Som läsare blir jag verkligen skriven på näsan vad Tjechov anser om kroknäsorna, som han kallar dem, judarna, sida upp och sida ner. Några fler dimensioner på den mannen hade varit intressant, även om Tom Sandqvists grepp att levandegöra figurer ur Tjechovs egna noveller, och låta dem befolka Anton Tjechovs egen bekantskapskrets, alltid piggar upp.

Och naturligtvis behöver inte Tjechovs antisemitism vara helt tagen ur luften, den låg säkert i tiden. Vår egen Strindberg hyste ju även dessa åsikter under en tidsperiod. Men ändock. Är Sandqvists syfte att provocera genom att framställa Tjechov så gräll, kunde han gott strukit antalet gånger smädeord för judar trillar den ryske dramatikerns mun med minst en tredjedel, och ändå uppnått sin avsikt, med råge.

Men det vindlande språket i denna bok ska Sandqvist ha. De ibland oändligt långa meningarna är, precis som i den förra boken jag läste av samme författare, Efterlämnad egendom (2017), fortfarande en njutning. Antalet adjektiv stör inte alls. Det gnisslar, fräser, stinker, pulserar och stänker. Det är så man skulle vilja vara där i Ryssland på den andra halvan av 1800-talet, och ta en tugga av någon av alla piroger de ständigt stoppar i sig eller fullständigt ohämmat hälla i sig av vodkan de dricker.

I detta slingrande språk finns en värme och humor jag gillar. Jag blir också sugen på att resa till det ryska landskap där denna bok utspelar sig, så som det är beskrivet med provinser som liksom aldrig tar slut. Inte minst skulle jag vilja ta mig till Anton Tjechovs födelseort, Taranrog, som han verkade hysa en hatkärlek för.

Och visst är Isaaks och Antons vänskap som skildras i boken spännande, inte minst därför att Isaak själv är jude och att jag får en känsla av att de båda herrarna är från olika samhällsklasser. Vad det innebär för en relation av förståelse och den raka motsatsen. Plus att de hela tiden har de olika konstnärliga utgångspunkterna, skrivande och målande, att ständigt stöta och blöta. Deras vänskap sätts dessutom ytterligare på prov när deras kejsar Alexander II mördas 1881. Då de antijudiska stämningarna i samhället stegrar betydligt.

Antons och Isaaks hatkärlek för varandra utgör också titeln på boken. Det är nämligen vad Isaak ropar till Anton när han får syn på honom på andra sidan floden i början på boken.

Krokodilen är en bild för hyckleri. Kräldjuret som enligt folktron brukade gråta över sina offer sedan han väl slukat dem. Det tveeggade i att med den övre delen av käken predika föredöme och lärdomar, medan den undre käken förblir stel.

Denna bok har iallafall haft det goda med sig, att jag blivit väldigt nyfiken på Anton Tjechov. Jag måste helt enkelt bege mig till närmaste antikvariat för att dyka ner i Tjechovs klassiska noveller. Är de lika bra som ryktet säger? Hur kan de komplettera min bild av denne författare ytterligare?

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Politik och litteraturkritik
• Våld, åtta till fem
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Plötsligt en dam i Jalta

Huvudpersonen sitter i ett kaffehus som omvandlats till en restaurang och bar. Romanens jag får dricka sitt kaffe i två timmar utan att någon invänder. På väggarna finns fotografier av staden som den såg ut för hundra år sedan. Servitören är en person som möjligen känner sina gäster bättre än de själva gör.

Berättarjaget sitter och tänker på storfamiljen som han märkligt nog inte vill gå hem till. Det har gått bra för storfamiljen, tack vare farbrodern som verkar i kryddbranschen. Rörelsen går så bra att de andra inte behöver jobba. Det enda de behöver göra är att se till att familjens försörjare, Chikappa, mår bra:

Varje morgon vid de första tecknen på att han har vaknat sätts teet på. När man anar att han är klar i badrummet ställs dosa-pannan på spisen. Om han slänger kläderna i badrummet eller i ett hörn av sovrummet, eller var som helst i huset, dyker de snart upp igen tvättade och strukna på hans rum.

