Så råkade jag ändå gå förbi en bokhandelsskyltning där den här boken fanns med (jag är lite tveksam till att kalla den roman), och jo, ska jag läsa något så är det nog den, tänkte jag. Berättelse om ett liv handlar om författarens mors liv och självmord, ett kvinnoliv av så många som den levande själv knappast skulle komma på tanken att skriva om, än mindre försöka få utgivet.

Det utkristalliserar sig en röd tråd: härom veckan skrev jag om Édouard Louis Vem dödade min far, och i helgen såg jag Folkteaterns uppsättning av Madame Bovary, som delvis berättas ur dotterns perspektiv. Föräldrar och deras död.

Peter Handkes mor tog sitt liv i början av 1970-talet, 51 år gammal, och sonen verkar nästan omgående ha bestämt sig för att skriva om det. Det är kanske en naturlig reaktion om man är en skrivande människa. Att det på detta sätt skulle gå att komma en människa nära – en förälder, som funnits där en hel barndom och uppväxt, men vars behov och drömmar man sällan riktigt lagt märke till – är väl den stora frågan. Modern har varit sjuk en längre period, lite oklart i vad. Hon har plågats av huvudvärk och förvirring, kanske till stor del helt enkelt av hopplöshet. Det är svårt att avgöra.

Mitt intryck är i alla fall att sonen tolkar hennes liv som hopplöst. Som mer eller mindre förutbestämt. Som sorgligt. Och jag vet inte, kanske beror det på att det lilla jag vet om Handke inte direkt gör mig vänligt inställt, men jag vill inte helt ge honom det tolkningsföreträde som han tar sig.

Jo, det är lätt att se att Handkes sätt att skriva om vad man egentligen kan skriva om är nära besläktat och kanske till och med en viktig influens för senare års auto-det-ena-och-det-andra-författare. Fast samtidigt som han återkommande ältar skrivandets villkor och begränsningar så tycker jag att han slår fast vem mamman är, vad hennes tragedi är – att vara kvinna, i en viss samhällsklass, under en viss tid och på en viss plats – och jag tycker inte att han har riktigt rätt att göra det. Att han gör det från ett slags ovanifrånperspektiv: den intellektuelle sonen, författaren, gudbevars, som ska slå fast att småstadskvinnans och hemmafruns liv inte var värt att leva.

Missförstå mig rätt, det är begränsande. Klass, kön, plats, småstadsmentaliteten, inte minst det tröstlösa äktenskapet med en alltmer alkoholiserad man som inte är äldste sonens far. Var det graviditeten och behovet att gifta sig med den som ville ha henne som stukade henne? Tänkte hon aldrig på att bryta sig loss? Levde hon, som Handke framställer det, som om alla möjligheter gått henne förbi?

Jag når henne inte. Var det på något sätt Handkes mening? Han ger mig inte ens hennes förnamn, ingen identitet utanför ”min mor”. Ändå är det väl hennes liv berättelsen ska skildra? Tyckte han att han nådde henne själv? Hade det ens varit möjligt för honom? Vid den tidpunkten, strax efter hennes död? Han skriver hennes liv som en väg mot självmordet. Jag kan inte låta bli att tro att det måste ha varit mer än så.

Similar Posts:

• En detaljrik vandring
• Experimentet är själva behållningen
• Hellre dö än ha tråkigt?
• En stor roman går inte att stänga till
• 1247 gram: humorlöst och tokseriöst

Éduoard Louis förhållande till sin far är mer problematiskt. De har sällan förstått varandra, lågt ifrån alltid kunnat stötta. Fadern är en nedbruten arbetarman, i vars machoideal sonen passat illa. Kärlek finns nog, men sällan särskilt stor lyhördhet och respekt. De har inte stått varandra särskilt nära.

När Louis återser sin far, och denne knappt fyllt femtio, är det en bruten man han möter. Fysiskt nedbruten, av en arbetsplatsolycka och ett alltför utsatt tillstånd, men också psykiskt tilltufsad av en politisk retorik som säger att den som inte arbetar inte gör rätt för sig och inte heller har några större rättigheter.

