Vad gäller Amos Oz lågmälda lilla kollektivroman Vänner emellan är det framför allt tolkningarna av miljön som går isär. Romanen utspelar sig på en israelisk kibbutz, en miljö med vissa politiska förtecken som uppenbarligen får en och annan att bokstavligt talat se en smula rött.

”Ibland påminner kibbutzen om vilken sekt som helst. Eller om en könskonservativ våt dröm”, skriver till exempel Norrköpings tidningars recensent. Medan sent 50-tal någon annanstans i världen påminner om vad, egentligen?

För visst är livet på kibbutzen styrt. Man lever enkelt – om än inte så enkelt som när kollektivet först grundades – och man underkastar sig – återigen: mer eller mindre – de sociala regler som gäller och de beslut som tas, direkt eller indirekt, av gruppen. För somliga läsare framstår det som närmast totalitärt. Stalinistiskt. Jag tänker nog mer på det som … ett samhälle.

Och författare – bra författare – är ju ofta betydligt mer mångtydiga än recensenter. Oz låter kibbutzens invånare beskriva och tolka livet där helt på sina egna sätt. En kvinna som vill skicka sin son utomlands för att studera tänker på de andra kollektivmedlemmarna som avundsjuka fanatiker, men minns samtidigt med nostalgi gemenskapen när man bodde i tält under kibbutzens första tid. En lungsjuk Förintelseöverlevare tror på människans inneboende godhet och väntar på pengarnas avskaffande och esperantos genombrott som världsspråk. En vältalig lärare avverkar unga kvinnor på löpande band och verkar mest använda retoriken om gemenskapens bästa för att framhäva sig själv.

Somliga tror, somliga vet att anpassa sig och nästan alla känner sig en smula utanför och missförstådda på det ena eller andra sättet. Ett samhälle.

Man kan i princip läsa kapitlen i Vänner emellan som noveller med olika huvudpersoner, men det vore också att missa ibland väsentliga saker, för karaktärerna återkommer på mer eller mindre undanskymda platser i varandras berättelser. Kollektivromanen – i dubbel bemärkelse – hålls också samman av berättarrösten som berättar om gemenskapen som ”vi”, men aldrig själv ger sig direkt till känna som individ.

Jag läser Oz kibbutz i analogi med Bashevis Singers kvarter eller Alejchems by (det kanske är att överbetona det judiska?): ett samhälle, vare sig ont eller gott, utan helt enkelt en miljö, ganska begränsad och utsatt för både yttre och inre tryck, där människor lever sina liv.

På kibbutzen finns det krav på att arbeta, åsikter om hur man ska leva, uppfostra sina barn, men jaha – i vilket samhälle finns inte det? Det blir väl inte mer inrutat för att besluten tas av stormöten snarare än av ”marknadskrafter”?

Därmed alltså inte heller sagt att Oz kibbutz framstår som något ideal. Det är hans karaktärers vardag, helt enkelt. Det är här de drömmer, arbetar, grälar, förälskar sig, blir bedragna, förtvivlar som föräldrar, lever, konspirerar, försöker leda och dör.

Lena Andersson har skrivit mycket tankeväckande, i antologin Förnuft och högmod, om huruvida vänskap över huvud taget är en bra grund för ett samhälle. Det är intressant både i förhållande till Oz titel, Vänner emellan, och till kibbutzen drag av det som oftast utmålas som alternativet till stora, statliga lösningar, småskaligheten, det konkreta och direktdemokratiska.

Det där bor kvar i alla fall i mig även om inte var och en av Oz alla karaktärer fastnar särskilt väl. Vilket samhälle kan helt oproblematiskt säga att det som sker där sker vänner emellan?

