dagensbok.com » Erlend Loe

Erlend Loe "Blåst"

Jonatan Rosenberg — Sun, 30 Aug 2015 22:00:03 +0000

Erlend Loe må vara en av Skandinaviens mest populära författare men jag har aldrig riktigt förstått mig på hans böcker. Naiv. Super är en underhållande bok som jag verkligen gillade i mina tonår men annars har storheten med norrmannens skrivande gått mig förbi. Trots detta fick jag för mig att läsa hans debut Blåst från 1993 i sommar för att ha någonting att fördriva tiden med på tunnelbaneresan till och från jobbet. Boken fungerade utmärkt som färdläsning då den består av korta kapitel och har en historia som är enkel att sätta sig in i.

Boken handlar om en ung man och hans kärleksrelation till en kvinna som heter Marianne. Marianne flyttar in hos mannen och de blir ett par, de pratar om livet, de reser på en lång semester tillsammans och senare flyttar de isär då Marianne får jobb som lärare på en skola som ligger på en ö i skärgården. På ön träffar Marianne en ny man och relationen med huvudpersonen tar slut.

Historien utgår från huvudpersonen och hans tankar som kretsar kring Marianne men även upptas av livet i stort. Själva historien är inte det väsentliga i Loes bok utan det centrala är de tankar som uppkommer, tankar som ofta har en humoristisk innebörd, men också kloka ord om tillvaron som är lätta att identifiera sig med. Boken behandlar hur en kärleksrelation ser ut och det är lätt att börja reflektera över sina egna relationer under läsandets gång. Huvudpersonen frågar sig varför man blir tillsammans med någon och vad man egentligen gillar hos en annan människa:

Jag tyckte inte först och främst om henne på grund av det hon sa. Viktigare var det att hon var där, att hon sa något över huvud taget. Och det gjorde hon. Det rådde ingen brist på ord.

Boken går ofta på tomgång och det märks på många sätt att detta är Loes debut. Boken påminner mycket om Naiv. Super då båda böckerna handlar om säregna unga män och deras funderingar över tillvaron. Blåst är dock inte lika rolig, träffsäker eller välskriven som Naiv. Super. Trots detta känner jag mig inte besviken, jag blev underhållen och som färdläsning kan jag inte tänka mig en bättre bok än detta.

Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu

Lina Arvidsson — Mon, 10 Nov 2014 17:28:35 +0000

I bokhandeln Strand i New York finns det massor av våningar. Förstås, allt är stort i Amerika. Stort, större, störst. Stjärnan på tunnelbanan är Lena Dunham, som visserligen inte blivit så stor om hon inte först skapat Girls, teveserien som är the bohemian chic-version av Sex and the city, med mindre skor, mer lönnfetma. Men ändå! Hon är tunnelbanans, och Strands, stjärna för att hon skrivit en bok. Dagens författare är inte längre svårbegripliga och instängda i sina tornrum, det är bara Bruno K Öijer som kommer undan med det nu för tiden. Nej, de syns och tar plats i det offentliga rummet.

Jag och Lisa kommer bara till andra våningen, sen säger jag att jag inte kan gå högre upp: jag får inte plats med fler böcker nu. Jag har plockat på mig, inte minst av de egendesignade supertjusiga tygkassarna. Det finns nya böcker, och det finns begagnade böcker. Det finns böcker om allt: historisk bok om sex i serieformat, obskyra fotoböcker, vykort, muggar, utan att göra avkall på mängden böcker. Det finns arkivering av böcker, bestsellers, icke bestsellers. Och det vimlar av personal; kunnig personal, som gärna hjälper mig att hitta rätt. Varför finns inte såna här bokhandlar i Sverige?

Vi måste inte vara stora, större, störst, jag saknar bara engagemanget. Egenheten. Passionen. Finns det inga bokhandlar som startar för att folk gillar böcker? Finns inte tron att svenskar gillar böcker? Måste jag beställa allt som är lite udda, lite utanför normen, på internet?

I veckan har vi som vanligt läst massor av böcker och skrivit om, för er skull. Och om du inte får plats med fler: glöm inte att det går att låna på biblioteket… Veckan börjar med Ninas recension av Inventering, av Erlend Loe. Hon kallar den ”en lite absurd pärla om vad som kan hända när en poet går överstyr”.

Imorgon skriver Annika om Eldkastarna av Rachel Kushner. En roman om konstkretsar i 70-talets USA blandat med 20-tal och futurism i Italien. ”Intressant och välskriven men lite väl pretentiös på sina ställen, kanhända”, hälsar Annika, som ger en sexa.

På onsdag skriver Anna Liv om Kära Döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak. Det är en tröstebok för unga som handlar döden. Det är en bok fylld av känslor, bearbetning och en öppning ut ur tunneln. Flytande akvareller paras med texter som skriker av sorg, en röst som försöker sätta ord på hur det är att vara med om en stor förlust.

På torsdag skriver Daniel om Sjóns Máni Steinn – Pojken som inte fanns. Sextonåriga Máni Steinn lever i Reykjavik 1918. Både poetiskt och ultrarealistiskt om spanska sjukan, biograffilmer och sex med andra män.

På fredag är det David Mitchells The Bone Clocks som recenseras av Tomas. En roman som målar med stora penseldrag – vi följer huvudpersonen Holly Sykes liv under sextio år medan den västerländska civilisationen går under och en metafysisk gänguppgörelse utspelar sig i de fördolda – samtidigt som den lyckas mejsla ut fängslande och trovärdiga karaktärer som med vedmod lämnas i sticket efter avslutad läsning.

Och på lördag blir det sextema! Det ni, kan vi väl behöva nu när november är gråare än nånsin och det ibland tycks nästan omöjligt att komma upp ur sängen… Recensioner av nya heta alster utlovas!

Erlend Loe "Inventering"

Nina Ahlzén — Sun, 09 Nov 2014 23:00:53 +0000

Poeternas rätt i samhället finns det ingen grupp som heter. Jag ägnar mig åt att beskriva mellanrummen, att utforska trädens andetag, är inget en i en bisats nämner i vardagspratet hos frisören. Detta till trots; poesin kommer alltid att hanka, krångla och åla sig fram, oavsett konjukturer och inflationer. Dessutom, poeten som person ger alltid stoff till romaner, både bra och dålig. Win-Win alltså.

I Erlend Loes senaste roman Inventering, gör poeten Nina Faber comeback efter cirka tolv års uppehåll med allför lite skrivande och allt för mycket superi. Hon har bott i Istanbul och precis passerat pensionsåldern. Väl hemma igen i sin kolonistuga tar hon sig an sina anteckningar från tiden utomlands och kommer in i ett diktflöde som mynnar ut i en impressionistisk samling som får heta Bosporen. Äntligen ska Nina Faber få glänsa, göra succé och dansa igen. Första recensionsdagen kommer och så även hatet och aggressionen mot kritikerna.

Nina tycker inte bara att det är problematiskt att somliga väljer att vara recensenter, hon tycker det är direkt ynkligt. Att leva på att kommentera andras verk, som i många fall tagit åratal att producera, är en mycket intrikat och synnerligen komplicerad uppgift. Särskilt när kommentatorerna själva kanske aldrig har försökt skapa någonting av ingenting. Att göra en äppelkaka är ingen konst så länge man har tillgång till äpplen, skrev Nina i en dikt en gång, men att tänka ut själva äpplet är något annat.

Och visst förstås denna tankegång. Erlend Loe har säkert haft roligt, kritiken mot kritikern är skönt sarkastisk och träffsäker. Han låter sin huvudperson bli offer för en överjävlig recension skriven av en ung student som till råga på allt har noll koll på poesi och bara hoppat in för att den ordinarie skribenten blivit sjuk. Och som om detta inte var nog, ringer de från bokhandeln där hon skulle ha sin sedan länge inplanerade uppläsning samma dag, och meddelar att man tyvärr har inventering och måste avboka. Här tar det hus i helvete och allt faller. Det går överstyr. Och det rejält, milt sagt.

Med skärpa, absurditet och humor har Erland Loe tidigare roat mången läsare, och det gör han här också. Det är en galant och lättläst bok med dialog frisk som en vårflod. En underhållande lite crazy pärla. Liksom inget att anmärka på. Mer än så blir det inte. Kritikerknopen på sista sidan ser rejält kvävande ut. Ett extra äpple i munnen för det.

