Ni bör kanske omvärdera det hälsosamma i detta tidsfördriv. Tapeterna kan börja leva.

Den gula tapeten väger in på strax under fyrtio sidor. Det är svårt att inte gilla den. Författaren Charlotte Perkins Gilman hade många strängar på sin lyra. Hon var bland annat sociolog, feministisk teoretiker och dramatiker. Berättelsen om kvinnan som i sin dagbok skriver om hennes dagar uppe på en vind utkom 1892. Om inte omdömet redan använts ungefär tvåtusentrehundratvå gånger, skulle jag kalla den en ”liten pärla”. Ni förstår kanske ändå.

Boken kan läsas på åtminstone tre sätt. För det första som en lätt ryslig berättelse. Du blir kanske inte rädd, men tapeter som rör på sig är ju sällan särskilt angenämt. För det andra som ett historiskt dokument, en inblick i en miljö där en kvinna på grund av ”hysteri”, denna infantiliserande benämning, kan stängas in på en vind för ”hennes eget bästa”. För det tredje som en lika delar feministisk som polemisk skrift.

Hon är alltså inte där av egen vilja. Hon är underkastad läkare Mannen och läkare Broder. Utifrån en läkarvetenskaplig bas konstateras att en liten konvalescensperiod avskild från världen skulle göra susen. Naturvetenskapen är väl bland det mest rationellt-manligt kodade som tänkas kan och, i motsats till det känslomässiga-kvinnliga, närmast omöjligt att motsäga. Hon vet inte sitt eget bästa och giftet har trängt in i henne till sådan grad att hon internaliserat denna syn. Hon utgår ifrån att de vet bättre och har en nyktrare syn på tillvaron och fogar sig efter deras vilja.

Boken berör två möjliga konsekvenser av barnsbörden: förlossningsdepressionen- och psykosen. Jag har svårt att tänka mig att varje havande har någon större insikt i vad problem som kan uppkomma efter en förlossning. Utöver de rent fysiska skadorna i underliv och närliggande områden är alltså dessa psykiska åkommor inte helt ovanliga. Jag kan bara gissa mig till de förvirrade känslor och tankar som kan uppstå när den färgsprakande lyckan uteblir.

Således är Den gula tapeten en modern roman. Och kanske kan vi lägga till en fjärde ingång till den: Skrivandet som flykt, ventil, frihet. Det vita pappret är en värld av möjligheter. Helt säkert är det inte lika förföriskt och förrädiskt som en gul tapet. Jag kan bara säga: Giv akt på dina förströelseaktiviteter!

Similar Posts:

• Kvinnliga pionjärer inom gotisk skräck
• Kärlek i coronans tid
• Effektfull gotik i teatermiljö
• Kroppen och sexualiteten
• Lika drömskt som verkligheten

Förfärande kvinnor är spännande läsning på många plan. Här finns alla de ingredienser som förknippas med gotisk skräck och som senare adopterats och förvandlats av andra genrer inom populärlitteraturen. Vindpinade hedar. Övergivna slott. Månljusa nätter. Kyrkogårdar. Knotiga träd. Feberdrömmar. Syner. Spöken. Allt är inte skräck och allt är inte bra, men samlingen innehåller ändå några riktiga guldkorn. I ”Den gamla barnflickans berättelse” och ”Spökvagnen” är det övernaturliga krafter som får kalla kårar att färdas längst med läsarens ryggrad. I ”Den lyfta slöjan” och ”Den gula tapeten” är det snarare huvudpersonens inre demoner som skrämmer. Ofta orsakas det onda av en handling som måste sonas. En gammal oförrätt, ett snedsteg eller ett brutet kärlekslöfte. Det är teman som vi känner igen från dagens relationsromaner. Berättelserna präglas av starka känslor, inte sällan med erotiska övertoner, och intrigen strävar ofta mot moralisk rättvisa. I ”Den kalla omfamningen” av Mary Elizabeth Braddon hittar vi till och med en föregångare till Kulturmannen.

Han hade fått hennes brev. Detta brev, fläckat av tårar, vädjande, förtvivlat – han hade fått det, men han älskade inte henne längre. En ung florentinska, som satt modell för honom hade fångat hans inbillning – den inbillning som hos honom ersatte ett hjärta – och Gertrude var nu halvt bortglömd. Om hon hade en rik friare, bra; låt henne gifta sig med denne, bättre för henne, betydligt bättre för honom själv. Han hade ingen som helst lust att bli fjättrad vid en hustru. Hade han inte för alltid sin konst? – hans eviga brud, hans oföränderliga älskade.