Similar Posts:

• Full pott för Amos Oz
• Judisk galghumor och brutal vardag
• Det enkla är svårt
• En litterär egyptisk såpa
• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”

I Analys av ett försvinnande får vi följa Nuri vars mamma dör när han är 10 år gammal. Han, pappan och hushållerskan Naima, en extramamma för Nuri, lever vidare i lägenheten i Kairo. Läsaren kastas in i berättelsen och deras liv under den omvälvande semestern vid Medelhavet då Nuri och hans pappa Kamal träffar Mona – den vackra, unga kvinnan till hälften britt, till hälften egyptier. Hon är 14 år äldre än Nuri och 15 år yngre än hans pappa. Nuri såg Mona först vid poolen och tycker sig därför ha större rätt till hennes kärlek än vad hans pappa har. Det är dock Kamal som gifter sig med Mona på en resa till London. Nuri får inte ens vara med på bröllopet.

Det är ett klassiskt Oidipus-drama som Hisham Matar har skapat, en tematik som litteraturen inte tycks ha tröttnat på än. I Analys av försvinnande problematiseras tvisten något. Visst finns det stunder då Nuri önskar att hans pappa inte fanns men samtidigt finns det ingen som han ser upp till så mycket som till honom. Mona som känner till Nuris känslor för henne skickar bort honom till en internatskola i England.

Ett år senare ska familjen fira jul i Montreux i Schweiz. Mona och Nuri har kommit i förväg till hotellet medan hans pappa fortsätter en av sina affärsresor. Nuri njuter av de tre dagarna han har ensam med Mona, de tar promenader och äter goda middagar. Under frukosten varje morgon läser Mona morgontidningen La Tribune de Genève för att fräscha upp franskan. En morgon släpper hon tidningen i chock. En artikel avslöjar att Kamal, hennes man och Nuris pappa, den före detta ministern och dissidenten har kidnappats av okända män. Efter ett samtal till den schweiziska polisen följer många diplomatiska diskussioner och Nuri ångrar att han tidigare har önskat sin pappa ur världen.

Den händelsen överskuggar resten av tematiken som är så mycket viktigare, den om relationer och saknad som visar hur pass lika vi är i våra tankar och känslor trots olika yttre omständigheter. Pappans försvinnande skildras långt in i romanen, trots det tänker många på den politiska utvecklingen i Libyen, när de läser romanen. Det går givetvis inte att separera händelsen från temat men man får inte glömma bort att Hisham Matar använder den politiska utsattheten för att skildra en allmänmänsklig utsatthet.

Romanen är skriven på engelska; ändå märks det att han är uppväxt med det arabiska språket. Även i den svenska översättningen sjunger meningarna och orden bär på starka bilder och känslor, något som engelskan generellt sett inte är så bra på. Det kräver en skicklig översättare för att det här ska synas men det märks också att Hisham Matar kan konsten att skriva.

Det absolut starkaste avsnittet är när Mona och Nuri har kommit tillbaka till lägenheten efter pappans försvinnande i Kairo. En kväll bjuder Mona in Nuri till sitt sovrum. De motsatta känslorna åtrå och skam är så vackert och subtilt beskrivna, romanens centrala tema i koncentrat.

Jag kände hennes armar som drog ner mig till hennes bröst och sedan brände en het pust från hennes suck min panna. För ett ögonblick ångrade jag mig. Det brann inte, och huset var inte rökfyllt, men ändå ville jag knuffa undan henne och springa fram till fönstret och fylla lungorna med frisk luft. Men jag stannade kvar svag och villig i hennes armar tills stunden var förbi och sömnen överväldigade mig.

Debuten Ingen i världen var snäppet starkare, tog ett större grepp om det allmänmänskliga trots att den också är ännu tydligare kopplad till det politiska våldet i diktaturer. Med det sagt menar jag inget illa om Analys av ett försvinnande. Med den här boken visar Hisham Matar att han är en av samtidens bästa författare.

Enkelt sagt är det så vackert och smygande komponerat att du inte ens märker när Nuri flyttar in och bosätter sig i hjärtat på dig.

