På den andra punkten är bara att hålla med. Bromanders är ett konstant intressant författarskap. Han kommer ständigt med nya ämnen, och de är alltid lika väl underbyggda. Undersökande. Man tänker att just det här måste ligga honom särskilt varmt om hjärtat, beröra honom personligen på något sätt. Och i nästa bok är det något helt annat som ger samma intryck.

Om Skymningstid för mina tankar till andra böcker så är det nog till undersökande journalistik och gestaltande, nutidshistoriska reportage i stil med Gellert Tamas hyllade Lasermannen. Det har såklart också med temat att göra, med folkhemmets främlingsfientliga mörkersida.

En annan självklar referens är Sjöwall/Wahlöös 1960- och 70-talsdeckare, med sin på en gång grådaskiga, underfundiga och inte så lite politiska diskbänksrealism kring brottslighet i det samtida Sverige.

I Skymningstid tar sig Bromander nämligen för första gången an historisk tid, närmare bestämt just 1970-talet. Kallt krig råder, och i största hemlighet har hemliga aktionsgrupper med mer eller mindre högerextrema åsikter satts samman. De är oberoende små celler bestående av militärer och andra vapenkunniga figurer, och tanken är att de ska träda in och göra motstånd vid en sovjetisk ockupation.

Låter det otroligt? Tyvärr verkar det ändå historiskt välgrundat. Sådana här grupperingar har varit föremål för bland annat utredningar kring mordet på statsminister Olof Palme.

Hos Bromander utses den inte alltför lyckade majoren Gunnar Björk till ledare för en sådan cell. Han rekryterar i sin tur Arvo, Leif och Pelle, och de fyra påbörjar en dold tillvaro av förberedelser och övning som ger deras liv ny mening – tills någon uppifrån bestämmer sig för att klippa banden. Grupperna ska läggas ner och deras vapen tas ifrån dem.

Vad göra? Lägga sig platt och avveckla? Eller fortsätta själva? Göra motstånd, precis som de är tränade att göra?

Det blir en berättelse om själv- och gruppradikalisering, långt innan internet var tillgängligt för sådant, men knappast utan uppenbara paralleller. Lämnade åt sig själva driver gruppen in i en ny, alternativ normalitet, där hoten visserligen är diffusa, men drivkrafterna desto starkare. De är män med ett syfte.

Parallellt med Gunnar och hans grupp – som inte längre är så självklart hans att leda – följer vi Monika Nilsson vid säkerhetspolisen. Hon arbetar på en liten och undanskuffad avdelning som bevakar de högerextrema krafterna i landet. Främst är det olika vänstergrupper som drar till sig organisationens intressen. Som kvinna och småbarnsmorsa står Monika heller inte särskilt högt i kurs. När hon snappar upp rykten om väpnade högerextremistiska celler har hon svårt att få gehör, och hon fortsätter att driva sin utredning lite vid sidan av.

Perspektiven växlar medan Gunnar och hans mannar alltmer närmar sig katastrofen. Det är spännande, inte bara eller kanske ens i huvudsak för vad som ska hända, utan också för hur människor drivs mot en upplösning som de knappast tänkt sig när de tog det första steget i den riktningen.

Similar Posts:

• Två sidor av utsatthet
• Att bevisa sin betydelse
• När brottet överskuggar offret
• Ett noggrant porträtt av mansrollen
• Det är synd om människorna

När Peter Mangs först började skjuta på Malmöbor med utländskt utseende, var året 2003. De första morden skedde i Lindängen, ett område med många utländska namn i trappuppgångarna. En 66-årig man, Kooros Effatian, avrättades kallblodigt i sitt hem och bäddades ner i sin soffa. Först när kroppen tagits omhand och undersökts fann polisen att han blivit mördad. Den andre, en ung kille, Firas al-Shariah, 23, blev skjuten utanför sin port, tidigt en morgon när han var på väg till jobbet. Avrättad med skott på nära håll. Morden hade alltför skilda tillvägagångssätt för att kopplas samman. De skedde i samma bostadsområde. Och där bodde det många invandrare, men ingen Peter Mangs. Det skulle dröja nästan tio år innan polisen började prata om en andra laserman som agerade på rasistisk grund.

I USA var det skillnad på folk och folk. Städarna på flygplatsen, passkontrollanten, de uniformerade bärarna och parkeringsvakterna, de med monotona och lågbetalda yrken, var alla svarta. Bakom ratten i de risiga gamla franska bilarna satt andra svarta. ”Haitier”, sa fadern. ”Passa dig för dem.”

