Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

Edna är av annat virke än fadern trots sina unga år. Hon biter ihop och arbetar sig både trött och stark. Sparar sina slantar och kan ge svar på tal. Ett sparkonto får hon ordnat åt sig förutom den plåtask under sängen där hon gömmer sina slantar. Det är också hon som hittar en öde stuga där de flyttar in. Fadern tvekar och gruvar sig men Edna för deras talan med kommunens lantdagsman och bönder. Hon sliter, bökar, gräver och gräftar. Målfärg till huset ordnar hon och mot faderns vilja målar hon stugan röd så hon ser den lysa ”som ett smultron” när hon återvänder hem på kvällen efter dagens möda.

Mot en fond av världshändelser går Ednas dagar. Det är emigrerade föräldrar, den tidens behandling av psykisk sjukdom, tuberkulos, förryskning och första världskriget och unga män som beger sig till Lockstedt i Tyskland för att utbilda sig till jägare. Hon får se havet för första gången när hon gör sällskap med Teodor till Gamlakarleby. Stadens torg får henne att vackla och förundras över allt liv med handel och vandel.

Hon drömmer om ett eget självständigt liv såsom mejerskan Marta lever. Eget hem, arbete och egna pengar. Intrigen kramas åt när det visar sig att kommunstämman vill sälja huset som Edna och hennes far rustat upp åt sig. Fadern Rafael är skyldig pengar. Det hela kan lösa sig genom att Edna börjar pigtjänst hos storbonden Anton. Där får hon vara med om svåra upplevelser och övergrepp men Edna visar sig ha vänner i byn som ställer sig på hennes och faderns sida. Ofta tvivlar hon på sin förmåga och irriteras över faderns vankelmod men hon vågar tänka rätt och handla därefter. Edna får ofta fungera som förälder åt sin egen förälder. Men hon tyr sig också till sina släktingar med jämnåriga Anton, förtrogen och arbetskamrat, och värkbrutna farmodern Tyra som styr och ställer från sängen.

Det finns en tradition av fattiga men livskraftiga flickor. Läsaren kan påminnas om den unga hjältinnan i Martha Sandwall-Bergströms Kulla Gulla-böcker från 1940-50-talet. I den finlandssvenska litteraturen – både äldre och nyare – har Edna systrar i till exempel Sally Salminenss Katrina (1936), Anna Bondestams Vägen till staden (1957) men också i Annika Åmans Lumpänglar (2022) och Ann-Luise Bertells romaner Vänd om min längtan (2016) och Glöm bort din saknad (2022).

Men Ulrika Hansson skriver specifikt om ett halvår i en 14-årings liv och mutar in ett alldeles eget område i norra, svenska Österbotten, i Terjärv. Hon skriver om andelsrörelsen med mejerinäringen som var viktig hela första halvan av 1900-talet i Österbottens byar. Själv med många släktingar aktiva inom den blir jag som läsare imponerad över hur Hansson detaljerat och riktigt beskriver arbetslivet med mjölkhanteringen. Från en svunnen tid när korna, mjölken och fähusen var livsnerven på finländska landsbygden.

Språket är en njutning att läsa. I Ednas omgivning används ett målande talspråk med bilder och uttryck som jag direkt kopplar till människor födda i början av 1900-talet: ”Helvetet blir aldrig fullt” och ”kosacken tar det som sitter löst” eller ”huggormsår”. Ibland används riktigt gamla (dialektala) ord, uttryck såsom ”tasmas bort” (ta eller bli slut) eller ”veseln” (vekling), ”söis” (på så sätt) eller ”slut ti pjas di” (sluta pjåska dig). Enda invändning mot en annars skicklig språkanvändning är att några gånger förekommer ordet ”stress” som inte användes i svenskan i början av 1900-talet utan har lånats in från engelska långt senare.

Nej, det är verkligen inte synd om Edna. Hon är inget offer trots hårda tider. Berättelsen är en fin och uttrycksfull skildring av en stark ung flicka i ett bysamhälle med klasskrankor och orättvisor på 1910-talet. Romanens titel håller hela vägen. Månne Ulrika Hansson fortsätter att skriva om Edna? Flickan som lånar drag av Ulrika Hanssons egen farmor, född 1903. En farmor som författaren aldrig träffat.

