Om det är sant? Ja, det får väl, som alltid, framtiden utvisa.

Similar Posts:

• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Shakespeare-koden
• Shakespeare intoxicated
• Winterson gör en cover
• Lite om nästan allt

Världens fakta är inte litteraturens fakta. Men världens sanningar är det.

Den Mulischintresserade tvingas till ett aktivt sökande. Det är Mulischsanningar blandat med universella och allomfattande upptäckter. Många tankar som utmanar.

Det vore en underdrift att säga att den här boken är bra och att den gör bestående intryck. Däremot är det en överdrift att tro att det är den perfekta romanen. Även om den tanken ligger kittlande nära. En sak är dock säker. Den här boken är väldigt mycket.

Den innehåller allt som jag kan tänka mig att en framtida klassiker bör innehålla. Den driver med vår samtids existentiella problem, blottlägger dem, har högt tempo, är spränglärd, gripande, skvätter av skaparglädje och entusiasm. Blandar lekfullt högt och låg. Samtidigt helt befriad från litterära krusiduller, trots sin tjocklek. Är lätt. Har starka karaktärer man lätt faller för. Skildrar allt med distans.

Inte minst utmanar Mulisch många sanningar kring vänsterrörelsen, politiken, teologin, filosofin, vetenskapen, litteraturen, arkeologin och feminismen.

Till ytan är det egentligen en smått banal berättelse. Hur man än försöker beskriva den så löper man risken att låta fånig och trivial. Men formen är ingenting annat än historiens egen tjänare. Allt är underordnat det som Mulisch måste berätta. Tonen är så sympatisk att jag som läsare blir märkligt förlåtande och ödmjukt inställd.

Bland annat måste jag erkänna mig besegrad av det faktum att jag tidigare har avfärdat romaner där personerna lever i en allt för symbolmättad och tolkningsbar värld, där allt sker enligt lagen om orsak och verkan. Med Mulisch gudomliga blick fungerar det utmärkt. Romanen är förstås en mycket listig konstruktion precis som det den skildrar.

Den inleds med att två änglar sitter och ojar sig över människan och att det moderna samhället inte känner någon fruktan för Gud. Det finns ingen moral. Bara ondska. Andra världskriget var droppen. De bestämmer sig för att ta tillbaks vad Gud givit till människorna via Moses: de tio budorden, grunden för all mänsklig etik och moral.

Skulden läggs på renässansfilosofen Francis Bacon. Det var ju han som lade grunden till den moderna människans teknikfixerade framgångskoncept. Gud blev överflödig. Kunskap är makt och makten tillhör oss. Bacon var den förste som skrev under kontraktet med Djävulen. Sedan har det bara rullat på. Bara ondskan skördar segrar så länge som Bacons sekulariserade armé inte kan hantera sina förvärvade kunskaper. Andra världskriget och utveckling därefter är den yttersta bekräftelsen.

För att utföra den profana handlingen måste förstås änglarna utse någon väl lämpad. Det är här som parhästarna Onno Quist och Max Delius kommer in i litteraturen. Det är också kring dem och deras vänskap som boken rör sig. De möts av, vad man kan tro, en slump, men de visar sig ha en magisk samhörighet. Slumpen är för övrigt något som Mulisch inte tillåter att existera.

Tillsammans upptäcker Onno och Max sig själva, sin historia, hur allt fungerar och hänger ihop. Båda är så kallat intellektuella och framgångsrika inom sina områden. Den ene är språkvetare och politiker, den andre är astronom. De träffar Ada och hon föder ett barn. Även de med uppdrag att utföra storverk.

Några har menat att kvinnorna har en allt för passiv roll och att Mulisch befäster de traditionella könsroller som så ofta är gällande i litteraturhistorien. För mig är det en allt för enkel och förutsägbar tolkning. Mulisch är snarare ironisk och framställer människan som instrument i det gudomliga maskineriets händer. Snarare begraver Mulisch den manliga världen i en allra sista dans.

När han visar var ondskan befinner sig och utifrån den problematiserar lyckan, visar han också en bild av västerlandets undergång och moralens förfall. Samtidigt handlar det om det skrivna ordets tillkortakommande, vår kulturs stöttepelare som bär upp en allt för vinglig byggnad.

Dock uppfattar jag inte Mulisch som en pessimist. Tvärt om. Han tror på människans förmåga och handlingskraft. Det är våra avsikter det är fel på. Vi vet bara inte vem eller vad vi tjänar och knappast heller varför. Kanske måste vi börja om från början? Alla tankar är möjliga för Mulisch.