Similar Posts:

• Människorna bakom diktaturens våld och verken i revolutionens kölvatten – en intervju med Hisham Matar
• Ny vecka på dagensbok.com
• I männens värld?
• Informativt om en pågående process
• En litterär egyptisk såpa

Under författaraftonen på Kulturhuset den 26 maj 2011, då Amos Oz samtalade med Johanna Koljonen, berättade han att inspirationen till boken kom från en nattlig dröm. I den gick han ensam omkring och letade efter någon i en gammal by. Mitt i drömmen vände det, någon letade efter honom, vilket skrämde. Med den utgångspunkten kunde boken ha blivit väldigt flummig och symbolisk men Amos Oz kan sitt yrke och skapar tydliga berättelser och bilder för läsaren. Han beskriver för alla sinnen. Jag har nog aldrig läst en bok med så mycket odörer.

Det är inte mycket till action i Tel Ilan. I boken talas det om att det är en ny tid med vinbutiker, konstgallerier och affärer med möbler från Fjärran Östern. Men författaren tar inte läsaren till några chica miljöer utan till det som är blekt, halvt förfallet, regnigt eller dammigt. Vi går på Grundarnas gata, passerar Synagogstorget och Minnesparken på väg hem till innevånarna. Byborna strävar på med sina operfekta liv. Huvudpersoner i en novell dyker upp som bipersoner i andra noveller. Flera har förlorat någon eller något och söker.

Ett tema i boken är relationer. Doktor Gili Steiner är moster och hänger kvar i kantig men hängiven kärlek till syskonbarnet som blivit vuxen. Hustrun till byns borgmästare lämnar en lapp till sin man. ”Oroa dig inte för mig” står det. Bit för bit förstår man att han aldrig har gjort hennes bekymmer till sina. I byn finns också en ung man som åtrår den dubbelt så gamla bibliotekarien. Beskrivningen av den före detta Knessetledamoten Pesach Kedem brer ut sig över många sidor. Jag njuter och skrattar åt surgubbens bedrövlighet.

I varje novell händer något konstigt. Varför lägger han sig där? Vem gör de skrapande ljuden? Gräver någon gångar? Läsaren får inget svar. Den åttonde och sista novellen är kort sagt helskum. Platsen är vid ett träsk. Människorna där är snedvridna och lider. En person försöker upprätthålla civilisationen. Vad menar författaren? Det var en mardröm som han skrev ner, han fattar den inte själv, förklarade Amos Oz under samtalet på Kulturhuset.

Poeten Eloise Klein Healy lär ha sagt att den traditionella strukturen i en roman med stegrad spänning och klimax verkar misstänkt lik manlig sexuell ”respons”. Det där med manligt får stå för henne men precis som hon menar jag att det finns flera sätt att tillfredställa läsare. Amos Oz metod är att beskriva människor och miljöer mästerligt. Han visar ömsinthet och humor. Det drömlika, oförklarliga i varje berättelse lägger till spänning. Strukturen med noveller som hör ihop och blir roman känns inspirerande. Jag blir i alla fall mer än nöjd och ger Lantliga scener en tia, full pott.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Det krävs en by?
• Det enkla är svårt
• Stockholm, Stockholm, stad i världen

För på samma sätt som Freja bildar en geografisk avgränsning, och därmed ger ett gemensamt sammanhang för intrigerna, så utgör den trånga Midaqq-gränden allt detta i boken med samma namn. Grändens befolkning är minst lika diversifierad som besättningen på Freja och här samsas allt från direktörer till tiggare. De flesta söker lyckan, inte lika många finner den, men alla har åtminstone synpunkter på övriga invånares strävan. För integritet är en lyxvara i denna trånga tillvaro, och detta oavsett om man är rik eller fattig. Alla vet ju att direktör Ulwan dagligen konsumerar specialtillverkade kärleksdrycker för att kunna tillfredsställa sin unga fru, att kaféägaren Kirsha snarare söker sin lycka hos yngre män än hos sin fru, eller att bagaren Jaada dagligen blir misshandlad av frun Husniya. Allt detta pågår, skvallras om, glöms bort, för att sedan börja om igen. Invånarna snarare roas av varandras levnadsöden än förfasas över de laster som lika lite går att bryta som att utföra diskret med så många nyfikna ögon på en så begränsad yta.

