Så rullas uppväxten upp i ögonblicksbilder som sömlöst smälter ihop med nuet: längtan till det svarta och mörka, närheten och distansen till mamma Katja, att vandra i skogen och känna sig mer hemma än någon annanstans, samlandet på djur och deras namn på latin, skolkorridorerna med sina trånga regler där en person som Mela måste balansera på en tunn, tunn tråd för att inte riskera att falla ner i avgrundshålet av allmänt åtlöje. Och Sasja, brodern som kommer när Mela är precis på väg att bli tonåring, som hjälper henne i hennes försök att på olika sätt ta livet av sig, som barnlekar som alltid kommer av sig. Vuxna Mela vankar av och an i den stuga hon växte upp i, gräver och gräver sig djupare in i berget tills det blir så trångt att det inte går att ta sig tillbaka ut.

Andrea Lundgren fick 2022 Mare Kandre-priset och i denna hennes senaste roman skiner Kandres värld och språk igenom kanske mer än någonsin i Lundgrens författarskap. Det suggestiva, de nära, nära ögonblicksbilderna, relationerna till andra människor som alltid är outtalade, komplexa och samtidigt självklara som smältvatten, språket som likt en ångvält mejar ner läsaren i exakthet och osentimentalitet och samtidigt lämnar denne stående lite vid sidan av – allt finns här. Ändå är Lundgren och Den underjordiska solen helt sitt eget: här finns myten, floran och faunan och den berättande traditionen som en genomgående ton i bakgrunden, precis som i Lundgrens andra verk och även om texten är något stängd på ett berättande plan (När händer saker och ting? Vad är verkligt? De väsen som uppträder som syskon till Mela då och då, finns de?) sträcker Lundgren ut en hjälpande hand till läsaren i form av länkar till verkligheten. I slutet tillåts man landa i förståelse för vad det egentligen är som berättats för en, man kan koppla det till något som går att känna igen sig i.

Men frågan är om inte bokens styrka ligger i det som inte går att förstå på ett intellektuellt plan, de delar av boken när socialrealismen får stå vid sidan av och ge plats åt återberättelser av hemska myter, av dikter från röster som lockar och sprider ut sig över sidorna, om Melas ångestridna nätter när hon gräver sig djupare och djupare ner i underjorden. Om jag hade fått önska mig något mer av denna märkliga och intensiva bok så hade det nog faktiskt varit det: mer och märkligare, tack.

Similar Posts:

• Den stora rädslan
• Från arkivet
• Avelshingst, sceniskt underbarn eller hopplös dagdrivare?
• Nazismen som folktandvård
• En twittrig verklighet

Jag hade velat vara kvar i denna saga, med dess melodiska trollbindande språk och mytiskt besjälade natur. Istället slängs jag ut i realismen i ett lantligt kök i utkanten av en norrländsk by under sent 40-tal. Till att börja med är också denna miljö fängslande. Romanen är tydligt förankrad i Överluleås glesbygdsperiferi, med fokus på landskapet och mentaliteten – eller föreställningen om denna – snarare än på en särskild namngiven ort. Ordkargheten, klockan som tickar på köksväggen och potatisen som skalas under trygg tystnad skapar en genuin känsla av den tid och plats som beskrivs. Men sammanförandet av dessa två världar, den magiska och realistiska, blir aldrig riktigt vad jag hoppats på.

Kanske är det de långa tidshoppen som ställer sig i vägen och gör att det känns som om jag aldrig får lära känna karaktärerna ordentligt. Kanske är det den snudd på obegripliga bondskan. Den ger texten autenticitet, men stakar också läsningen. Även för mig som har dialekten klingande i minnet från en barndom i samma geografiska område som romanens fiktiva by, är den ofta frustrerande svårgripbar.

Själva handlingen kretsar kring människorna i det lilla huset utanför byn, där Erik och Elina bor och där deras fyra barn växer upp. Närmaste grannen är Linus, Sup-Linus kallad, som alltid varit ”lite eljest” och bor som ensling i en stuga längre in i skogen. ”-Han har alltid gått sina egna vägar, den där Linus, brukade Elina säga och knipa ihop munnen på ett sätt som fick flickan att förstå att det där med egna vägar inte var något bra, kanske rent av farligt.” Att det inte är bra att vara eljest har också barnens pappa Erik fått erfara, han som redan som liten visste mer än man skulle men snabbt lärde sig att det är bäst att hålla tyst om sånt. ”Folk gillade inte att man var annorlunda.”

En vinterkväll ger sig Erik ut för att se till att den överförfriskade Linus inte stupar i en driva och blir liggande. Istället blir det Erik som inte kommer hem – och dottern Ingrid som blir den som ensam får bära tyngden av att kunna se det andra inte kan se.

Ingrids tröst i sorgen blir plantorna som hon får att sysselsätta sig med. Och skogen, med tjärnen, dit hon rymmer fast hon inte får. Och så knyts hennes öde ihop och blir en del av den pakt som en gång ingicks där. Av Tjärnen, Trädet och Björnen.

Det finns onekligen något Sara Lidmanskt över Andrea Lundgrens sätt att berätta. Kärvheten hos karaktärerna, det säregna språket med dialektal prägel och den sägenaktiga skildringen av naturen. I sina bästa stunder påminner det också om Selma Lagerlöfs berättarkonst; i berättarglädjen och sagoskimret, det på samma gång storslagna och lågmälda.

Ändå blir sagan aldrig så engagerande som jag hade önskat. Inledningen skapar förväntningar som sedan aldrig införlivas, och förutom de små glimtarna av magi som bryter igenom realismen här och där, känns historien ofta allt för endimensionell. Trollbunden blir jag bara i början av boken.

Similar Posts:

• Den stora rädslan
• Lockrop från underjorden
• Play it again, Göran
• Tidsresa med fjärrtåg
• Vårens debutanter

Jag gillar att läsa debutanter, för att de när de är bra ger litteraturen en ny blick eller en ny röst. Precis det upplevde jag när Mattias Ronge läste ur sin Tittaren, där var en blick som gjorde att jag så lätt såg det som huvudpersonen såg. Berättelsen om krishanteraren som krisar precis när han får sitt andra barn lockar inte på samma sätt, men jag kommer fortfarande inte ifrån den scenen då huvudpersonen måste lämna sin korg och fly för att det är två personer före honom i kassan. För att jag var där och upplevde det med honom.

Under kvällen återkom Malin Jacobsson Båth ofta till humorn i debutanternas böcker, att den fanns eller inte fanns, vad som var baktanken med den. Jag vet inte om det är mig det är fel på men jag refererar aldrig till en bok som rolig. Det är inte därför jag läser. Speciellt inte en bok som Elin Ruuths Fara vill som rör sig, visserligen i något bissart, men framförallt i något som är hårt och ensamt och inte ett dugg roligt.

I Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, skriver Monica Wilderoth om det hemskaste; systern som dött. Det berör mig på ett sätt som jag inte kan komma undan, för jag skulle inte kunna tänka mig något värre. Det finns ingen människa i världen som jag så desperat inte skulle kunna leva utan som min syster. Det finns ett avgrundsdjup i Monica Wilderoths roman som jag inte kan leva med. Därför vill jag dedikera den boken till min syster, som ett hot. Därför stegade jag iväg och köpte den och lät Monica Wilderoth skriva sin hälsning i den. För att alltid vara medveten.

Helena Österlund med sin Ordet och färgerna (recension kommer) var den enda poeten och det kändes tråkigt. Inte för att jag på rak arm kan föreslå någon poet som kunde ha bytt ut någon av de där historieromanförfattarna som jag blandar ihop med varandra. Precis som alla andra skyller jag på förlagen, att de inte vågar. Jag förstår inte vad rädslan för poesin kommer ifrån, speciellt inte när Helena Österlund läser ur sin rytmiska och upprepande diktsamling. Där finns absolut ingenting att vara rädd för, bara iakttagandet och kännandet av snö och is och vitt och rött och fiskar och kött.

Mot slutet läser Eli Levén ur Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats länge med en röst som är stadig och nära. Trots att jag redan har hört honom läsa flera gånger och själv läst går det upp för mig när jag lyssnar att jag älskar den här boken. Den går rakt in, talar till och berör mig. Sommarkvällen stannar för några minuter och Eli Levéns röst är det enda som existerar.

Självklart är det fler som har debuterat i år än de som var med på Kulturhusets Debutbar, de som vi på dagensbok.com har läst under våren följer nedan:

Monica Wilderoth: Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta

”Det ska sägas genast: om sorg går egentligen inte att säga mycket. Det är inte unikt att känna sorg, men däremot är varje sorg unik. Unik så till vida att hur man än försöker förklara den för någon annan, går det bara nästan. Och när du sen står där med omgivningen runt halsen och alla oroliga som frågar hur mår du, hur känns det? vet du hur det känns, men inte vad du ska säga om det. Det är ju faktiskt din syster…”Läs mer

Eli Levén: Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats

”Det finns en pirrande känsla av förälskelse igenom hela Eli Levéns debutroman. En känsla som får mig att känna, att uppleva, att börja leva. Och det är precis vad jag behöver när det är mitten av mars och vårsolen fortfarande inte värmer. I Du är rötterna som sover vid mina fötter och håller jorden på plats är det Valborg och Sebastian träffar Andreas och blir kär. Det är sådär naivt och pirrigt och fånigt och banalt som…”Läs mer

Elin Ruuth: Fara vill

”Platsen är Malmö, Luleå och någonstans däremellan. Tiden är halvvuxen, en pendel mellan ren nyfikenhet och panikartad rädsla. Fara vill utspelar sig i gränsen mellan flickrum och andrahandskontrakt. Genren är obestämd, kanske poesi, kanske kortprosa. Pronomet är jag. Jaget benämner sig Elin Ruuth. Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför…”Läs mer

Diana Janse: En del av mitt hjärta lämnar jag kvar

”Det känns som en jäkligt knäpp grej. Att frivilligt åka till Afghanistan. Men Diana Janse gjorde det. Hon arbetar som diplomat, och i den här boken skildrar hon sina år i Kabul, den gråaste staden på jorden, där man åker på sightseeingturer till ruiner och samtalar om hur många timmar elektricitet man hade igår. Man träffar krigsherrar som skryter om de framsteg som alldeles uppenbart inte har gjorts och…”Läs mer

Sofie Grevelius: r + n = m

”Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte undan att r + n = m inte ser ut som en bok brukar göra. Och trots att jag egentligen inte vill beskriva verket i icketermer så är det just vad jag gör eftersom boken inte blir en bok eftersom den inte är inbunden…”Läs mer

Andrea Lundgren: I tunga vintrars mage

”Det finns olika sätt att lämna en människa på. En del personer gör det extra märkbart, plötsligt och utan att tveka – ja, helt enkelt jävligt bra. Som karaktärerna i Andrea Lundgrens I tunga vintrars mage. De lämnar utan att lämna några egentliga förklaringar efter sig, i alla fall som det verkar till en början. Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den…”Läs mer

Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke

”Piratförlaget ger ut en debutant – är det något att höja på ögonbrynen åt? Piratförlaget ger ut en debutant som har skrivit en deckare, som dessutom blir ett av veckans boktips i Daniel Sjölins tv-soffa i programmet Babel. Ja, nu börjar det likna något. Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som…” Läs mer

Similar Posts:

• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• ”Vem har patent på den största och mest sanna sorgen?” – intervju med Monica Wilderoth
• Den stora rädslan
• En liten färd mot centrum
• Veckan på dagensbok.com – Bokrea, Monica Wilderoth osv. osv

Jag tycker om I tunga vintrars mage redan i den inledande delen. Tycker om att det är så enkelt att tänka på den som en saga, där vi får läsa om det lilla barnet i det lilla huset långt inne i skogen, med snön fallande tungt utanför. Tycker om den 4-årige Rigas logiskt ologiska syn på världen.

Riga är alltså bara fyra år gammal när hans mamma lämnar honom och hans pappa. Han blir då omhändertagen av farmor och farfar medan pappan arbetar med sina maskiner i skogen och bara kommer hem lite då och då. Ingen talar om var Rigas mamma har tagit vägen och på nätterna drömmer han om hur han springer efter henne i snön utanför huset och fastnar i den hårda skaren. Om dagarna letar han efter henne under soffan, i trädgårdsskjulet eller på andra kluriga ställen där hon förmodligen bara har gömt sig för att skoja med Riga. Men det som först verkar som en lek blir med tiden verklighet. Mamma kommer inte tillbaka och Riga blir kvar med tusentals obesvarade frågor.

Så växer Riga upp, flyttar hemifrån och börjar en konstkurs på folkhögskola. Där träffar han Charlie, en rödhårig, rökande tjej med ”konstnärshumör”. Charlie tassar med barfotafötter över internatkorridorens golv till Rigas rum om nätterna och naturligtvis blir han kär i henne. Inte på något sätt oväntat. Charlie är inte heller en oväntad karaktär, utan står mer för den spontana, frilevande kvinnofiguren som kommer och rycker upp, ja kanske till och med räddar, den harige och lite tråkige killen. Sett ur ett genusperspektiv lämnar Charlie som karaktär antagligen en del övrigt att önska, men det är inte särskilt viktigt för läsningen av I tunga vintrars mage. I stället blir hon ännu en symbol som triggar igång Rigas ständiga rädsla för att bli övergiven.

Rädslan är också det som är det stora i boken. Att ständigt motarbeta impulser av svartsjuka, missunnsamhet och andra känslor som står i vägen för Riga i hans liv och som alla grundar sig i det som hände med hans mamma i barndomen.

Rädslan är tacksam att skriva om eftersom den mer eller mindre driver oss alla, om än inte alltid, så i alla fall stundtals i livet. Andrea Lundgren gör det fint och okomplicerat. Det är en verkligt lättflytande debutroman hon har skapat. En som jag läser fort och som ger mig just den känslan jag pratade om förut; den av att ha läst en saga. Jag stänger den liksom en aning uppriven men ändå med en tanke om att allt blir bra, så småningom.

Similar Posts:

• Vårens debutanter
• Lockrop från underjorden
• Stereotyper och ond bråd död
• För mycket av det goda
• Dolt under ytan