På många sätt är det en väldigt rak poesi vi får i Ur arbetsboken – en pamflett; sviter. Texten befolkas av mängder av röster. Det är de utsatta flickornas röst, förövarens röst, förläggarens röst, vännernas och familjens röster, de som arbetar på centret för incenstöverlevare och så vidare. Men där rösterna ofta är klara förblir det underliggande ämnet just underliggande. Här har vi en bok om incest där själva övergreppen sällan eller aldrig skrivs ut. Fohlin Mattsson kretsar i stället runtomkring det svåra. I omgivningens reaktioner, efterlevandet och överlevandet. Det visar sig vara väldigt effektivt. Som läsare lämnas jag åt mina eventuella förkunskaper, erfarenheter och associationer. Det bli förstås en smärtsam, men också vacker och svindlande läsning:

en liten flicka säger
jag kan inte dö

en liten flicka säger
när jag trycker knytnävarna mot ögonlocken
ser jag havet inuti huvudet

Precis som namnet antyder är det också en arbetsbok om skrivandets villkor och de premisser som styr bokförlagens urval kring utgivning.

Min före detta förläggare sa
du kan inte fortsätta att bara skriva om dig själv

Ett romanmanus blir refuserat och diktjaget frågar sig vad det egentligen är att skriva om “sig själv”? Är det inte vad vi alla gör, mer eller mindre?

kvinnan på stödcentret för incestöverleverare sa
det är mig du har skrivit om

kvinnorna på stödcentret för incestöverleverare sa
det är oss du har skrivit om

Vad betyder det att ha varit utsatt, att ha överlevt en erfarenhet så smärtsam att man inte kan närma sig den utan att kräkas? Vad betyder det att bli sedd och trodd, att läsa eller höra andras berättelser och veta att man inte är ensam?

Fohlin Mattsson ger själv svar på många av bokens frågor och litteraturen i stort gör det hela tiden. Så fort erfarenheten lämnar hjärnan, kroppen och blir litteratur, utgiven eller ej, upphör den att vara bara en persons upplevelse. I samma stund som läsaren går in i texten och ögonblicket av igenkänningens ”det där är ju jag” uppstår, bir det mindre viktigt vem som är avsändare. Sanningen finns i läsupplevelsen; den delade erfarenheten. Och den delas alltjämt av många.

Med andra ord kan detta “att skriva om sig själv” knappast vara ett problem vid utgivning. Det vet diktjaget i Ur arbetsboken också. Andra mekanismer styr.

incestöverlevaren som gör litteratur
av sina erfarenheter
tilldelas samma låga status
som horan, dåren och den hemliga älskarinnan

Redan tidigt i boken nämns #meetoo-rörelsen som ett avgörande skifte där sättet vi talar och skriver om sexuella övergrepp ska ändras för alltid.

efter #metoo
blir dessa oskrivna regler
förhoppningsvis historia

efter #metoo
kommer vi att skriva nya regler
i en öppen och synlig bok

Jag tolkar det som att dessa rader skrevs mitt under den brinnande rörelsen, när #metoo var som mest uppmärksammat hösten 2017. Och jag kan inte låta bli att tänka, såhär fyra år efteråt, att visst har väl den där boken öppnats en aning?

Nyligen såg jag ett inslag från Bokmässan där författarna Anna Kölén och Elise Karlsson diskuterade #metoo och övergrepp i litteraturen i ett väldigt öppet samtal.

Deckarförfattaren Sofie Sarenbrant kom för inte så länge sen ut med Munkavle, en berättelse som bygger vidare på hennes som sommarprat om de sexuella övergrepp hon utsattes för som barn.

I Frankrike gav Vanessa Springora förra året ut Samtycket, en bok om det hon som tonåring utsattes för av författaren Gabriel Matzneff. Och juristen Camilla Kouchier kom ut med La familia grande som har skapat ett nytt #metoo-upprop (#metooinceste) i samma land.

Är det tillräckligt? Inte på långa vägar. Men i ett retrospektiv får Ur arbetsboken mig att greppa efter hoppet.

