Språkets ögonblick kom
först utan viljan
att förändra
mitt i en vild och segrande
förlust

En segrande förlust? Carolina Thorells senaste diktsamling är full av vad som först kan verka vara motsägelser. I oftast ganska fåordiga dikter och med enkla ord, alltid med gott om vit sidyta runtomkring, fångar hon naturen, livet, kärleken – och döden. Allt ryms där, i de korta dikterna, i enkla grässtrån, i solregnet. Det är så hon sätter ord på de där flyktiga, evighetslånga stunderna, då vi förstår alltihop utan att förstå hur.

När jag först såg boken i vårkatalogen uppfattade jag titeln just på det där motsägelsefulla sättet: en eld i varje grässtrå. Jag läste det metaforiskt, symboliskt – inte bokstavligt. Men Lina Ulmajas omslag gestaltar perfekt hur enkelt och genialiskt det är. En bakgrund av sensommargult, oslaget gräs. En mjuk, heltäckande, yvig matta av torrt, gult gräs, böljande som en eld.

Naturen kommer till liv i form av morgonljuset, i blickstilla träd, i hjortronblad och knastrande frön – men lika levande och livgivande för den mänskliga miljön är språket i sig, genom litteraturen. Här kommer Marguerite Duras, Simone Weil, Tomas Tranströmer, René Chars, William Blake. Och ännu fler som inte namnges förrän i de avslutande noterna. De sätter Thorells dikter i dialog med en vidare poetisk kontext.

          Det är sant
skriver Marguerite Duras
          livets oskuld finns
och också
          Det är den storartade alldagligheten hos skogen

Men kontexten är vidare än så, de litterära tungviktarna får sällskap av flera sagokaraktärer.

Som Tummelisa          i tunnlar av ord
Padda      Sork      och herr Mullvad
genom alla förvandlingarna

Trots det okonstlade språket är dikterna inte alldeles enkla att ta till sig. De kan bitvis kännas mer som hemlighetsfull kod än utsträckta armar som drar mig in i deras värld. Men jag fortsätter ändå att vara nyfiken och återkommer igen och igen. Och, även när det känns som att jag står mer bredvid och på avstånd, så är det hela tiden vackert.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Lugnande landskap
• Min uppgörelse med Duras
• Duras om barnets rätt till sexualitet
• Dikter som kött och frukt

På liknande sätt ter sig sedan själva dikterna i Matriser för ett landskap. De är uppdelade i olika sviter där de flesta har namn som på något sätt utgör konturerna i landskapet. ”Talar”, ”mamma”, ”det drömmande” och ”brev, anteckningar”. Mot slutet finns dock några som saknar namn. Dessa är det konturlösa, bakgrunden. Det som smälter in och smälter ihop med det övriga.

Man kan inte skära platsen ur en bok

Står det på sidan 39, på en ensam rad. Ingen punkt, ensamt i landskapet. Men ändå i relation till något annat. Eller som på sidan 82:

Det går inte att låtsas att jag inte finns

Att utplåna mig själv
för att utplåna
avståndet

Avstånd, existens – att behöva utplåna är att finnas. Att låtsas något är detsamma som att erkänna något annats existens. Och i ett landskap samverkar allt, vare sig man vill det eller inte.

Men Carolina Thorells poesi är också fylld av det som är konkret och vardag. Små, lugna ögonblick som är gripna ur sitt sammanhang, men värda att stanna upp vid. Som här, på sidan 31:

Mot kvällen tar huset
tillbaka sina boende

Badringens rosa O
på förstubron

Det här är passager som gör Matriser för ett landskap till en jordnära diktsamling, något att vara en del av. Långsamt rör den sig genom det påtagliga, via det sinnliga till det glasklara konstaterande.

Att vara en människa blir giltigt när någon står kvar

(s. 59)

Eller:

Barnets smärta
att det ser oändlighet
vad det än ser

(s. 38)

Carolina Thorells landskap är vuxet och tryggt. En enslig sommarstuga där man kan landa, vara själv en stund och fundera, lämna ett tag för att sedan komma tillbaka till. Det är sällan provocerande, det hickar aldrig till under läsningen, men det är inte alltid nödvändigt. Ibland räcker det gott och väl med lugn, och något vackert att vila ögonen på.

Similar Posts:

• Dikter som solregn
• Spretigt och okoncentrerat
• En cynikers deprimerande landskap
• Lite mer hårdsmält, kanske?
• På jakt efter tomrummet

Interpunktionen är lämnad därhän. I och för sig inget fel med det, men när meningarna bryts upp till fragmentariska satser som stångas mot varandra blir dessa utbyggda dikter ett pusslande på alltför många nivåer. Jag är inte den som förespråkar motståndslös dikt, tvärtom, friktionen i språket är diktens främsta källa och motor, men här känns adjektiv och verb staplade på varandra direkt omotiverat. Man sitter med en önskan att diktaren ska tala i lyriskt klarspråk. Om jag får uttrycka mig så.

Nu är förvisso inte alla delar av Det alkemiska hjärtat lika gåtfulla. Den inte så spretiga slutdikten har ett längre och mer sammanhängande tilltal. Och ibland lossnar det rejält mellan sidorna, rebusen uppträder i sin enkelhet vilket kan ge god effekt. Som i dikten "Namnen utantill" där det plötsligt står "Jag fortsätter att dag efter dag/dikt efter dikt/foga ihop mig/ till ett slags läsbarhet". Jag tror det finns en slags kärna och nyckel i de här orden. Det är framförallt en näst intill besatthet av orden och den personliga möjlighet till självkännedom språket erbjuder som i detta fall drivit poeten. Det är vad alkemin går ut på, tampas med de galna idéerna, att språket någon gång blir till det GULD! som så många poeter, och inte minst modernister, önskat sig!

Thorell påminner ibland om Katarina Frostenson (t ex. fascinationen inför färgen gult) och Ylva Eggehorn i sina försök till att göra orden precisa och bilderna uttrycksfulla. Men där hennes föregångare ofta nöjer sig med att ekvilibrera i stilistiska figurer och expressionistiska landskap, pockar Thorells dikt ändå på något slags budskap. Det är en känsla jag har, men tyvärr stannar den därvid. Kanske är igenkänningsfaktorn för taskig!

Similar Posts:

• Glipor
• En diktsamling bestående av fem linjer
• Halleluja liksom
• ”Vi är lyckliga på ett annat sätt Alla revolter påbörjas med just detta”
• Vita dikter