Nu är gudskelov Alva Dahls eftertänksamma Längtans flöde ingenting annat än en personlig berättelse om livet och hennes relation till Gud. Boken är lågmäld, ödmjuk, funderande och samtalande; samtidigt anspråkslös och anspråksfull – helt beroende på hur den läses. Den är om det allmänmänskliga, man kan vara en ohelig ateist och ändå känna igen sig. Grunden är en låghet inför Gud och nerven de inre slitningarna hon dagligdags upplever i strävan att hitta rätt. Hon söker det stora i det lilla. Förtroliga samtal – vilket inte är det samma som diskussioner eller argumentation –, upplevelsen av en islossning på vårkanten får henne och läsaren att förnimma det fantastiska med att vara vid liv. Smartphonen är massornas opium, ett förbländande sken. Teknologin är i mångt oundgänglig, men ofrånkomligen gör skärmtiden att vi inte noterar björkars musöronsmå löv, ljudet från gruset under skon, skalbaggens flykt.

Ljus finns ändå är titeln på en av Emilia Fogelklous otaliga böcker. Tre ord jag återkommer till och försöker påminna mig om. Tre ord som är de mest trösterika jag kan tänka mig – ljus finns ändå, oaktat hur kompakt mörkret är. Alltid, någonstädes, flämtar ett litet ljus. Ljuset är mörkrets förutsättning, liksom ljuset inte skulle vara någonting utan mörkret. Jag tänker att mörkervandring lär en ödmjukhet, men hon formulerar det bättre: Natten lär en att fråga. Dahl kan i någon mån sägas gå i Fogelklous spår och inte oväntat förekommer Fogelklou i registret längst bak i boken tillsammans med Franciskus av Assisi och Simone Weil. Under raderna anar jag Hjalmar Ekström, Ulf I. Eriksson, Etty Hillesum, Mäster Eckehart. Emellertid intalar vi ju oss både det ena och det andra för att framstå i bättre dager – om inte annat inför oss själva, så ta mig inte på orden.

Jag förstår det som att Dahl befinner sig i en uppbrottsfas. En av många antagligen, men just denna verkar ha sin källa i ett uppbrutet äktenskap. På en av sidorna skriver hon om demensen. Den ”demente är radikalfenomenolog och etnograf i sin egen minnesbank”, skriver hon apropå en fantasi om att en dag få träda in i demensen och ”återvända till det brustna äktenskapet” hon trodde var lyckligt. Radikalfenomenolog alltså. Här fnissar jag till. Hon är stilsäker och fyndig i sitt språk och tycks ha ett djupt intresse för språket och framförallt konstarten interpunktionen. En tidigare bok från henne heter Interpunktion: om skiljetecken och textens nyanser. Uppbrott alltså, men att gå vidare är lika mycket att lämna bakom sig som att ånyo plocka upp. Det är i denna skärningspunkt hon befinner sig.

Texten är frikostig med utrymme för eftertanke och är uppdelad i fragment som sällan upptar mer än en sida. Hon har strött ut frön för läsaren att idissla tills de öppnar sig – eller spottas ut. Somt säger mig ingenting, men det beror kanske på intellektuell och upplevelsemässig tandröta. Jag förstår det som att hon inte söker efter Gud, utan vill leva i och genom honom. Något åt det hållet, åtminstone. Mäster Eckhart ska i en predikan ha sagt att

…den människa som har ett inre liv, så att hon har kunskap om Gud i hans egen känsla och hans egen grund, är befriad från intrycket av skapade ting och är innesluten i sig själv i sanningens borg.

Att leva utan överflöd, utan brist. Inte ett utplånande av jaget utan ett bortjagande av vår fallenhet för sigsjälvdyrkan. Att försöka ”leva fram ljus” men samtidigt komma ihåg att det viktigaste är ”att ljuset blir till” genom vilken människa som helst. Hur svårt är inte det! Dahl säger: ”Ena dagen väger lyckan tyngst, nästa dag sanningen”. Lycka: Att passa in, göra vad som förväntas, nå och uppnå. Sanning: Att ”strunta i massans rörelse, avstå helt från substitut och skenbilder”. Vi kan försöka leva efter ett ”ja” som är ”ett omöjligt löfte om att vara skärpt i varje framtida fotrörelse”. Vi måste försöka att inte snubbla, att inte avvika från vad stig vi nu färdas uppå. Under Hans öga eller inte.

Vi uppnår aldrig fullständig visshet huruvida sökandet i slutändan kommer bära frukt eller ej, men ”alternativet vore död, och det är livet vi kallats till”.

Similar Posts:

• Frågor som får svar
• Privat och intetsägande
• Självklart enkelt
• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• Att brottas med gud

Är det inte så för oss människor, att det finns tider, då vi fångar in tillvaron helt och hållet genom dagögat? Allt är då så självklart. Vi frågar inte, vi tar bara för givet. Och så kommer det andra tider, när vi ser med nattöga – ifall vi eljest lever med vaken själ. Det är då frågorna föds och kanske växer sig så väldiga, ogenomträngliga och skrämmande, att vi inte längre tror att solen kan komma igen. Det är med tidevarven som med människorna och med dygnet: det finns ljustider och mörktider.

Karin Boyes Kris, här i en nyutgåva med två förord, några dikter och brev, är en upplevelse. När jag gör bokslut över 2017-året – vilket passande ord för övrigt! – räknar jag till åtminstone två litterära upplevelser som slår följe med mig: Birgitta Trotzigs Dykungens dotter och så Kris. Där Trotzig fick mig att må dåligt slog Kris an två andra strängar i mig. Den ena är fåfängans: jag kände igen mig i vad jag läst tidigare, vilket fick mig att spinna som en självgod lurv. Den andra vibrationen kom sig av dess mänsklighet, att den är så enkel att knyta an till med dess ångest, skam, skuld och samvetskval.

Du måste finnas, du måste…

Jag vet inte om Karin var tydlig med att Kris är en skönlitterär bok med självbiografiskt innehåll, men det är idag vedertaget. Karin Boye är Malin Forst, en ung kvinna som genomlever och lever igenom en kris. 20 år gammal kommer osäkerheten kring Gud, sin framtid och hennes plats i samhället. I tvivlets spår följer skuld- och skamkänslor vilka mynnar ut i en lamslående ångest.

Oron var där igen, som den aldrig hade varit där. På något sätt hade hon mist kontakten med den gudomliga viljan. Längtan är en lek. När den växer till allvar, kallas den ångest. Bort! Alltid bort! Bort! Bort!

På ett vis är det en bok av samvetet om sig självt. Tvivel kring Gud eller åtminstone en föreskriven livsväg är kanske tröskelproblem som uppenbarar sig för de allra flesta. Karin visste att det gör ont när knoppar brister och Malin-Karins möte med den trånga verklighet som är förväntningar, oförstående, religiösa dogmer och skuldbeläggande från omgivningen, är fängslande. Jag är varken teolog eller psykolog och anar antagligen mindre än jag vill tro, men just skuldkänslorna över skuldkänslorna, skammen över skammen, hör kanske en mer konservativ kristendom och framförallt kvinnoskapet till. Malin fäktas genomgående med dessa destruktiva känslor för att till sist ändå förlösas.

Boken har ett snillrikt upplägg med inre dialoger, brevkorrespondens och andras dagboksanteckningar om Malin. Samtalen mellan svarta (drag) och vita (motdrag) schackpjäser, TEOLOGENS, MEDICINARENS och HUMANISTENS dispyter (tänk Hans Castorp i sällskap med de visserligen artigare motpolerna Peeperkorn och Naptha) och en mer konventionell vardagsbeskrivning. (Marginalanteckning: Bergtagen översattes visst av Boye!)