Isländskt på bokmässan

Anna Carlén — Fri, 14 Sep 2012 22:00:56 +0000

Precis som vi skriver under dagens isländska special har de isländska författarna en självklar del i den nordiska litteraturen. Island må vara ett litet land, men är ändå förhållandevis välrepresenterat både bland pristagarna för Nordiska Rådets litteraturpris och på bokmässan.

Romanförfattaren och poeten Sjón medverkar vid flera olika tillfällen på mässan. Bland annat gör han en läsning i Rum för Poesi på fredagen kl. 14. Han deltar också i seminariet Arvet efter Eddan – den nordiska stilen?
tillsammans med norske Erlend Loe på lördagen kl. 11.

Vinnaren av Svenska Akademiens nordiska pris 2012 – Einar Már Guðmundsson, medverkar i seminariet Ett år efteråt på fredagen kl. 17. Här handlar det om året efter katastrofen på Utøya och de olika politiska strömningar som rört de nordiska länderna sedan dess. Ett antal författare, bland annat svenske PO Enquist, deltar förutom Einar Már Guðmundsson.

Steinunn Sigurðardóttir, som dagens gäst skriver om, kan bland annat ses på seminariet Dublin & Reykjavík: Litterära städer. Där leder hon ett samtal om de båda städerna som utsetts till Världslitteraturstäder av UNESCO. På lördag kl. 13 kan ni lyssna på detta.

Naturligtvis finns det mer isländskt att ta del av på bokmässan. För ännu fler tips, se programmet till höger.

Norskt på bokmässan

Emelie Novotny — Sat, 01 Sep 2012 08:00:07 +0000

Att hitta runt bland alla programpunkter på bokmässan är ett projekt som behöver planeras i tid. Därför följer här några tips på var du hittar de bästa norska författarna under mässan.

Vinnaren av Nordiska rådets litteraturpris Merethe Lindström har en självklar plats på årets bokmässa som har den nordiska litteraturen som tema. Hon har fått äran att inviga mässan på torsdagsförmiddagen. Men redan på torsdagseftermiddagen kan du lyssna på henne under ett längre seminarium om sin prisbelönade roman Dager i stillhetens historie. 14.00-14.45 pratar hon tillsammans med Gaute Heivoll som fick förra årets Bragepris för debuten Innan jag brinner om minne och glömska.

Ett av de seminarier som jag ser fram mest emot är det som äger rum 15.00-15.45 på torsdagen med rubriken Bilderbokens poetik – kan den formuleras?. Medverkar gör Ulla Rhedin, bilderboksforskare och kritiker, norska författaren Gro Dahle, illustratören Gunna Grähs och den danske författaren Ole Dalgaard. De kommer att prata utifrån frågeställningen: Vad är det unika med bilderboken som konstnärligt medium?

Det är mycket norskt på torsdagseftermiddagen, är man inte intresserad av bilderböcker finns det istället möjlighet att lyssna på norsk författarstafett. Annina Rabe träffar författarna Merethe Lindström, Gaute Heivoll, Harald Rosenløw Eeg och Linn Ullmann i 15 minuter vardera 15.15-16.30 i monter C02:19, alltså även för dig utan seminariekort!

Om du vill fördjupa samtalet med Linn Ullman finns hon även på plats för samtal på fredag förmiddag 11.00-12.00 på Internationella Torgets Scen. Det utlovas familjehemligheter, lögner, sårbarhet och sorg.

På fredag eftermiddag får vi svar på frågor om nordiska språk under rubriken: Vad heter hockeyfrilla på norska och andra viktiga frågor. 15.00-15.50 i monter C04:20.

Erlend Loe har skrivit en ny roman med Norges stadsminister Jens Stoltenberg i huvudrollen, hör honom berätta om den i förlagets monter B08:01 16.00-16.15 på fredagen.

Anne B. Ragde berättar om det norska 60-talet utifrån sin roman Jag ska göra dig så lycklig. Det blir ett samtal om skvaller, barnpassning, klädsel och att tjuvkika bakom gardinerna. Lördag 14:00 – 14:45.

