I 1980-talets ikoniska tevesåpa kunde svärmorsdrömmen Bobby, den gode Ewing-brorsan, ägna hela avsnitt åt att gå i taket över att hans hustru ville ha ett yrke och inte bara vara hemma och ta hand om honom och de ännu ickeexisterande barnen (vilket ändå måste översättas med shopping och välgörenhetsgalor, för hem och barn hade de ju tjänstefolk som tog hand om). Att slå varann på käften framstod som den naturliga reaktionen på alla typer av meningsskiljaktigheter, Texasbor med mörkare hudfärg var med självklarhet statister och barn förekom mest i egenskap av arvtagare, som föremål för faderskapstvivel och kidnappningsförsök.

Dallas ger mig med andra ord tillbaka tron på att mänskligheten utvecklas till det bättre. Fast jag kan inte svära på att den känslan håller för närmare granskning.

I en nyutkommen avhandling från Linköpings universitet skriver Emma Strollo om tyska kvinnor som kom till Sverige för att arbeta som hembiträden under efterkrigstiden. De var tvungna att göra det i minst två år för att få uppehållstillstånd i Sverige – regeringens lösning på att svenska kvinnor drog sig för att ta dessa utsatta lågstatusjobb. Hellre än att låta suget efter arbetskraft höja lönerna, till ökade kostnader för över- och medelklassen som ville anställa, så lagstiftade man. Otänkbart idag. Fast vi har förstås skattesubventioner med liknande effekter.

Sveriges kanske genom tiderna mest kända debattbok heter Kris i befolkningsfrågan och gavs ut på 1930-talet. Idén om befolkningskrisen återkommer i Marie Granmars nyutkomna bok om ofrivillig barnlöshet, där hon menar att det är orimligt att inte hjälpa alla som vill ha barn på samma villkor, med bland annat just befolkningsutvecklingen som argument.

Den svenska alltså, för i världen råder det ju knappast någon brist på barn. Det är också vad som för mig ger Granmars argument en obehaglig bismak. Strax innan har jag läst Jens Mikkelsens och Katia Wagners reportagebok De förlorade barnen, om de 1202 ensamkommande flyktingbarn som försvunnit i Sverige de senaste åren. Om hur befängt proportionslöst ovälkomna de varit på många platser; om hur nästan ingenting görs för att ta reda på vad som hänt dem.

Och så känns Dallas lite närmare igen: de omhuldade, dyrbara arvtagarna. Och så de där med mörkare hudfärg som ljudlöst försvinner i kulisserna.

Similar Posts:

• Föreställ er nu att hon är vit
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Historien som är nu
• Det råder ingen brist på barn i världen

Huvudpersonen i Don Winslows senaste roman, Frankie ”Machine” Machianno, är helt klart av postsopraniskt snitt. Visst, han har pensionerat sig och lever numera som fisksportsbutiksägare och leverantör av linne och seafood, men även om han inte ägnar sig åt torpedarbetet så är han en invigd, en mafioso. Vi följer den hårt arbetande 60-plussaren en till synes helt vanlig dag vilket är ett utmärkt sätt att introducera honom.

Frank är som sagt omtyckt och har lite av en sheriff-roll bland fritidsfiskarna på Ocean Beach Pier i San Diego där han har sin butik. Vid lunch surfar han med sina polare varav en faktiskt är FBI-agent, han träffar sin dotter och lovar skjuta till med pengar då hon precis börjat läkarstudier, han besöker sin exfru och hjälper henne att laga avfallskvarnen och efter jobbet bjuder han ut sin flickvän på middag. Det är ett bra liv, visserligen fyllt av plikter och krav men ändå precis som en perfektionistisk före detta torped vill ha det. Men så här trevligt kan det ju förstås inte fortgå i romanen, för helt plötsligt befinner han sig i en situation där spöken från förr dyker upp och vill ha honom röjd ur vägen.

Ganska snabbt in i läsningen blir tempot högt, inte minst för att läsaren även får ta del av Frankies förflutna. Det är en balansgång mellan nu och då som lätt skulle kunna bli rörig men som Winslow faktiskt lyckas väldigt bra med. Parallellt med nutid följer vi Frankies levnadshistoria inom San Diego-maffian, vilket är en maffiafamilj som spelar någonstans strax under superettan. Här finns konflikter mellan maffians traditionalister och de mindre traditionstyngda, mellan de familjer som räknas och de som befinner sig längre ner i hierarkin och Winslow verkar vara väl insatt i ämnet.