I Förfärande kvinnor får den som krossar ett hjärta, förr eller senare, anledning att ångra sig bittert. Vilket kanske kan skänka en viss tillfredställelse. Men samlingen är värd att läsa också för de introducerande texter och fördjupande noter som ramar in de gotiska skräckberättelserna och skapar ett sammanhang. KG Johansson ger oss glimtar av hur levnadsförhållandena förändrades i industrialismens fotspår. Städerna växte. Handeln ökade. Sjukdomar som tuberkulos spred sig. Sociala strukturer började lösas upp och fler kvinnor kunde utbilda sig och börja arbeta. Parallellt med den ökade friheten fanns tvånget att anpassa sig efter stränga viktorianska moralregler. Flera av författarna i samlingen skrev om samhällsproblem och frågor om ”kvinnans ställning”. Inte sällan publicerades deras berättelser i någon av Charles Dickens tidskrifter. De trotsade konventionerna och levde ensamma, tillsammans med andra kvinnor och i utomäktenskapliga förhållanden. De skilde sig. Många var också nästan ofattbart produktiva.

Hur kan det komma sig att så många kvinnor skrev gotisk skräcklitteratur i Storbritannien på 1800-talet. Och dessutom gjorde det så bra. I sin inledning spekulerar KG Johansson kring orsakerna och berättar att såväl läsandet som skrivandet av romaner på den tiden räknades som kvinnlig sysselsättning. Han menar också lite på skämt (?) att förklaringen kan finnas i en dikt av Rudyard Kipling. I ”The female of the species” slår Kipling i ett antal verser fast att honan alltid är ”more deadly than the male.” Det är tråkigt att KG Johansson bara nuddar vid ämnet och inte utnyttjar möjligheten till den djupare analys som frågan öppnar för. Jag hade gärna läst den! Summa summarum är dock Förfärande kvinnor fascinerande läsning för alla de som redan älskar gotiska skräckberättelser och en fin introduktion till genren för de inte redan frälsta.

Similar Posts:

• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Ingen ljusning
• Snygga noveller om obehagliga kvinnor
• Skräck när den är som läskigast
• Intervju med Anders Fager

Men ju man tänker på det desto klurigare verkar det. Det där med ”genrelitteratur” har fortfarande åtminstone skuggan av en negativ klang och klassar man etablerade, finlitterära författare som science fiction kan man räkna med att en eller annan blir irriterad. Tänk bara på uppståndelsen kring hur en författare som John Ajvide Lindqvist kan förena vampyr- och zombiemotiv med att helt enkelt vara en bra författare. Som att det finns en motsättning.

Föga förvånande visar det sig också att en del av de traditionella definitionerna underkänner det mesta av kvinnliga författare. På det området har Möjliga världar en hel del intressant att tillföra. Michael Godhe skriver till exempel om strategier och motiv hos kvinnliga utopister, från 1600- och 1700-talen fram till Charlotte Perkins Gilman, Ursula K LeGuin och Octavia E Butler. Britt Farstad jämför Butlers framtidsvisioner med Peter Nilsons, och Kristina Hildebrand undersöker konstruktioner av manligt och kvinnligt i filmen Blade Runner.

Majoriteten av författarna i Möjliga världar är forskare inom kultur och media, litteratur och idéhistoria. Fokus ligger inte sällan på vetenskapssyn, människans framtid och historia och på filosofiska och religiösa frågor i science fiction. Ingemar Nordin diskuterar filosofi och etik utifrån bland annat Matrix, Isaac Asimov och Blade Runner, men passar också på att dissa Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi. Jimmy Dahlkvist skriver om teveserien Babylon 5:s förhållande till religion; Jerry Määttää diskuterar sf-definitioner i förhållande till bland annat marknadsföring; Louise Nilsson kontrasterar Hollywood-mekanismer mot sf-filmen som arena för religiös reflektion och Mathias Persson undersöker drömmen om den metakosmiska katedralen i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga.

Dessutom ger författaren och översättaren John-Henri Holmberg sin bild av vad som är science fictions kärna och uppgift, medan den norske sf-författaren Øyvind Myhre lämplig nog får avsluta med att blicka framåt – vilket han gör med en snabb och fascinerande överblick över mänsklighetens hela historia. Myhre ger en mängd förslag på framtida ämnen för science fiction-författare och rör också hastigt vid själva läsningen hjärta: ”Vi drømmer om det umulige. Jag vill forstå alt; erkjenne alt. Det kan jeg ikke. Men jeg kan jo lese.”

Till de mer originella uppslagen hör Martin Hellströms ”Då man kunde strunta i korven och potatisen”, där han frågar sig vad de egentligen lever på i Harry Martinsons Aniara. ”När man diktar om kosmos får man inte dikta hållningslöst. Man måste hålla sig så nära man kan till vad vetenskapen funnit och naturlagarna kan tänkas tillåta”, skrev författaren, helt i enlighet med de regler som brukar sägas gälla för science fiction. När Lars Widding ställer frågan ”Vad käkar dom egentligen?” går emellertid herrar litteraturkritiker i taket över trivialiteten och författaren säger (”fräser irriterar”, inbillar jag mig) att ”Det där om maten ska du inte bry dig så mycket om. Jag har medvetet undanhållit det. Resan ska fattas symboliskt.”

Tanken går tillbaka till de äldsta kvinnliga utopisterna som lade mycket stor vikt att lösa just vardagliga frågor kring matlagning och barnpassning i sina framtidsvisioner. Någonstans är det ju ändå, som Britt Farstad påpekar, en liten klick (tydligen ”transhumanister”, för den som samlar på akademiska sammansättningar) som ser teknologiska och genetiska uppdateringar av människan som det stora, mest spännande målet. För majoriteten av mänskligheten vore det fortfarande mer revolutionerande med rent vatten och grundläggande tillgång till mat och medicin.

Till den eviga frågan om hur framtiden ser ut fogar Möjliga världar alltså det pockande, underliggande tillägget ”Och för vem?”

Similar Posts:

• Det började med Astrosmurf
• Science fiction
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Och politiken blev kött
• Chiang fascinerar med briljant sci-fi

”Utopi” betyder ”annan plats” eller ”ingenstans”. Innan världen ur europeisk synvinkel var ordentligt kartlagd var det fortfarande möjligt att föreställa sig att det utopiska landet fanns där ute någonstans. Så placerade Thomas More omkring år 1500 sitt Utopia i det förhållandevis ”nyupptäckta” Amerika. Mores idealland brukar räknas som den första utopin, även om Ambjörnsson pekar på mycket tidigare utopier i myter om paradis och guldåldrar. Men vilken är den sista utopin? Har vi slutat skriva utopier? Har vi till och med slutat drömma?

Under 1900-talet har vi mer och mer gått över till dystopier, medan utopierna, spekulerar Ambjörnsson, kommit i vanrykte genom totalitära regimers bruk och missbruk. För visst finns det en risk för att utopisten blir diktator när det perfekta samhället ska upprätthållas.

Det är i dessa allmänmänskliga resonemang boken blir allra bäst, mest tankvärd och givande. Vad drömmer vi om och hur hanterar vi drömmarna? Ett underbart exempel kommer från Ambjörnssons tidigare forskning om det folkhemsideal som på gott och ont präglat större delen av det svenska 1900-talet. Dräglig arbetsmiljö, meningsfull fritid, bildning och sex timmars arbetsdag är kanske inte det första man tänker på när man hör ordet utopi, även om det fortfarande för många är just det.

Fantasin till makten! – för övrigt ett slagord i studentrevolternas Paris 1968 – är ingen sammanhållen bok. Författaren beskriver den snarare som en essäsamling. Den uppenbara fördelen med detta är att bristen på idéhistoriska utvecklingslinjer gör det så mycket lättare att komma utanför kanon. Det här är inte, åtminstone till stor del inte, den där raddan ideologer du möjligen hört rapas upp till förbannelse. Istället bjuder Ambjörnsson upp till glädjefull dans med en bitvis ganska udda samling förtjusande knäppgökar.

Eller vad sägs om Kempe, ständigt eftersatt kättare som bland annat menade att granens olika delar var lösningen på allt; den outgrundligt ironiske Charles Fourier, som i den fullkomligt harmoniska världen även placerade in snälla djur som antikrokodil och antilejon; eller August Nordenskjöld, swedenborgianen som ville grunda en kolonial utopi i Afrika och på alkemisk väg tillverka guld nog att krossa kapitalismen? Här finns också religiösa sekter som på grund av fullkomligt celibat ständigt måste ta in nya medlemmar utifrån – och sådana som lever i ”sexuell kommunism”. Ambjörnsson tar oss med till tider när USA var möjligheterna land och religion mycket väl kunde vara politiskt radikal.

Den svagaste länken är utan tvekan kapitlet om Charlotte Perkins Gilman, bokens enda kvinnliga utopist. Ambjörnsson är visst inte omedveten om genusperspektiv, i de andra kapitlen gör han avslöjande små påpekanden, som om hur More i förbifarten uppfinner kvinnors dubbelarbete. I Gilmankapitlet får vi till att börja med en stor bild av författaren, information om hennes förhållande till fadern, äktenskapet och rena spekulationer om sexuell läggning. Man kan fråga sig hur relevant detta är, och varför den informationen i så fall inte ges även om de manliga utopisterna?

I Gilmans utopi, Kvinnolandet, har landets män av en händelse blivit utrotade. Inte för att ett enkönat samhälle är något ideal, utan för att visa på kvinnors möjligheter. Utan män kan de återerövra allmänmänskliga egenskaper som annars betraktas som manliga, och slipper konstlade och ineffektiva könsspecifika kvaliteter, som överdrivits på grund av det ekonomiska tvånget att behaga män. Personligen tycker jag Gilman hör till de mer intressanta utopisterna – och genusteoretikerna – och hennes närvaro i en sådan här bok är bara att applådera.

Trots att Fantasin till makten! på tvärs med sin titel ibland känns något konventionell är Ambjörnsson en intelligent och ofta mycket underhållande författare. På djupet har boken en och annan brist, men som allmänbildat skuttande i idéhistoriens vindlingar, på de stora ideologiska stigarna såväl som i de små kitschiga återvändsgränderna, har den definitiva poänger. Utopiernas värde ligger trots allt i det annorlunda. Av vikt är att se alternativen, tänka andra tankar. Våga säga ”tänk om…”. ”Paradiset”, skriver Ambjörnsson, ”existerar i kraft av att det en gång är beskrivet.”

Similar Posts:

• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• Trädgårdens idé
• Världen som trevlig?
• Man/människa

Den historia Gunnar Broberg berättar handlar inte minst om varför vi vet så lite om kattens historia, vilka idéer som trots allt lanseras och vad som kan sägas för och emot dem. Därför blir denna bok om kattens historia samtidigt en bok om det intellektuella livets villkor. Brobergs historiska övningar liknar ibland kattens lekfulla krumsprång på jakt efter ett undflyende garnnystan. Och som alla vet kan nystan bestå av otaliga små trådar i ett svåranalyserat och smått kaotiskt förhållande till varandra. Det är en utmärkt symbol för en historia där många nivåer delvis överlappar. Professorer är dock väsentligt bättre än katter på att fånga och hålla fast ett flertal trådar, samt sortera dem efter kvalitet och färg. Broberg följer kattens historia genom århundradena i vetenskap och konst, litteratur, musik och film. Många spridda föreställningar förkastas eller relativiseras. Det verkar glädjande nog inte så säkert att man bränt en massa katter under häxförföljelsernas tid, inte heller var häxornas medhjälpare alltid katter – de kunde lika gärna vara hundar, paddor eller fjärilar. Uppmärksamheten på ordformerna är också givande. Plötsligt blir det betydelsebärande att Häxhammarens förkastelsedomar över kattsläktet skrivits av dominikanermunkar, Herrens hundar, och begripligt att katten associeras till såväl kätterska som katolska irrläror (i protestantiska länder).

En av de längsta och mest färgrika trådarna är den som visar hur sammantvinnad kvinnans och kattens emancipation förefaller – och hur sent båda infaller. Det är först under 1800-talet den tydliga svängningen sker. Då bereds såväl kvinnan som katten plats i det svenska kulturlivet, för att under 1900-talet ta upp den politiska och ekonomiska kampen med mannen respektive hunden, möjligen i båda fallen med en fridfull och mer jämlik samexistens som slutmål. Länge lider såväl kvinnan som katten av att associeras inte bara med varandra utan också med amoralisk sensualism, antiintellektuell sinnlighet och inställsam manipulation. Kvinnan och katten, var för sig eller tillsammans, förkroppsligar ofta det metafysiskt onda som hotar den förnuftiga världsordningen (vilken världshistorien antas uttrycka). Bland de inspirerade katthatarna märks i första hand författaren Ivar Conradson och hans drabant Gustaf Otto Adelborg som båda i vredesmod och avsky vände sig mot sin forne vän, kattägaren och diktaren Vilhelm Ekelund.

