggen har rymt fler tysta flickor som nu kommer fram en i taget.

Texten i Snäll dryper av ironi. Så mycket att jag nästan ryggar i början av boken. Kan man tala om stiliserad text så stämmer det också in. Här finns retoriska grepp som upprepningar, allitterationer och hyperboler som texten nästan överdriver användningen av för att inskärpa hur otroligt duktig Lussi är. Som vuxen förstår man snabbt att det är något som inte står rätt till, för barn kommer förmodligen denna upptäckt inte förrän längre in i boken när Lussi försvinner för att alla glömt henne.

Bilderna är snygga, människor med skarpa konturer men förvrängda kroppsformer, bakgrunder fulla med siffror och tider, och som sagt rutat och randat papper som Lussi spränger sönder i sin frigörelseprocess. Färgerna är rosa, ljusblått och lilagrått i en till en början idyllisk värld som dock blir skräckfilmsläskigt isande, särskilt på en bild där Lussi sitter i soffan mellan sina två upptagna föräldrar och ler så att man riktigt känner hur tänderna pressas mot varann.

Man blir glatt förvånad över vändningarna och originaliteten i både historia och bilder i Snäll. Men jag har lite svårt för texten. Den är för svår helt enkelt, det blir styltigt och flyter inte. Det är en bok som ställer sig på tvären, på gott och ont.

Similar Posts:

• Med en pappa som slår
• De bra dagarna och de dåliga
• Utzoomat
• Konsten att sova över
• Långt ifrån lata maskar