I september 2017 attackerar Emmanuel Macron ”latmaskarna” som enligt honom förhindrar reformer i Frankrike. Du har alltid vetat att det ordet är förbehållet sådana som dig, de som inte har kunnat eller inte kan arbeta därför att de bor för långt från storstäderna, som inte får något arbete för att de har sparkats ut ur skolsystemet för tidigt och utan avgångsbetyg, de som inte längre klarar av att arbeta för att de har fått ryggen knäckt av ett liv på fabriken. Man säger aldrig latmask om en chef som sitter hela dagarna på ett kontor och delar ut order till andra. Det säger man aldrig. När jag var liten brukade du maniskt upprepa ”Jag är ingen latmask” för att du visste att det skällsordet hängde över dig, som ett spöke du ville fördriva.

Det finns ingen stolthet utan skam: du var stolt över att inte vara en latmask därför att du skämdes över att tillhöra den kategori människor som kunde betecknas med det ordet. För dig är ordet latmask ett hot, en förödmjukelse. Den sortens förödmjukelser från de härskandes sida får dig att kröka rygg ytterligare.

Vem dödade min far är en anklagelseakt som listar varje politiker bakom varje reform som gjort faderns liv lite svårare, ännu mer ekonomiskt knapert, ännu mer maktlöst, ännu mer fyllt av skam. Den ger ett ansikte åt det ansiktslösa objektet för den politiska retoriken, för dem som framställs som ”tärande” svarare än ”närande”, som ”bidragsberoende” och ”fuskare” snarare än utslitna. Louis tvingar oss att se dessa människor i ögonen, och se någon som kunde ha varit vår far. Vi själva.

Similar Posts:

• Sanningen bakom masken
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Kloka tankar om känslor
• Hemkomst på Neshov
• ”Min bror är död”

Punkter kan för all del vara motiverade. Vägen mot ett visst mål kan med fördel spaltas upp i punkter. Beståndsdelar av en helhet kan anges i punktform. Det är logiskt. Men det är inte den sortens punkter jag syftar på här.

I Carsten Jensens Källarmänniskor, med underrubriken ”Om populism och besväret att vara människa”, verkar punkterna, de numrerade styckena, snarare, ja, helt enkelt vara numrerade stycken. Vissa av dem hänger ihop, andra inte. Någon väg någonstans är det så vitt jag kan hitta knappast.

Jensens teman är onekligen relevanta. Han skriver om flyktingströmmar och främlingshat, om populism och orättvisor. Han refererar till Antonio Gramsci och Rebecca Solnit, Fredrik Önnevall och Karl Ove Knausgård, Édouard Louis och såklart Donald Trump. Sin titel, ett begrepp han tydligen använt och blivit kritiserad för i den danska debatten, hämtar Jensen från Fjodor Dostojevskijs roman Anteckningar från ett källarhål.

En ”källarmänniska” är, med Jensens ord, en litterär figur ”där självhatet slår över i en ocensurerad önskan om att vålla andra skada”.

Ramen är en uppgörelse som till förväxling påminner om den storm som dagens populism har skapat mot humanismen, upplysningstanken, förnufts- och framtidstron. Ja, romanens huvudperson delar till och med det förakt för fakta och de vetenskapliga sanningarna som är de populistiska demagogernas största provokation: ”Herre Gud, men vad angår mig naturens och aritmetikens lagar, när jag inte tycker om dessa lagar och dessa två gånger två är fyra.”

Det är inte oävet skrivet, det kan vara klart litterärt slagfärdigt, men hjälper det oss att förstå dessa ”källarmänniskor”? Att förstå världen och dess plats i historien? Jag är skeptisk. Det är i alla fall svårt att säga säkert, eftersom Källarmänniskor är en lång och vindlande essä, full av tänkvärda funderingar och pålästa referenser (snarare litterära än vetenskapliga), bara ytligt förklädd till, just det, punktlista.

Så snälla. Jag vill läsa sådant som får mig att tänka, absolut, men jag vill inte börja med att försöka pussla ihop själva boken, tesen. Formulera en världsbild, dess problem och möjliga lösningar, och jag lyssnar gärna. Ge mig helt enkelt en färdig bok. Men sluta att prångla ut dessa halvsmälta punktlistor.

Similar Posts:

• Allt åt alla?
• Vanmakt inför spretiga argument
• Populismen – fem kännetecken
• Lovande klarsyn i pessimismen
• Vivere necesse est

I första essän Svaghet redogör han för när han filmar sin pappa Jörn Donner som genomgår en TAVI-operation. Det speciella är att hans pappa är gammal. Ingreppet är riskfyllt. Allt går bra men sonen invaderas av känslor av skräck: för blod, för död, för ensamhet.

Rafael Donner kom till världen när Jörn Donner var 57 år. Många gånger har sonen upplevt faderns svaghet: cancerbehandling, lungoperation, knäproteser. Ändå är han en förebild för nyfikenhet och aktivitet. Tankar går till en annan sons bok: Skynda att älska (2009). Allan Schulman var också 57 år när Alex Schulman föddes. Annat gemensamt är – förutom kändisskapet i medievärlden – finlandssvenskheten.

I essäerna återkommer Rafael Donner ofta till sin far. Ibland något självmedvetet över en känd släkt, andra gånger irritation över att presenteras som ”Donners pojkin”. Han urskuldar sig; han har själv bara känt Jörn Donner som sin far. Vem är då Jörn Donner? I Finland, men speciellt i Svenskfinland, en intellektuell institution: riksdagsman, EU-parlamentariker, ambassadör, lokalpolitiker, affärsman, skådespelare, filmare, skribent, sanningssägare, rabulist, krigsbarn, vapenvägrare … Producent för Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander (1982) vilket han också fick en Oscar för. Chef för Svenska filminstitutet 1978-82. Författare till över sextio böcker. Gift flera gånger (i Sverige levde han ihop med Harriet Andersson på 1960-talet och var senare gift med Jeanette Bonnier). Sexbarnsfar. Tidvis skandalomsusad men också mycket respekterad.

I essän Styrka berättar Rafael Donner hur han som barn ständigt grät. Näst efter att bli kallad bög var det för pojkar det värsta. Han retades ständigt och försökte träna bort sin gråt. Gråter gör han än. Även fadern har varit lättrörd. Rafael Donner lyfter upp ”gråthatet” som en nationell svaghet:

”… känslokvävningen och gråthatet är en systematisk förekommande hjärntvätt landets småpojkar utsätts för, en storskalig utrensning av samtliga spår av känslighet hos Finlands blivande män. Barn glömmer sägs det, men de glömmer inte sina känslor: de förtränger dem, eller försöker åtminstone. De ser upp på de äldre barnen och efterapar dem, de stoppar undan sina känslor i fack, de leker att de inte finns, de lär sig inte att lyssna på sig själva, de skapar masker de sedan i vuxendomen försöker upprätthålla. På skolgården är det inte lärare eller andra vuxna som fostrar barnen, utan barn som fostrar barn.”

Flickor, skriver Donner, tillåts vara svaga enligt rådande könsrollsmönster. Utan att på något vis förringa deras svårigheter skriver han:

”… de är bättre anpassade till det moderna samhället, till en värld där fysisk och psykisk styrka inte längre är lika viktiga egenskaper som empati och emotionell kompetens. I folkhemmet Sverige är värderingarna mjukare och mindre manliga än i Finland. Det syns: i samhällsklimatet, i den ekonomiska framgången, i film-, mode- och musikexporten, i jämställdheten, i solidariteten, i flyktingpolitiken.”

Den finländska mannen ligger i täten vad gäller statistik för självmord och våld. Han dör sju år tidigare än kvinnan. Donner anser att det är priset som män betalar för sin oförmåga att sätta ord på känslor och för sitt ”gråthat”. Han tar upp en syn sommartid som garanterat alla finländare sett: den redlösa raglande mannen högljutt gråtande ”i alkoholens, i nattens anonyma rum”. Barnet som inte fick gråta blir den berusade mannen som brister ut samlad störtgråt.

I essän Ensamhet tar Donner upp att ”det finns ingen sjukdom i Finland som är mera akut” och ger många exempel på all skam, förtvining och ohälsa som finns i ensamhetens kölvatten. Han berättar om sin egen ensamma tonårstid. Som sjuttonåring reser han på utbyte till Australien och isolerad tillsammans med unga från hela världen inser han att om han inte gör något åt sin ensamhet kommer han att gå under. På riktigt inser han vikten av att socialisera, skratta och tala. Hem återvänder han ”gladare, självsäkrare och öppnare till sinnet”. Till och med Helsingfors faller på sin plats som en småstad. ”Ensamheten är dödens bundsförvant” menar Donner och han inser han klarade sig undan med en hårsmån.

I essän Självsäkerhet berättar han om sina namn: Rudolf Rafael Donner. Ända sedan barnsben retades han för namnet Rudolf – ett namn som föräldrarna spontant valt efter hans utseende vid födseln och restaurangskutan Svarte Rudolf i Åbo – för att kulminera i Australien där en lustigkurre upptäckte att även Donner är en ren. En tystlåten pojke från ett arktiskt land med två renar som namn … Varje år vid jultiden samma plåga när julsången när som helst kunde spelas eller sjungas var som helst. År 2015 ändrade han sitt namn – även om en del menat att han borde gjort namnet Rudolf till sitt.

Rudolf blev Rafael. Här finns paralleller till det franska underbarnet till skribent, sociologen och forskaren: Edouard Louis (född 1992). I debutboken Göra sig kvitt Eddy Belleguelle (2015) gör han upp med en homofobisk, våldspräglad uppväxt på nordfransk landsbygd. Genom att juridiskt byta namn kunde han lämna en ”toxisk manlighet” bakom sig. I Våldets historia (2017) skriver Louis om en våldtäkt, våld överlag och Front Nationales segertåg bland landsbygdens unga män. Rafael Donner noterar att han blivit slagen flera gånger än han kan minnas: ”rädslan för våld – för andra män – sitter djupt i min benmärg”. Styrka innebär ansvar: Donner lyfter fram sin bror som i egenskap av äldre, starkare lät honom vinna barndomens fotbollsmatcher.

Många resor har Rafael Donner gjort och även bott i ”i ett halvt dussin” länder. Enligt sin far ”ska man aldrig tacka nej till en gratis resa”. Intrycken och reflektionerna handlar om allt från besök på strippklubb i Tokyo, liftande på Nya Zeeland till filmprojekt i enorm sydafrikansk misär. Han diskuterar frihet, fattigdom, digitalisering, demokrati, dick pics, gudlöshet, köttätande, veganism, individualism, egoism, ekonomi, rutiner, radikalism, tro, tid och mycket annat.

I essän om Manlighet skriver Donner bland annat att han önskar att ”feminismen vore en självklarhet”. Könsroller försvinner inte men feminismen är för alla ”fördomsfrihet, valfrihet och jämställdhet”. Han säger sig vara en ”indoktrinerad humanist”.

Det skulle finnas mycket mera att ta upp (och eventuellt kritisera) i essäerna. Men mest blir jag väldigt glad över att en ung, tänkande och kännande människa lyfter upp aktuella och brännande ämnen. Från personlig nivå till nationell, global. Essäer anses inte vara essäer om de inte är välskrivna – här är det ingen frågan om.

En ”pappabok”? Ja, men inte uppgörelse utan mera samförstånd. Jag tänker på Sara Danius sommarprat i P1 2013 där hon berättar om sin barndom och bildningsväg med en äldre far, litteraturadjunkten. Uppror var aldrig aktuellt – istället ett sorts mentorskap och fortsatt arbete. Så även Donner versus Donner. Klokt så.

Similar Posts:

• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Gammelmansgnäll
• Den privilegierades insikter
• Personligt porträtt av Mannerheim

Eddy växer upp i en mindre ort i norra Frankrike. Det är en nästintill klichéartad bild av den inskränkta landsbygden. Männen är svin, super och slåss medan kvinnorna blir gravida och unga hemmafruar. Pommes frites är den vanligaste måltiden. ”Araber” är farliga. Talspråket fungerar säkert bättre på franska. Den svenska översättningen är, med utryck som ”jösses” och ”mopsa”, ibland nära att slå över till buskis. Ändå förstår jag syftet. Där Eddy växer upp befinner sig språket långt ifrån litteraturens finrum. Att bli sedd som annorlunda kräver inte mycket ansträngning, och Eddy står ut från första stund med sina feminina rörelser och ljusa röst. Han är bögen, fjollan, stjärtprinsen. Bespottad och slagen. Belackarna finns överallt. ”Kamraterna” i skolan. Vuxna. De egna föräldrarna.

Pappan undrar varför Eddy håller på och ”åmar sig”, varför han är så konstig. Eddy kämpar för att smälta in. Maskuliniteten blir en teater han vill kunna spela med i. Han försöker och försöker. Slår tillbaka. Blir ihop med tjejer. Dejtar sin äldre systers kompis. ”Hårdingarna” är männen han både avskyr och beundrar. De förtrycker honom, samtidigt som han vill vara som dem. Samtidigt som han åtrår dem. Till slut är det ändå den egna kroppen som förråder honom. Och det är där, i kroppen och sexualiteten, han inser att det bara finns en väg för honom att gå. Bort, ut, långt därifrån.

Man slutar aldrig spela olika roller, men det finns faktiskt en sanning bakom maskerna. Sanningen bakom min mask var önskan om ett annat liv.

I Frankrike har Göra sig kvitt Eddy Bellegueule som sagt blivit en snackis. För det utlämnande ämnet, men också på grund av familjens reaktion. Tydligen har mycket av föräldrarnas kritik inte riktat sig mot att de beskrivs som rasister och homofober, utan att de framställs som fattiga. Däri ligger deras rädsla och skam. Att stå på botten och bli utskrattade.

Det skulle kunna bli problematiskt när Louis nu som högutbildad och litterär gör en klassresa, byter sitt arbetarnamn och ger ut en litterär uppgörelse med hemstaden och familjen. Men jag tycker inte att berättelsen enbart är fylld av hat. Louis ser att ingenting är svart eller vitt och undersöker komplexiteten. Vilka är strukturerna som formar samhället och människans beteende? Jag läser inte boken som en hämnd, mer som Édouard Louis sätt att betrakta sin uppväxt i ett nytt ljus. En uppväxt han varit tvungen att lämna och klippa banden med. Man väljer inte sin familj, men det är möjligt att försöka förstå och acceptera den. Kanske är det därför Louis roman slår mig som så vacker mitt i allt det svarta.

Som homosexuell relaterar jag starkt till många aspekter av Eddys historia. Inte så mycket den fysiska misshandeln, men väl mobbingen, skammen, känslan av att vara den enda i världen som är annorlunda och behovet av att ge sig av. Tänk om jag fått läsa Göra sig kvitt Eddy Bellegueulenär jag var tonåring…

Jag får en klump i halsen när jag läser en intervju i Aftonbladet där Édouard Louis säger att han först nu förstått att hans homosexualitet inte är en sjukdom, och att det finns en gayrörelse som kämpar för att han ska få vara den han är. Vi är så många som delar hans historia. Det är en stor befrielse att inse att det går att skapa sitt liv, sin person och själv välja de människor som ska stå en nära. Vi är en enda stor familj. Välkommen Édouard!

Similar Posts:

• Politik och människor
• Katten. Landet. Kärleken
• En historia jag gärna lyssnar till
• Ett liv som död
• Ojämnt om dubbellivets tystnad