dagensbok.com » Fredrik Nyberg

Fredrik Nyberg "Att bli ved"

Christina Skagert — Sun, 02 Jun 2013 22:00:01 +0000

Rinner blodet ut ur kroppen?
Är benet armens motsats?
Varför e det så svårt att finnas?

I Fredrik Nybergs diktsamling Att bli ved möter vi oiN, en slags protagonist i samlingen vars tankar och dialog återberättas på ett för poesin ovanligt prosaiskt vis. Ändå befinner sig Att bli ved långt bort ifrån prosans bestämningar, och undersöker språk och verklighet på ett sätt som kanske bara poesin tillåts göra.

Samlingen kan upplevas nästan som en saga. Scenen är en äng. Genom den filtreras stora existentiella frågor, och ängen används som ett verktyg för att skipa ordning i tillvaron lika mycket som insikt om den. Återkommande i samlingen är utredande frågor som ”E sommaräng ett ord?” och ”E öknen ängens motsats?” som skapar en oskuldsfull ton som liknar ett barns uppmärksamma frågor om sin omgivning. På inga sätt blir dikten högtravande eller slentrianmässig när den behandlar dessa existentiella frågor. Istället lägger den ögat nära nära, kinden emot, och försöker med största möjliga sanningsmån återberätta vad som ses och känns. Ängen, eller världen, som är överväldigande och ogreppbar, måste kategoriseras och processeras, för att varat ska bli uthärdligt.

Trots att tonen är mjuk, och sceneriet är vackert och varmt, döljer sig här något obarmhärtigt och hårt som man gradvis blir varse. Plantor rycks upp och rensas bort, slängs åt sidan att förmultna och dö, björkarna huggs ner och klyvs i flisor som ligger och ruttnar, som har dödats med våld. Liv försakas för ordningens skull. På så vis går diktsamlingen i dialog med Ann Jäderlunds åttiotalssamling Som en gång varit äng som också den i ett idylliskt sommarlandskap vänder ut och in och upp och ned på denna paradisiska ordning.

Ytterligare något som Nybergs och Jäderlunds samlingar har gemensamt är hur de dekonstruerar språket och bygger upp det igen på egna premisser. Men där Som en gång varit äng är mitt inne i den språkliga dekonstruktionsleken befinner sig Att bli ved på filosofiskt avstånd, förhåller sig mindre upprört, mer reflekterande till språket. Detta är en av samlingens största kvaliteter, att den på samma gång bryter ner och rör om i språksystemet, ”Är benet armens motsats?”, och metafiktivt kommenterar detta grepp ”Att dra isär en nässelfjäril En bokstavskombination”. I många fantastiska verser som dessa kommenteras språk och ordning på ett lekfullt och sanningsbejakande sätt.

Men det finns också en djupare kritik bland alla dessa verser. Nyberg beskriver hur björkarna på ängen är språk, ”liknar dom liknelser eller liknar dom bokstäver?” och styckas till ved som staplas och skapar en fixerad struktur. Men för att skapa systemet av vedtravar som alla betyder något bestämt, måste källan ur vilken veden är skapad förintas. Veden som språk förlorar sin karaktär och sitt ursprung, och språksystemet blir något anonymt och arbiträrt.

Även om ängen, naturen och oiN är de ständigt återkommande temana i dikterna är de inte begränsade till denna sagoalluderande scen, utan realistisk verklighet, så som vi känner den, som vävs samman med ängens mystik. Mörka referenser till samtida och globalt kända fall av våld och mord färgar också samlingen och gör den politisk i sin tematik.

Vad jag framför allt berörs av i diktsamlingen är samspelet mellan det ljusa idylliska och det mörka. Hur dessa polemiska komponenter vävs samman så tätt att det är omöjligt att skilja dem åt. Det är mot denna grund som alla teman, språkliga, existentiella, politiska, psykologiska, som finns i romanen speglas.

Och så har vi skyddsomslaget runt den bruna inbundna boken. Som jag har tittat på denna framsida. Mot den beiga ytan ser man tydligt en svart, abstrakt bild ritad med tunt bläck som jag inte ska ge mig på att försöka tyda närmare. Och så, om man tittar riktigt, riktigt noga, ser man ljusa figurer, nästan som om det låg ett papper bakom det beiga med ett annat tryck (det gör det inte!) som lyste igenom en aning, i samma stil, som vore de ritade med samma hand, som de svarta bläckfigurerna. Kanske ser jag något annorlunda än du ser om du får boken i din hand och studerar omslaget i rätt ljus, kanske har du svårt att urskilja de ljusa figurerna över huvud taget. Men detta vill jag ändå till sist säga: i mina ögon föreställer de något på en gång mycket skrämmande och vackert, och som i allra högsta grad hör samman med dikterna inuti.

