Chile kom att utgöra en av flera arenor där det Kalla kriget var långt ifrån just det – kallt. I vilken utsträckning USA hade ett finger med i spelet tvistas det fortfarande om. Att reducera diktaturen och mördandet till en enbart internationell konflikt vore emellertid att förringa den och skulle vara rent ut sagt motbjudande. Det var trots allt en verklighet vars verkningar först och främst kom att drabba människor i Chile.

1973. En militärkupp iscensattes och den socialistiska regeringen tvingades bort från makten. Med några enkla handgrepp var snart både konstitution och beslutande organ blott minnen. Folk som på en klassisk politisk skala stod till vänster kom att betraktas som hot och skulle på ett eller annat vis oskadliggöras. Många avrättades, än fler torterades och kom att leva under hot.

Nona Fernández kommer här för första gången på svenska och det är det unga förlaget Palabra som givit ut hennes Den okända dimensionen. För en svensk läsare är den förhoppningsvis allmänbildande. Den aspekten av boken kommer så att säga som en oavsiktlig men lycklig konsekvens. Samtidigt har Fernández uttryckt att en viktig mening med boken är att belysa det som skedde. Att inte glömma, att försöka förstå. Det är varje människas angelägenhet, men jag kan tänka mig att boken mottagits med andra toner i hemlandet. Många grät trots allt när Pinochet dog.

1983 trampar en man in på en tidningsredaktion. Mannen är Mannen som torterade, vilket är namnet han benämns vid i boken. Han vill vittna mot sig själv; det han gjort är en börda som blivit för tung att bära på i tystnad. För läsaren tornar en bild av bestialiska handlingar och ondska upp. Han anger personer som varit delaktiga och berättar om vad som skett med människor som försvunnit. Många har skjutits och kastats nedför en ravin med avklippta fingrar – allt för att försvåra identifieringen. Många anhöriga kommer aldrig få veta vad som hänt med deras partner, förälder eller barn.

Vi får läsa om ondska, men är den skrupelfri? Många år senare försöker berättarrösten foga samman vittnesmål, tidningsurklipp och antaganden om hur saker kan ha förhållit sig, hur Mannen som torterade känt och hur människor i omgivningen reagerat. Den kända dimensionen är det som sker öppet. Kanske kan vi för enkelhetens skull kalla det för ”offentligheten”, men det kan också vara populärkulturella uttryck, alltså den musik, litteratur, konst och de filmer som är i ropet och många har tillträde till. Den okända dimensionen (hämtat från The Twilight Zone) är tomrummet vi måste fylla med fantasin; där antaganden och gissningar får måla upp människors känslor, ord och rörelser. Okända dimensioner kan ses som parallella verkligheter vi inte ser – eller väljer att inte se. Dessa verkligheter har alltid funnits och kommer antagligen alltid finnas. Vissa får vi aldrig vetskap om eller inblick i, men andra kan vi åtminstone försöka att inte väja med blicken inför.

Den okända dimensionen är obehaglig läsning. Har man läst om Gulag-lägren eller Auschwitz-Birkenau vet man vad den yttersta konsekvensen av förtryck är: kallblodigt mördande. Du kommer känna igen dig, även om världsdelen är en annan. Några gånger förlorar den mig och mitt intresse svalnar. När den vill förklara hur vår perception och kognition fungerar genom att hänvisa till olika experiment får jag känslan av att den vill för mycket. Det blir ett stilbrott som inte helt lyckat går ihop med handlingen i övrigt.

Bäst är boken när den fokuserar enbart på Mannen som torterade och händelser som på ett direkt vis knyts till honom. Vi påminns om komplexiteten hos det kollektiva minnet, alltså de berättelser som tillåts att traderas och fortleva genom generationerna. Det vi minns är bara en bråkdel av det som glömts och försvunnit, varför minsta ord är viktigt. Utan vittnesmål – helst från både förövare och utsatt – går sådana här händelser inte att förstå. Samtidigt får vi inte glömma att ett vittnesmål förblir svårtillgängligt för den som inte upplevt något liknande. Men vi kan ana.