Inledningscitatet är Emilia Fogelklous och titeln har jag stulit av henne. För mig är det en påminnelse av men också en åminnelse till de glädjeämnen som ändå står att finna i egenskap av att vara vid liv. Jag ser för mig själv ett oändligt mörker när en röst plötsligt bryter igenom det tysta oväsendet: ljus finns, misströsta inte och anstränger du ögonen ytterligare lite skall de sedan få vila. Och se! där – - -

Det är ingen konst att romantisera ångest. Ur en krisdialog:

…lyckomoralen är en dålig moral och man bör inte vara rädd för prövningen och lidandet…

Men vad är ångest? Kierkegaards åtskillnad mellan ångest och rädsla är kanske riktig, där det sistnämnda har en tydlig orsak medan ångesten tycks finnas av egen kraft. Ändå har jag aldrig lyckats ringa in den ens i aldrig så lösa resonemang. Vi kan använda oss av olika handgrepp: Metafysiska, biologiska, medicinska och vi kan begagna oss av allehanda metaforer, tankelekar och andra krumbukter – den undflyr oss ändå. Kris ger oss ett uppslag eller åtminstone en beskrivning av ett ångesttillstånd:

Fallande träd gör henne ingenting, en tegelsten i huvudet skulle hon snarast uppfatta som en förströelse, det vore ju bara att tåla och ta emot. Men att handla! Att våga! Att vilja!

Ångest är bland mycket en oförmåga att just handla bredvid ett tillstånd av likgiltighet inför tidens gång. Det finns ett släktskap mellan ångesten och självförebråelsen. Malin har ett övermått av samvetskval och frågar sig ständigt om hon har rätt att tvivla och lida när det finns de som både själsligt och köttsligt har det sämre.

Till slut skrider hon ändå över gränsen, överlever en smärtsam förlossning och får fast jord under fötterna, står med ”båda fötterna djupt på sin säkra grund”.

I natt gick Gud under…Jag ser tingen. De erkänner inte sina namn. Jag kastar deras namn…Viljan till liv har gjort mig seende. Vad som än kommer skall jag möta med nakna, seende ögon.

Om den organiserade religionen vet hon sen att säga att

vad i all föraktad och förtrampad timlighets namn kan detta ha med sedlighet att göra? Jag skulle vilja kalla det: Lära om de Maktägandes Förbud mot Uppror. Och moral är något annat…

I ett av förorden nämns kort Karins relation till Nietzsche och visst finns där likheter:

Övertygelsens människor kommer inte ens i betraktande när det gäller det grundläggande i fråga om värde och icke-värde. Övertygelser är fängelser. De ser inte långt nog, de ser inte under sig (—). Friheten från alla slags övertygelser tillhör styrkan, förmågan att se fritt.

- Nietzsche i Ulf I. Eriksson – Ett liv efter födelsen.

Jag kan inte annat än konstatera att läsandet var att resa i mig själv. Och vem kan inte nicka gillande åt en rejäl skakning i självet; att uppleva någons avgrundsdjupa misstänksamhet mot det som stundar? Vem kan inte glädas med den som slutligen skönjer det ljus som ändå finns? Vi får varken svar eller tydlig vägledning, men finns det något mer otillfredsställande än en bok som ger visshet?

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Ångestboken
• Skrik, svek och elakt förtal
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?

I det stora kuvertet hittade hon en svensk översättning av den första sången i Dantes Divina Comedia, skriven på några ljusblå pappersark. I kuvertet fanns också ett långt brev. Avsändaren och översättaren hette Arnold Norlind och var docent i geografi vid Lunds universitet. Han hade läst några artiklar och böcker skrivna av henne och kände att de hade samma intressen. Han hade kommit in i ”Dantevärlden” genom sin översättning: ”och det har kommit mitt intresse att blossa upp till en mäktighet jag inte förut anat”, skrev han i brevet. Han visste att mystiken och särskilt skärseldsbegreppet intresserade Emilia Fogelklou, nu ville han fortsätta att skicka henne sin översättning, så som den växte fram.