Similar Posts:

• Snabbt och viktigt, men ganska ytligt
• Ljuset i civilisationen
• Privat- och piratgrejer
• #MeToo i serieformat
• Smärtsamt och ofrånkomligt

Plötsligt bryter sig fler och fler inslag från skoltiden in i hennes liv – en gammal vikarie blir hennes lärare på litteraturvetenskapen och han är tillsammans med en annan gammal lärarbekant, en kvinna som var mer än så, en förebild, en idol, som nu har skrivit en bok om sådant som skedde där och då. Därtill en gammal klasskamrat som vill att den sanna historien ska berättas, historien om hur det verkligen var. Plötsligt spökskriver Hélène sin barndom och ungdom och förvirringen blir snarare större.

Det tycks mig som om Elise Karlsson vill skildra och levandegöra ett mer subtilt utanförskap. Hélène kan i de flesta sammanhang passera som en i mängden men när det gäller detaljer känner hon sig fel och främmande. Det handlar om att ha internaliserat ett språk, eller ett sätt att använda språket, men också synen på sig själv och världen, sig själv i världen.

Samtidigt är vilsenheten inte bara den som tillhör den klassmässigt förvirrade, utan också något som kan sägas höra till åldern – och tiden. Förr var man så illa tvungen att bli något så fort man blev vuxen; det fanns inte tid att vela och leta, något som nu – och även 2001 – närmast är legio. Hélenè vacklar och tvekar men jag lyckas inte riktigt läsa henne som så annorlunda. Kanske är det för att hon är så välformulerad som jag har svårt att se henne som den hon är, eller ska vara. Det hon säger sig inte kunna, inte ha klarat av att anamma, ter sig ändå så nära att jag bara ser en spegelbild av alla mina verkliga och fiktiga medelklassbekanta.

Jag tilltalas mer av det allmänna än av det specifika, hur platsen där man växt upp sätter sina spår och hur den kan bli främmande, trots att man är kvar där. Hur det är att alltid längta någon annanstans, oavsett orsak. Hur man tillägnar sig nya platser, erövrar dem bit för bit, hur den yttre kartan samspelar med den inre.

Eller hur snåriga även ganska enkla relationer är, hur pojkvännen Rickard verkar mer intresserad av vad läraren Jussi sagt och gjort än av sin flickvän, men hur han ändå tycker att det är självklart att hennes vilja ska spegla hans.

Därtill finns spänningsmomentet – vad kommer det hon skriver att leda till, kommer hon att få den hämnd hon önskar? – som jag nästan motvilligt dras med i.

Similar Posts:

• Bildningsväg genom betongen
• Norma Jeane åker på charter
• Schablonartat om klass
• Fly, fly away
• En berättelse om klass

År 2015 är arbetsmarknaden alltjämt ganska lik den vi hade innan valet, något som speglas i Elise Karlssons tredje roman där arbetslinjen har blivit ett levande koncentrat.

Huvudpersonen i Karlssons Linjen befinner sig inledningsvis utanför anställningarnas och arbetets gemenskap. På några av romanens första sidor är hon bokstavligen utelåst, lämnad i kylan utanför sitt hem.

Medan jag sitter där på bänken tänker jag inte på det. Alla de där pappren som kommer genom brevinkastet och läggs på hög, öppnade eller oöppnade, obetalda. Att de leder ut dit, till en tillvaro utan nycklar och koder. Men när jag kommer in i porten och lägenheten igen. När jag slår mig ner i soffan och slår på tv:n, ännu en svartvit film, en kvinna med ett vansinnesskratt. Då tänker jag på det.

Scenen blir en symbol för den oro som driver hela romanen framåt. Olika omständigheter, där utelåsningen är en, en röst från en tv-debatt en annan, pressar Emma att resa sig igen. Hon sätter sig framför datorn, gräver fram sitt gamla CV och söker jobb. Tillvaron går från sökande, kanskejobb och kanskeintervju till en tillfällig anställning på ett företag som producerar självhjälpsböcker. Väl inne blir målet en eftertraktad tillsvidareanställning. Rädslan att när som helst bli utkastad, att plötsligt hamna utanför kontorets välputsade glasväggar igen, synkroniseras med hennes vilja att klättra i företagets hierarkier. Viljan att vara en perfekt medarbetare, att ha tryggheten.

Arbetet är snart lika mycket liv som kärlek. Emma förälskar sig i en av kollegorna på kontoret, en Billy. Och kanske är det inte en slump att han har samma namn som en av Ikeas mest massproducerade bokhyllor. Romanpersonerna i Linjen, protagonisten undantagen, är nämligen lika tömda på personlighet som ett CV på vilken rekryteringssajt som helst. De verkar slipade till en yta där lagom mycket privatliv sipprar ut. Bara så pass att människan bakom kan anas, men aldrig synas. Emmas relationer till omgivningen är även de präglade av en sorts distans. Hon avslöjar sällan något om sig själv för sina arbetskamrater. Hennes förälskelse i Billy är också till stor del en distansförälskelse kopplad till honom som kollega.