Även denna bubbla försvann och Gränden hängav sig åter åt sin eviga förmåga till glömska och likgiltighet. I enlighet med sin vana fortsatte den att gråta på morgonen ”” om det fanns fog för tårar ”” och skratta på kvällen och dess emellan knarrar den av dörrar och fönster som öppnades och stängdes.

Midaqq-grändenskrevs 1947, vilket betyder decenniet före Kairo-trilogin (Mellan de två slotten, Längtans slott och De förflutnas trädgård) som gav Naguib Mahfouz hans internationella genombrott, och hela fyrtio år innan han mottog nobelpriset. Men det är ändå ett verk av en mogen författare. Romanen är välskriven, men använder sig av ett ganska enkelt språk, och även om dialogen ibland ter sig lite högtidlig, inges känslan att karaktärerna använder ett inte helt obetydligt mått av ironi när de till exempel alltid blandar in Allahs vilja i samtal, fast syftet enbart är personlig vinning.

Karaktärerna är annars det starkaste elementet i boken, vilket möjligen kan förklaras med att miljöerna är, om än väl beskrivna, så ganska begränsade. Men det undgår ingen läsare att gränden, även om den är det nav kring vilken alla personers liv i den här berättelsen kretsar, trots allt bara är en liten, fattig men allra främst en fullkomligt obetydlig del av jättestaden Kairo. Men trots det vill de alla, med några få undantag, helst inte lämna sin gränd utan leva sina liv här.

När man läst färdigt denna roman tror man sig ha en ganska klar bild av hur livet i Kairo gick till under det tidiga 40-talet, men samtidigt bör man ju betänka att invånarna i Midaqq-gränden 2009 också tror sig ha en ganska exakt bild av hur det är att jobba på en Finlandsfärja.

Similar Posts:

• Jakten på den försvunna revolutionen
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Livet bakom det politiska våldet
• Svältkonstnär och litterär jordmån
• Det krävs en by?

Är Saudiarabien ett land som är lämpligt för barn att resa till? Nej, säger vissa. Ja, säger andra. Själv hade jag tyckt det var intressant att göra en studieresa dit. Men när jag gick på mellanstadiet? Ja, då var jag nog mer intresserad av att åka till Liseberg, tyvärr. Men om man hårdrar det hela: Säg att man skulle undvika att resa till länder där någon form av orättvisa råder så är det väl ärligt talat ganska få länder här i världen som man överhuvudtaget skulle kunna resa till. Eller?

Och ju mer jag funderar, desto mer slår det mig hur lite jag egentligen vet om det saudiska samhället. En vän till mig bodde i landet under en tid, hennes pappa var gästarbetare där. ”Jag och mamma fick alltid sitta längst bak i bussen, bland de andra kvinnorna”, minns jag att hon berättade. Men vad vet jag mer? Förutom olja, bin Laden, sharialagar, hajj: pilgrimsfärden till Mecka, kung Abdullah och ja … kanske inte så mycket mer. Det är (ju!) ganska sällan man hör något rapporteras från landet ifråga, eller ens ser något nyhetsinslag på tv. Och hur ser det dagliga livet i Saudiarabien egentligen ut? Hur är det att som kvinna leva där? 26-åriga Rajaa Alsaneas debutroman Flickorna från Riyadh handlar om just det.

Varje fredag under ett års tid berättar en anonym saudisk 20-årig kvinna om fyra av sina väninnors liv, via en e-postlista: seerehwenfadha7et@yahoogroups.com. Namnet betyder ungefär ”berättelsen öppnad” och syftar på ett populärt libanesiskt pratprogram på tv.

Mina damer och herrar! Välkomna till de värsta lokala skandalerna och de hetaste ungdomskanalerna! Er ciceron, c’est moi, ska ta er med till en värld som ligger närmare er än vad ni kan föreställa er ens i er vildaste fantasi. Det är en verklighet som finns utan att synas. Vi tror på vad vi vill av den och förnekar resten.