Efter varje bok jag läst med ungefär samma ärende som denna, ställer jag mig frågan huruvida ondskan är banal eller inte. Jag vet inte. Har vi alla en bortre gräns vi kan pressas förbi, bortom vilken vi kommer begå det vi aldrig trott oss kunna? Jag tror inte det. Historien vet att berätta annat. Så även denna.

Similar Posts:

• Att göra upp med sitt förflutna
• Litteraturen som vittne
• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Berättelse som väver vind, väver liv

För det är ju just det. Myten om den traumatiserade Vilse i pannkakan-generationen. Om det nu är en myt? Jag har åtminstone haft en lärare en gång som oupphörligen fastnade i ”Det är ditt fel, Staffan Westerberg!”-diskussionen och, tja, barndomstrauma i kombination med lärares förmåga att aldrig släppa ordet – det där passionerade ältandet gjorde ett visst intryck.

Kalle Lind däremot är lyckligtvis inte traumatiserad av sin barndomskultur. Hans Proggiga barnböcker har trivsamt nog inte samlats ihop som någon slags hämnd eller anklagelseakt riktad mot Staffan Westerberg & co. Den bygger istället på en blandning av sentimentalitet, varm ironi och nyfikenhet på hur man egentligen tänkte under detta exotiska 70-tal. Undertiteln ”därför blev vi som vi blev” får däremot ingen vidare förklaring. Vad blev ni egentligen, 60- och 70-talister? Indoktrinerade för livet? Marknadsliberala och nykonservativa på pin kiv? Eller helt enkelt som folk är mest?

Proggiga barnböcker är en dråplig, underhållande och ibland rent rörande bok som säkerligen blir en fin present både till dem som var med och till oss andra nyfikna. Det bokurval som tas upp är möjligen inte helt representativt, utan snarare det mest iögonenfallande och roande. I den andan vimlar det av fantastiska bokomslag och illustrationer, citat, förtydligande pilar och handskrivna förklaringar under rubriken ”Not till åttitalister och borgerliga”, som exempelvis

den ärkeradikale skriftställaren Jan Myrdal var den svenska sjuttitalsvänsterns chefsideolog. Det var han som bestämde vad man skulle tycka om till exempel Albanien (bra), Kina (jättebra) och USA (pissdåligt).

Eller

som så många andra begrepp proggare svängde sig med till vardags var ordet ”papperstiger” ett citat ur Maos lilla röda. En papperstiger är, till skillnad från en tiger av päls och kött, egentligen ofarlig. Mao kallar ”alla reaktionärer” papperstigrar, tills han kommer att tänka på att en reaktionär figur som Hitler inte var helt ofarlig. Han utvecklar därför tanken: ”De är samtidigt riktiga tigrar och papperstigrar”.

Är det ibland mer roligt än nyanserat? Jo. Men Lind ser definitivt också bitar som han uppskattar, som periodens önskan att ta barn och deras verklighet och frågor på allvar, även om den viljan också kunde gå en smula över styr, inte minst i socialrealistisk riktning. Däri ligger ändå något som levt kvar och som gjort den svenska barnkulturen känd som en av världens bästa (och i utländska utgåvor inte sällan censurerade). Det gör att attityderna i Proggiga barnböcker känns på en gång långt borta och nära.

För att exemplifiera lyfter Lind fram även några titlar ut motreaktionen – för visst fanns det också en sådan. När den pedagogiska vänstern gjorde ”Så blir det barn”-böcker av en ibland diskbänksrealistisk kaliber som i alla fall får mig att hålla ihop knäna ordentligt, svarade den kristna högern med samlagsfria ”Så blev du till”-varianter med dop och söndagsskola som absolut centrum. Plötsligt får diskbänksrealismen ett sammanhang och jag faller i alla fall pladask för en kontextualisering som i Frances Vestins Mummel – en ny människa (utgiven på Hasseåtages tyvärr kortlivade barnboksförlag Svenska Barn 1970). Där funderar blivande föräldrarna Sanna och Klas på det rimliga i att över huvud taget skaffa barn som världen ser ut. De tänker på ”allt som är dumt och tråkigt”: ”Att människor är arga och säger dumma saker och slåss med varandra”, ”Att människor måste lära sig att göra sånt som är fånigt” och

Att bilar ska spruta giftiga avgaser över Mummel. Att tråkiga raka hus blir nästan det enda Mummel får se när han går ut i staden där han bor.
När Sanna tänker på sånt, blir hon ledsen. Då känns det fel att göra en Mummel som ska födas och vara en människa.

Där går i alla fall jag från ständigt fnissande och ett och annat fascinerat ”Åh, jäklar!” till hjärtknipande identifikation. För problemen i kapitelrubriker som ”På sjuttitalet var det hemskt i u-världen”, ”På sjuttitalet vara alla direktörer feta knösar” och ”På sjuttitalet var miljön hotad” har ju knappast blivit mindre. Och kanske hjälper det lite, lite att i alla fall komma ihåg att den politiska dagordningen inte alltid sett ut just precis som den gör idag?

Similar Posts:

• Humor och sammanhang
• Fredag på bokmässan: Bokvideotävlingen avgjord
• Dagen efter 1968
• Vad är kulturen bra för?
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”

Således, liggande på rygg i soffan, däst av julkäk, läser jag en kärleksgåva i dubbel bemärkelse: Joans berättelse om sin älskade Victor som blev en present till min älskade, också han musiker. Trådar som lindas ihop liksom, sådär fint och obegripligt som det ibland blir här i detta liv. Vägar som korsas, som Joans väg med Victors, i början av sextiotalet, i Chile, fortsätter in på sjuttiotalet – kärlekssånger blir kampsånger blir segersånger blir sorgesånger. Kraftig svärta och mörkaste, djupaste, rött.

Joan Jara fäller inga bittra tårar över orden, hon berättar Chiles och Victors sammanflätade historia med varm, fast, röst. Kamratskapet som självklar kärleksgrund, politiken som naturlig del av vardagslivet. Folkmusikens, och dansens, kraft att foga samman människor, dess makt att förändra. Ett viktigt budskap om kulturens roll i samhället, långt bortanför navelskådande egotrippar, distanserande experiment och hjärndödande ”underhållning”.

I En sång utan slut blir jag också påmind om musikens litterära roll, om fantastiska möjligheter för låtskrivare, om en värld bortom kommers och listor. Men också om det cyniska censurerandet av människors känslor och åsikter, om svårigheterna att kämpa i en värld full av motståndare, om maktmänniskors skräck för andra människors frihet, och om vikten att våga fortsätta ifrågasätta, även om andra ständigt försöker tysta en. Jag känner naturligtvis inte till skräcken som människor kände veckorna innan och åren efter Pinochets statskupp, men jag kan ändå känna Joans skräck den vecka då hon ligger vaken och väntar på att Victors bil ska köra in på gårdsplanen – Den alldeles allmänmänskliga jätterädslan för att förlora någon man älskar.

Och när hon sedan befinner sej på bårhuset och letar efter Victors kropp bland mängder av döda kroppar, när hon hittar honom med händerna avbrutna, tungan avskuren, magen söndersparkad, när hon rekonstruerar hans sista vecka med hjälp av vittnen; hur han mitt under tortyr och kränkningar skriver sin sista dikt som medfångar hjälps åt att memorera och gömma i sina strumpor, hur han – som sista vittnesbild – trotsar militärerna och ställer sej upp och sjunger. Hur han strax därefter mördas.

När jag läst detta springer jag trappan upp till sovrummet, där min snubbe fortfarande ligger och sover, och jag verkligen jublar inombords av glädje och kärlek: Där är han! Där ligger han och andas!

Och återvänder sedan till Nerudas begravning, där massor av människor reciterar Nerudas dikter, sjunger Victors sånger, trotsar stridsvagnarna, och vägrar låta sej tyglas och tystas. Detta som litteraturen och konsten kan och borde handla om; att opponera sej mot det som kränker och förtrycker och raderar livslust. Allt detta som ett liv handlar om. Och Joans insikt när hon står där vid sin mans och vid Nerudas grav, att hon är inte ensam, sorgen är delad, liksom kampen för glädjen.

Vad Joan Jaras berättelse ger är ett gäng tankeställare och en ordentlig inspirationskälla. Dom vidriga bilderna är sanna, och just därför måste man titta på dom. Om inte, hur tusan ska man annars kunna se var felen finns, och försöka – med egen förmåga och andras hjälp – försöka rätta till dom.

Svidande samhällskritik, uppmaningar till ett skönare sätt att leva, och en riktig jävla kärlekshistoria – Näpp, mycket lämpligare läsning under kommersens och konfliktens – och ensamhetens! – högtid är knappast tänkbar. Hallå, liksom, är det inte gemenskap och solidaritet vi borde snacka om?

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Mannen som torterade
• Hemmablind
• Att göra upp med sitt förflutna
• Musikvecka: Ingenstans?

Den dagen genomfördes militärkuppen i Chile, då en junta med Augusto Pinochet i spetsen avsatte den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende. Kuppen, som genomfördes med USA:s stöd och goda minne, var inte helt oväntad – Allende, som förde en oberoende socialistisk politik, ansågs utgöra ett hot mot framförallt amerikanska intressen. Kuppen blev början på en lång och brutal militärdiktatur, som började avvecklas först för ett par år sedan.

I den här boken samlas ett antal artiklar och texter om militärkuppen i Chile. Den innehåller bland annat dikter av Pablo Neruda. Andra bidrag kommer från vissångaren Victor Jara (som sedemera avrättades av militären) och hans fru Joan som återberättar händelseförloppet under kuppen. Och eftersom det är ett Cuba-troget vänsterförlag som ger ut boken så innehåller den förstås även ett tal av Fidel Castro, som i skarpa ordalag fördömer USA-imperialismen (överraskad?).

Känner man inget till om Pinochets maktövertagande kan det här vara en god start; den är kort och lättillgänglig men ger ändå en schysst överblick över händelseförloppet. Men så mycket mer än så är det tyvärr inte, och Castros tal kunde man garanterat klarat sig utan.

Similar Posts:

• Pinochet – mördare
• Att aldrig i helvete sluta sjunga
• Att göra upp med sitt förflutna
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen

När Pinochet, i oktober 1998, blev arresterad i London – där han befann sig för att genomgå en operation – på uppdrag av en spansk domare (misstänkt för mord på spanska medborgare), så visste jag en del om vad som hade försigått i Chile under Pinochets ledning – tortyren, förtrycket av oliktänkande, diktaturen. Men så mycket mer konkret kan jag inte säga att jag visste varken då, eller fram tills helt nyligen. O’Shaughnessys bok är därför ett välkommet inslag.

Här skildras framväxten av ”tortyrens politik” – allt ifrån Pinochets uppväxt och inledande karriär som grå och tämligen opolitisk byråkrat och militär, till statskuppen och diktaturen. O’Shaughnessy, som själv var på plats och rapporterade från Chile under statskuppen, beskriver levande och detaljerat hur och vem som stod bakom kuppen. För även om Pinochet var en av de ledande, så var han inte ensam.

Vi får också en inblick i skräckväldet som följde, när DINA (Directorate of National Intelligence) – under direkt ledning av Pinochet – styr landet med järnhand. Avrättningar och tortyr av oliktänkande hörde till vardagen – både inom och utanför landets gränser. Och kanske kan Pinochets hat till Olof Palme (som bl.a. såg till att generalen blev offentligt utskämd i ett debacle på Filippinerna och Fiji) ha spelat roll i Palmes allt för tidiga död?

O’Shaughnessy gräver också i den amerikanska regeringens skumraskaffärer i kampen mot (om?) narkotikan. Under 1980-talets dagar deklarerade Ronald Reagan stolt att man skulle ta till alla medel mot narkotikaproduktionen i Latinamerika. Men kanske var det här en täckmantel för att kunna bekämpa oliktänkande (i t.ex. Nicaragua eller Colombia), som skulle kunna utgöra ett hot mot USA:s intressen? Och dessutom ett spel som Chiles regering mer än gärna spelade med i på USA:s sida?

Pinochet blev nu inte utlämnad till Spanien. Storbritannien vågade inte stå upp för mänskliga rättigheter, eftersom det ju varit en nära allierad till de brittiska konservativa man hade arresterat. Så trots att Pinochet otvetydigt är skyldig till mord och tortyr på tusentals människor, så släpptes han – fri att åka tillbaka till sin (av honom själv) lagstiftade immunitet i Chile. Ett nederlag för den internationella rätten. Men det var i alla fall ett banbrytande steg att någon över huvud taget vågade kräva honom utlämnad för de brott han har begått. Vi får hoppas att nästa steg tas snart – både mot Pinochet, och mot hans gelikar världen över.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Att göra upp med sitt förflutna
• Den chilenska nazismen
• Mannen som torterade
• Hemmablind

Ett av de andra neutrala länderna var Chile. Trots att i princip alla andra latinamerikanska länder enade sig med USA, valde Chile att inte ta ställning. I den här boken försöker historikern Graeme Mount förstå hur det kunde komma sig, och se vad det ledde till.

Chile hade sedan länge haft vänskapliga förbindelser med många av sina grannländer, vilket gjorde neutraliteten till ett svårt val. Men landet hade samtidigt också långa vänskapsförbindelser med Tyskland – och en stor tysk minoritet boende i landet. Den här minoriteten lutade ofta mot att stödja axelmakterna, vilket fick genomslag på Chiles politik.

Det här var också något som Nazityskland utnyttjade. För att vara ett relativt litet land hade de en massiv tysk representation; en stor ambassad, ett antal konsulat och andra inrättningar. I praktiken, menar Mount, utnyttjade nazisterna den tyska minoriteten för att infiltrera det chilenska samhället, via press, skolor och andra instanser.

Det här bidrog till den pragmatiska attityd Chile intog gentemot Tyskland. Man tog å ena sidan inte avstånd från axelmakterna – att göra det kanske hade hotat chilenska skepp i Stilla havet – men stödde dem inte heller uttryckligen. Det var först när det stod klart att USA skulle segra över japanerna i slaget om Stilla Havet, som Chile bröt kontakterna med axelmakterna. Under tiden kunde axelmakterna dock använda Chile som en bas för en omfattande spionverksamhet – betydligt närmare USA än de flesta andra länder man kunde operera från.

Mount har skrivit en väl dokumenterad historik i ämnet – 655 fotnoter på en 170 sidors bok. Men trots det så är boken läsvärd, och inte så stel som akademiska böcker annars kan vara. Det enda jag kan beklaga är att titeln är lite missvisande – boken handlar nästan uteslutande om andra världskriget, och kopplingen till Pinochet och perioden efter andra världskriget är ganska tunn.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Pinochet – mördare
• Nazismen som folktandvård
• Imperialisten framför andra
• Tysklands krig mot Tyskland

Kissinger var, som National Security Advisor, under lång tid en av USA:s mäktigaste män. Därifrån har han också mycket blod på sina händer. Om någon skulle koras till världens främsta imperialist så skulle Kissinger åtminstone ha en god chans – ända in på upploppet.

I boken argumenterar Hitchens kring ett par fall som han anser är helt uppenbara att Kissinger är skyldiga till. Hit hör brott mot mänskligheten i Indokina (framförallt Vietnam). Exempelvis att civila personer medvetet mördades. Främst är kanske massakrer som den i My Lai (Song My) kända. Men mördandet av civila var systematiskt och pågick under lång tid, om än inte lika uppenbart som i My Lai.

Kissinger, menar Hitchens, har också gjort sig skyldig till en rad andra brott, som statskupp i ett demokratiskt land (Chile). Här ledde NSC:s destabiliserande aktiviteter till att den chilenska militären till slut genomförde en statskupp mot den demokratiskt valda president Salvador Allende.

Vidare i brottsregistret som Kissinger anklagas för finner vi bland annat;
· Understött och uppmuntrat massakrer på civila i Östtimor, då Indonesien (med USA:s och särskilt Kissingers goda minne och erkännande) intog och annekterade landet på 1970-talet.
· Statskupp och avrättningar i Bangladesh.
· Mordförsök på civil journalist i Washington.

Hitchens tar enbart upp de fall där det är klart att något brott mot mänskligheten har begåtts. Inte fall där stormaktspolitiken har offrat människor och folkgrupper, som exempelvis Kissingers agerande gentemot oppositionella kurder i Irak som offrades i stormaktspolitikens namn. Nej, Hitchens avgränsar sig till fall han tror sig kunna bevisa är brott. Och han hoppas att Kissinger ska råka ut för det som var nära att hända Chiles före detta diktator Augusto Pinochet – en internationell domstol som dömer honom för hans gärningar.

Boken är tyvärr något komplicerad för en som inte redan är väl insatt i amerikansk stormaktspolitik. Vi får exempelvis ingen ordentlig beskrivning av vem Henry Kissinger är, utan läsaren förutsätts redan känna till det. Vi får heller inga förklaringar till vad somliga institutioner, som exempelvis National Security Council, är och vilken position och makt de har inom det amerikanska samhället. Det gör att jag ibland har svårt att hänga med, trots att jag trodde mig veta en del om den delen av USA:s förvaltning.

Jag vet inte om Kissinger ligger sömnlös om nätterna på grund av den här boken. Jag måste dock erkänna att jag innerligt hoppas det, på samma sätt som jag hoppas att andra illdåd från eliter världen över någon gång ska komma till sin rätt.

Similar Posts:

• Pinochet – mördare
• Att göra upp med sitt förflutna
• 11:e september del 1
• Initierat om USA:s utrikespolitik
• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?

Hur många gånger kan man döda en man? har två delar. Den första bygger på ett gediget researcharbete och fokuserar på händelseförloppet från dagarna innan kuppen till det att Coco sist ses vid liv och hans familj tvingas fly från landet. Den andra handlar om Raymonds "uppvaknande" och ökade medvetande om de brott mot de mänskliga rättigheterna som bl.a. Raymonds far fick utstå under Pinochets regim. Han beskriver ingående om sina känslor kring arbetet med boken, engagemanget som de Pinochet-kritiska chilenarnas språkrör och sorgen efter fadern.

Den stora behållningen av boken är den första delen. Trots att språket är något tendensiöst och att jag ser de uppenbara riskerna med att försöka lappa ihop information om flera personer till att handla om en person, kan jag inte låta bli att gripas Cocos och de andra presidentförsvararnas öde. Raymond Paredes-Ahlgrens lyckas väl med att beskriva hur hans far och de andra männen upplevde kuppen och den förförliga tortyr många av dem fick utstå.

Raymond anstränger sig för att inte jämföra Pinochets regim med Hitlers, men kan inte låta bli när det ena bestialiska mordet räknas upp efter det andra. Döda och halvdöda människor om vart annat på hög i korridorer och i massgravar, kroppar sönderkrossade, brända av bensin och eldkastare, kvinnor våldtagna med glödheta järnrör eller elektricitet, etc. Uppfinningsrikedomen i att få människor att dö så långsamt och plågsamt som möjligt tycks inte ha någon gräns.

Den andra delen blir tyvärr ett antiklimax. Det kan vara av intresse att följa både Raymonds egen uppgörelse med sina inre demoner och turerna kring Pinochet på 1990-talet, men att i minsta detalj beskriva bokens tillkomst gör det hela något sövande. Det är synd, för boken har verkligen ett angeläget budskap som många borde få höra.

Raymond Paredes-Ahlgren försöker gå en gyllene medelväg när han för sina barns skull vill inleda en dialog med Pinochetanhängarna. Han menar att det är av största vikt att den splittring och det ohämmade hat som finns bland det chilenska folket inte förs vidare till nästa generation. Det är som författaren själv säger: det handlar inte om vilken klass man tillhör eller vart på den politiska skalan man säger sig stå. Det handlar om det chilenska folkets försoning.

Similar Posts:

• 11:e september del 1
• Pinochet – mördare
• Mannen som torterade
• Imperialisten framför andra
• Den chilenska nazismen