Emilia Fogelklou uppskattade brevet med dess innehåll väldigt mycket. I den nu återutgivna boken Arnold, där hon 1944, 15 år efter Arnold Norlinds död, berättar om honom och deras liv tillsammans, beskriver hon händelsen:

”Det kom som en sällsam fläkt med det brevet, knappast ur själva orden, men någonstädes ifrån. Det ljusnade i hennes rymd. Hon hade alltid vandrat så allena i vad brevskrivaren hittade på att kalla ”dantevärlden”. Nu satt hon i själva julnatten med en kamrat i en stor osynlig kyrka […] Hon kände sig som bräddad av undrets lycka […]

Så kan det alltså gå till när man finner sin själsfrände. Trots denna glädje över kontakten umgicks sedan Arnold och Emilia under sju år nästan enbart som brevvänner. Men när de vid ett tillfälle träffades i Lund 1921 blev de förälskade, något som överraskar dem båda, enligt bokens förord, skrivet av Ulrika Knutson. Jag gillar inte riktigt det sätt på vilket förordet är skrivet, en del där är så förnumstigt och lite nedlåtande beskrivet. Till exempel kallar Knutson dem ”det fromma medelålders, lite luggslitna paret” och skriver att ”ingen kan säga att Arnold Norlind egentligen var någon drömprins. Tvärtom borde varningsklockorna klämtat […]”. Detta gällande hans sjukdom och hans möjligheter till karriär som akademiker. Nu är det inte Knutsons förord jag ska bedöma, det behövs som information om vilka Emilia Fogelklou och Arnold Norlind var, men vissa omdömen och diverse spekulationer hade man alltså helst sluppit. Boken bör tala för sig själv.

Arnold utkom alltså första gången 1944 och trycktes sedan i flera upplagor under 40-och 50-talet, för att ges ut på nytt 1976. Nu är det alltså återigen dags för en utgivning, eftersom boken länge varit slutsåld och det även på antikvariat. Arnold är en blandning av självbiografi, biografi och kärleksroman (den är skriven i tredje person). Denna bok som Emilia Fogelklou skrev om sitt livs kärlek Arnold Norlind, är gripande, poetisk och mycket öppenhjärtigt skriven, utan att bli för intim och skildra sådant som ingen kan ha något med att göra. Här finns stora och djupa känslor, en kärleksfull stämning genomsyrad av den gudstro som de båda delade. Jag ser det som att hon ville skriva en hyllning till honom och samtidigt lyfta fram en person, som redan 1944 verkade otidsenlig i sin godhet, sin ödmjukhet och kärleksfulla och förundrade inställning till hela tillvaron. Han var även modern, eftersom han var vegetarian. Som barn hade han varit vän med ett lamm för att, då det var dags, se det föras bort för att slaktas och sedan läggas på familjens middagsbord.

Det är svårt att exakt beskriva vad som är så bra och speciellt med boken. Kanske är den bra helt enkelt för att den är så genomsyrad av positivt tänkande, godhet, känslor av Guds närhet och livets skönhet och meningsfullhet, men också av naturupplevelser och möten med olika sorters människor. Det är en beskrivning av ett lyckligt äktenskap mellan två personer som är väldigt samspelta, psykiskt som intressemässigt. Den enda konflikten i boken (men den bestämmer ju trots allt hela deras tillvaro) är den som gäller Arnolds sjukdom, struptuberkulos, den som han aldrig blev frisk ifrån.

Den som tror att en berättelse måste drivas framåt av mänsklig ondska och onödiga konflikter, för att vara bra, behöver nog läsa denna bok för att se att så inte är fallet. Det är gripande med så mycket lycklig samvaro, så mycket omtanke i en så lång bok, man blir alldeles varm inombords av att läsa den. Och djupt rörd mot slutet. Men i detta sekulariserade land, måste tanken ändå uppstå för många läsare av denna bok: att så förlita sig på en gud, är inte det att bli lurad?

Fogelklou fick mycket stor respons efter Arnold, om detta berättar Knutson i förordet. Tackbreven för boken fyller flera hyllmeter i Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg och nästan alla brevskrivare vill själva berätta om sina liv, inspirerade av Arnold. Redan när boken kom ut för första gången 1944 skrev Emilia Fogelklou själv, som en inledning, att den var otidsenlig. Och att det kanske var det allvarligaste skälet för att släppa ut den. Det skälet håller även idag, tycker jag. Det finns mycket att lära sig av det otidsenliga.