Så börjar romanen. Att jämföra bokens berätterska med Scheherazade vore inte inte så långsökt som klyschigt, även om flera recensenter påpekat likheterna. En annan jämförelse är den med tv-serien/boken Sex and the City (något som Rajaa Alsanea för övrigt motsätter sig, och det är väl bara bra: en gång försökte jag mig faktiskt på att läsa Candace Bushnells roman, den var fruktansvärt dålig, jag orkade bara med några sidor), men den jämförelsen är nog att ta i. Ganska mycket dessutom. Snarare handlar Flickorna från Riyadh om kärlek och förälskelse.

Provokationen/det skandalartade befinner sig nog mer i mellanrummet mellan stränga offentliga regler kontra vad människor faktiskt gör, eller i hur de vid Riyadhuniversitetet studerande unga kvinnorna Gamra, Sadim, Lamis och Michelle på olika sätt bryter mot eller försöker kringgå de restriktioner som saudiska kvinnor (och ja, till viss del även män) lever med. För kvinnor är det till exempel förbjudet att köra bil, de fyra väninnorna gör det ändå. Det är inte okej att sminka sig, de fyra väninnorna gör även det. Under Gamras möhippa glider de omkring i en jeep med sotade rutor och hög musik dunkande ut ur högtalarna, körd av en till man utklädd Michelle. De som ser dem gå ur bilen vid köpcentret på Olaya Street, inte minst stadens unga män, förstår så klart att det är kvinnor.

Visst, genremässigt liknar Flickorna från Riyadh chick lit: det är kvinnlig vänskap, mode, parfym, utbildning/karriär, män och relationer till dem. Skillnaden är att det här är betydligt mer intressantare. Inte minst med tanke på miljön och samhället där det utspelar sig, som många gånger strukturellt framstår som både inskränkt och skrämmande. (Frågan är om de amerikanska Sex and the City-kvinnorna hade klarat av att leva här.) Dessutom är bokens berättarröst både rapp och cool.

Kanske kanske kanske, om man anstränger sig till max, kan författaren till mejlen som skickas ut via e-postlistan upplevas som frispråkig ibland, inte om man jämför med Sex and the City förstås, men tydligen tillräckligt mycket för att det till en början skulle vara otänkbart att ge ut romanen i Saudiarabien. Alsanea lät i stället sin bror ta med manuset till Beirut, där boken blev tryckt. Efter att Flickorna från Riyadh blivit vida läst och uppskattad i Libanon, spritts till andra länder och jodå skapat en hätsk debatt, blev den, efter ett besök på det saudiska informationsministeriet, även utgiven i Saudiarabien. Och nu är den en saudisk/arabisk bestseller. Så kan det gå.

Similar Posts:

• Kärlek har ändrat karaktär?
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Insekter och könsfrågor
• Ett rosa paket med luft

Vi följer berättaren under flera års tid. Han flyttas mellan olika fängelser, där förtrycket tar sig olika former. Fångarna tycks inte ha några grundläggande rättigheter att tala om. Trots de uppenbara riskerna väljer de att hungerstrejka, för att uppnå åtminstone något slags minimum av rättigheter. De kräver bland annat rätten att få ta emot besök, att få möjlighet att läsa och överlag bättre bemötande. Hur orkar de med en sådan kraftansträngning, när de är så hårt åtgångna av misshandel och tortyr?

Vad gör isolering med en människa? Hur kan det mänskliga psyket stå emot en behandling vars uppenbara syfte är att få en att bryta ihop fullständigt? En tillvaro som man dessutom befinner sig i på obestämd tid? Som utomstående är det svårt att förstå hur någon kan klara av sådana helt omänskliga villkor.