Mulisch har själv sagt att han aldrig kommer undan Andra världskriget i sitt skrivande. Det ligger allt för nära. För mig kompletterar Upptäckten av himlen därför Imre Kertész Fiasko och Georg Perecs W eller minnet av barndomen. Tillsammans utgör de i min tanke en efterkrigstidens trilogi. Alla lika personliga, gåtfullt gripande och originella. Till stilen påminner Mulisch också om Jan Kjaerstads trilogi om Jonas Wergeland. Men Mulisch undersöker inte bara hur ett enda liv hänger samman, han undersöker en hel mänsklighet.

Jag har svårt att tänka mig ett mer utmanande projekt än att skriva den här romanen. Men Mulisch verkar inte tänka så när han skriver. Det får bli vad det blir. Hans böcker lär vara lika oplanerade som hans drömmar på nätterna. Det vill säga: händelseutvecklingen går inte att styra. Det är förmodligen därför som han lyckas så bra. Allt är som sagt möjligt. Upptäckten av himlen är beviset.

Det här är kort och gott en bok som placerar honom bland de riktigt stora och betydelsefulla författarna i vår tid.

Similar Posts:

• Prisbelönt men utan överraskningar
• Tänk stort
• Hitler ur ett nytt perspektiv
• Mot den osynliga gränsen
• The proof is in the padding

Men det finns saker hos Bloom som gör honom omtyckt också. När Bloom skriver om böcker han älskar så gör han det på ett sätt som får även de som vanligtvis inte uppskattar honom att vilja läsa böckerna i fråga.

Hur du ska läsa, och varför håller sig Bloom, som tur är, till böcker han själv uppskattar och som de flesta läsare kan uppskatta. I flera fall återfinner vi samma författare här som i Blooms monumentala Den västerländska kanon: Shakespeare, Austen, Hemingway, Dickinson, ännu mera Shakespeare och Henry James för att ta några exempel.

Shakespeare är Blooms husgud på nästan alla tänkbara sätt:

Efter fyra sekler är Shakespeares genomslagskraft större än någonsin förr; man kommer att spela honom i yttre rymden, och i andra solsystem, om vi kommer så långt. Han är ingen komplott anstiftad av den västerländska kulturen; han innefattar varenda en av läsningens grundprinciper, och han är min probersten överallt i denna bok.

Ett vackrare omdöme kan en författare knappast få av sina beundrare.

Det är med Shakespeare nästa alla författare jämförs men själva läsandet utgår ifrån fyra teoretiska (eller antiteoretiska) inspiratörer: Samuel Johnson, Francis Bacon, Virginia Woolf och Emerson. Med hjälp av dessa upprättar Bloom några grundsatser för läsandet. Man måste, för att bli en bra läsare enligt Bloom, ”Rensa bort alla floskler från ditt tänkande”. Han säger också: ”Försök inte hjälpa upp din nästa eller din närmiljö med vad eller hur du läser” och han vill se ett ”återupprättande av det ironiska” i läsandet.

Med utgångspunkt ur dessa och några andra grundsatser tar sig Bloom an några av de främsta verken i den västerländska litteraturhistorien. Och han finner saker i dessa böcker som kan vara till ovärderlig hjälp för oss i våra tafatta försök att lära känna oss själva och våra vänner, och i vår strävan efter att förstå våra relationer till vår omvärld.

I Cervantes Don Quijote finner Bloom en av de vackraste relationsbeskrivningar litteraturen har att erbjuda och att i den mån Don Quijote och Sancho Panza förändras, så gör de det genom att lyssna på varandra och lära av varandra. Vi ska läsa denna roman, som fortfarande är en av de bästa (enligt Bloom den allra bästa) eftersom ”det finns delar av dig själv som du inte kommer att känna fullt ut förrän du känner Don Quijote och Sancho Panza”, säger Bloom och jag kan inte finna en bättre orsak till att läsa en roman.

Oscar Wildes underbara komedi På fullt allvar får äntligen en läsning som inte fastnat i tomma spekulationer om Wilde som en kritiker av det senvictorianska samhället. Dostojevskijs Brott och straff utnämns till den bästa roman som skrivits om mord och den måste läsas eftersom den ”förändrar hela vårt medvetande”, vilket nästan alla som läst den kan hålla med om.

Och så fortsätter hela boken: Bloom är hela tiden intressant och har någonting väsentligt att säga om alla texter han tar upp. De böcker man redan läst vill man läsa igen och de man inte läst vill man genast springa till närmaste antikvariat och köpa, för att förvissa sig om att de är så bra som Bloom framställer dem.

Varför ska man då läsa Hur du ska läsa, och varför? Därför att Harold Bloom faktiskt har någonting viktigt att säga om litteratur, därför att han säger det på ett underhållande sätt och därför att boken är en perfekt introduktion till den som bestämt sig för att ägna sig åt det underbara nöjet att läsa den bästa litteraturen från vår kultur.

Similar Posts:

• Världens bästa roman
• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• En svensk Harold Bloom
• Ut med litteraturhistorien?
• Tusenårig flirt som fortfarande roar