Similar Posts:

• Elofs och Olgas bok
• Livets vägar
• Lumpänglarna lever vidare
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Donner versus Donner

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.

Similar Posts:

• Kampen på förskolan
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• ”… int vill man leva för en villa allenast”
• Ska jag ta hand om min broder?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig

Där kommer människor som Alina, Petro och Vlad in i bilden. Människor som är beredda att plocka bär betydligt billigare än någon svensk medborgare är beredd att göra. För är de rimliga, summorna de plockar för? Hur kan det löna sig att till och med flyga hit plockare från Thailand, från andra sidan jorden, för såna bärpriser?

Det bygger såklart på att de jobbar hårdare och längre än vi vanligen uppfattar som acceptabelt i Sverige. Att det är ett säsongsarbete, såklart, som ingen skulle klara några längre perioder. Att det finns människor som inte har så många bättre alternativ.

Karaktärerna i Pelle Sunvissons roman Svarta bär är i skogen från tidigt till sent, vardag som helg. De kånkar och böjer sig och blir myggbitna tills kroppen värker och kliar, tills fingrarna inte längre går att räta ut, och blåbärsnyansen i händerna inte vill släppa hur man än tvättar.

”Svarta bär” kallas blåbären på ryska och ukrainska, men svart är förstås också arbetskraften som plockar dem. De är officiellt sett inte där, och då är det såklart svårt att ställa krav. Svårt när uppköparna ändrar villkoren för arbetet sedan det är utfört. Svårt när något händer.

Det här är inte en verklighet man hör särskilt mycket om, och jag har definitivt aldrig stött på den i romanform förut. Pelle Sunvisson fångar slitet och godtycket väl. Man känner värken i fingrarna, knottens eviga susande och osäkerheten inför det främmande landskapet. Var finns de dyrbara bären? Var lurar björn och älg att akta sig för?

Mer än så är där karaktärerna. Alina, som är allergisk mot allt skitsnack efter kriget. Petro, som förlorat jobbet på grund av sjukdom och är rädd att med inkomsten också förlora sin fru. Vlad, tonårskillen som mest följt med sin pappa, men kanske framför allt söker spänning. Och uppkoppling. Ifall kanske, kanske den där tjejen han gillar därhemma skulle vilja chatta plötsligt. Hopfösta i skogen, i främmande land, bildar de någon sorts ofrivillig gemenskap. Om de kan utgöra en gemensam kraft är en mer öppen fråga.

En viss distans skapar tyvärr dialogen, full av vad jag förmodar är direktöversatta uttryck som låter klumpiga på svenska. Jo, den är liten kul också i sin grovhet och, ibland, uppfinningsrikedom. Sex och könsdelar är uppenbarligen vad man svär vid på ukrainska. Det blir mycket kuk, knulla och fitta. Både som fattigdom och som motstånd, kanske.

Jag antar att språket ska borga för äkthet, precis som baksidestextens korta upplysning om att författaren själv levt med ukrainska bärplockare ”under tagen identitet”. Här hade man ju gärna velat ha mer information. Hur då? Hur länge? Hur har det sen blivit romanen? Har romankaraktärerna mer eller mindre direkta förebilder? Vet de i så fall om det själva? Man kan bara hoppas att den respekten finns där – och av skildringen att döma vill jag ändå tro att den gör det – även om den inte riktigt syns.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• ”När uppstår egentligen ansvar?”
• ”Hur mår Rut?”
• Kärlek, kultur och krockar
• USA:s undre värld i närbild

Genom masker och vita plastiska overallvävnader. Ja. In i ögonen. I näsan. I öronen. In i hårbotten. Genom huden. Genom porerna. In i lungorna. In till inälvorna. I blodet. Ja. Nytt spjärn med fötterna och kängorna mot ugnsväggarna.

Personen skriver också böcker, det är en tillvaro både bekväm, privilegierad och förhatlig. Berättarjaget hyser ett djupt kluvet förhållande till böckerna, sina böcker. Självföraktet lyser starkt när berättaren för sin mamma på tal. Han skickar sina böcker till henne allt eftersom de blir utgivna. Hon ställer in dem i sitt vitrinskåp, en efter en, utan att någonsin läsa dem. Den bestående känslan är att författaren till dessa böcker i skåpet är en förrädare mot sin egen klass.

En röd tråd i upptakten till diktverket ProponeisiS är boken som fenomen. Boken är tvivelaktig, ja rentav skadlig. Den associeras återkommande med döden.

Boken omgärdar den enda sanningen med tusen och åter tusen lögner som sanningen kräver.

Ett annat tema är klasshatet. ”Jag tror att utan klasshat skulle mitt hjärta inte alls slå”. Johan Jönson är nog den argaste författare jag stött på i svensk litteratur. Sidorna osar av vrede. ProponeisiS är fylld av fantasier om våld riktat mot ”liberalister”, medelklassen och kapitalet, men även mot berättarjaget självt. Det är många gånger ett sexuellt våld av det köttigare, blodigare slaget.

Jag föraktar, djupt, så fett jävla djupt och genomgående, dessa liberalistiska författare, så nedslående många, så medialt gångbara; i stort sett samtliga från borgerliga miljöer, som också så reproduceras. Deckarförfattarna ska vi bara inte prata om. De borde utsättas för sina böckers löjeväckande och oreflekterat blodtörstiga skeenden och skjutas i åsnekuksugarmunnen.

Klasshat, bokhat och självhat smälter samman till ett. Men ProponeisiS innehåller även ömsinta skildringar. Ett exempel är de intima interiörerna från omsorgsarbetet på Sidsjöns hospital. Ett annat är återbesöket i hembygden. I diktverket finns en mängd smärre diktsamlingar insprängda. Johan Jönson experimenterar med olika typsnitt, typgrader som är så små att jag knappt kan läsa dem samt bokstäver ordnade i mönster som för tankarna till Guillaume Apollinaire. Han varvar varannan sida ”hövisk” dikt och varannan under-bältet-drypande strofer.

De bibeltunna bladen är opaginerade, men Albert Bonniers Förlag redovisar 2272 sidor. ProponeisiS är överväldigande i både format och starka känslor.
Verket är fullständigt unikt, vilket kan tyckas vara ett egendomligt konstaterande. Men betänk att en rejäl andel av all nyutgiven litteratur lunkar fram på någon av genrelitteraturens breda, trygga vägar. Inget ont i det, men författarröster och verk som står helt på egna ben förtjänar uppmärksamhet och erkänsla.
Förr talade man om avantgarde – förtruppen. En bok som ProponeisiS visar att vad som helst är möjligt inom litteraturen. Det är befriande.

Similar Posts:

• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Augustprisnomineringar 2010
• Ja, men vad är det som är queer?

Arbetarlitteraturen har under senare år fått ett enormt uppsving, menar litteraturkritikern Rasmus Landström. Den här boken är ett starkt bevis på det. I Varvsslammer samsas nämligen en rad kortare berättelser med tre längre noveller, och ett par dikter – alla med den gemensamma nämnaren arbete och liv på och kring Hisingens varv. Bäst är nog kanske den längre novellen ”Varvskvinnor”, där författaren lyckas skildra hur det var att var kvinnlig arbetare på en så manligt dominerad arbetsplats. Här kan man kanske ana ett betydande självbiografiskt inslag som gör att den här texten kanske lever upp mer än de andra. Det är hårt arbete, skitigt och motigt – men det är också rolig gemenskap och kamratskap. Och det är allt mycket kärleksfullt skildrat av Trosell.

Men så går alltså Göteborgs varvsepok mot sitt slut under 1980-talet. Även det slutet finns med i den här boken. Bland mina favoriter är den korta berättelsen ”I huvet på en P-80 gubbe”, om en man som söker nya vägar framåt i och med att varven lades ned, eller dikten ”Farväl Arendal”, där Trosell skriver om saknaden av gamla arbetskamrater.

De stora varven har alla sedan många år försvunnit från Göteborg. Kvar finns många av de gamla byggnaderna – idag omvandlade för andra verksamheter – och inte minst många av de gamla kranarna som ger älvstranden dess charm. Jag passerar ofta igenom de gamla varvsområdena. Hade jag bott i Göteborg i min ungdom hade jag kanske haft egna minnen av stadens varvsepok. Inte så för yngre människor. Samtidigt har varven spelat en oerhört viktig roll för att forma staden Göteborg, såväl ekonomiskt som till karaktär och utseende. Det är av den anledningen utan tvekan också en viktig industri- och kulturhistorisk gärning som Trosell gör att försöka levandegöra minnet av hur det var att arbeta i varvsmiljön.

Similar Posts:

• Arbetarlitteratur för 2000-talet
• Den vackraste boken om Göteborg
• Arbetare i alla länder, förena er…
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Leva i prekariatet

En del bundister hade kommit att ta sin tillflykt till Sverige, under eller direkt efter kriget. Det är om dessa personer som den här boken handlar. Det är en i huvudsak bortglömd historia som här nu för första gången skildras av historikern Håkan Blomqvist. Författaren har gjort ett gediget forskningsarbete i de arkivmaterial som finns bevarade såväl i Sverige som i USA, och skildringen av denna historia är mycket källnära. I fokus står några av de individer som kom att spela en central roll i försöken att bygga upp en svensk gren av Bund, som exempelvis Paul Olberg som intog en central roll i organisationen samtidigt som han hade täta kopplingar exempelvis till det svenska socialdemokratiska partiet.

Genom dessa bevarade arkivmaterial lyckas Blomqvist väl skildra problemen som organisationen mötte med att försöka organisera judar i exilen; allt från ekonomiska bekymmer till kvardröjande trauman från kriget och folkmordet utgjorde enorma problem för dem. Många av de bundister som kom till Sverige hade dessutom inte planer på att stanna permanent i Sverige, utan en ambition att fortsätta resan vidare, exempelvis till USA. Att bygga upp en organisation på en sådan grund visade sig därför svårt. Bara efter några få år började många lokala föreningar uppleva problem med att upprätthålla verksamheten just för att så många medlemmar hade avflyttat. Utropandet av staten Israel skulle också komma att utgöra ytterligare en utmaning för bundisterna. Bund hade nämligen historiskt alltid motsatt sig den sionistiska ideologin, men efter Förintelsen kom allt fler judar att sympatisera med sionistiska idéer om en judisk nationalstat som ett sätt att skydda sig mot antisemitism.

I sin helhet ett spännande och viktigt verk om en allt för bortglömd del av såväl den internationella arbetarrörelsens som Sveriges historia.

Similar Posts:

• Fruktansvärd läsning om folkförföljelse
• Vikten av vittnet
• En kibbutz i Dalarna
• ”Vi behöfva ej några polisdjeflar!”
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

I Betong skildras livet som just betongarbetare i Danmark i ett antal korta, självbiografiska noveller. Lite annorlunda är också att de skönlitterära novellerna varvas med korta faktakapitel om utvecklingen i byggbranschen, om fackföreningsrörelsen och samhället i bredare mening. Novellerna, såväl som faktakapitlen, handlar om allt ifrån problemen med säkerhet på arbetsplatserna, till att utländska företag konkurrerar med de danska om uppdragen. Arbetare från olika länder tvingas därmed konkurrera med varandra, vilket resulterar i en negativ spiral för arbetsvillkoren. Men de handlar också om försök att råda bot på denna onda spiral exempelvis genom att organisera alla arbetare fackligt.

I Danmark ska boken tydligen ha hyllats av många kritiker. Själv blir jag inte fullt så hänförd. Bokens skildringar av arbetslivet för betongarbetare är förvisso realistiska och osminkade. Det är arbetslivet och villkoren på arbetsplatserna, sammanhållningen såväl som splittringen, som väl får sägas vara i centrum för boken. Människorna, däremot, skildras aldrig särskilt ingående i jämförelse, vilket gör att jag tyvärr aldrig blir helt engagerad av flera av bokens noveller.

Similar Posts:

• Arbetare i alla länder, förena er…
• Asocialrealism
• Noveller som fastnar
• Varvsepokens arbetare
• Snälla noveller i akvarell