Här finns flera av de förekommande tortyrmetoderna beskrivna in i minsta detalj och "spöket på stegen" är precis så ohyggligt hemsk som den låter. Det som ändå gör läsningen uthärdlig är språket, som är pulserande och rikt på nyanser. Det är inget traditionellt linjärt berättande, även om det finns en viss kronologi i händelseförloppet. Upplevelserna koncentreras ofta i bilder.

Ingen väg leder ut ur denna förbannade djungel.
Alla vägar leder inåt. Enbart inåt.

Boken har undertiteln "En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser", men detta är ingen komedi som får dig att skratta, snarare oroar den dig med scener du inte riktigt kan greppa. Befinner vi oss inne i en mardröm eller befinner vi oss i verkligheten? Kan de två överlappa varandra?

När sviker språket? Finns det ordlösa erfarenheter som språket bara kan göra fåfänga försök att fånga? Blir något upplevt mer verkligt i den stund man sätter ord på det? Kan språket laddas med levd erfarenhet?

Jag undrar om det hos fångar uppstår en sorts psykiskt behov av att överdriva och jaga efter sensationer som spränger logiken som vore den ett hus som plötsligt ligger på marken i en hög av stenar som till synes aldrig hängt ihop.
Tänk dig själv, alla historier jag hörde om orsaken till Mazens vistelse i fängelset hävdade på fullt allvar och med mycket ironi att orsaken var en dröm!

Similar Posts:

• Den fängslades erfarenheter
• Av naturen stenhård
• Institutionaliserad identitet och motstånd
• Saudiarabisk bestseller
• Pest eller kolera?

Fyrtio år efter att familjen trasats sönder och båda föräldrarna är döda, återvänder dottern för att berätta om sin bror, trotsa skammen och skriva om vad som hände.

Skam över min mors »franskbanesiska», över min fars vredesutbrott som drev våra grannar ur sängen och fick dem att rada upp sig framför vår port. Skam inte minst över vår oförlösta kärlek till denne man och denna kvinna som blir till stoft i landets båda ändar. Skam över att skylta med min skam på en sida så länge jag har skrivit böcker.

Korrelationen galenskap och skrivande är ett genomgående tema, där skapandet ställs mot traditionellt familjeliv, religion och sociala konventioner.

Brodern är poet; han skriver orimmad vers, tar droger, läser Rimbaud och reser til Paris. Dagarna ägnar han åt att sova, på nätterna, när han inte besöker den engelska ladyn och målarinnan som förälskat sig i Orienten och dess ljus, diskuterar han Gud och Nietzsche med sina konstnärskollegor på krogen La Palette. Kort sagt: han uppfyller alla kriterier för det lidande konstnärsgeniet.

Prosan i Ett hus på randen till tårar är lyrisk och rik på metaforer, texten är laddad med symboliska bilder. Vissa stycken vill jag plocka ut och spara, läsa som poesi. Problemet är dock att denna finstämt poetiska prosa emellanåt ligger som en dimslöja över boksidorna och gör det svårt att nå fram till själva berättelsen. Karaktärerna är skildrade med distans, några av dem blir tyvärr aldrig mer än undanglidande bifigurer.

Dottern söker efter orsakssamband, förklaringar till tragedin. Men finner hon dem? Att tolka in vad som verkligen hände är upp till läsaren. Texten i sig förblir hemlighetsfull och mångtydig.

Similar Posts:

• På torget väntar en hög med stenar på henne
• Kortare än bra
• Mellan Zarathustra och psyket
• Friheten från moralen
• Grunden för vår civilisation – Dionysos eller Apollon?

Det är en ganska klassisk vänsterroman av typen som ockuperar bokhyllorna hos de flesta som någon gång läst en grundkurs i humaniora. Jag vet inte om det känns uppfriskande eller lite jolmigt sentimentalt.

Porträttet av revolutionären Warda är för all del uppdaterat. Hon är inte sminkad till hjältinna: glöden är stark men tillåter henne att tvivla; våldet ser hon som nödvändigt men vämjas av det; hennes milismän ser oftare på hennes bröst än lyssnar på hennes order. Överhuvudtaget har Ibrahim svårt att hålla undan för erotiken på det där sättet som kan ge en känsla av att man befinner sig i författarens egna erotiska fantasier snarare än i hans romaner. Nästan ännu troligare är det förstås att Ibrahims ambition är att skapa en modern totalroman som är tillgänglig för fler än de som är intresserade av arabvärldens politiska historia.

Följaktligen rymmer Warda både spänning, erotik, politiskt maktspel och småputtrig socialproblematik. Det är OK, absolut. Men ibland undrar man hur man hamnade i en biljaktsscen á la Indiana Jones när man alldeles nyss fick två års politisk historia refererat på en middag för omanska intellektuella. Och allt i en prosa som är ganska kallt dokumentär. Resultatet är tyvärr ganska splittrat ("nu tar vi lite spänning, sen kör vi lite våldsam socialrealism och så lite naket"). Ibrahim har sina styrkor som ordmurare, han kan referera starka händelser på ett trovärdigt sätt som ger den dokumentära känsla som dokumentärfiktion av den här sorten kräver. Medan andra delar inte riktigt träffar mitt i prick, han verkar till exempel ha lite svårt att sätta sig in i hur en kvinna tänker och fungerar: Wardas förhållande till sin sexualitet känns platt på ett sätt som mer påminner om stilen i grabbiga actionböcker, trots Ibrahims ambition att vara feministiskt modern. Inte heller vågar han lämna sin dokumentära stil för att ge liv åt landskapet eller karaktärerna: ett ökenlandskap beskrivs som ett ökenlandskap och ett berg som ett berg och de många omanier berättarjaget träffar är en jämngrå massa där alla följer standardformuläret "hemlighetsfull omanier med gömd agenda 1A".

Fast en annan aspekt är romanens skådeplats. Det är njutbart att så intensivt och genomgående få spendera tid i en del av världen som är så aktuell som mellanöstern. För de flesta som enbart följt nyhetsflödet är Warda ett ganska effektivt förstoringsglas som trollar fram nyanser och jagar undan okunskap. Sonallah Ibrahim är inte så dum som reseledare och Warda öppnar en del fönster som vi hade glömt att de inte var låsta. Revolutionshjältinnan Warda och hennes starka och moderna integritet i en föråldrad kultur glöder dessutom starkt igenom boken, men med henne undantagen är Warda en ganska sval historia.

Similar Posts:

• Kuba-propaganda
• En litterär egyptisk såpa
• USA:s trogne vän?
• Små inblickar i en osminkad, men färgstark, annorlunda vardag
• Ars moriendi – konsten att dö

Vi sökte inte planer, en enkel lösning, men vi hoppades hitta en förbindelse mellan de öppna vidder som romanerna erbjöd och de slutna rum där vi måste vistas.

På vilket sätt kunde en bok som Nabokovs Lolita kännas aktuell i förhållande till deras vardag i Teheran? De pratar om upplevelsen av att leva i enlighet med någon annans dröm, att vara fråntagen möjligheten att välja. Lolita ses som ett dubbelt offer: Humbert tvingar sig på henne med våld och dessutom försöker han föra hennes talan, hon får ingen chans att berätta sin egen historia ur sin egen synvinkel.

Boken rör sig fram och tillbaka mellan olika tidsperioder. Azar minns sin egen studenttid på sjuttiotalet i USA, en politiskt aktiv period i den iranska studentrörelsen. Hon och hennes man flyttade tillbaka till Teheran 1979, inte långt efter revolutionen, mycket var redan förändrat och strider om frågor som demokrati, pressfrihet och kvinnors rättigheter pågick. Senare tvingades antirevolutionärer bekänna sina synder i TV och många avrättades. Mellan 1980 och 1988 pågick kriget mot Irak, men samtidigt fortsatte regimens krig mot inre fiender. All dekadent västerländsk kultur skulle rensas ut. Då Azar undervisade på universitetet blev hon hela tiden konfronterad med anklagelser om att de romaner hon introducerade var omoraliska. Det gick så långt att hon vid ett tillfälle lät studenterna genomföra en rättegång mot Fitzgeralds Den store Gatsby.