Så var ligger då problemet? En välkomponerad maffiabok med högt tempo, skriven av en författare som verkar veta vad han skriver, bör väl rimligen tilltala den läsare som väljer att läsa en bok som heter Frankie Machine. Problemet är att Frankie är en hedersknyffel väl i klass med Clayton Farlow (Miss Ellies andre make för er som sett de senare säsongerna av Dallas) eller för hur Jan Guillous alter ego Erik Ponti skulle vara om han valt en karriär inom den organiserade brottsligheten. Frankie har aldrig dödat någon civil, han har alltid behandlat alla med respekt och efter att ha följt hans liv så verkar det som att han överhuvudtaget aldrig gjort något etiskt tvivelaktigt. Ja, minsta tendens till att han skulle ha några dåliga sidor lyser helt med sin frånvaro. Han tar hand om de sina, faller inte för frestelser, håller sitt ord och hjälper även sin FBI-polare när ett barn blivit kidnappat. Som enskilda händelser och egenskaper kan jag köpa det, men som helhet blir det mer än vad man kan stå ut med. En maffiatorped bör ju rimligtvis ha någon slags personlighetsbrist som skiljer honom från Moder Theresa.

Men egentligen är det kanske inte heller realismen som stör mig mest med Frankie, utan mer en känsla. För ska man gilla en karaktär, och det oavsett om han jobbar som maffiatorped eller är verksam i Läkare utan gränser, så måste karaktären ha vissa antydningar till mänskliga brister. Karaktären behöver ju inte vara som Homer Simpson, men han kan gärna vara som Tony Soprano. Eller som dig eller mig, eller för all del som vilken som helst av jorden sex miljarder invånare.

Similar Posts:

• This is your family
• Tack gode Gud att det inte är 1981
• Hybrid av McBain
• Konsten att få en kort bok att kännas lång
• Ett planlöst mumlande

Lee Raintrees Dallas, baserad på såpasuccén med samma namn, är den sämsta skit jag någonsin läst. Alla kategorier. Den är illa skriven, illa översatt och storyn och karaktärerna är fullkomligt vedervärdiga. Och jag har sällan haft så roligt.

Jag inte bara lyckades hitta detta guldkorn av tidig 1980-talsmerchandise på favoritantikvariatet i hamnen – jag fick banne mig tre för en tia. Det var en bra dag, som ni förstår. Fast det är tveksamt om jag nånsin kommer läsa uppföljarna.

Mer eller mindre jämnårig med serien har jag bilderna i ryggmärgen sen långt innan jag kan ha begripit särskilt mycket av vad de handlade om. Därför var det både kul och intressant att se om eländet i vuxen ålder (innan jag hade den tveksamma smaken att flytta ifrån dansk teve, denna guldådra för amerikansk skräpkultur). Ska man säga något positivt om serien – att det fortfarande är såpaunderhållning av svårslagen nivå är liksom inget att diskutera – så är det att den trots allt inger hopp. Utvecklingen måste faktiskt ha gått framåt. Att svärmorsdrömmen Bobby till exempel visserligen är något hyggligare än storebrorsan ändrar inte att han mestadels uppför sig som ett sexistiskt, våldsbenäget svin. Tydligen superhett 1981. Mindre hett idag. Positivt.

I alla fall. Om teveserien är unken så är det absolut ingenting jämfört med den här boken. Amerikansk tevecensur har ju alltid varit ett kapitel för sig. I bokform däremot kan man ta ut svängarna. Och gör det. Språkligt och, naturligtvis, sexuellt.

De flesta huvuddragen stämmer ganska väl med serien. Maktintriger mellan bröderna på Ewing Oil, konflikter mellan familjen och Boobys nya fru Pam från den gamla fiendefamiljen Barnes, JR:s affär med sekreteraren Julie, hennes affär med Cliff Barnes med tillhörande förräderi, Rays affärer med diverse Ewing-kvinnor, och så ett avsnitt som fastnat särskilt på min näthinna, det där ett par skjutgalna Texas-bonnläppar ockuperar det stormansatta Southfork för att hämnas på JR och Ray genom att våldta deras kvinnor. Nästan så man saknar tevecensuren, faktiskt.