Lite senare på lördagen 15.30-15.50 kan vi följa med Anne Holt till hennes deckarvärldar. Hon är en av få som har flera deckarserier igång samtidigt. Samtalet utgår ifrån frågeställningen: Hur väljer hon mellan sina fiktiva hjältar i skapandet av kriminalromanerna?

Full fart med andra ord!

Erlend Loe "Kurt i Kurtby"

Stina Sigurdsson — Thu, 09 Jul 2009 22:00:49 +0000

Kurt blir tvungen att ta semester från truckkörandet och när familjen lottar om var de ska åka vinner minstingen Bud som vill åka till Finland och Mumindalen. Hela familjen Kurt packar in sig i trucken och beger sig från Norge, men istället för att komma med finlandsfärjan hamnar de i Kurtby istället. Där råkar de på församlingen Pingiskyrkan och deras informella ledare Kirsti Brud. Hon övertalar genast Kurt att bli deras nya pastor, då den senaste blev tagen av polisen av oklara skäl. Det spelar inte så himla stor roll att Kurt inte är särskilt religiös, Kirsti talar ändå om vad han ska säga. Barnen får lära sig religiösa sånger och Kurts fru Anne-Lise gör bäst i att bara sitta hemma och virka, annars kan hon halka i badkaret och slå huvudet i kranen.

Erlend Loes nya bok om Kurt är väldigt rolig, och att den är full av satir och referenser till Knutbydramat bör man vara både blind och döv (eller barn) för att missa. Visst är det så att många av de bästa barnböckerna har inslag som roar de vuxna men som kanske inte barnen uppfattar, men i det här fallet är satiren ett så bärande inslag i boken att jag blir tveksam till att det överhuvudtaget blir så mycket kvar till barnen. Visst skriver Loe roligt och Kurt och hela hans familj är högst underhållande, men när hela grundhistorien går över huvudet på barnen undrar jag om man inte borde sluta låtsas att det är en barnbok vi läser.

Erlend Loe "Gör vad du vill"

Stina Sigurdsson — Mon, 26 May 2008 23:00:00 +0000

Det är ett intressant tankeexperiment, det här att plötsligt vara fri att göra vad du vill. Om du hade obegränsat med pengar och inte behövde bry dig om någon eller någonting annat – vad skulle du göra då?

Julie ger sig av på en planlös resa över världen. Bakgrunden är att hennes familj (far, mor och bror) dött i en flygolycka i Afrika och lämnat henne ensam med ett stort hus, mycket pengar och en polsk kakelläggare. Hon går hos en, rätt tvivelaktig, psykolog som råder henne att skriva dagbok – och dagboken är romanens form.

Efter ett misslyckat självmordsförsök ger sig Julie iväg på denna planlösa resa. Nej, fel, den är inte planlös. Planen är att på ett sätt eller annat ta livet av sig men det går inte riktigt som hon tänkt sig. I jakt på döden flyger hon mellan världsdelar och bor på förstaklasshotell, springer maraton, raggar på koreanska skridskoåkare och blir headhuntad som redaktör för tidningen "Självmördaren".

Den tragiska bakgrunden, för den är ju verkligen tragisk, finns där hela tiden, men Loe ger Julie en distanserad och rätt cynisk inställning till det hela. Gör vad du vill är verkligen ingen gråtbok. Det är ingen bok att ta till om du känner dig lite ledsen och vill läsa något tragiskt så att du kan få något som inte är på riktigt att gråta åt. Bara för att göra klart alltså.

Gör vad du vill är en smårolig, lätt absurd och allvarlig bok, precis på Loe-vis.

Daniel Kehlmann "Världens mått"

Gäst — Fri, 28 Mar 2008 23:00:00 +0000

Översättningen av Daniel Kehlmanns Die Vermessung der Welt (Världens mått) skapade i höstas en liten hausse på svenska kultursidor, och Babels Daniel Sjölin åkte till Berlin för att gå på vetenskapsmuseum med författaren och praktisera sin mysiga tyska. Kehlmann, som jag tidigare inte läst, intresserade mig plötsligt mycket. Ett ”Wunderkind” med sju romaner på sitt samvete vid en ringa ålder av trettiotvå, en förnyare av den tyska romanen, en beundrare av magisk realism a la Borges och Márquez – i kontrast med karg tysk efterkrigstidsprosa med världskrigs-ok hängande över sig. Adderar man det faktum att romanen gör skönlitterära karaktärer av två av Tysklands främsta vetenskapsmän under 1800-talet (Alexander von Humboldt och Carl Friedrich Gauss), så kan man undra vad som skulle kunna gå fel – hur skulle jag inte kunna tycka om den boken?