Vita körde pickups, som den hans far senare skulle köpa, om de var rednecks, eller ordentliga bilar som inte stack ut ur mängden om de var välbeställd medelklass. På kollektivbussarna de passerade fanns bara svarta, framför allt äldre personer, en och annan kvinna med barn. Då och då kom små lastbilar med öppna flak med bruna män på. ”Mexikaner”, sa fadern. ”Opålitliga och lata.” Det fanns också lyxbilar på motorvägen, Bentley, BMW och Mercedes-Benz. Sådana som körde upp på de finare affärernas uppfarter varpå föraren gav nycklarna till en svart eller brun betjänt som parkerade bilen åt dem. ”Judar”, förklarade Peters far med en nick åt lyxåken. ”Parasiter.”

Peter Mangs föds i Växjö 1972 och växer upp i Filipstad, med en mamma och pappa som snabbt skiljer sig. Pappan, Rudolf Mangs, är finlandssvensk. Nationalist ut i fingerspetsarna. Vapenivrare, hängiven rasbiologin. Han flyttar från Filipstad till Boca Raton i Florida, för att arbeta som supervisor på ett finskt möbelföretag. 1996 åker Mangs och hälsar på. En skiljelinje kan skönjas efter att han kommit hem från denna resa. Trots att det skurit sig mellan far och son (Mangs tycker inte han får den respekt han förtjänar från fadern, som ifrågasätter hans affärsidé med att bygga och sälja basar och gitarrer) tar han tydligt intryck av faderns värderingar. ”Han var ju lite före sin tid”, kommenterar fadern. ”Idag hade det varit annorlunda, nu när Sverigedemokraterna är tredje största partiet. Det ger en bättre jordmån.”

”Riktad död för att förhindra massdöd.” Ja, Mangs är övertygad om att multikulturalism kommer att leda till samhällets fördärv. I enlighet med nazismens idéer om att bevara den ariska rasen ouppblandad ger han sig på människor med härkomst från de afrikanska eller arabiska länderna. Egentligen går han främst på utseendet, och kollar först i efterhand upp vilka personerna han skjutit är. Född i Sverige eller inte, integrerad, muslim, eller inte, i det långa loppet spelar det ingen roll för Mangs. ”Jag är ledsen att de här människorna förlorade sina liv, men sådana är spelets regler”, som Oklahomabombaren Timothy McVeigh har lärt honom. Mangs ser på alla som vistas i hans land utan att ”se svenska ut” som kriminella. Även om endast en av alla de han sköt faktiskt var det.

Mellan åren 2003 och 2011 kan Mangs med hjälp av sin strategi ”lone wolf” härja hyfsat fritt i staden. Lone wolf innebär att du arbetar själv, inte är bunden till någon organisation (även om Mangs sympatiserar med Nationaldemokraterna och är aktiv på alternativa Sverigedemokratsbundna sidor som Politiskt Inkorrekt, senare Avpixlat, diskussionsforumet Flashback samt konspirationssajten Vaken.se), är mån om att morden och mordförsöken ska vara utspridda över tid och rum samt skilja sig åt, inte kunna knytas till ett vapen, etc. En väl beprövad strategi som även Breivik använde sig av.

Och media och polis har under denna tid fullt upp på annat håll. Det stavas Rosengårdskravallerna. Bilden av Malmö har snabbt gått från kulturellt hipp serietecknarstad, till Sveriges Chicago. Undersökningar visar att boendena i Rosengård är under all kritik, med kackerlackor i tapeten. Det blir startskottet för en frustrerad rörelse, som från ena hållet handlar om ett ifrågasättande av Malmö Stads förhållningssätt till de mänskliga rättigheterna. Unga killar tar lagen i egna händer, sätter eld på bilar och kastar sten på bussar. Och från det andra hållet växer hatet mot dessa obegripliga andra. På Politiskt Inkorrekt skrivs det hatiska kommentarer om smutsigt folk som inte kan förväntas sköta sina bostäder, ”de är skadedjur som borde krossas”. Skrivbordskrigarna, kallar Mattias Gardell dem, och de är inte de enda som drar paralleller till djur. 2008 spelas ett samtal mellan poliser in, i en piketbuss på väg till Rosengård. En av poliserna kallar invånarna för ”apejävel” och ”blattejävel”, och skryter om hur han ska ”göra han steril”. Det kommer fram att detta inte är en slump. Flera tecken hittas på att värdegrunden hos Malmöpolisen är under all kritik. Och fortfarande kan ifrågasättas. 2013 hittas ett register över romer, som polisen fört sedan 1930-talet, där varken barn eller redan avlidna personer plockas bort.