Dessutom tar boken avstamp i 1930-talet och kärlekstriangeln mellan miss Ellie, Jock Ewing och Digger Barnes (tydligen gjordes en tevefilm på temat senare). Borde ju kunna vara en intressant infallsvinkel, men blir mer som ofrivilligt hörda intima detaljer kring din mormors sexliv. Huga.

Allt stämmer med andra ord inte överens med serien. Men det får man kanske ursäkta, särskilt med tanke på att manusförfattarna själva aldrig riktigt lyckades hålla ordningen på vad de skrivit (och vad som visade sig vara drömmar). Det lär till exempel ska vara så att när serien repriseras i USA klipper man bort de tidiga avsnittens hemliga sexuella förhållande mellan Lucy och Ray, eftersom det senare avslöjades att han var hennes farbror.

I all sin vedervärdiga glans är Dallas faktiskt en spännande kvarleva. Vad personifierar det tidiga 1980-talets anda mer än Dallas (understruket förstås av en hel del sexistisk machomentalitet från Texas)? Det är fascinerande på ett både roande och obehagligt sätt. Möjligen är det svårt att förstå kritiken mot serievärlden som förhärligande det kapitalistiska samhället, för det här är kapitalismen som uppskruvat groteskeri (men förmodligen inte så långt från verkligheten som man skulle vilja tro). Dallas är en krets i helvetet. Den skulle gett Dante mardrömmar.

Similar Posts:

• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• Maffiamannen efter Sopranos
• Underhållning om underhållning
• Poängen med kvinnor och barn
• Fantasyns Pripps blå

Precis som i Sverige fick den amerikanska såpoperan i Nederländerna ett genomslag med Dallas som mobiliserade på ett sätt nutida tevetittare nästan bara kan föreställa sig. Det är ju också ganska ovanligt inom teveforskningen – eller jag borde förstås säga inom tillgänglig teveforskning – att få andra perspektiv än de amerikanska (eller möjligen engelska) på de ofta amerikanska (eller möjligen engelska) produktionerna. Men få länder har de resurser som krävs för att producera den här typen av fiktion, de amerikanska serierna har ju spridning långt över de egna gränserna och naturligtvis får berättelserna delvis nya betydelser i nya geografiska och ideologiska sammanhang.

Angs studie är egentligen ganska modest till sitt utförande och hennes metod, i all sin enkelhet, lite egen. Ang sätter helt enkelt in en annons i en tidning där hon uppmanar andra tittare att skriva och berätta varför de gillar eller ogillar Dallas. Hennes analys grundar sig sedan på de 42 brev – från några rader upp till tio sidor – som hon får till svar.

Från breven, vars avsändare hon vet mycket lite om, lyckas Ang emellertid få ut en hel del kring hur tittare formulerar och argumenterar för sina åsikter om och känslor inför serien. Hon har myntat en bunt begrepp man stöter på i var och varannan receptionsstudie, somliga förstås mer hållbara än andra. Bland annat finns här spännande problematiseranden av hur vi relaterar till karaktärer, intriger och den ständigt pågående såpoperastrukturen och hur vi använder omdömen som realism och trovärdighet för att stödja just våra känslor och ståndpunkter.

Men jag får också en känsla av att tevedebatten ändrat sig något sedan den här studien gjordes i början av 1980-talet. Ang urskiljer i sitt material flera strategier för hur tittarna förhåller sig till Dallas. Oavsett om de älskar eller hatar serien finns det en uppsättning åsikter de nästan alltid förhåller sig till, det Ang kallar ”masskulturideologin”. Enligt masskulturideologin är populärkulturen, i synnerhet den amerikanska och kanske i synnerhet såpoperor, kommersiell indoktrinering utan estetiska kvaliteter. De som ogillar Dallas hämtar stöd här, och de som gillar serien försöker försvara sig mot tesen, ibland genom att inta en ironisk hållning.

Bara en minoritet skriver in sig själva i ”populismens ideologi” där var och en enkelt uttryckt har rätt att se och uppskatta vad den vill. Den här ideologin är förstås i mångt och mycket en motideologi, en individualistiskt inställning i opposition till kulturelitism och absoluta estetiska sanningar. Men det är en inställning som vunnit terräng sedan dess och Angs diskussion förlorar i aktualitet när hon förser den med etiketter som ”antiintellektuell” eller ”enbart praktisk”.