Varningsklockor började dock ringa efter att jag erfarit att det skulle vara en ”rolig” och ”ironisk” roman. Men inte kunde väl Kehlmann, med de ovan nämnda meriterna, förfalla till putslustigheter i stil med en tysk samtida författare som Thomas Brussig till exempel?

Tyvärr var det just vad han kunde. De sätt på vilka han försöker sig på humor är tråkigt simpla. Saker i boken som jag gissar är tänkta att skapa komisk effekt är exempelvis Gauss naivitet när han som tonåring blir relegerad från skolan för att han tänker alltför logiskt och ifrågasätter prästens krav att förhålla sig ödmjuk inför Gud. Eller när nämnde Gauss hälsar på den mycket åldrade filosofen Immanuel Kant, som drabbats av senilitet och bara säger ”korv” (Wurst) när Gauss försöker diskutera det euklidiska rummet med honom. Sådant.

Humorn går alltså i princip genomgående mest ut på att vrida vetenskapsmännens vetande-strävan till sin spets och framställa dem som intelligenta men excentriska knasbollar. Jag antar att Kehlmann försöker använda sig av absurditeten i deras, främst von Humboldts, besatthet av ny kunskap för att ifrågasätta upplysningssträvanden och ställa frågor om dess gränser gentemot övriga värden här i livet. Men det är väldigt platt och når egentligen inga högre nivåer än alltför övertydliga scener som den när Humboldt missar att se på miraklet i en solförmörkelse för att han måste fokusera himlakroppen i sextanten för att för alltid fixera positionen de befinner sig på.

De här sätten att framställa vetenskapsmännen som skruvade hindrar också Kehlmann att göra några intressanta personporträtt. von Humboldt är naiv, energisk och positiv, Gauss är bitter, osocial och bisarrt intelligent. Endimensionellt alltså, och att vetenskapsmännen är reducerade till dessa fåtal egenskaper gör att Kehlmanns försök att behandla ämnen som relationer mellan generationer, undertryckt homosexualitet eller åldrande faller platt.

Kehlmann är alltså inte speciellt rolig, han är möjligtvis ”lustig” på ett konventionellt sätt, vilket är väldigt ospännande och inte något plus hos mig. Några vidare djupgående funderingar på vetskap och vetenskap ger han inte heller, och personporträtten är trista och statiska. Det är helt enkelt för förutsägbart, tråkigt och gjort. Och angående den magiska realismen måste jag tyvärr konstatera att boken tyvärr saknar både realism (för fånig) och magi (inga överraskningar, inga upplevelser). Är det då att förslösa tid att ge sig på Die Vermessung der Welt? Mjo, mja, jo, det tycker jag nog. Fast ni kan ju göra det för att bilda er en egen uppfattning; de dryga 200 sidorna låter sig trots allt vändas ganska lätt. Men ge er inte in i boken med idéer om att ni ska finna något så inspirerande som Borges, det ni får är snarare en något mer idéhistoriskt inriktad version av Erlend Loe.

Agnar Lirhus "Skogen är grön"

Helena Hansen — Mon, 16 Jul 2007 23:00:00 +0000

En ung man råkar ut för en tillsynes slumpmässig och inte särskilt hård motgång, börjar tvivla på sin plats i tillvaron och sina universitetsstudier och gör en gir i livet för att komma tillrätta med saker och ting. Naiv. Super av Erlend Loe? Ja, men också hans landsman Agnar Lirhus debutroman Skogen är grön.

Filip Randén pluggar filosofi och har snöat in ordentligt på Wittgenstein och hans Tractatus. En dag springer han ihop med sin gamle vän Tage, som pluggar kemi, och bevittnar ett experiment i laboratoriet som får Filips abstraktioner och språkfilosofiska spörsmål att framstå som blott alltför lättviktiga. Inför vännens kemiska försök och de konkreta sambanden han ser där, tycks filosofin bestå av teoretiska gungflyn som inte längre är begripliga för Filip. Så börjar han istället som busschaufför på Säfflebussen med avsikt att undkomma sina invecklade grubblerier samt försöka fixa rutten Oslo-Berlin för att kunna gå och se Berlinfilharmonikerna när han ändå är i stan.