När jag läste Gellert Tamas bok Lasermannen var det skönt att den utspelade sig i en svunnen tid. 90-talet. Jag var för liten för att minnas attentaten när de hände, även om jag minns den lilla nynaziströrelsen på min högstadieskola. Hur folk stängdes av för att de heilat på klassfotot. Ultima Thule spelades flitigt på festerna i obygden, bomberjackor och rakade skallar markerade vem du skulle passa dig för. Sveriges självbild var naivt kritvitt, och stollepartiet Ny Demokrati tog sig hela vägen in i riksdagen. Flyktingförläggningar brann, John Ausonius kunde sägas ”enbart snappa upp” de stämningar som redan fått fäste i samhället i stort. Att se samma sak hända nu, i Mattias Gardells omfattande avhandling av dåden i Malmö, är desto obehagligare. Jag flyttade till Malmö 2008. Det känns som alldeles nyss, det han skriver om. Alldeles nyss, som jag satt i personalmatsalen på jobbet och läste om det upptrappade våldet i ytterområdena. Varningen man gick ut med när Mangs började skjuta in genom folks lägenhetsfönster. Var Therese West Persson en vit person som blivit skjuten av misstag, för att hon kom i vägen? Är det en slump att hon är den av offren som tar mest plats i media?

Sverigedemokraterna är inte stora 2003. Men de växer. Under åren som Mangs härjar, med avsikt att ”resa massorna” och ”förstärka spänningarna mellan raserna”, växer Sverigedemokraterna till att 2010 ta sig in i riksdagen och få en vågmästarroll. Nästa val blir de Sveriges tredje största parti. Lasermannen 2 visade sig inte bara vara möjlig. Han gynnades dessutom av sin tid. Det som inte fick hända, hände igen. Mangs lurade polisen att agera efter fördomen att en invandrare dödas av andra invandrare, att motivet finns att hitta i interna uppgörelser, i offrets bakgrund. Till och med när 16-åriga Hakim el-Shamsi sköts ner skrev tidningarna ”polisen misstänker att det ligger någon form av uppgörelse bakom dådet”. ”Man tror inte att det är en ‘galning’ som ligger bakom mordförsöket”, sa kammaråklagaren. ”Det troliga motivet är istället hämnd.”

Det troliga motivet. Är istället hämnd.

”Vi kände inte att vi fick något stöd”, förklarade Jamelia. ”Alla kollade snett på oss. Likadant i pressen. Hakim blev en invandrare. Han är född i Sverige. Sverige är det enda hem han har, och att han blev invandrare tyckte vi var väldigt märkligt, och speciellt vi som ändå trodde att vi var så integrerade. Vi hade bra utbildningar, jobb, allt det där man ska ha, pratar bra svenska, helt integrerade, och plötsligt så var vi liksom invandrare och det här (mordförsöket) hade ju hänt bland invandrare, så det var lite som, vem bryr sig?”

Gängrelaterat. Uppgörelse bakom. Min pappa ringde, frågade om jag inte var rädd när det smällde lite varstans, hela tiden. ”Det händer ju inte här”, sa jag, ”där jag bor. Eller jag har inte märkt av något i alla fall.” Underförstått: jag umgås ju inte i de kretsarna. Jag har inga vänner som bor i Lindängen, Rosengård, länge hade jag aldrig ens varit där. Man klagade på den ökade vapentillgången i Malmö. Medan Mangs fick hjälp från fadern att få vapen och vapensikte skickade till Sverige från USA. Ammunition fick han helt lagligt, genom skytteklubben han var medlem i. Hakim överlever mordförsöket, men familjen upplever inte att de får tillräckligt med skydd från polisen efteråt. Skrämda flyr de pressens häxjakt till föräldrarnas hemland Beirut, som trots oroligheter känns tryggare än Malmö.

Raskrigaren är en av årets viktigaste böcker. Inte bara som en upprättelse för de döda och anhöriga, utan även som en byggsten för att förstå vår samtid. Att dåden var rasistiska blir i backspegeln ställt bakom allt tvivel, men under rättegången var det inte ord man ville ta i sin mun. Om polisen hade bemödat sig att kolla igenom den digra samlingen texter som återfanns i Mangs dator vid gripandet hade man bättre kunnat förstå hans motiv och den världsbild han hade. Att Therese, eller ”Threz” som hon kallades, till exempel avrättades som en så kallad rasförrädare, inte alls sköts av misstag. Istället blev ”Lasermannen 2″ omdöpt till ”Malmöskytten”. Som att det handlade om sportskytte med lerduvor, påpekar Gardell sarkastiskt. Inte kom det något tal från statsministern. Inte blev det någon utredning av stadens (landets) stora problem med rasism.

Svenskarna kallas slött för ett av världens mest toleranta folk, men efter fallet Mangs finns all anledning att göra upp med den bilden. Som Soran Ismail visar i teveserien Absolut svensk har vi börjat tappa den faktiska betydelsen av ordet ”rasist” och när en handling egentligen är ”rasistisk”. ”Rasist” har blivit synonym med den ultimata ondskan, och ingen vill förstås komma i närheten av det. Även när vi behandlar människor olika beroende på deras utseende. Som när Rosengårdsproblemen skylls på dess invånare och ”kulturen där”, istället för socioekonomiska skillnader som ger klassmotsättningar. En ojämn fördelning av resurserna, som snarare handlar om bostadspolitik, och skapar ett samhälle av väldigt fattiga och väldigt rika.

Alla borde läsa Raskrigaren. Tyvärr tror jag inte att alla kommer att göra det. Det är en tjock bok med många fotnoter, och även om Gardell lättat upp läsningen med traditionell deckarton, ett pedagogiskt förhållningssätt, kräver den sin tid. En hårdare redigering hade efterfrågats. Även om allt är oerhört intressant att ta del av (som Mangs teori om att människor med aspergers är en slags övermänniskor, befriade från grumlande känslor. ”Homo sapiens aspergers”, kallar han dem i sina egna texter), drar onödiga upprepningar och syftningsfel ner helhetsintrycket.

När Mangs greps i sin lägenhet i Dammfri, nära rikemansområdet Slottsstaden, var det nog många grannar som blev förvånade. Även flashbackanhängarna bör ha blivit skraja när det visade sig att han återfanns i deras led. Gjorde flera inlägg. Många hejade på. Ändå har han hamnat i facket ‘ensam galning’. Jag tänker på jakten på potentiella IS-krigare, och vad vi helst letar efter för avvikelser. Hur bilden av en terrorist ser ut, nu och då. Det är svårt att känna sig trygg i att detta inte kommer att ske igen. Låt oss åtminstone hoppas att en och annan Malmöpolis får Raskrigaren under sin gran, och tar sig tid till eftertanke och omprövning. Självkritik. Det är så vi blir bättre människor, växer. Kanske även medarbetare på Sydsvenskan och de andra stora medierna, som har så smärtsamt stort ansvar, när allt kommer omkring, för hur vi uppfattar vår omvärld. Inte ens Chicago är ju längre Chicago, som Gardell påpekar. Det var trots allt länge sen Al Capone var på tapeten.

Similar Posts:

• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs
• Det trånga ombonade Sverige
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?
• Historien som är nu
• Här är ingenting riktigt perfekt

Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

Och samtidigt. Samtidigt verkar 2010 faktiskt oerhört avlägset. Ett år som vi gick in i utan att behöva förhålla oss till ett rasistiskt eller ”invandringskritiskt” parti i Sveriges riksdag. Är det verkligen bara fyra år sedan?

”SD i riksdagen” heter också den första delen av Rasismen i Sverige, följt av ”Utøya”, ”Reva”, ”Rasstereotyper”, ”Antiziganismen” och ”Protesterna”. Det är inte så snäva avgränsningar som det låter, utan snarare en sorts hållpunkter eller noder, händelser och debatter som de om attentaten i Norge, polisens olagliga romregister, jakten på papperslösa flyktingar, kravallerna i Husby eller mobiliseringen mot nazism.

Här finns Jonas Hassen Khemiris välkända öppna brev till Beatrice Ask och Jason Diakités tal i riksdagen, men också tonårstjejerna Moa, Mira, Jonna och Stellas brev från Kärrtorp, liksom västerbottniska vårdarbetares och malmöitiska brandmäns protester mot Jimmie Åkessons valrörelsebesök.

Det är texter som fungerar på olika nivåer, som är mer eller mindre litterära, ibland något mer teoretiska och ibland framför allt rakt på sak och de berör också på så många olika sätt att det är svårt att riktigt sammanfatta eller jämföra. Jag är ett hulkande snormonster när någon förlorar sitt syskon i Carina Bergfeldts skildring av hur det socialdemokratiska sommarlägret på Utøya plötsligt förvandlas till ett inferno. Jag håller på att kräkas över den kafkaeska upplevelsen av svenskt flyktingmottagande i Katia Wagners och Jens Mikkelsens reportage (som är en slags uppföljning till deras bok De förlorade barnen). Jag funderar över om det är som Magnus Linton skrivit 2012 att ”SD:s succé gör Sverige till ett europeiskt land bland andra” eller om det snarare är Per Wirtén som har någon poäng med sitt ”Därför har Sverige inte blivit ett nytt Danmark”.

Ja, framför allt funderar jag ju. Var är det vi står egentligen, och vart är det vi ska? Hur kommer vi dit? Om den här senaste mandatperioden, de här fyra åren som knappt är slut ens, betraktas som historia, vad är det vi kan lära av historien då?

Similar Posts:

• Vad skulle Palme göra?
• ”det som sker nu är början på en lång kamp”
• ”Kan inte Tomelilla få vara som det alltid har varit?”
• Föreställ er nu att hon är vit
• Mangs rätta ansikte

Vi är många som vuxit upp med hans namn i vår sinnevärld, utan att riktigt veta vem han är. En mystisk man med långt hår och långt skägg, som bor i ett kollektiv ute i skogen. ”Glad pisk!” istället för ”Glad påsk!” Läromästaren för BDSM-människor som gillar att tukta unga kvinnor med ris. En kontroversiell tomte att skratta åt, fascineras av. Inte många har koll på att han suttit i fängelse i flera år, för att han sexuellt förgripit sig på och misshandlat flertalet kvinnor och barn under slutet av åttiotalet.