Fredrik Nyberg "Nio, nine, neun, neuf"

Emelie Novotny — Wed, 28 Jan 2009 23:00:00 +0000

Ordet bokstäver består av nio olika Bokstäver, och det är där Fredrik Nybergs "Nio, nine, neun, neuf" har sin utgångspunkt. Vi börjar på sidan nio och fortsätter mer än hundra sidor till, det är samma bokstäver hela tiden. Mot slutet av boken har nian personifierats och blivit ett eget väsen: ioN, som bor och lever och känner. oiNs huvud är fortfarande en sol Då h o pp et är ute
hoppas vi ännu
Jag letar efter det där hoppet, rör mig mellan sidorna, försöker känna. Dricker tre koppar kaffe. Försöker förstå och blir arg på mig själv. Känner mig aggressiv i solenÂ… i skymningenÂ… i regnetÂ… Jag har aldrig trott att poesi är något att förstå utan något att uppleva. Men jag upplever inte den här texten och jag vet inte vad jag kan göra för att komma ifrån känslan att det är något jag missar, något jag borde läsa och se. Man gillar ofta det som gillar en och jag vet inte varför Nio, nine, neun, neuf inte gillar mig. Guld är bättre än silver, som i sin tur är bättre än den rödgula kopparn. Jag tänker att det kan ha med tiden att göra,
Att bläddra i bok en
och hela tiden få upp exakt samma da si
Därför kommer jag inte upp ur dikena, fastnar och vet att jag gör det svårare än vad det är. För Fredrik Nyberg är spännande i sin enkelhet när han bryter upp orden och kastar om dem, låter delarna stå på den motsatta boksidan. Luckorna blir till brott och lek och någon slags rebus men ändå blir det tomrum hos mig.
Att inte skriva är att hålla det främmande på av nd stå
Egentligen handlar det nog bara om att låta det drabba en, men att det alltid är så mycket lättare att prata om än att få det att hända. Tänker och tejpar. Varför ville jag absolut skriva om detta? För att det finns frågor som måste beröras och Fredrik Nyberg ger sig hela tiden in i någon politisk debatt som vi alla har ansvar i. Jag är ansvarig för muren som staten Israel
bygger på den ockuperade Västbanken
Att det finns frågor som inte behöver svar. Nu väntar du på de återkommande slagen /
i magen
Men de kommer inte. Till å med spökena försvinner fram
på morgonen
Precis som boken vill jag hitta syndabockar och alternativa utvägar. Jag vill skylla ifrån mig. Jag skyller på Armarna På Amerika. Jag skyller på Armarna På Socialdemokratin. Blir kvar i veckodagssviten och tycker om den. Fredag: Det är sent på natten. Vi ser en mycket berusad man som går över rälsen i mörkret. Innanför avspärrningarna. Vi ropar. Inne i parantesen råder andra regler. Men veckan har sju dagar, inte nio och därför känns det som en nödlösning att lägga in två måndagar till. Eller så är det här de där andra reglerna gäller. Veckodagarnas namn är en massa hundar som skällande löper fram och tillbaka längs staketet. Bokens styrka är att den hela tiden upprepar och refererar tillbaka till sig själv, där får min läsning mening och den uppmärksamme läsaren hittar mönster och trådar och sammanhang. En massa ord. Och identiskt Som onsdagar Som close-ups. Det gäller bara att titta tillräckligt nära. Ändå lämnar jag Nio, nine, neun, neuf med bilden av DE BLÅVITA BANDEN SOM UNDER NATTEN SPÄNTS UPP RUNT EN UTBRÄND BIL PÅ EN ANNARS HELT TOM PARKERINGSPLATS (9 METER). Det är något med ensamheten, Fredrik Nyberg berör det ofta Vid den här hållplatsen steg många människor av. Vem är /
ensammast /
av oss?
Märker ändå att jag gillar boken mer och mer allt eftersom tiden går, eller så är det den som har börjat gilla mig, eller så var det Stamningen som efterhand försvann. Nu måste vi tjäna ännu mera pengar.

Fredrik Nyberg "Det blir inte rättvist bara för att båda blundar"

Åsa Pettersson — Mon, 05 Jun 2006 23:00:00 +0000

Denna diktsamling drog mig till sig. Jag har tidigare inte stiftat bekantskap med Fredrik Nyberg men vem kan motstå en titel som denna?

Likaså är framsidan fantastisk med sina fjärilar, avbildade i naturlig storlek mot det gråvita pappret. Jag tar den alltså raskt med mig på tågresan och en intressant resa öppnar sig.

Från början är jag mest förundrad. Jag hittar inte flytet riktigt men det finns meningar som talar för sig själva. "Vem räknas överhuvudtaget inte då vi räknar" förföljer mig genom resten av boken även om det är den del av sviten som rör Nybergs morfar och Linnés lärjunge Pehr Osbeck som stannar kvar längst på resan.

Här finns Osbeck i dikter av ett mer prosaiskt slag där han låts skriva text om sina resor och sina funderingar. De är tilltrasslade och de kommer sedermera inte så långt på vägen. Osbeck är kyrkoherde i Hasslövs församling och lyckas inte skriva speciellt mycket trots idoga försök. Hans förtvivlan och bråkande med texten fungerar väl som klangbotten för denna verssvit som också refererar till Axel Adbring, Nyberg morfar.

Hela den botaniska aspekten på texten ger ett spännande djup men det känns efter ett tag rätt gubbigt med dessa herrar och deras skrivkramp.

Resterande delen av diktsamlingen har ett sprött och trevande språk som lovar mer än det ger. Jag väntar mig hela tiden att dörren till textens hemlighet skall öppnas men allt jag får är stråk.

Jag gillar dock bitar och kanske framför allt titeln och kommer att läsa Det blir inte rättvist bara för att båda blundar igen om inte annat så bara därför.

dagensbok.com » Fredrik Nyberg

Fredrik Nyberg "Att bli ved"

Similar Posts:

Fredrik Nyberg "Nio, nine, neun, neuf"

Similar Posts:

Fredrik Nyberg "Det blir inte rättvist bara för att båda blundar"

Similar Posts: