Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när vikingen trätt fram som en symbolisk, litterär och populärkulturell ikon.

Det förflutna är inte vad det en gång var hade jag en gammal historiografisk grundbok som hette när jag pluggade, och det är en fras som ofta liksom anmäler sig frivilligt när man studerar historieskrivning. Den förändras hela tiden. Nya perspektiv lyfts fram. Gamla myter avslöjas och urvalsmetoder ifrågasätts.

Idag är det ganska svårt att föreställa sig, men vikingen hade alltså inte varit något särskilt vinnande koncept förrän i början av 1800-talet. Då hände något, närmare bestämt finska kriget. Sverige förlorade Finland till Ryssland, och i någon slags process av att slicka sina sår och vårda den svenska självbilden uppstod vikingen som vi känner honom idag (nåja, mer eller mindre). En föregångare fanns bland goterna, det mytomspunna, förmodligen germanska folk av diffust nordiskt ursprung, som omtalats av bland annat romerska skribenter. Det är också Götiska förbundet som brukar tillskrivas vikingens kulturella uppkomst.

Nu diktade författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer om vikingagestalter, ädla och djärva krigare som inte böjde knä för någon. Under 1800-hundratalet lyfts vikingen och vikingatiden in i historieskrivningen, inte minst i skolans läroböcker. Inspirationen kommer bland annat från de isländska sagorna, men får en betydligt mer nationalromantisk och didaktisk framtoning.

Sedan dess har vikingen förändrat sin framtoning flera gånger, men samtidigt – eller kanske just därför – behållit sitt grepp om det förflutna. Ja, han kan till och med röra sig över tidsgränserna ganska fritt, som nationssymbol, som humoristisk figur och som actionhjälte. Ta det här med bokens titel, till exempel. Nej, det finns ingenting som tyder på att vikingarna skulle ha burit horn på sina hjälmar. Kanske, kanske och ytterst möjligen i något ceremoniellt sammanhang. Faktiskt finns det mycket få belägg för att de alls hade hjälmar, tydligen. Ändå står han där, lika tydlig som alltid, från nationalromantiska målningar till nutida seriefigurer: vikingen i sin hornbeprydda hjälm.

Hur bilden av vikingarna har förändrats, och vilka sammanhang som lagt sina egna raster över föreställningarna kring honom och hans folk, skildrar Håkan Strömberg i en nätt och ganska underhållande liten bok. Lite märkligt är det att han väljer bort det högerextrema bruket av vikingasymbolen på ett tidigt stadium, liksom det borde finnas mer att säga om den nutida film- och tv-serieboomen med Vikings och Marvels asagudar/rymdvarelser.

Fokus ligger på den där perioden från 1809 och framåt, men en del spekulationer kring de tidiga källorna om nordbornas uppförande under sen järnålder eller tidig medeltid kommer också med. Kände de tidiga kristna verkligen till ett gyllene hednatempel i Uppsala? Såg vikingarna vinrankor i Nordamerika, och hur ska vi förhålla oss till att de även ska ha stött på enfotingar och magisk indiankrigsföring?

Det är inte lätt att veta vad som hände där, på gränsen till någon skriftkultur som kunde berätta. Det är inte alldeles lätt att begripa vad vi sysslat med sedan dess heller. Men det är rätt spännande hur vi hela tiden projicerar våra egna idéer, fantasier, ideal och skräckbilder på vad vi kan ana och föreställa oss ur det förflutna.

Similar Posts:

• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Vikingar med tassen i historiska källor
• Till vikingens försvar
• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet

Therese Uddenfeldt tar hjälp av filosofer, vetenskapsmän och konstnärer för att från grunden förklara hur flödena av energi är basen för allt levande. Citat från Sara Lidman-romaner, tankar från Descartes och Erik Gustaf Geijers lyrik tar plats jämte William Turners suggestiva konst och grafer över världens energiproduktion. Greppet ger en förhöjd bladvändareffekt, texten flödar synnerligen inspirerat och pedagogiskt. Uddenfeldts yrkesbakgrund spelar förstås in, fler kulturjournalister borde skriva om fossila bränslen och människans förhållningssätt till naturen som ett enormt, oändligt skafferi.

Genom att arbeta med upprepningar, ifrågasättanden av och tydliga bilder tas läsaren i hand och leds genom texten där avsnitt om basal organisk kemi varvas med historiska redogörelser som visar hur ofantligt beroende vi idag är av de fossila bränslena och vad som lett oss hit.

Den norska dagstidningen Dagbladet lät nyligen göra en opinionsundersökning om norskarnas inställning till oljan och klimatet. 44 procent var av åsikten att den resterande oljan borde hållas kvar i marken om det kan bidra till att rädda klimatet (jämfört med 42 procent som vill fortsätta exploateringen). I Gratislunchens avslutande del sätts fokus på historien om Norge och oljan. Ett centralt begrepp här är ”peak oil”, tillfället då utvinningen av olja når sin maxpunkt och kurvan börjar tippa nedför. En mängd röster uttalar sig, uttrycker tro och tvivel inför huruvida framtiden kommer att innebära nya fyndigheter. Ett mönster avtecknar sig, många har en stark tilltro att den norska kusten döljer närmast oändligt med oupptäckta reserver av energispäckad olja i sin berggrund medan relativt få vill se peak oil och dess konsekvenser för ett fossiltörstande samhälle som en realitet. Det blir ett exempel på hur teknikoptimismen, ett slags ”hittills har allt ordnat sig”, kan lägga ett lock på diskussionen.

Boken tar också svängen förbi Ohios frackingland, vilket blir en bild över vad som händer när de riktigt stora oljefälten blir allt svårare att söka upp. Nya energikrävande tekniker utvecklas för att kunna utvinna oljan som är bunden i jorden i andra mycket mer svåråtkomliga former än den råolja som sprutade upp ur Pennsylvanias marker under 1800-talets oljerusch. En intressant aspekt är hur lite Therese Uddenfeldt nämner klimatpåverkan av vårt fossilberoende. Det antyds på ett par ställen, mer behövs kanske inte. Drömmen vore ju att boken skulle hamna i händerna på så kallade klimatförnekare (eller det mer tydliga engelska begreppet ”climate change deniers”). Vinkeln här gör att tankegångarna kring följderna av vår massiva energiförbränning blir betydligt svårare att slå ifrån sig. Det gör Gratislunchen till en än vassare och nytänkande bok.

Under de sista avsnitten i boken tappas i mångt och mycket referenserna till kultur och konst, det är lite synd på ett sådant spännande grepp men den grundläggande diskussionen är så viktig och intressant att den kritiken mer är av typen av en anteckning i marginalen. Den relevanta och slutgiltiga tanken som ekar kvar i huvudet efter och under läsningen är hur vi överhuvudtaget kan försvara en fortsatt rusande oljekonsumtion och resursslöseri, som ett lämmeltåg på väg mot stupet.

Similar Posts:

• Amerikansk hegemoni säkrar oljetillgången
• Oljan – en ödesfråga
• Sol, sol, strålande sol
• För semesterns naturutflykter
• Svart guld, rött blod

Frågan kan tyckas akademisk. Visst går det att skriva litteraturessäer om vitt skilda författare och binda dem bakom samma bokrygg. Men redan titeln Andra sidan skvallrar om att Ola Larsmos bok skjuter in sig på en aspekt som dessa berättare har gemensam.

Det handlar om författare som i litteraturhistoriska brytningstider skapat verk med kompassnålen pekandes framåt. Som Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes, en roman av Dickensk realism, men också modernism. En roman som "öppnar sig". Ett annat exempel där Larsmo sätter fingret på vad det handlar om, är Philip K. Dicks Mannen i det höga slottet:

Den är inte realistisk, den är inte heller renodlad genrelitteratur. Den är något annat.

Essäerna tar avstamp i författarna och deras verk, vilket inte hindrar Larsmo från att ge matnyttig bakgrundsinformation. Texten om Italo Calvino är i lika hög grad en blixtresumé av den moderna romanens födelse, som ett författarporträtt. Den rymmer också personliga tankar runt litteraturens möte med digital teknik, om kybernetiken och möjligheten att konstruera en "författarmaskin"!

Ola Larsmo är en nyfiken författare. Hans mission är att dra klara linjer mellan namn och förlopp, att öppna dörrar och vidga perspektiv också bortom litteraturens ramar. Om några sådana finns. På det viset påminner han om en litteraturvetenskapens Peter Nilson. Det kosmiska bytt mot det textuella.

Det sker med säker och lätt penna. Kort sagt; det här är godis för den litteraturintresserade.

Det enda man kan ifrågasätta är, liksom Britta Svensson, vart kvinnorna tagit vägen. Tio namn, tio herrar. Nog finns det gott om kvinnor som gjort banbrytande insatser när romanen brutit sin form.

Similar Posts:

• I 68:ornas långa skugga
• Realism och rysare
• Livet observerat från ett klätterträd
• Sommarbazaar!
• När vi var Dom

Penelopevävandet återkommer i vävstolen som bild. Det är favoritmetaforer som håller samman Niklas Rådströms Om att komma tillbaka till dikten. Liksom rösten som ibland hamnar i något som jag vill kalla poetiskt språk, vilket jag vill utfästa en varning för, och så dom där lite klumpiga inte helt rena raderna, som får stå kvar som vingklippta fåglar. Tänk att ha mod eller förmåga att låta dem stå kvar. Dessa kvarvarande spår av en människa (i våra brister blir vi människor är min tes) ger en känsla av att läsa igenom ett av sina gamla anteckningsblock och det är en ombonad känsla.

Den blir inte mindre av att jag måste sprätta upp boken vid första läsningen, för den har getts ut så som böcker gavs ut förr; arken icke ituskurna, det känns privat och är ett roligt drag, sedan att jag inte hade något annat till hands än pekfingret att sprätta med, så boken ser förjävlig ut nu, det får väl stå för mig.

Det är trivsamt att höra Rådström krama en historia ur Geijers skridskor, Spinozas vind, ens liv förändras inte radikalt, men det blir rikare för en stund, av känslan att läsa tidlös dikt, strövande i lärdomens korridorer, lagom långt från den så kallade verkligheten.

Det är människonära dikt, måste hyllas för att vara det och inte endast som ett språkligt experiment, som ger en sammanhållande detalj på 40 sidor som gör att man tänker "än sen då" efter läsningen, för man har inte träffat någon hel människa, men kanske njutit ändå och återkommit bara relativt tomhänt. Poeten intresserar sig istället för språket i sig, dess funktion, med en envis rak allmänlitterär (om jag skall våga kalla det något) ton.

Föreställningen att poesin bara pågår i språket är lika
meningslös som den att tron endast står att
finna i kyrkan och sanningen i rättssalen – som
skulle poesins saknas världen om ingenting blev
skrivet eller sagt!

Ett manifest II

Dessa dikter är glas ställda på rad i ett skåp, whisky, grogg och vin eller bara vanliga dricksglas från poesins IKEA. Landskapet som dikterna ekar mot är den västerländska kanon, grekiska myter och Shakespeare, som bara skall vara med, men det är icke meningslös namedropping, enkelt effektsökeri eller användande av ett namn för magins skull trots att det icke tillför dikten något egentligen, utan det är berättigat inte betungande.

Det finns noter i slutet av boken som inte är utmarkerade i dikterna, tack och lov, och är givande läsning för oss som inte kan låta bli noterna, men de är icke hundraprocentigt nödvändiga för dikterna och det tycker jag är befriande bra. Tycker det är skönt när dikter kan stå för sig själva och inte är helt beroende av ekokammaren och särskilt inte litteraturhistoriska noter.

Möjligtvis så är bilden av den döda Greijer i sin säng med ett par skridskor under sängen, det som har fångat Niklas Rådström att skriva en dikt om skridskoåkning på tunn is och drunkning i djupen, helt klart bättre när man läst noten om den döda poeten.

Niklas Rådström har kommit tillbaka till dikten och det är gott.

Similar Posts:

• Där denna bok är, där finns jag
• En blåmes som visar vägen
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• Dikter på liv och död
• Denna lycka att vara bland de levande