Media har snarare blåst liv i den saga vi vill läsa. Nämligen den om kollektivet som bryter mot gängse normer, där de bor, numera i en relation bestående av en man och två kvinnor. Då, på åttiotalet, var de till och med fem kvinnor som alla kallade sig ”Hans Scheikes kvinnor”. Genom dagliga pisksessioner med ris bedriver de en egen lära, som går ut på att bara genom att fullständigt brytas ner kan kvinnan nå självständighet och bli stark och fri. Det är polygami, BDSM och troslära i ett! Inte hade media plats för någon allvarlig kriminalhistoria också?

Magnus Utvik blåser liv i den gamla historien genom att intervjua alla berörda. Han börjar hos Scheike och kvinnorna, och fortsätter via offer och medhjälpare, journalister, psykologer och advokater. Det är en grundlig genomgång, och oerhört spännande. Jag sträckläser som när jag först fick Gellert Tamas Lasermannen eller Katarina Wennstams Flickan och skulden i händerna.

”Flickan ville det. Hon var införstådd.”
”Moa kanske gick med på det för att få sin mammas kärlek och värme?”
”Flickan kände ju själv att det blev bra! Hon sa det, visade det. Hon var lycklig, varm, spontan och stark och det är det man blir när man fått smisk”, säger Brita.
För Brita är smisket en kärleksfull och förlösande handling som både den som smiskar och blir smiskad är överens om. Men att personer i kollektivet använt smisk som bestraffning visar ett polisförhör med Moa.

Utvik drar också paralleller med sina egna erfarenheter av att tillhöra en sekt. Han har tidigare skrivit boken Med Stalin som Gud, om sin tid i KPS, Kommunistiska Partiet i Sverige. Ett renlärigt marxist-leninistiskt parti, som upphöjt Stalin till gud och Albanien som sitt himmelrike. Att dras till en sekt eller manipulerande människor med underliga läror, är inte svårt. Tuktad till frihet visar hur kvinnor och ungdomar som hamnat snett eller bara saknar trygg förankring, kan söka sig till en uppfostrande fadersgestalt och en utmanande lära som anses förändra ens liv, göra en hel. I många fall ser vi det vi själva vill se, behöver se.

Som läsare dras jag också in i denna komplexitet. Det finns inget som kan kallas ren och skär ondska. Företeelser blir intressanta först när vi försöker förstå dem. Varför drogs kvinnor så mycket till Hans Scheikes lära, att de i många fall tog med sig sina döttrar och blundade för att även dessa utnyttjades sexuellt under deras tid där? Varför föll så många tyskar för Hitlers judehat på 30-talet? Varför faller så många svenskar för Sverigedemokraternas enkla retorik om invandringens problem idag?

”Scheike har gjort sin sexuella perversion till en del av ideologin”, säger Börje. ”‘Tänk om man kunde få flickorna riktigt tidigt, vilka vackra människor de kunde bli.’ Scheike konstruerar den här överbyggnaden för att göra perversionen meningsfull, och kunna försvara den för sig själv. Det är inte hans fantasier som driver honom utan något större, heligt, nästan gudomligt. (…)”

Vad är sanningen då? Ja, en god väg dit är att se till allas perspektiv och väga dem mot varandra. Och så finns förstås polisförhören. Domen, som gav Scheike och två av hans kvinnor, Brita och Agneta, fängelsestraff. Dömdes de för att de avvek från normen? Eller blev media också manipulerad av Hans Scheike? Tuktad till frihet borde läsas av alla. De som är nyfikna på ett av svensk rättshistorias mest uppseendeväckande fall, så väl som de som ”för skojs skull” gillar Scheike på Facebook.

Similar Posts:

• En fundamentalist blir till: steg för steg
• Vecka 16: Drömmen om en bättre värld
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Radiumhemmet och kärleken
• Brita på männens villkor

Den sida Göran Greider för fram är betydligt mer positiv. Det roliga med att resa runt och tala om Palme, framhäver han ofta i vårens intervjuer, är att människor faktiskt börjar tala om vilket slags samhälle man vill leva i.

För Greider är Palme inte framför allt den karismatiske ledaren och vältalaren. Han är förstås det också, men han kunde bli det inte i första hand för att han var en så exceptionell politiker, utan för att han bars upp av en så stark folkrörelse. Ingen kommer undan Olof Palme är på så sätt inte alls ännu en i raden av biografier, utan en berättelse om svensk historia och framtid.

25 år efter skotten på Sveavägen och samtida med socialdemokratins förödande nederlag i valet 2010 promenerar Greider runt i Stockholm och funderar på var vi varit, vart vi är på väg och vart vi skulle kunna röra oss. Utflyktsmålen är fyra, Olof Palmes barndomshem på Östermalm, radhuset i Vällingby, lägenheten i Gamla stan och Adolf Fredriks kyrkogård där han ligger begravd, men dessa platser utgör egentligen bara hållpunkter på en löst sammanhållen resa som är framför allt idépolitisk.

Vad skulle Olof Palme göra? frågar sig Greider då och då medan han vandrar genom ett radikalt förändrat Sverige. Hur skulle Olof Palme uppfatta det här? Skulle han kunna fatta det? Det handlar om de senaste decenniernas privatiseringar, avregleringar och ökade sociala klyftor, men lika mycket om decennierna innan dess, om en bred och mäktig folkrörelse utan vilken Palme som politisk gestalt varit otänkbar, om Folkhemmet och Det starka samhället, om välfärden och en nästintill revolutionerande socialdemokratisk reformism.

För även om socialdemokratin aldrig gick in och tog över privat egendom, som i de kommunistiska länderna, så gjorde man något lika mäktigt och förmodligen mer hållbart. Man byggde upp egna, demokratiskt eller folkrörelsekontrollerade verksamheter. Det gäller förstås inte minst den offentliga sektorn, den vård, skola och omsorg som nu privatiseras och därmed omvandlar skattepengar till privata vinster.

Man kan ju tänka sig att han skulle blivit förbannad.

Nu är det på inget sätt en romantiserad bild av Palme som Greider ger. Greider har, som den socialdemokratins vänsterkritiker framför andra han är, inga som helst problem med att se realpolitiken, tröttheten och oförmågan att ta in exempelvis miljörörelsens nya perspektiv. Men han ser också en Palme vars analyser fortfarande är högst relevanta, inte minst i skenet av Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, och beklagligt frånvarande i dagens debatt.

På många sätt är det den traditionella, i grunden marxistiska, samhällsanalysen som han uttrycker. Men detta var kärnan i hans hållning till samhället och frågan om vad hög arbetslöshet och social otrygghet gör med människor: dessa problem undergräver demokratin och ger rasismen fotfäste. Idag bryter hans analyser in som närapå nyheter i den rådande samhällsordningen kring rasism och främlingsfientlighet.

När socialdemokratin snöpligt låtit sig snuvas på begreppen, alltifrån ”arbetarparti” till ”välfärd” och ”folkhemmet”, framstår Palme, med sin ”demokratiska socialism” och sin obekväma internationella kritik av stormakternas övergrepp som en slags sista bastion. Där kan Palme, förstådd som ett annat politiskt perspektiv än det nu rådande, fungera som en nyckel, en alternativ väg.

När Greider skriver historia är det nämligen inte den närmast evolutionära, enda vägens historia som politiker idag gärna framhåller. Det är en historia full av valmöjligheter, forna såväl som framtida. På så sätt skriver Greider också historia när historia är som bäst – när den är riktigt relevant för framtiden.

Similar Posts:

• Palme, aktören
• Allt åt alla?
• Första maj-tal i bokform
• Kriser som kan leda framåt?
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?

Mänsklig verksamhet följer dock sällan fyrkantiga tidsindelningar – och så får vi begrepp som Eric Hobsbawms ”det långa 1800-talet” (från franska revolutionen 1789 till första världskriget 1914) och ”det korta 1900-talet” (från 1914 till Sovjetunionens fall 1991). På samma sätt tycks en rad historiker och skribenter mer eller mindre överens om att det finns något som heter ”1968″ (eller ”60-talet” eller ”70-talet”) och som sträcker sig över ungefär andra hälften av 1960-talet och första hälften av 1970-talet. En exotisk period att se tillbaka på med skräckblandad förtjusning, förakt eller dyrkan.

Jag har alltid varit svag för den där perioden. Jag älskar helt enkelt estetiken, jag älskar färgerna, klädsnitten, musiken. Och framför allt älskar jag glöden och framtidstron, den här känslan av att det gick att förändra världen som känns milsvitt långt ifrån min egen uppväxt på 1990-talet. Den tidsperioden finns skildrad i böcker som Gustav Fridolins Blåsta! och Gellert Tamas Lasermannen, och den ägnades för mitt vidkommande till stor del åt att sukta efter 1968. Det senaste decenniet har fina skildringar som Gunilla Thorgrens, Håkan Lahgers, Kjell Östbergs och Salka Hallström Bornolds nyanserat bilden, men knappast dövat intresset.

Såhär inleder Per Wirtén sitt förord till antologin Vi som inte var med. En orättvis betraktelse över sextiotalet:

Nästan allra sist i Göran Palms bok En orättvis betraktelse från 1966 kan man läsa följande för boken typiska mening: ”Vi lever inte i en ond värld. Vi lever på sin höjd i en ond världsdel.”
Det är en mening som inkapslar det bästa i sextiotalets radikala samhällsdebatt. Kanske är det just såna meningar som gör att jag skriver det här. Man vände på det allmänt omfattade, man vände ut och in på en världsbild runt vilken det rådde konsensus. Plötsligt fick ljuset falla på de mörkaste delarna, de som utelämnats ur den tidigare berättelsen om samhället, historien och världen.

Men är det verkligen så att det vi förknippar med det radikala sextio- och sjuttiotalet tog slut med den borgerliga valsegern 1976? Att alla de där idealen svävar i något nostalgiskt moln någonstans, fjärran från vår egen tid? Jag tror ändå inte det.

När jag börjar skriva på det här sitter jag någonstans i skogen i södra Närke, omgiven av en brokig skara människor med det gemensamt att de reagerat på människans kortsiktiga, antagonistiska och ohållbara framfart i naturen.

En bit ifrån mig sitter en skäggig och piercad ung man i kilt och broderar. Det blir en hel radda med Super Mario-svampar. Framför sitter en kvinna och täljer på en gammal rot. Någon tar en öl, någon har med sig portvin och någon ”tror inte på stimulantia” och dricker inte ens kaffe. Alla lyssnar vi uppmärksamt på diskussionen som leds av ekofilosofen Pia Skoglund från Karlstads universitet.

Det är en vecka i en ekologisk tältby, en festival med föreläsningar, exekutioner, spelningar och teater. Det är några mil hemifrån mig och alltsammans går på några hundralappar, vilket är ungefär vad min semesterbudget sträcker sig till.

Större delen av sommaren har jag läst just på temat 1968 och på Skogsfestivalen kommer jag hela tiden på mig själv med att le åt alla små glimtar av det där jag romantiserat och längtat efter. Hade jag haft århundradets semesterbudget skulle jag ändå inte kunna komma på någonstans jag hellre skulle vara.

För det handlar om det där som Per Wirtén skriver om, om att tänka utanför de ramar som massmedia och den allmänna debatten erbjuder. Det Pia Skoglund kallar vårt förståelserum, våra grundantaganden om världen och våra möjligheter i den. Om att få syn på att det vi gör nu kanske inte är det enda eller bästa alternativet.

Jag åker hem med känslan att mycket av det jag förknippar med 1968 faktiskt lever kvar ibland oss. Det får kanske inte lika mycket uppmärksamhet som då, men allvarligt talat: vad skokartongen med ”1968″ på rymmer är en ganska liten del av den mångfald som varje mänsklig verksamhetsperiod egentligen är.

Mycket av det som frodades då har också utvecklats, nyanserats och växt in i det allmänna medvetandet. Miljö- och klimatfrågorna är ett exempel. Ett annat är ifrågasättandet av könsroller och heteronormativitet – frågor som kanske ”slog igenom” då, men där vi nog tusan på många sätt har kommit längre idag.

Så jag tror inte alls att det är över. Jag tror fortfarande att allt egentligen är möjligt.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Det tjänar till; det måste
• Ett nytt sätt att leva?
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• En kärleksförklaring. Om utbildning

För den som hyser några romantiska drömmar om polisens effektivitet blir Lasermannen ett brutalt uppvaknande. Har man däremot tämligen svart humor, ja då får man sig en hel del ytterst torra skratt på inte bara polisens utan också mediernas och politikernas bekostnad. För visst är Lasermannen en berättelse om en ensam galning som bestämmer sig för att skjuta ner slumpvis utvalda ”invandrare”, men det är också en berättelse om ett samhällsklimat där en sådan fix idé kan växa och där människor står dumdrygt handfallna inför det.

När jag sätter mig ned för att skriva det här har jag också Liv Strömquists ”Tredje riket på Österlen” färskt på näthinnan. Hennes bilder av skol- och vardagsrasismen i början av 90-talet, från potentiella mobboffer med bombarjackor och, faktiskt, ”Lasermannen – ditt ljus i mörkret”-tröjor, till lokalpolitiker och rektorer, ser närmast parodiska ut men är det förmodligen inte alls.

Lasermannen tecknar utmärkt den dubbla bilden av en enskild brottsling och det sammanhang han agerar i. Det är en riktigt skrämmande skildring av vad som kan hända i ett samhälle när det blåser snålare vindar, när det finns människor beredda att utnyttja missnöjet (och när finns inte de?) och motkrafternas mobilisering går betydligt segare. Inte minst media gör en slät figur i Tamas granskning: de för okritiskt vidare mängder av fullkomligt påhittad information från i synnerhet Ny Demokratis uttalanden. De har helt enkelt ingen beredskap för att folk i så omfattande utsträckning ljuger dem rätt upp i ansiktet.

De extremare organisationerna, med VAM i spetsen, lyckas också i viss utsträckning utnyttja media och få väl gynnsam exponering. (Det är förstås medias ständiga dilemma.) Men det är Ny demokrati, bubblaren i partipolitiken som snabbt erövrar 6,7 procent i riksdagsvalet 1991, som mer än något klär skott för den svenska mainstreamrasismen. Och missnöje och skamlös populism, för all del, men uttalanden som att problemet är att afrikaner inte längre äts upp av lejon i tillräckligt stor utsträckning, kan väl knappast betraktas som smygrasistiska.

”En berättelse om Sverige” är med andra ord en lysande undertitel på Tamas bok. Han skriver om ett 90-talssverige som på en gång är en absurd dystopi (jag säger bara: ”We shall overcome” i Rinkeby Folkets hus) och samtidigt mycket välbekant och vardagligt. Också själva Lasermannens (eftersom han byter namn flera gånger blir det lättast att i det här sammanhanget kalla honom så) agerande och bakgrund har sin egen inneboende logik. Han går på ett sätt att förstå och det är mer skrämmande än alla filmmonster.

Men om ämnet är både fascinerande och angeläget så finns här också ett imponerande hantverk, inte minst i det tempo Tamas håller. Sidorna bara rinner iväg – jag börjar läsa vid läggdags men är inte ett spår sömnigare efter 120 sidor. Kapitlen är korta och perspektiven skiftar hela tiden. Vi följer offren, gärningsmannen, hans barndom, vittnen och bekanta, polisutredningen, tendenser i samhället i stort genom politiker, media och olika obskyra rasistorganisationer – men utan att tappa tråden eller helhetsperspektivet. Samtidigt är Tamas ytterst konkret, så konkret att jag först blir misstänksam – det är lite Herman Lindquist över att exakt återge replikskiften och liknande – men den minutiösa källförteckningen med djupintervjuer, förundersökningsmaterial och rättegångsprotokoll övertygar.

Jag är sannerligen inte den första att inse vilken välskriven och spännande bok Lasermannen är – men förmodligen inte den sista heller. Kanske missade du som jag hypen när boken först kom ut? Kanske sitter du rentav just nu och funderar på att plocka upp någon lämplig sommardeckare? Överväg då Tamas bok istället. Den har verkligen allt man kan önska sig av en bra deckare. Och så naturligtvis mycket, mycket mer.

Similar Posts:

• Mangs rätta ansikte
• Stabilt kriminalreportage om Peter Mangs
• Vad skulle Palme göra?
• Bakom rubrikerna
• Tron på riset som övervinner allt

Redan titeln leker lite med den där gränsen mellan fakta och fiktion; det låter nästan som en kioskdeckare, men det är givetvis en ganska akademisk (och småtorr) titt på faktion inom film, TV och litteratur – alltså den där genren, eller de genrer, som bygger på fakta men till viss del är eller åtminstone berättas som fiktion. Saker som gör anspråk på att vara sanna samtidigt som de drar nytta av fiktionens fördelar; biografiska romaner, non-fiction novels, biopics, ”baserat på en sann händelse” med mera. Jag har läst en hel del sådana på sistone, vilket inte gör det mindre intressant.

Jansson är väldigt påläst och delar med raska snitt in företeelsen i tre breda kategorier: dokudrama (alltså en dramatisk återberättelse av mer eller mindre verkliga händelser), dramadokumentär (alltså autentiskt material omklippt/omberättat i dramatisk form) och dokusåpa (i princip dramadokumentär, med den inte oviktiga skillnaden att allt verkar äga rum i direktsändning; ingen allvetande berättare, etc.) Dessa begrepp tillämpar han sedan på både högt och lågt, både Enquist och Robinson, i syfte att beskriva hur faktionen fungerar.

För en som jag, som aldrig läst kultur- eller litteraturvetenskap, är detta skitkul. Man får en grundkurs i berättandets teknik (vi har kapitelrubriker som ”Extradieges och intradieges”, ”Relationen text och paratext” och ”Ickefiktionens icketransparens”). Och Jansson drar upp många intressanta belysande exempel på både moderna och äldre exempel på hur gränserna mellan fiktion och fakta löses upp, och mot slutet även en del funderingar om varför det just nu finns ett så stort intresse.

Samtidigt blir det lite väl mycket vad och hur, men lite för lite varför. I spåren efter Brown, Frey, Brunner, Tamas med mera är det här med sant vs lögn, fakta vs fiktion, en ganska het potatis. Jansson lyfter upp en väldig massa exempel på litteratur, film och TV som passar in i hans modell, men han ifrågasätter inte, han diskuterar inte följder, han försvarar nätt och jämnt. Om han hade ägnat 30 sidor mindre åt att visa hur Brunners eller Troells eller Beevors verk passar in i faktionen – man behöver bara en viss mängd exempel för att belysa vad man vill säga, allt efter det är showboating – och 30 sidor mer åt att diskutera faktionens roll i kulturen hade det här blivit en ännu intressantare bok.

Som det är är den ändå klart läsvärd. Inte något för den breda massan, kanske, men jag tar med mig en hel del.

Similar Posts:

• Till populärkulturens försvar
• I väntan på Gitta
• Underhållning om underhållning
• The truth is, like, really out there, dude
• Demokratitrivsel i tegelstensformat