Att populärkulturen skulle ha en indoktrinerande och/eller passiviserande effekt har varit den rådande föreställningen under långt tid. Såväl vänsterintellektuella som konservativa krafter vill gärna tala om för oss vad vi ska se och läsa. Den senaste tidens kanondebatt är bara ett retoriskt utslag av något vi har omkring oss hela tiden. Men det kan naturligtvis även vara så att ”den fria viljan” bara är något vi blivit pådyvlade av listiga kommersiella intressen?

Similar Posts:

• Indoktrinering eller intellektuellt smörgåsbord?
• Tack gode Gud att det inte är 1981
• ”Talk is action”
• Underhållning om underhållning
• Till populärkulturens försvar

Journalisten Göran Everdahl tar sådana här serierelaterade bekymmer på stort allvar. Och han gör det med varm, inkännande humor. Hans kåserande, glättigt sarkastiska stil som länge varit ett välkommet inslag i tidskriftsspalter och teverecensioner fungerar faktiskt lika bra i fullängd.

Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve avhandlas både teveseriernas historia (”I begynnelsen var Procter & Gamble”), kända och mindre kända exemplar, stildrag (”Den frysta producenten”), svenska såpadrag och svenska vändningar i utländska såpor (Onedinlinjen på Sverigebesök gestaltat med hjälp av brandskum och inklippta bilder på isberg). Från döden via karaktärernas mytologiska förebilder och såpans stadiebundna uppgång och fall, till varför folk i svenska serier alltid har så konstiga namn och hur man löser skådespelarnas nyckfulla avhopp och påhopp.

Bildmaterialet är fullkomligt underbart. Inte minst de tv-skärmformade och korniga småbilderna med textremsor som ”Döda mig eller älska mig. Men se till att bestämma dig.”, ”Hon har just sålt sin själ till mig…” och ”Skulle vi låta vårt barnbarn uppfostras av en kallblodig mördare?” Känslan av att författaren själv suttit och fotat favoritprogrammen är klockren. Att läsa – eller bläddra i, bläddervärdet är skyhögt – Everdahls bok är som att umgås med ett medfan. Analyserna är kanske inte alltid djuplodande, men gemenskapskänslan i topp.

”Ja, tvåloperor är ofta melodramatiska, orealistiska och brister i logik. Och? Hitta ett mer passande uttryck för samtiden den som kan.” Sådana repliker och hela glädjen med vilken boken är skriven utgör det bästa försvaret för en utskälld genre. Visst, en och annan dramaserie lyfts nuförtiden upp till kult. Till och med Ingmar Bergman erkände att han gillade Dallas. Och åtminstone utomlands finns en mycket spännande och livskraftig populärkulturforskning. Å andra sidan får man till vardags finna sig i att bli fnyst åt om man inte har vett att hålla tyst om sina favoritserier, se lysande intriger misshandlade av reklamkanalernas klantiga klippning och hafsiga översättningar, samt naturligtvis få det allra mesta filtrerat via annonsörspåtryckningar av den amerikanska högern.

Svenska såpor fick en ganska valhänt och seg start. Trots seriedramatiserade litterära klassiker som Hemsöborna och Markurells i Wadköping på 1960-talet vände man sig utomlands för riktig såpa. Till De lyckligt lottade (1976) importerade man manus av Arvingarna-författaren Norman Crisp. London översattes till Göteborg, men överklassmiljön kunde inte ligga mer fel i tiden. Först 1985 blev det regelrätt genomsvensk såpa. Lars Widding skapade karaktärerna till Lösa förbindelser, men hoppade av i protest mot avsnittsförfattaren Birgitta Stenbergs ”vulgära snusk”. Peter Emanuel Falck, kommande skapare av såväl Varuhuset och Rederiet som Tre kronor, var redan här med på ett hörn.

De svenska såpor som när Tvål! skrevs 1998 intog en ganska förnämlig plats i tablåer och media har numera i princip försvunnit. Den dokusåpatrend som bara precis prövat sina vingar med Real World och Expedition Robinson har nu nästan tagit över helt, men också en ny stark generation av framför allt amerikanska serier har sett dagens ljus. Tvål! har åtta år på nacken. Den har i åtta år varit en god upplagsbok och bläddervän, alltid lika generös. Det är bara att se, minnas, förfasas och njuta. Men nog är det hög tid för en uppföljare.

Similar Posts:

• Till populärkulturens försvar
• Men vad ANVÄNDS de till?
• JR eller Bobby, masskultur eller populism?
• En lagom trevlig turistsouvenir
• Sanning =/= fakta