Poesin och katten är en annan fruktbar kombination. Många kända poeter porträtteras med katt – förutom Ekelund även Edith Södergran och Werner Aspenström – men Broberg hittar många fler varianter, som till exempel ryktet om en uppstoppad katt i Petrarcas hus i Vaucluse. Barnlitteraturen och sagornas värld är ett kärt tillhåll för katter från Mästerkatten i stövlar till Kattresan eller Pelle Svanslös, och fantasygenren bidrar med fascinerande utopier som Charlotte Perkins Gilmans Jungfrulandet, där kvinnorna, när de helt får råda sig själva, naturligtvis väljer att hålla sig med katt, eller Bertil Mårtenssons Jungfrulig planet, fylld av stora tvåbenta katter med tjock blå päls.

Efter avslutad läsning måste man konstatera att man trots allt fått en fyllig och detaljrik exposé över kattens historia, i viss mån redan från de egyptiska kattgudinnorna, men i alla fall från Frejas fornnordiska katter till den moderna kattens ramifikationer i juridik, ekonomi och politik. Att kattens historia är komplicerad är inte författarens fel. Redan källorna är problematiska. Det finns inte så många biografier över stora katter att bygga på, inte så många akademiska avhandlingar eller vetenskapliga uppsatser, sådant som forskaren annars brukar ha tillgång till. Därför är det kanske begripligt att boken saknar litteraturlista. Katten är förvånande osynlig i historien jämfört med t.ex. hundar och hästar.

Att boken mår bäst av att läsas på författarens villkor innebär inte att den är sluten och idiosynkratisk, tvärtom står den vidöppen för alla intryck och infall, och erbjuder därför ingångar för nästan vem som helst nästan var som helst. Jag tycker bäst om det sista kapitlet där argumentationen är som starkast för att djurens historia bör tas på allvar och inte bara odlas som oförarglig anekdotisk kulturhistoria eller fritidssysselsättning. Broberg hävdar att mikrohistorien har sin nytta genom att skärpa vår medvetenhet om våra egna animaliska sidor och om tillvarons konkreta sinnlighet. Han tar Rainer Maria Rilke, Martin Buber och Jacques Derrida till hjälp för att visa på djurens historiska potential som världsbildsskapande i sin revolt mot enkla gränsdragningar mellan jag och du, subjekt och objekt, människa och djur, själ och kropp, kultur och natur. Djurens värld framstår som föränderlig och i lika hög grad socialt konstruerad som all annan historia.

Kanske blir denna bok därför allra mest givande för den allmänt historieintresserade, oavsett inställning till just katten. Man kan fråga sig vad det betyder att Bull, författarens katt (som säkert inledningsvis varit en rik inspirationskälla och helt korrekt avtackas på slutet), nu är borta, så att boken slutförts i ett kattlöst hus. ”Minnet lagrar det djupa och svårutsagda, sådant som inom vetenskapen inte brukar anses värt mycket men som utgör vår egen innersta värld.”

Och för kattälskaren föreligger trots allt inget val. Bland alla mer eller mindre seriösa och stora kattböcker, alla charmiga bilderböcker och all fantasifull katt-kitsch är Brobergs volym ett unikum. Kattens historia är resultatet av ett halvt professorslivs funderingar kring kattens mysterium och många svenska somrars författarmöda. Det är som sig bör en mycket lärd bok. Ingen hittar som professor Gunnar Broberg på arkiven, biblioteken, antikvariaten och loppmarknaderna bland böcker som är nästan helt glömda. Ingen annan hade troligen funnit den lilla tuschteckningen av en katt högst upp på en trave böcker, tecknad av en okänd 1700-talskonstnär och samtidigt känt till katten Humlan som ömsom läser och fräser bland hyllorna i en modern bokhandel. Som författaren summerar: ”Katten hör hemma i kulturen.”

Similar Posts:

• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Katter som är katter
• Livet enligt katten
• Rörig kattjakt
• Jag och min katt