I litteraturcirkeln kommer kvinnorna mycket nära varandra och de berättar om sina personliga trauman: fängelsevistelser, övergrepp, misshandel … men de har också roligt ihop, hittar på ordlekar och använder sin fantasi.

Azar upplever en avgörande skillnad mellan sin generation som minns det förflutna, en tid med större personlig frihet, och den yngre generation som hennes studenter tillhör som har en mer obestämbar känsla av saknad och en längtan efter andra vardagliga sidor av livet. De är nyfikna på de förbjudna icke-revolutionära författarna. Trots riskerna det medför har många människor hemliga paraboler och böcker, filmer och alkohol smugglas in i landet. Men hur påverkar det människor att hela tiden leva med lögner? Det gör något med självkänslan.

Det är en av de saker jag uppskattar mest med den här boken, att den ställer så många frågor. Att den hoppar fram och tillbaka i tiden, kan ge ett lite ostrukturerat intryck. Samtidigt kretsar varje kapitel kring en känd roman eller författare, litteraturhistoria blir en röd tråd i boken. Ofta tränger sig det dramatiska dagliga livet på, en lektion på universitetet kan avbrytas av att en student tänt eld på sig själv i korridoren. Azar uttrycker att många upplevelser har varit svåra att sätta ord på, att det tagit tid att sortera de våldsamma intrycken.

Detta är en memoar där författaren valt att byta ut de flesta namn och stuvat om en del händelser för att skydda de medverkande personernas integritet. Azar ger oss inblick i en pågående process att försöka se sammanhang i det hon upplevt, att leta efter svar.

En roman är ingen allegori, sade jag mot slutet av föreläsningen. Den är en sinnlig upplevelse av en annan värld. Om ni inte träder in i den världen, håller andan med romangestalterna och blir berörda av deras öde, kommer ni inte att kunna leva er in i dem, och inlevelse är romanens hjärtpunkt. Så här läser man en roman: man andas in upplevelsen. Så sätt igång och andas. Jag vill bara att ni ska komma ihåg det här. Det var allt; slut för idag.

Similar Posts:

• Åter från exilen
• Uppdaterar dina Irankunskaper
• Bok & Bibliotek 2006: Det icke slutna rummet
• E’ru europé, e'ru're?
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder

Så vad gör då Europa under tiden? I värsta fall (som Storbritannien) agerar de medlöpare till USA:s ockupationspolitik. I bästa fall bedriver man en tyst diplomati för att få en fredlig lösning till stånd. Men någon större kraft sätts sällan bakom orden.

Men det är inte att förvånas över, menar Samir Amin i den här boken. Europa har ännu inte lyckats bryta sig loss från den amerikanska överhögheten, en mentalitet vi har haft ända sedan andra världskrigets slut. Vi har helt enkelt inte slutat vara en del av den ”kollektiva imperialismen”, som Amin kallar den.

En stor del av boken ägnas åt en kritik av det som kallas Barcelona-processen och det ”euro-mediterrana partnerskapet”, i boken beskriven som en mycket viktig och omdiskuterad plan för relationerna mellan Europa och arabländerna runt Medelhavet. Sannolikt diskuteras de här frågorna mer på sydligare breddgrader av kontinenten, men här i Sverige har den debatten varit tämligen tystlåten – i den mån som den över huvud taget har förekommit. Det gör att Amins kritik av processen i hög grad känns som ett hårt slag i ett vacuum.

Boken utgörs av en samling artiklar, som kanske har haft sin relevans på andra håll när de ursprungligen publicerats. Sammantagna känns mycket dock tämligen överflödigt, och kanske hade det räckt med någon av dem i en antologi eller liknande.

Similar Posts:

• Senil kapitalism
• Jakten på den försvunna revolutionen
• Hela befolkningen som gisslan
• Legosoldater i fokus
• ”Folkets makt är större än människorna vid makten”