Linjen är en komprimerad roman, som genom att skala av det mesta av yttervärld och miljöbeskrivningar, lyckas gestalta just den rädsla och den mekaniska ytlighet som präglar mycket av det samtida arbetslivet. Allra mest effektivt blir den i de korta, enkla styckena där prosan övergår i prosalyrik:

Jag gör inte längre kaffe hemma. Äter inte längre hemma. Jobbet matar mig.

Elise Karlsson ger med Linjen en ny skönlitterär bild av det moderna arbetslivet. Hon visar hur mycket som fortfarande finns kvar att diskutera. Inte bara när det gäller arbetet och dess faktiska villkor, utan även kring vad som driver en människa dit.

Similar Posts:

• Asocialrealism
• Rituell meningslöshet
• Föraktet för de som blev kvar
• Norma Jeane åker på charter
• Alice i flaskornas underland

Jag tror ju att det ligger något i det där, det gör jag, men inte med nödvändighet, inte oproblematiskt. Elise Karlsson, som gett sin bok med antirasistiska boktips just titeln En god bok, gör i den skillnad på böckerna i sig och läsningen. Läsning kan lära oss saker och öva oss i empati, men den kan också förstärka våra fördomar.

Urvalet i En god bok, skriver Karlsson i förordet, består av ”böcker jag har träffat på genom åren, som jag tror har hjälpt mitt tänkande och kännande framåt”. En del av dem hon gillar bäst är sådana som ”krånglar med empatin och inlevelsen”, formulerar hon det.

Även goda böcker bör läsas kritiskt, och det är det kritiska läsandet som jag tror är viktigast av allt när man sysslar med böcker. Jag tror självklart att litteraturen är viktig, men på flera olika och kanske motsägelsefulla sätt. Till exempel tror jag det är viktigt att vi fortsätter att läsa klassiker, men inte okritiskt och inte utan att reflektera över varför något har blivit klassiskt. Är det här verkligen en klassiker för mig?

Exakt vad som är ett antirasistiskt boktips – och för vem – hade kunnat diskuteras mer utförligt, men att vidga perspektiven är förstås grundläggande. Att läsa om livet och världen utanför vår kanoniserade västvärld (såväl i skönlitterär form som i fackböcker). Om erfarenheter av migration, utanförskap och rasism, men också av kolonialism. Historia, vad världen, resursfördelningen och människosynen har för bakgrund, ges också plats i Karlssons bok. Här finns såväl Edward Saids Orientalism, Sven Lindqvists Utrota varenda jävel och Adam Hochschilds Kung Leopolds vålnad som Gellert Tamas Lasermannen och Lawen Mohtadis Den dag jag blir fri.

Mohtadi hör dessutom till de författare och kulturarbetare som finns intervjuade om sitt antirasistiska arbete. Det gör också Nathan Hamelberg, Elisabeth Hjorth, Viktor Johansson och Gunilla Lundgren. Det är ett fint drag, att ge lite olika perspektiv och tips. Att lyssna in andra röster hör ju liksom till bokens själva kärna, men möjligen skulle man ha bestämt sig för antingen det ena eller andra – flera röster eller mer boktips – för i nuläget blir En god bok något tunn. Varje enskilt boktips tar förhållandevis stor plats, ofta två-tre sidor, och det gör att det inte får plats så många. Därför blir också överraskningarna få och åtminstone jag känner inte att boken egentligen tillför mig enormt mycket.

Som en inledning, inte minst till diskussioner om vad antirasistiska boktips skulle kunna vara, är den i alla fall en sympatisk start.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• Skattkammare bortom regnbågen
• Allt vi inte hör och ser
• Känsloporr eller samhällskritik?
• Från Cyklopen till The Blob

Foto: Anna Larsson
Tårtor! Kalas måste ha tårtor!

Foto: Anna Larsson
…och presenter!

Foto: Amanda Idberg
dagensbok.com:s egen Anna Larsson höll fint födelsedagstal.

Foto: Amanda Idberg
Alice Eggers spelade skivor.

Foto: Amanda Idberg
De glada Elise Karlsson och Malte Persson spelade också skivor.

Foto: Amanda Idberg
Brevnovellers Jens Klitgaard var konferencier i hängslen.

Foto: Anna Larsson
Jens delade uppdraget med dagensbok.com:s Lina Arvidsson.

Foto: Amanda Idberg
Jens Klitgaard presenterade Sofia Nordin, som senare läste upp sin brevnovell Baby Rose.

Foto: Amanda Idberg
Mian Lodalen läste ur sin senaste roman Tiger.

Foto: Amanda Idberg
Lina Arvidsson konferencierade lite mer.

Foto: Anna Larsson
Publiken lyssnade andäktigt.

Foto: Eva Björnberg
Love Antell spelade lite gammalt, lite nytt…

Foto: Anna Larsson
…och lite stulet.

Foto: Eva Björnberg
Peter Morén spelade…

Foto: Anna Larsson
…och sjöng litterärt på svenska.

Foto: Lina Arvidsson
Charlotte Qvandt skar upp av tårtan.

Foto: Lina Arvidsson
dagensbok.com:s Emelie Novotny var glad…

Foto: Lina Arvidsson
…liksom dagensbok.com:s Maria Carlsson.

Similar Posts:

• Litteraturtårta
• Tack alla fina!
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Vecka 8 på dagensbok.com – Barn- och ungdomsboksvecka
• Dagensbok + Pride = SANT!

Särskilt tack till Södra Teatern, Riksteatern, Mian Lodalen, Sofia Nordin, Love Antell, Peter Morén, de fyra fantastiska författardj-battlarna Alice Eggers, Stefan Lindberg, Elise Karlsson och Malte Persson, Popaganda och Bon Chance.

Tack också till alla som var med och hjälpte till runtomkring.

Vi hoppas att ni kommer att fortsätta att läsa på dagensbok.com och att ni blev sugna på att köpa en prenumeration med härliga brevnoveller!

Similar Posts:

• Litteraturtårta
• Lyckad Litteraturtårta!
• Ny författarblogg
• Brevlådelitteratur
• Ny vecka på dagensbok.com

foto:fotoakuten.se

För tio år sedan startade dagensbok.com det som blev Sveriges första bokblogg – och som fortfarande recenserar minst en bok varje dag. För ett år sedan startades litteraturrörelsen Brevnoveller, som ger ut Sveriges bästa och mest intressanta novellförfattare – varje månad.

Tillsammans skapar vi en kväll av litteratur och tårta, poesi och konfetti, prosalyrik och paket.

På Södra Teatern hålls födelsedagsbalunset, där vi får celebert besök av Augustpris-nominerade Sofia Nordin och av romanaktuella Mian Lodalen, som båda kommer att bjuda på smakprov ur sina texter.

Dessutom: författardj-battle. Kritiker och författare drabbar samman vid plattvändandet och slåss om vem som bjuder på de svängigaste takterna och de mest oväntade låtbytena. Alice Eggers och Stefan Lindberg möter Elise Karlsson och Malte Persson. Det kan bli precis hur bra som helst. Allsång och taktstamp har utlovats.

På scen har vi Love Antell (Florence Valentin) och Peter Morén (Peter Bjorn & John), som utlovar sväng och dans i största allmänhet. Resten av kvällen huserar Bon Chance och Popaganda bakom skivspelarna.

Dessutom – tårtkalas och presentutdelning.

Klockan 19:30
Den 9 november
Södra Teatern, Stockholm
Fritt inträde
18 års åldersgräns

Similar Posts:

• Lyckad Litteraturtårta!
• Tack alla fina!
• Längtan efter text och festival
• Ny författarblogg
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor

På måndag den 4 oktober kan man träffa Lennart Hagerfors, författare till flera böcker om sin barndoms Afrika. Han växte upp i Kongo och även den senaste boken utspelar sig där: Mannen på ön. Han pratar med sin förläggare Svante Weyler om detta och om författarskap i allmänhet. På Örby bibliotek klockan 19.

På tisdag den 5 oktober kan man lyssna till den burmesiska fredsaktivisten Zoya Phan som berättar om sin självbiografi Little daughter. Boken skildrar Zoyas uppväxt som dotter till gerillakrigare i Burmas djungler, och hennes flykt undan militärjuntan. I tidskriftssalen på Internationella biblioteket kl 18.