Parallellt med jobbet som busschaufför utarbetar Filip dock en duktigt flummig ”amfibisk filosofi”: ett försök att närma sig filosofin från en ny vinkel, samt ett på denna filosofi grundat forskningsprospekt för en doktorsavhandling som hans forna kurskamrat Geir Nilsen ska ro i land. På disputationsfesten för ”Wittgensteins vimpel”, avhandlingen som Nilsen mycket riktigt slutför, gör Filip skandal och vräker ur sig invektiv och smädelser över akademiens inskränkthet. Dessutom visar det sig att Nilsen frångått grunderna i deras överenskomna plan och använt teorierna utan att någonstans kreditera Filip i avhandlingen.

Agnar Lirhus skriver roligt och snyggt om vänskap, svek, kärlek och minnen, genom att kasta Filip Randén mellan nutid och uppväxt och korsklippa mellan återkommande fragmentariska scener. Ibland blir möjligen just fragmenten – som utgör de ofta enstaka sidor långa kapitlen – väl flyktiga, den koncentrerade prosan och de snabba växlingarna gör att jag inte riktigt hinner engagera mig i handlingen. Samtidigt är det ett stilistiskt grepp som också är bokens styrka: nyckelpersoner och -scener presenteras och överges för att senare återkomma och knytas samman.

Skogen är grön är något så klyschigt som en lovande debut. Lirhus har full kontroll över sitt material och använder språket effektivt, men det riktiga drivet i den korta romanen offras till förmån för de ofta snygga formuleringarna och småabsurda vändningarna.

Sammanfattningsvis känns romanen som något Erlend Loe kunde ha skrivit på bakfyllan; inspirerade ögonblick avbrutna av ryckig drömsömn. Men det är underhållande drömmar.

Erlend Loe "Maria & José"

Csabi Urbán — Sat, 17 Dec 2005 23:00:00 +0000

Jag ville egentligen skriva om Doppler, Erlend Loes senaste roman, för jag hörde ett utdrag på radio som fick mig att stanna till i köket och tycka att det var så bra. En röst som talade till mig direkt men nu fick jag inte tag på boken så snabbt. Därför skriver jag som tröst om en annan bok av samme författare. Jag har lovat läsa honom för två år sedan hans ungerska översättare var min lärare, och hon sa att jag skulle läsa honom och nu har jag läst en kort novell eller saga!

Maria & José är en genial bagatell. En kärlekshistoria av det ovanligare slaget. Den har en knorr. Den vill jag inte berätta här, det tycker jag är att förstöra för läsaren. Det är en bilderbok för vuxna. Illustrationerna breddar boken lite men det är ändå historien om Maria som jobbar på det multinationella företaget som är huvudsaken.

Det är prosan, den lakoniska outsmyckade prosan med ett intelligent flin bakom varje ord som är grejen. Jag tycker att jag är ett pucko som lovade läsa Loe för två år sedan och inte infriade löftet tidigare.

Denna magiska realism, om man får använda en sliten term, det konstiga sägs med sådan självklarhet så en köper det som sannolikt. Det är kreativt och inspirerande.

Vad ska jag säga? Nu har jag nästan skrivit lika långt som boken jag läst är kort. Hatten av för Loe. Nu är jag ännu ivrigare efter Doppler.

dagensbok.com » Erlend Loe

Erlend Loe "Blåst"

Similar Posts:

Vecka 46: Jag får inte plats med fler böcker nu

Similar Posts:

Erlend Loe "Inventering"

Similar Posts:

Isländskt på bokmässan

Similar Posts:

Norskt på bokmässan

Similar Posts:

Erlend Loe "Kurt i Kurtby"

Similar Posts:

Erlend Loe "Gör vad du vill"

Similar Posts:

Daniel Kehlmann "Världens mått"

Similar Posts:

Agnar Lirhus "Skogen är grön"

Similar Posts:

Erlend Loe "Maria & José"

Similar Posts: