De båda romanerna ingår i The Austen Project, där kända författare skulle skriva uppdaterade versioner av Jane Austens sex kompletta romaner. Förutom ovan nämnda McDermid och Sittenfeld finns Sense & Sensibility av Joanna Trollope och Emma av Alexander McCall Smith och, ja, sen är det lite oklart vad som egentligen händer med de båda sista titlarna, Mansfield Park och Övertalning. Spekulationerna på nätet tycks vara att det helt enkelt inte gått så bra med det en gång upphaussade Austen-projektet.

Sittenfelds Eligible – en modern version av Stolthet och fördom – är, åtminstone så långt jag läst, den klart största behållningen av projektet. Att den också är den enda av de nyskrivna romanerna som inte rakt av behållit originaltiteln är så vitt jag begriper symtomatiskt. Sittenfeld har verkligen jobbat på att försöka översätta denna träffsäkra och oerhört tidspräglade skildring av det förrförra sekelskiftets äktenskapsmarknad till något som fungerar i nutid.

Det kan inte ha varit helt lätt och nej, Eligible kommer förmodligen inte att som sin förebild gå till litteraturhistorien som ett träffsäkert tidsdokument. Faktiskt skulle jag ha svårt att motivera varför någon som inte kan sin Austen skulle ge sig på den här romanen – men vad gör det? Austen-fans är inte precis någon bristvara (om de sen är bokstavstrogna eller föredrar sin Mr Darcy i genomblöt vit skjorta kan vi låta vara osagt). Att föreställa sig vem av dessa älskade 1800-talskaraktärer som skulle ställa upp i en The Bachelor-liknande dokusåpa, vem som skulle förköpa sig på TV-shop, vem skulle varit IT-miljonär, yoga-tränare, journalist eller hjärnkirurg är helt enkelt en liten fest.

Sittenfeld har producerat en hel rad roliga lösningar på hur Austens giftaslystna intrig kan fungera i nutid, inklusive att göra de äldsta Bennet-systrarna närmare fyrtio, förpassa berättelsen till den övre medelklassens villaförorter i amerikanska Cincinnati och införa fenomen som Obamacare, IVF, hatsex och transsexualitet i handlingen. Dessutom berättar hon alltsammans med en torr, satirisk humor som inte ligger Austen särskilt långt efter.

Sedan Colin Firth gjorde entré i teverutorna i den där blöta skjortan 1995 har till och med Emma Campbell Websters flervalsberättelse Lost in Austen blivit teveserie. Vore inte en tevefilmatisering av Eligible en naturlig och underbart rolig fortsättning? En miniserie med glimten i ögat om dessa finurligt uppdaterade Liz och Darcy, Jane och Chip?

Similar Posts:

• Skönlitteratur med vägval
• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Stolthet och fördom – the reunion
• Välkommen till klubben!
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”

En av de många kända personer som är förknippade med Bath är Jane Austen, som besökte staden 1797 och 1799 och var bosatt där 1801-1806. Museet Jane Austen Centre är beläget mycket centralt på Gay Street nr 40, helt nära det vackra torget Queen Square, som är kantat av hus, byggda i den georgianska arkitekturstilen som inföll under tidsperioden 1720-1830. Bredvid den öppna dörren in till museet står en man klädd i tidstypiska kläder från Jane Austens tid. När jag senare går ut från museet fotograferar jag honom och hittar sedan av en slump en artikel om denne 23-årige Howard Whiteside i tidningen The Bath Chronicle. Han har nyligen börjat sitt arbete som värd vid museet och drömmer om att bli skådespelare (kom ihåg var ni såg hans namn först). Hans kollega, som arbetat som värd på museet i två år har blivit fotograferad av turister ungefär 10 000 gånger per år. Mitt foto kommer alltså knappast att vara originellt.

Jane Austen Centre på Gay Street är ganska litet och mysigt. Det befinner sig i ett hus byggt på 1700-talet, lika gammalt och med samma struktur, som huset på samma gata med nr 25, där Jane Austen bodde under några månader 1805. Den kvinnliga guiden introducerar oss kort i Jane Austens familjebakgrund, liv och författarskap. Sedan får man gå på egen hand bland utställda bilder och texter, dräkter, porslin och möbler. En film beskriver Jane Austens tid i Bath och i den berättar Diana Shervington, som är great great niece (eller great-great-granddaughter som det står i en tidningsartikel) till en av Jane Austens bröder, om när Jane semestrade i Devon.

Inne i museet möts man lite väl ofta av fotografier eller målade bilder som föreställer Mr Darcy i Colin Firths gestalt. Han tittar på besökarna från skyltar, tavlor, posters, porslin, bokmärken och vykort. På damtoalettens dörr finns en bild av Elizabeth Bennett (i Jennifer Ehles gestalt) och på herrtoalettens dörr bilden med Colin Firth. Inne på damtoaletten mittemot handfaten hänger dessutom en inramad poster, det målade porträttet av Mr Darcy (Colin Firth). Inte ens i museets terum The Regency Tea Room, (där ett alldeles utsökt afternoon tea serveras) går det att undkomma Colin Firths blickar, då postern även finns inramad där, centralt upphängd i lokalen.

Bath har länge varit en kurort och feststad med sina många vackra, ovanliga 1700-talshus och det centralt belägna romerska badet. Det gamla romerska badet är nu enbart museum, stängt för bad sedan slutet av 1970-talet, eftersom vattnet fortfarande rinner genom blyledningar från romartiden. Jane Austen tyckte bäst om Bath under slutet av 1790-talet, när hon själv inte bodde där, utan bara var på besök. När hon väl flyttade dit 1801 med sin far, mor och syster Cassandra (fadern hade pensionerat sig och ville tillbringa sin ålderdom där) hade staden förlorat sin absoluta storhetstid vad gäller plats för societeten att roa sig och kurera sig. Det var vid denna tid istället Brighton som gällde. Jane Austen skrev inte mycket i Bath, hon sålde rättigheterna till romanen Northanger Abbey där, vilken delvis utspelar sig i Bath, men den blev inte tryckt förrän långt senare och hon påbörjade en annan roman i staden, som förblev ofullbordad. Åsikterna går isär gällande varför hon nästan inget skrev i Bath. Var det för att hon vantrivdes eller för att hon helt enkelt inte hade tid. När hon 1809 slutligen flyttat ut på landet till byn Chawton i grevskapet Hampshire , blev hon desto mera produktiv. Alla hennes romaner publicerades efter det att hon flyttat dit, även om hon börjat skriva en del av dem tidigare. Huset i Chawton är museum och 200-årsjubileet av hennes flytt dit firas i år. Hon kunde använda många av sina upplevelser och intryck i Bath till sina berättelser. Northanger Abbey utspelar sig under Baths storhetstid, då hon fortfarande uppskattade Bath till fullo. Romanen Persuasion utspelar sig också delvis i Bath och visar på stadens för henne mer negativa sidor, då den inte längre befann sig i sin storhetstid.

Om man vill ha kontinuerlig aktuell information om allt Jane Austen-relaterat, kan man prenumerera på Jane Austen’s Regency World, en tidning som ges ut av Jane Austen Centre. Och den som vill vandra i Jane Austens fotspår i Bath, kan följa med en guide (möjlighet till detta finns dock enbart på lördagar och söndagar) eller köpa guideboken Bath as Jane Austen knew it skriven av en av museets guider Terry Old, och med hjälp av den promenera runt på egen hand.

Similar Posts:

• Välkommen till klubben!
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Stolthet och fördom och hatsex
• Tolv år med Bridget Jones
• Lapptäcke i brev och bilder

När Smart Pop-serien för ovanlighetens skull tar sig an något annat än det senaste decenniets teveserier har man valt Austens Stolthet och fördom. Underrubriken är ”Fresh Perspectives on the Original Chick-Lit Masterpiece” och var fokus ligger råder alltså ingen tvekan om. Helt utan teveserier är det ju inte heller, här finns gott om dregelutrymme för BBC:s mr Darcy i Colin Firths gestalt.

Spretighet är något av Smart Pop-seriens signum, men här tas den på ett sätt till en ny nivå. Flirting with Pride & Prejudice innehåller inte bara en mängd djupare eller ytligare analyser av ett populärkulturellt fenomen, den innehåller dessutom små skönlitterära historier i en salig blandning. Mercedes Lackey skriver fantasy kring Pemberley, Jane Espenson bidrar med en söt bagatell om Georgiana Darcys fortsatta öden, Melissa Senate försvarar Charlotte Lucas val av make i modern tappning och Jill Winters avslöjar vad Mary Bennet egentligen har för sig när Austen ägnar sig åt annat. Fullkomligt ahistoriskt men med glimten i ögat ifrågasätter Winters vad vi egentligen vet om välbekanta karaktärer och vilka möjligheter som finns mellan raderna på egentligen vilken roman som helst.

Dregel över mr Darcy/Colin Firth blir det som sagt en hel del av. Lani Diane Rich har till exempel bidragit med betydligt roligare texter i andra antologier. Laura Resnick utreder varför Stolthet och fördom funkar så bra i Indien (på svenska heter filmen Kärlek och fördom) och Jennifer Coburns lite oväntade analys drar paralleller mellan Austens roman och musikalen Spelman på taket. Under den märkliga avsnittsrubriken ”Jane in the Twenty First Century” skriver Joyce Millman om Stolthet och fördom till dokusåpaformat, medan Michelle Cunnah gör en variant av romanen – om de hade haft tillgång till mobiltelefoner.

Paradoxalt nog – och allt ovan är ändå bara ett urval av innehållet – är antologin ändå mer likriktad än jag hade förväntat mig. Chick-lit-perspektivet begränsar Austen och flera artiklar känns mest som att ströläsa någon damtidning med teman som Vad säger man egentligen till en väninna som är på väg att gifta sig med en mr Collins? och Vilken sorts dam är du, den energiska Lizzy, timida Jane eller bitchiga Caroline Bingley?

Karen Joy Fowler, författare till romanen Jane Austen-klubben, får emellertid sista ordet och det använder hon till att diskutera läsarreaktioner hon mött och sin egen väg in i Austens romaner via sagor och tjejtidningar. Måste Jane Austen vara ett så isolerat kvinnoprojekt, frågar hon sig. Fowler känner män som läser Austen, hon känner till och med en som citerar Austen när han diskuterar såväl fotbollsstrategier och dataspel som delstatspolitik. Han applåderar henne också för hennes manliga Austen-fan i romanen – och avråder henne från att ha två. Det är helt enkelt inte trovärdigt.

Jag tror egentligen inte heller att Austen ”bara” behövde tilltala kvinnor. Flirting with Pride & Prejudice däremot gör sig onödigt rosaskimrande brudig. Som en flärdig tidskift ger den en hel del trivsam underhållning för stunden, inte minst på grund av det lättsamma språket, och några enstaka tankar att bära med sig någon längre stund kan man också hitta. Men Jane Austen själv? Hon är betydligt större än såhär.

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• Välkommen till klubben!
• Jane Austen – ständigt aktuell
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Ladyn som gör vad som faller henne in

Helen Fieldings Bridget Jones är förstås själva sinnebilden av chick lit-hjältinnan, inte minst charmerande vimsig och Hollywoodskt ”överviktig” i Reneé Zellweggers filmgestalt. Men jämför man henne med hjältinnorna hos en Jackie Collins eller Sandra Brown så gör man både hjältinnor och läsare orättvisa, för koncepten är väsenskilda. FLN-damerna är västvärldens individualistiska kapitalistdröm förverkligad. De är hämndfantasier och upprättelse. Bridget däremot bygger på igenkänning, på att eventuellt ta ett steg tillbaka och skratta åt sig själv.

Personligen är jag uppenbarligen rätt kass på det. När jag nu läser om Bridget Jones’s Diary ett drygt decennium senare gör karaktären i sig mig stundtals rent förbannad. Hennes idiotiska kaloriräknande, orealistiska planer, korkade prioriteringar och fullkomliga ointresse för världen utanför den närmaste vänkretsen är patetiskt. I hur stor utsträckning mitt eget liv möjligen liknar hennes vill jag verkligen, verkligen inte veta. (Å andra sidan kan jag läsa om min egen dagbok från samma period och uppnå ungefär exakt samma nivå av lätt roat illamående. Stenar. Glashus. Whatev.)

Det finns en annan sida. Bridget Jones var den första roman på engelska som jag läste frivilligt och med behållning. Facklitteraturen har alltid framstått som oundviklig, Shakespeare har jag frossat i sen barnsben (och dramatiken fick man liksom ha ifred), men min romanläsning på engelska är för evigt ärrad av usla, tunna tillrättalagda missfoster till romaner, påtvingade på engelsklektionerna och aldrig utan ”pedagogiska” gloslistor efter varje kapitel. Jag ryser i denna dag.

Bridget Jones med sin brittiska slang, sina förkortningar och pratiga, småputtrigt triviala stil var förstås något helt annat och språkligt sett har jag fortfarande enormt mysigt med den. Någon svensk översättning skulle det faktiskt inte falla mig in att ge mig på, tanken känns fullkomligt menlös. Okej, lite spännande vore det kanske att se hur en översättare burit sig åt. Men nej.

Fielding förvaltar dessutom dagboksformen på ett underhållande orealistiskt sätt (fast det här har väl aldrig varit något extremt realistisk genre?). Jag kan inte tänka mig att någon i extremt pressade situationer skulle ge sig till att minut för minut teckna ned situationerna. Möjligen rekonstruera dem i efterhand? Direktheten och tanklösheten är i alla fall en del av charmen.

Anledningen till att jag läser om denna storsuccé från det mellersta 90-talet (när folk tydligen fortfarande kämpade med att lära sig programmera videon) är emellertid en allmän frossa i Jane Austen och allt någotsånär relaterat. Fieldings Bridget-böcker baseras som bekant tämligen löst på Austen-romanerna Stolthet och fördom respektive Övertalning. Bridget dreglar över BBC-filmatiseringens Mr Darcy/Colin Firth (som ju sedermera blev även Bridgets drömprins Mark Darcy på film). Och nog är det något charmerande med en författare som döper sin hjälte efter Austens och sen har så skamlöst roligt åt att de har samma namn.

Similar Posts:

• I Bridget Jones fotspår
• “Är det normalt att vara för fåfäng för att ta på läsglasögonen när man kollar om ens toyboy har huvudlöss?”
• Lite väl fantasifullt
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Lättsmält underhållning för de mindre nogräknade

Karen Joy Fowler är amerikanskan som totalcharmat mig redan på årets bokmässa i Göteborg och när jag väl lyckas lägga vantarna på boken blir jag inte besviken. Precis som hon på mässan lyckas förvandla en trist seminariesal till en vänskaplig testund skapar hon i Jane Austen-klubben en underbar känsla av gemenskap kring bokens lilla läsecirkel. En gemenskap som läsaren bjuds in till genom ett ymmigt droppande av välbekanta repliker, situationer och formuleringssätt.

Jane Austen-klubben är en ganska lågmäld bok, och jag blir själv förvånad att ren trivsamhet kan generera så höga poäng. Men precis som förebilden Austen har Fowler en utsökt förmåga att hitta det stora i det lilla och att mejsla ut människor på en gång skoningslöst och med stor humor och kärlek.

Därmed inte sagt att Fowler försöker pressa in sina nutida karaktärer i någon sorts 1800-talsmallar. Inte heller sysslar hon med det ganska ytliga intrigkopierande som Helen Fielding rör sig med i Bridget Jones-böckerna. Fowler är en tillräckligt bra författare för att kunna låna och bjuda och beundra utan att för den skull bli osjälvständig, låst eller klistrig. Hon väver samman litteratursamtal och direkta hänvisningar med underfundiga allusioner och ett visst austenskt öga för det mänskliga. De olika romanfigurerna karaktäriseras bland mycket annat genom sin tolkning av Austen på ett sätt som ger en lysande bild av både människors olika världsbilder och ett fantastiskt mångsidigt författarskap. Alla har vi vår egen Jane Austen. ”Jocelyns egen Jane Austen skrev underbara romaner om kärlek och uppvaktning men gifte sig aldrig” eller ”Allegras egen Jane Austen skrev om hur de ekonomiska behoven styrde kvinnornas kärleksliv. Om Allegra hade arbetat i bokhandel skulle hon ha placerat Austen i hyllan för skräcklitteratur.”

Intertexterna bidrar med komisk relief, perpektiv, och ger läsaren en trivsam känsla av tillträde, intelligens och gemensamma referenser. Har man inte läst i alla fall ett par av Austens böcker – eller för all del dreglat över Colin Firth i sin enda egentligt toksexiga roll som BBCs Mr Darcy – missar man onekligen en viktig dimension. Jane Austen-klubben är med all säkerhet en välskriven och trivsam roman även utan Austen-referenserna, men med dem är den en inträdesbiljett till en underbar fanclub och ett av litteraturhistoriens mest träffsäkra författarskap.

Similar Posts:

• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Stolthet och fördom och hatsex
• “Everybody knows where the Pump Room in Bath is, for God’s sake!”
• Tolv år med Bridget Jones
• Kärt återseende med dödliga underströmmar

Erkänner att jag anade ugglor i mossen innan jag hade läst förordet. Varför vill Hornby samla ihop en massa skribenter i en och samma bok? Är det någon typ av ”Best of anglosaxisk populärlitteratur”? Gratis marknadsföring åt flertalet av författarna? Så är det givetvis inte. Idéen till boken fick Hornby från sångaren i U2, Bono, som ville hjälpa till att minska tredje världens skuld till väst. Hornby, som har en autistisk son, vill istället hjälpa andra autistiska barn att få möjlighet att gå i en för dem anpassad skola i Storbritannien. Syftet är vettigt!

Det här kunde ha varit riktigt spännande och roligt att läsa. Noveller kan man ju beta av i ganska rask takt. Enkla historier som förhoppningsvis har en och annan knorr på slutet. Men av någon underlig anledning upplevs berättelserna vara stöpta i en och samma from. Karaktärerna består i mer än hälften av novellerna av en medelålders man eller kvinna som drabbats av en övergångskris. Vuxna som förlorat sina ungdoms dagar och engagemang och känner sig allmänt nedstämda. Sen finns det de författare som har vänt på steken. De fokuserar på ungdomen som en tid av upptäckarlusta, en minnesvärd tid utan begränsningar och tvång.

De flesta av novellerna kunde nog ha varit minnesvärda om författarna tagit ut svängarna istället för att användas till att låta författaren lätta något på sin egen ångestventil. Och om de inte har tagit tillfället i akt att skriva av sig sin ångest har de planlöst hafsat ihop en berättelse utan struktur och mening. Kanske det hela beror på att utrymmet för varje författare är något snävt vad gäller antal sidor.

Prosan påminner mer än ofta om att den gemensamma förkärleken för snabb och lättläst text med inslag av talspråk, vilket inte är fy skam, men när novell efter novell rättar in sig i samma led flyter de lätt ihop. Synd!

Irvine Welsh med sin sköna novell ”Katolsk skuld (Erkänn att du njuter av det)” bidrar med en historia om en ung kille som hatar bögar. Och en natt när han raggar upp sin polares flickvän stannar hjärtat plötsligt. Som vandrande död tvingas han sedan ha sex med män ur sitt förflutna tills det han erkänner att han njuter av det. Robert Harris och Giles Smith bidrar med var sina något mer samhällskritiska noveller. ”Sista beställningen”, av den senare, förtäljer en tragikomisk berättelse om en fängelsekokerskas tankar om mat och måltider. Hela hennes tankevärld utgörs av funderingar kring varför de dödsdömda väljer undermålig kost eller extravaganta delikatesser som sista måltid innan avrättningen. Hur kan någon vilja äta smörgåsar eller en McDonald’s-meny? Den förre, Robert Harris, har skrivit ”Premiärministerns frågestund”. En komisk novell om hur Storbritanniens premiärminister får ett akut toalettbehov på väg till sitt lantställe. Kortegen av livvakter och assistenter tvingas svänga in på en bensinmack. Plötsligt känner premiärministern att han vill ut i det fria och flyr sitt sällskap genom toalettfönstret. Hans handlingar får oanade konsekvenser som för tankarna till ett tokroligt avsnitt med Mr Bean.

Slutligen uppmanar jag en eventuellt lässugen person att köpa Samtal med en ängel om han eller hon avgudar författarna. Vill man hjälpa Hornby med skolan kan man köpa boken med gott samvete. Själv tycker jag att den duger som present till någon bekant eller som läsning bredvid toalettstolen.

Similar Posts:

• Mer jävlaranamma, tack
• Hornby som underfundig novellist
• Jubileumspocketens år
• Same same but different
• Både bu och bä