Similar Posts:

• Lågmäld vägledning
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv
• Lev utan överflöd, utan brist
• En äktenskapshistoria av strindbergska dimensioner
• Små träd och stor litteratur

Författaren Elin Wägner är förmodligen den mest namnkunniga i gruppen. Honorine Hermelin var rektor för Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, läkaren och sexualupplysaren Ada Nilsson ansvarig utgivare för gruppens tidning Tidevarvet. Elisabeth Tamm grundade och försörjde skolan på sitt gods och var tillsammans med bland andra Kerstin Hesselgren de första kvinnorna att ta plats i riksdagen. Andra nyckelpersoner i Fogelstadgruppen, Tidevarvet och Kvinnor på gränsen till genombrott är kritikerna Klara Johanson och Hagar Olsson, teologen Emilia Fogelklou och den sovjetiska ambassadören – tillika världens första kvinnliga minister och den enda ur revolutionens ursprungliga sovjet som förutom Lenin och Stalin fick dö en naturlig död – Alexandra Kollontaj.

Allesammans är de ytterligt levandegjorda genom mängder att fantastiska citat och genom författaren Ulrika Knutsons lite drastiska men alltid varma, intelligenta och underfundiga formuleringar. Jag kommer faktiskt på mig själv med att sitta och småskrocka mest hela tiden.

Knutson är personlig utan att ta onödigt mycket plats. Som synlig avsändare gör hon dygd av nödvändigheten i att ingen beskrivning kan vara fullkomligt objektiv. Kapitlet om Elin Wägner inleder hon exempelvis med att erkänna att hon aldrig gillat henne. Och subjektiviteten blir en styrka istället för svaghet: vem kan förhålla sig neutral till dessa livfulla människor?

Fogelstadkvinnorna satte större värde på dialogen, på frågorna, än på några eviga, svart-vita sanningar. Därför rymdes en betydande och kreativ mångfald under skolans vingar. Till födseln var de flesta Fogelstadkvinnorna borgerliga, och inte minst herrgårdsmiljön kring Elisabeth Tamm spelade en avgörande roll för skolans existens. Politiskt sett var de framför allt liberaler, om än vilda och gränsöverskridande sådana med en inte så liten skepsis mot partipolitik och kohandel. Och tilläggas bör väl att de var liberaler vid en tid när liberalism fortfarande handlade mer om människor än marknader och vätte så åt vänster att man riktigt kan se Lars Leijonborg stå på näsan för sig. Inte minst vänskapen med Kollontaj och Fogelstadkursaren Moa Martinsons entusiastiska reportage från den nya Sovjetstaten bidrog med vänsterinfluenser.

Långt ifrån allt i boken rör sig emellertid på det ideologiska planet. Knutson bidrar också med en hel del kunskap om dessa ovanliga tjugotalskvinnors vardagsliv, karriärvägar och personliga förhållanden. Hon drar sig inte för att ställa de intima frågor man kanske inte riktigt bör, men gärna vill, ställa.

Många av dessa kvinnor levde ytterst homosocialt, i långvariga, livsviktiga och passionerade relationer med varandra. Ibland också homosexuella – det är förstås ett en smula ahistoriskt begrepp – ibland i homo- eller heterosexuella men kyska relationer. Det är förstås omöjligt att i efterhand exakt definiera, men fantasieggande att se hur kvinnorna, precis som i sina ideologiska liv, aldrig upphörde att leta egna lösningar. Deras uppfinningsrikedom och öppenhet känns fortfarande uppiggande fräsch, också i en tid övertygad om sin roll som historiens sexuella höjdpunkt.

Att inte umgås med Fogelstadkvinnorna, skriver Ulrika Knutson i sitt slutord, är att göra livet lite tråkigare än det behöver vara. ”De hjälper mig att hålla horisonten vid, hoppet levande och humöret uppe.” Som läsare kan man bara hålla med.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• Ett rasande intressant fruntimmer
• Kvinna med huvud och penna på skaft
• En hyllning till Elin Wägner
• När Moa träffade Harry