Den 6 oktober ställs litteraturintresserade inför ett svårt val. Till Medborgarplatsens bibliotek kommer redaktionen för senaste numret av tidskriften Album, Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och berättar om numret som har 1900-talstema. Man utlovar samtal om allt från ”kärlekskranka socialdemokrater och solariebrända nihilister till undanarkiverade doldisar och kanoniserade modernister”. Samtidigt, kl 19, kommer förre ärkebiskopen KG Hammar till Stadsbiblioteket på Sveavägen och berättar om sin litterära själsfrände Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare men skrev även böcker, framför allt kanske den självbiografiska och filosofiska Vägmärken. Redan innan detta kan man dock, om man orkar, hinna att höra översättaren Ove Berglund presentera den svenska utgåvan av den ungerska poeten Lajos Rafis diktsamling Ett under, slaget till marken. På internationella biblioteket, kl 18.

Sedan på torsdag 7 oktober kl 18 kommer finansmannen Robert Weil till Stadsbiblioteket och berättar om Spekulanten av Scholem Alejchem. Det är en humoristisk berättelse om en misslyckad ”börsmäklare” skriven av mannen som även skrev Spelman på taket.

Och om detta inte räcker så kommer det ju en vecka efter den här också. Då kommer bland annat Yvonne Hirdman till Kungsholmens bibliotek och pratar om Den röda grevinnan. 14 oktober kl 18. Ni kommer väl också?

Similar Posts:

• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Moraliska dilemman i svensk politisk thriller
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Norskt på bokmässan
• Bokevents på Världsbokdagen!

Jag känner mig ofta skeptisk emot genren noveller. De är ju perfekt så här, lagom långa och fristående, för som skaparna bakom brevnoveller säger så är det inte alltid som en novell vill stå tillsammans med andra noveller i en novellsamling. Men det är något med genren, med formen och alla regler, med förväntningarna inför dem som gör att jag tvekar.

Först ut är Viktor Johansson med novellen Jag filmar dina fingrar med skeden, som är en lågmäld skildring av ungdomliga drömmar, oövervinnerlighet och kärlek. Duet drömmer om att bli skejtproffs, jaget om att filma skejtproffs. Jagets filmande öga bidrar till den svepande, inzoomade blicken som följer med genom hela novellen.

Känslan som starkast kommer av läsningen av Brevnovellers noveller är igenkänning, jag har lätt att se mig själv i de ouppnåeliga drömmarna, ensamheten, vardagen, men har lika lätt för att avfärda det som ett berättartekniskt knep för just noveller, eftersom det gäller att fånga läsaren snabbt. Elise Karlsson gör, som jag uppfattar det, ett försök att bryta från den klassiska novellformen när hon i sin novell Du kommer att komma tillbaka till mig sätter huvudpersonen Matti i en surrealistisk drömsekvens, men tyvärr bidrar den inte till det triangeldrama som skildras.

Både hos Maria Zennströms Prinsessan av Fredhäll, Magnus Carlbrings Gym och Elise Karlsson är ensamheten och utsattheten central. Hos Maria Zennström är den så brutal att jag blir äcklad av jaget, av hennes bekräftelsebehov och sjukdom. Molly i Gym är så inne i sina rutiner, vanor och vardag att hon knappt hanterar det som är minsta annorlunda, det gör mig mest irriterad. Att människor är så inkapabla till att ta hand om sig själva.

Denna första säsong har Brevnoveller även bjudit på en debutant, Christian Daun och novellen Överlag är det bra. Det är en berättelse om vardag och frustration och att fatta beslut, dessutom har den starka självbiografiska inslag då jaget heter Christian och hankar sig fram som opublicerad författare. Den glimmar till som mest i en scen då jaget deltar i ett samtal om reklamfilm när samtalsledaren plötsligt börjar hosta och är tvungen att lämna rummet. Jaget börjar genast fantisera kring om det istället är ett socialantropologiskt experiment som testar svenskarnas empati. Han funderar på om han ska gå ut till henne men det finns andra människor därute och är det ett experiment så har han i alla fall genomskådat det.

Nästa omgång av Brevnoveller startar nu och först ut är Anneli Jordahl med en nyskriven novell. Det tänker i alla fall jag inte missa.

Similar Posts:

• Om den akuta ensamheten – Baby Rose av Sofia Nordin
• Varför skriva?
• Dialog i svartvitt
• Decenniets debutanter
• Ett språk som står i vägen för ett budskap

Nej, det är inte en scen ur Trollkarlen från Oz. Det är Thereses mammas och morbrors reaktioner på att deras mor har dött i Anne B Ragdes roman Arseniktornet. Therese och hennes mamma Ruby reser till Rubys ursprungsland Danmark för att begrava mormodern och reda ut dödsboet. Mamman och morbrodern firar och berättar hånfulla anekdoter. Therese sörjer i smyg sin exotiska mormor.

Hur blev det så? Ragde söker sig i romanen bakåt i tiden. Thereses barndomsminnen av den färgstarka mormodern, Malie. Rubys liv och hennes barndom som den som förstörde Malies karriär, som tvang henne att lämna scenen och istället passa ungar i villaförorten. Så Malies ungdom och Mogens, den förrymde prästsonen som från publikplats förälskat sig i Malie och går med på att gifta sig, när hon nu är så illa tvungen. Toffelmannen Mogens, som drar sig undan med sitt piano och sina skisser, porslinsmålaren vars ambitioner går om intet i skuggan av Malies mer uppmärksamhetskrävande förfall.

Arseniktornet är en omfattande släktkrönika som kunde ha tagit betydligt större plats i anspråk. Den är skickligt skriven, med samma blick för detaljer, samma förmåga att levandegöra miljöer och människoöden som författarens tidigare översatta Neshov-trilogi, den som inleddes med Berlinerpopplarna och blev hennes genombrott i Sverige, men som egentligen kom ut några år senare på originalspråket norska. Stilsäkerheten och fokuset på familjelivets mörkare sidor finns också i Arseniktornet, men ambitionen att ingående skildra så många människors livshistoria blir lite mastig i en roman. Kanske hade trilogin varit ett bättre val redan här.

Arseniktornet är i alla fall mycket. Mycket människoöden. Mycket modern historia, både i Danmark och Norge, dit Ruby så småningom flyttar, men också dit Mogens åker för att se bruket där blåfärgen till hans älskade porslin en gång producerades. Där står arseniktornet, det som skulle skilja den dyrbara färgen från giftet och som så lätt blev en dödsfälla för arbetarna. Mogens vill måla tornet men får inget gehör. På så sätt står tornet, den destruktiva längtan efter skönhet, också för historien, den solkiga, som ingen vill kännas vid.

Elise Karlsson läser i Svenska Dagbladet Arseniktornet ihop med en hel bunt andra historiska romaner med kvinnor i centrum och konstaterar just att den historiska romanen blivit den arena för vardagsliv och kvinnors erfarenheter som fortfarande sällan får plats i den traditionella historieskrivningen. Hon ser också en fara i romanformen som ofta – och med viss rätt – läggs de historiska romanerna i fatet:

När historiska romaner som ”Arseniktornet” konsekvent låter perspektivet vara ”den lilla människans” lägger de över allt ansvar för livskvalitet och lycka på den enskilde och dennes moraliska val.

Visst är det så. Och samtidigt: vad handlar Arseniktornet om, om inte just de strukturer som begränsar människor i deras specifika omständigheter – och om vad dessa begränsningar trasar sönder, inom människor och människor emellan. Om fattigdom, om kön och sexuell utsatthet, om kriget, ockupationen och rasismen, om sociala konventioner, grusade förhoppningar och skuld.

Vad händer med en mor som helst skulle valt bort sitt barn och gjort något annat men inte haft möjlighet? Vad händer med barnet som får skulden för sin mammas olycka? Med mannen som bara är en utväg?

Vi som läsare får åtminstone början till nycklar. Vi kan följa ting och teman i dessa för varandra slutna människors liv. Själva får de emellertid sällan syn på någon annan sida av saken än sin egen. Bilderna av Malie, Mogens och Ruby förklaras och fördjupas bara för läsaren. För karaktärerna förblir de oförenliga, obegripliga och oförlåtliga. Däri ligger tragedin, att vi så sällan kan greppa varandras hela bevekelsegrunder och erfarenheter.

När jag långsamt slår igen Arseniktornet är det därför med en känsla av otillräcklighet. Av att ett människoliv är något så ogripbart, ofantligt stort. Vartenda människoliv. Ofantligt.

Similar Posts:

• Livet och intrigerna
• Hemkomst på Neshov
• Hem till gården
• Människor emellan
• Hur många gånger kan man börja om?