Det låter ju tryggt och trevligt men jag får en föraning om att tryggheten inte är hundra procent när jag läser följande:

”Det finns en oskriven regel om att alla medlemmar i en familj ska komma till undsättning när den är hotad.” Visst är det som Tjechovs gevär? Det kommer att hända något förenat med olycka längre fram.

Lager efter lager skalas av när jaget vandrar tillbaka i sina tankar. Lågmält och med små gester flyter historien om familjen fram. En skymt av barndomens lyckligare tider, även om det var mindre storslaget än det nuvarande. Berättarjaget och systern delade sovplats men de skrattade.

Konflikten i berättelsen är aldrig uttalad. Den syns knappt. Men hjälplösheten och underkastelsen inför att händelser bara sker är mycket framträdande. Ändå är det inte brist på iakttagelseförmåga hos berättarjaget. Han har en analytisk förmåga. Men dessvärre förmår han inte inse vilken enorm kraft självbedrägeriet har över hans potential att bli vuxen.

Den här romanen är osedvanligt kort. Inga långrandiga transportsträckor eller metaforer som blommat över sedan lång tid tillbaka. Men den har en laddning och fångar en tidsanda som har fokus på människans lockelse till det bekväma. Jagets egen personlighet tycks vara utraderad när han inte längre fylls av strävan framåt och jag vet inte om han är någon att tycka synd om. I skuggorna tycker jag mig också se hur det Tjechovska geväret kommer att plockas fram. Vem, varför och om det finns ett gevär som kommer att användas är klassiska frågor för litteraturälskare. Mitt tips är att du brygger dig en kopp te. Därefter placerar du dig i favoritläsningsläge och avnjuter berättelsen i den gyllene timmen.

Similar Posts:

• Säregen släktsaga från Bengalen
• Utköpt från bostaden
• När världen inte längre är magisk
• Långt borta eller mycket nära
• Romantiserat Indien

Fast nog bär de på ämnen som ständigt engagerar. Anderssons Egenmäktigt förfarande är ju ett slags omvänt svar på Gun-Britt Sundströms roman Maken från 1976. Och 1800-talsromanerna Thérèse Raquin och Madame Bovary ekar ju genom litteraturhistorien. Hursomhelst: det blir i alla fall alltid ett himla liv.

Föreliggande novell handlar om Dmitrij Dmitritj Gurov, en sexuellt lysten man som ideligen bedrar sin fru. Ser han sin motsvarighet i kvinnor så finner han dem motbjudande, men tänker på dem i andra ordalag än när han beskriver sig själv – och någon jämförelse med honom själv kommer inte på fråga. Den är det jag som gör. Nej, kvinnor är en underlägsen ras minsann.

Gurov möter Anna Sergejevna (även kallad ”damen med hunden”) på en resort i Jalta vid Svarta havet, där båda vistas ensamma. Det går undan! Ingen onödig transportsträcka här inte, mellan första ögonkastet och första kyssen en vecka senare.

Medan han närmade sig henne ”uteslutande med en hemlig baktanke som hon inte [kunde] vara ovetande om”, är det hon som istället står för samvetskval och svimfärdighet. En affär inleds. Än så länge är det emellertid inte fråga om någon särskilt allvarsam lek.

En dag måste Anna plötsligt resa hem till ”staden S.” av familjeskäl. Men hon följer honom ändå ”som en skugga” när han senare vandrar i hemstaden Moskva. Förälskelsen blir ett faktum lika rasande fort som uppraggningen ägde rum i Jalta – och så har han ingen han kan prata med! Ett reellt mansproblem.

Han reser snart till ”S.”, chansar på att Anna gillar opera och hittar henne mycket riktigt i publiken. Ett dubbelliv inleds. Sedan, med händerna på Annas axlar, råkar han få syn sig själv i en spegel, inser och deklarerar för sig själv att det här, det är kärlek. Det blir svårt att göra upp med våra nuvarande liv och bilda ett nytt tillsammans – men vi fixar det. Framme!

Jag ska läsa novellen igen. Berättelsen ter sig tillfället lite väl hastig, mer som en romanskiss än något som hör novellformen till. Men som samtida novellslukare är jag nog bara van vid något annat, så jag återkommer hellre än ratar. Det finns kanske en anledning till att förlaget Bakhåll trycker sina böcker på beständigt papper.

Similar Posts:

• I förhållande till förhållanderomanerna
• Tidsförflyttning
• Att göra någon till sin
• The story is –
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati

Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians röst. Aleksijevitj är tvärtom enkelspårig och monologisk.

Få Nobelpris har kanske varit så lite ifrågasatta som det till Aleksijevitj – möjligen med undantag för i Ryssland och hemlandet Belarus/Vitryssland. Jag tycker själv att det är det allra mest klockrena av akademiens val. Kritiken gör mig alltså både förvånad och nyfiken. Vad ser Vladimir Golstein som jag inte ser?

Egentligen vet jag knappt om jag blir särskilt mycket klokare på det efter att ha läst igenom dessa synbart blygsamma 31 sidor. Det är framför allt 31 sidor där professorn i slavisk litteratur använder de ryska klassikerna till att slå Aleksijevitj i huvudet med. Skalar man bort alla dessa referenser framstår det kvarvarande innehållet mer som en personlig aversion än som någon verklig litteraturkritik.

Golstein menar att Aleksijevitj ansluter sig såväl till en rysk fixering vid elände och lidande som till sovjettidens tjernucha, ”svartmålning”. Vem är det då alltså som svartmålas? Att döma av hennes böcker borde det rimligtvis vara Sovjetunionen, men Golstein fokuserar i själva verket mycket lite på Aleksijevitj litterära produktion, och desto mer på olika uttalanden om det nutida Ryssland och dess ledning. Han skriver om hennes ”skeva och naiva ideologi”, ”alltid redo att kritisera Ryssland för att vara tyranniskt och förtryckande”. Hon förväxlar författarens roll med åklagarens, menar Golstein, utan att han själv tycks ha några som helst problem med att axla just denna roll.

Nu hör jag visserligen till dem som har svårt att ta ”politisk” som ett skällsord alls, men jag kan inte förstå Golsteins kritik som annat än den att Aleksijevitj i sina fantastiska skildringar av sovjetiska människor och livserfarenheter inte tillräckligt låter den nutida ryska maktens perspektiv komma till tals. Hon går västvärldens ärenden, menar den amerikanskanställde professorn, och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag förväntas ta den här texten på allvar alls. Vilken rent ut sagt pinsam professorsprestation – vad kan han ha för trovärdighet i sitt ämne om han bara använder det till sådana här märkliga utbrott?

Den separatutgivning av noveller som de senaste åren etablerat sig på marknaden inte minst med Novellix förtjusande små volymer har så smått börjat sprida sig även till facklitteraturen. Det är en rolig tendens, tycker jag. Varför Karneval förlag valt att ge ut just denna text i sin nystartade småskriftsserie Den lilla hammaren (en referens till Anton Tjechov) går mig dock helt förbi.

Similar Posts:

• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• Nobelpriset i litteratur 2015
• De många rösternas författare
• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Dokusåpan det nya Ryssland

Tidigare har karaktären Linda Spåman gett ut en bok, men nu jobbar hon som frukostvärdinna på Äpplet, ett litet sunkigt hotell utanför Göteborg. Hon har yrket både personalen och gästerna föraktar. Att den laktosfria mjölken saknas på frukostbuffén är en fullt rimlig anledning för någon att kalla henne efterbliven. ”Du har ju ett val” säger en av kollegorna, men har hon verkligen det? Livet verkar stå på stand-by, ingenting är särskilt spännande, dagarna går, det kallskurna måste läggas upp. ”Kallskuret will tear your soul apart”.

Så en dag ringer telefonen och någon söker återigen en spåman. Linda börjar som vanligt förklara att det är ett missförstånd, tills tanken slår henne… Varför måste hon svara nej varje gång? Nu svarar hon ja. Hon är en Äkta Spåman, köper en tarotkortlek och kör!

Jag gillar Spåmans estetik. Bilderna är fulla av symboler som leder tankarna till mysticism. Trianglar. Skelett. Treuddar. Svanar. Händer och månskärvor som blöder eller fäller tårar. Till en början kan det nästan tyckas vara slarvigt ritat. Streck utanför linjerna, bokstäver som är ifyllda eller överkluddade. En del personer har fått ett extra öga någonstans i ansiktet, som om Spåman gjort fel eller ändrat sig. Men så inser jag briljansen i det hela. De något förskjutna bilderna illustrerar perfekt gränsen mellan den materiella världen och den spirituella. Det tredje ögat, det som kallas ”ajna chakra” och sägs vara en ingång till inre världar och ett högre medvetande. Den som har förmågan att använda sitt tredje öga kallas ofta synsk, någon som får uppenbarelser och kan ställa spådomar. Spåmans stil känns på så sätt avslappnad och spontan, men samtidigt väl genomtänkt och utförd.

Karaktären Linda påminner mig om Eskil i Jack Hildéns debutroman Vi, vi vaktmästare. Båda har de yrken som utförs i väntan på att något annat, det ”riktiga” livet, ska ta vid. Båda verkar de ha fastnat på sin respektive arbetsplats utan att komma vidare. För Linda känns uppgivenheten allra störst. Rollen som spåman blir en chans att komma iväg. Även om hon aldrig riktigt blir en Äkta Spåman ser Linda nu glimten av något nytt. Hon vågar ta steget bort när tillfället bjuds, hur galet det än verkar vara. Fake it ’til you make it. Det där steget kan finnas närmare än du tror.

Similar Posts:

• I bostadsrättsföreningen kan ingen höra dig skrika
• Lyssna till de kloka skeletten!
• Vecka 28: ångest, bitter eftersmak, personliga skildringar och läskickar
• Med ett mer ansträngt leende
• En försiktigt brokig skog

Nu har de även gett ut en ”fyra” (förlaget släpper fyra titlar åt gången) med noveller av några av de mest välkända ryska författarna; Nikolaj Gogol, Anton Tjechov, Michail Bulgakov och Fjodor Dostojevskij. Tre av titlarna är nyöversättningar, medan Livets stråle av Bulgakov ges ut på svenska för första gången. Alan Asaid som står för översättningarna ska ha en eloge för sitt jobb.

Just Livets stråle är en förkortad version av Bulgakovs kortroman De ödesdigra äggen från 1925, i vilken hans stora verk Mästaren och Margarita i sin tur har sitt ursprung. Mycket i novellen känns igen – framförallt hans vassa personbeskrivningar, men också kritiken mot samhället och dess byråkrati. Och då givetvis omskrivningarna och symboliken för detta, eftersom samhällsklimatet hindrade konstnärer att uttrycka sig på annat sätt. Det är en novell som blandar realism och fantastik på ett sätt som är typiskt för Bulgakov – dammiga korridorer och myndighetskontroll blandas med galna experiment och muterade kräldjur – och som är fylld av detaljer som ger liv åt varje scen.

En dåres anteckningar av Gogol (först publicerad 1835) är en novell i dagboksform, där vi följer en människa som tappar fotfästet i verkligheten. En osynlig man som arbetar vid sitt skrivbord på departementet och som förälskar sig i dottern till sin överordnade. I detta finner han först styrka, men kanske är det just förälskelsen som driver honom in i galenskap. Mannen hanterar förödmjukelsen i den obesvarade kärleken genom att ge sig själv en oerhört betydelsefull roll – alla tecken tyder ju på att han i själva verket är kung av Spanien. Gogol, som även skrivit Näsan och Kappan, skildrar här en människas sönderfall på ett sätt där jag som läsare riktigt känner hur marken försvinner under fötterna, hur tid och rum blir svårt att förstå och där djur mycket väl kan föra belevade konversationer.

Den av novellerna som jag först läser är Fästmön av Anton Tjechov. Jag har precis avslutat Kärlek, vänskap, hat av Alice Munro, och såväl som i förlagets beskrivning av boken som i diskussionerna kring hennes Nobelpris så jämförs Munro med just Tjechov. Novellix i sin tur jämför Tjechov med Munro. Och visst finns det likheter. Framförallt i hur de i väl valda scener skildrar, inte stora omvälvande händelser, utan snarare de där stillsamma valen vi gör som sedan leder till stora omvälvningar. Det är det lilla livet som beskrivs och relationer människor emellan är alltid navet i berättelsen. Det är det där telefonsamtalet vi inte ringer, eller det nattliga samtalet med en vän, som avgör hur allt blir efter det. Där Munro använder sig av tystnader och pauser lägger Tjechov dock gärna in en tårfylld scen, vilket gör novellen en aning daterad. Jag har svårt att relatera till, och ganska snart irriterar jag mig även på, all denna gråt. Av dessa fyra noveller är det dock det stillsamma berättandet hos Tjechov som jag uppskattar mest.

Förmodligen är det nog Fjodor Dostojevskij som är det allra tyngsta namnet i denna allt annat än fjäderlätta kvartett. I novellen En löjlig människas dröm ska berättarjaget just ta livet av sig, då han somnar till och i en dröm förs till en alternativ värld där människorna lever tillsammans i total lycka och utan konflikt. Det är en berättelse om människans villkor, om hur vi fast vi vet bättre driver på vår egen undergång. Språket är pompöst, stilen upprepande. Just på det sätt som gör att jag inte tar mig igenom vare sig Brott och straff eller Bröderna Karamazov.

Att jag känner denna sorg har att göra med att de inte vet vad som är den djupa sanningen, medan jag å min sida vet vad som är den djupa sanningen. Å, så tungt det är att vara ensam om att veta vad den djupa sanningen är! Men det kan de inte förstå. Nej, det kan de inte förstå.

I novellformen kommer jag bättre överens med denna omständliga berättarstil, kanske på grund av det faktum att historien inte kommer att ha möjlighet att breda ut sig över 500 sidor. Jag suger på formuleringarna mer, de som jag i romanerna kan uppleva som outhärdliga transportsträckor. Och även om jag inte tinar upp fullständigt gentemot Dostojevskij efter att ha läst novellen (jag är inget fan av att berätta via drömmar heller), så har jag trots allt gått och införskaffat hans kortroman Anteckningar från källarhålet. En kortroman av ordflödets mästare borde väl till och med jag klara av.

De stora ryska berättarna ger oss stora små noveller. Eventuellt de längsta noveller som Novellix hittills gett ut, helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

Similar Posts:

• Vecka 21: Ta efter Taschen!
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Virtuositet är inte tillräckligt
• Nobelpristagare i litteratur 2013 är Alice Munro

Missförstå mig inte, jag älskar att vittja brevlådan i tider när det är katalogsäsong. De är ofta snyggt formgivna och fulla av böcker jag vill ha. Men varför kan de inte vara lite intressantare? Snegla på Taschen vettja: varje gång coffee table-förlagets katalog kommer är det direktbläddring som gäller. I Taschens kataloger blandas fotografier ur böckerna de ger ut med texter skrivna för katalogen. En text om film noir av manusförfattaren till Taxi Driver, en intervju med fotolegenden Annie Leibovitz, en text om manlig närhet  i armén skriven av Dian Hanson, porrtidningsredaktör och historiker.

Det borde inte vara svårt för de stora svenska förlagen att göra likadant. Ni har ju liksom de bästa författarna, skribenterna, poeterna, journalisterna på just ert förlag, inte sant? Jag vill bli mer peppad att läsa just era böcker. Släpp författarna loss det är vår-/sommarkatalog!

Veckan på dagensbok.com börjar sannerligen med läspepp. Veckans första tiopoängare delas ut av Sara till antologin Av oss blev det aldrig några riktiga damer, från Sjösala förlag. Högsta poäng för moderna röster om feminism idag (eller snarare brist på feminism). Intressant, nytt och talande för samhället idag.

På tisdag recenserar Marie fyra klassiska ryska noveller från Novellix, med tunga författarnamn som Gogol, Tjechov, Bulgakov och Dostojevskij. Det är en fin samling bestående av tre nyöversättningar och en novell som ges ut för första gången på svenska, och kanske är detta de längsta noveller som förlaget hittills gett ut. Helt i linje med den stora ryska berättarkonsten.

På onsdag skriver Richard om Sigrid Rausings Anteckningar från en kolchos som tar avstamp i Estland under/efter frigörelsen från Sovjetunionen.

På torsdag recenserar Kari Putins folk av Kalle Kniivilä, en reportagebok som ger läsaren viss förståelse för Putins popularitet i hemlandet. Mycket läsvärd.

På lördag skriver Alice om Barbro Lindgrens Jättehemligt inför ALMA-prisutdelningen den 2/6. En rolig och gripande barndomsskildring där döden alltid lurar bakom hörnet, även i de mest trygga situationer

Similar Posts:

• 4 x ryska klassiker
• Bland cyniska läkare och supande hundar
• Ryska pärlor
• Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”

Men när jag såg SVT:s information om Babel pockade det där samtalet och 80-talet på igen. Jag kan inte låta bli att skriva om den färgstarka Rosa Liksom.

Kupé nr 6 är den första av hennes romaner som översätts på 20 år. Samtalet på Kulturhuset kom därför att handla om romanen och Rosa Liksoms egna upplevelser i Sovjetunionen under 80-talet. 1981 flyttade hon från Helsingfors till Moskva för att studera. 1986 gjorde hon en resa längs Transsibiriska järnvägen från Moskva till Ulan Bator, samma resa som den namnlösa flickan i romanen gör. Rosa berättar att det var en speciell resa av många anledningar och hon har länge tänkt skriva om den men andra skrivprojekt har kommit i vägen. Hon bestämde sig för att skriva ned berättelsen när hennes dotter började ställa frågor om hennes liv i Sovjetunionen.

Då på 80-talet fanns det få bilar i Moskva, tunnelbanan gick bra och det var lätt att få tag på en taxi (dem behövde man dessutom inte alltid betala för, berättar hon). Då var det billigt att leva där, numera är det dyrt att vara utlänning i Ryssland. Då 1981 gick det att leva billigt och samtidigt ha roligt, det är en kunskap som har gått förlorad nu, säger hon. Men, tillägger hon, det är såklart inte hela bilden. Det fanns många problem då som nu, men hon vill minnas sin tid i Moskva som bra och rolig.

Det var konsumtionskritiken som drev henne till Ryssland. Där slapp hon konsumtionshets och val i affären. Då fanns det två sorters tandkräm, två sorters tvättmedel, etc. etc. Nu är landet fullt av bilar, varor och reklam men, säger hon. Det ryska folket är detsamma. ”Ryssar är varma och brutala”, berättar hon.

Enligt Rosa är ryska människor känslosamma, färgstarka och stora figurer. Precis som Vadim i romanen (mannen som den namnlösa flickan delar kupé med på tåget till Ulan Bator). ”Vadim är ett hopkok av alla ryska män jag känner” berättar Rosa och skrattar, för vid första anblicken är det en inte helt positiv bild av den ryska mannen som hon målar i romanen. Hon har byggt honom som en levande människa, en människa med alla färger, inte helt god och inte heller helt ond.

Trots att hon tillbringade så pass många år i Moskva skriver hon inte mycket om det i romanen, det materialet har hon kvar i sin dator berättar hon.

Titel på romanen Kupé nr 6 anspelar på Tjechovs Avdelning nummer 6 som enligt Rosa är det bästa Tjechov har skrivit. Romanerna liknar varandra till viss del, hans utspelar sig på ett sinnesjukhus, hennes på en tågresa i en kupé som kan liknas vid en avdelning på ett sinnessjukhus. Rysk litteratur, kultur och politik är hennes hobby säger hon. Hon berättar att hon inte bara läser gammal klassisk rysk litteratur, utan även samtida rysk litteratur. Den bästa nu levande ryska författaren är enligt Rosa Viktor Jerofejev. Hon säger att det är lätt för finnar att läsa rysk litteratur eftersom finnar och ryssar delar melankolin, något hon tillägger är dock att melankolin i Finland leder till depressioner medan den i Ryssland leder till fest och eufori.

Kanske har det sin förklaring i att man i Ryssland är mer fri, och när man kan struntar i att vara effektiv och föredrar att äta, dricka, dansa, lyssna på musik och ta det lugnt som hon säger. Rosa har alltid känt en dragning till Ryssland och hon hoppas att förhållandet mellan Ryssland och Finland i framtiden ska bli bättre och mer avslappnat, när de såriga minnena från andra världskriget bleknar bort.

Ni kan läsa min recension av Kupé nr 6 här och som Ingemar Fasth, producent för Internationell författarscen på Kulturhuset i Stockholm gjorde i presentationen av samtalet vill jag kyssa boken och uppmana alla att läsa den. Och så länge avsnittet av Babel finns kvar på SVTplay tycker jag ni ska titta på Jessika Gedins intervju med norra Europas mest färgstarka författare.

Similar Posts:

• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Lång resa mot öst
• Politik och litteraturkritik
• Att bli uppfunnen utav en ryss
• Nytt ryskt

Hjärta gråter.
Huvud försöker hjälpa hjärta.
Huvud talar än en gång om för hjärta hur det lig-
ger till:
Du kommer att förlora dem du älskar. Alla kom-
mer de att lämna oss. Men till och med jorden kom-
mer att vara borta, en dag.
Då mår hjärta bättre.
Men huvuds ord stannar inte kvar länge i hjärtas
öron.
Det här är så nytt för hjärta.
Jag vill ha dem tillbaka, säger hjärta.
Huvud är allt hjärta har.
Hjälp, huvud! Hjälp hjärta.

Daniel Sjölin inleder samtalet med amerikanska Lydia Davis genom att citera en av hennes mest karakteristiska noveller, Huvud hjärta(Head heart) på engelska. Det är en snygg upptakt, en upptakt som säger något om vilken sorts författare Lydia Davis är. Hon är novellförfattaren som pendlar mellan hjärta och hjärna. Den som för fram hjärtats bedrövelser via en hjärnas mycket precisa, finurliga, till synes svala och ibland akademiskt avståndsskapande språk.

I distansen mellan intellekt och känsla har Lydia Davis hittat ett spänningsfält att utgå från i sina noveller. Hon berättar att hon först skrev mer traditionella noveller i Tjechov-stil, att hon arbetade hårt med att få till de där traditionella novellerna ända till en dag då det slog henne att hon faktiskt inte behövde skriva så. Det experimentella novellskrivandet blev förlösande för Lydia Davis och vägen fram till bland annat de egensinniga prosatexterna i samlingen Samarbete med fluga.

Båda föräldrarna Davis var författare och Lydia växte upp i närvaro av kreativitet och språkdiskussioner. Ett samtal om hur språket används var ständigt pågående i hemmet och gjorde att Lydia Davis och hennes bror tidigt blev medvetna om sin språkliga ”stil”. Medan andra föräldrar kritiserade barnens grammatik blev syskonen Davis istället ifrågasatta för vilka ord de använde och i vilka sammanhang. Samtidigt kände Lydia pressen från föräldrarna att fortsätta i samma spår, vilket gjorde att hon under många år inte alls tyckte om att skriva. I stället höll hon på med musik och spenderade timmar vid pianot. Det egna språket, lättheten och lekfullheten kring skrivandet, kom först senare.

Daniel Sjölin läser upp ett stycke ur en av de längre översatta novellerna i Samarbete med fluga – Vi saknar dig: En studie av krya på dig-brev från en fjärdeklass. Det här en novell, menar Lydia Davis, som man antingen förstår eller inte förstår. Uppskattar eller inte uppskattar alls. Under min läsning av Samarbete med fluga i våras hörde jag troligen till den senare delen. I novellen utnyttjar Davis återigen mycket skickligt spänningsfältet mellan det torra akademiska och det hjärtskärande känslofyllda genom att ingående studera och dissekera en fjärdeklass brev till en kamrat som ligger på sjukhuset. Tidigare har jag upplevt denna novell som tröttsam och alltför finurlig, trots att jag annars brukar uppskatta språklekar och grammatiska undersökningar. Men med Sjölins läsning får den nytt liv. Nu kan jag höra tonen, skrattar åt det underfundiga och får en bild av den knastertorra person, som skulle kunna ligga bakom texten.

Liksom novellerna blir en spegel mot den person vars röst hörs i texten, blir de också ofta en spegel mot en själv, mot läsaren. Är det något speciellt med noveller som gör att de har den effekten, frågar Daniel Sjölin? På den frågan har Lydia Davis inget bra svar, men hon tror att varje försök att förstå någon annan återspeglas i en själv. Hon menar själv att hon är en väldigt tråkig person, en sådan som tycker om att undersöka detaljer. Som en flugas sätt att gnugga sina ben mot varandra, till exempel. I försöket att förstå flugan, och att beskriva detta med klinisk precision kommer hon åt det intressanta även i det allra mest tråkiga. Hon kommer ett steg närmare att förstå sig själv och andra, och låter till slut hjärtat lyssna på hjärnan.

Foto: Top-bild David Ignaszewski/KOBOY Bild th Theo Cote

Similar Posts:

• Brokigt och experimentellt
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Kinesiska är ett språk där man döljer saker: Yiyun Li på Internationell författarscen
• Ett samtida Italien på gränsen till det offentliga
• Ojämnt från Auster

Texterna är representerade både i fotograferade original, samt i engelsk renskrivning, där överstrykningar och felaktig ordningsföljd som rättats till med pilar har fått vara kvar. Uppenbara stavfel har rättats, men är markerade med rött, som något slags bevis. I den svenska översättningen har dessa korrigeringar uteslutits. Varför Marianne Öjerskog som översatt boken valt att göra så motiveras inte. Det skulle vara intressant att se hur en franska originalutgåvan ser ut i översättningen mellan engelska och franska. Men jag kan gilla att textbearbetningen ser ut så, att varje version kommer lite närmare det slutresultat som Marilyn kanske tänkt sig när hon skrev.

Marilyns texter är ofta skrivna på brevpapper från diverse hotell som hon bott på, t ex Hotell Waldorf-Astoria i New York och Parkside House i Surrey. Anteckningsböckerna var svarta eller röda och sällan utskrivna.

Det Stanley Buchtal och Bernard Comment vill göra är att visa upp den andra bilden av Marilyn Monroe, den djupa, intelligenta, känsliga, smarta. Allt det finns i Fragment, men det blir lätt lite överansträngt. Jag har svårt att tro att så många skulle tro att Marilyn Monroe var korkad, blåst, ytlig bara för att hon var vacker. Det är roligt att Marilyn läste Tjechov, James Joyce och Whitman men jag behöver inte ha bildbevis för att tro på det.

Foto: Eve Arnold/Magnum Photos/IBL Bildbyrå

Antoni Tabuchi jämför inledningsvis Marilyn Monroe med Sylvia Plath och ställer frågan:

Hur skulle Marilyns historia ha gestaltat sig, om hon i stället för att vara denna enastående skönhet som filmen skänkte berömmelse, hade varit en helt alldaglig kvinna?

Han själv menar att Marilyn i sådana fall, precis som Sylvia Plath, hade publicerat sina texter medan hon levde och sedan begått självmord. Då hade orsaken till självmordet varit att Marilyn Monroe var en känslig och intelligent person.

I dagböckerna beskrivs känslor som spänner över hela känsloregistret, det är rädsla över att misslyckas, styrkan i att vara övertygad om att göra det, tvivel på kärleken och meningen med allt.

När jag plötsligt
blir deprimerad
vad beror det på
(i verkligheten) kanske spåra
händelser ur det förflutna –
skuldkänslor?

Varför plågas jag så av det? eller varför anser jag mig vara underlägsen alla andra (alltid liksom känt mig mindervärdig och därför med andra ord sämst, varför?)

Marilyns handstil varierar. Oftast är den spretig, lite slarvig, som att det är ett barn som har skrivit det. Eller alternativt att texterna är skrivna i all hast. Stavfel, överstrykningar, inringningar och pilar förstärker det lite kladdiga uttrycket. Men det finns också texter som är skrivna på svagt framåtlutad skrivstil, som påminner mig om min mormors och som jag skulle ha haft svårt för att läsa om den inte hade funnits i renskriven version.

Redan när texterna skrevs var Marilyn Monroe så medveten om sitt kändisskap att det fanns ett allmänt intresse att läsa om hennes tankar. Men att de skulle sparas och ges ut i bokformat så här lång tid efter hennes död hade hon nog inte räknat med.

Kanske kommer någon att läsa det här? Jag tror inte det.

Similar Posts:

• My week with Marilyn
• En oretuscherad ikon
• Värmande spänningsroman
• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• Exploatering deluxe