Offret visar sig vara Zoes bästa vän Tara. Det kommer fram att Tara är medlem i Jungfrurna, ett slutet sällskap skapat och lett av den karismatiske läraren Edward Fosca som undervisar i grekisk dramatik.

Professor Fosca inger omedelbart obehag i Mariana. Trots att han har alibi blir hon övertygad om att han ligger bakom mordet och beslutar sig för att undersöka saken närmare.

Fosca verkar både irriterad och fascinerad av Marianas snokande, och bjuder henne på middag för att få samtala ostört. Det är svart kavaj, bländvit skjorta och fluga. Det är kandelabrar, champagne, blodigt lammlägg, en stor förskärare som glänser i ljusskenet och fylligt, utsökt rödvin. De utmanar varandra och anstränger sig båda för att få den andre ur balans.

Ytterligare en kvinna hittas mördad, även hon en medlem i Jungfrurna. Mariana fortsätter sin undersökning och hittar vykort på offrens rum med djupt oroande motiv. På baksidan finns strofer på klassisk grekiska – strofer som handlar om jungfrur som offras och vackra halsar som skärs av. Det enda jag kan tänka på är vilket utomordentligt kasst arbete polisen måste ha gjort för att missa sådana extremt uppenbara ledtrådar.

Marianas kompetens som psykodynamisk terapeut vävs in i historien med ett flertal referenser till psykoanalysen, i ett försök att göra detta till en psykologisk thriller. Vid det här laget framgår det förmodligen att jag inte tycker att det lyckas särskilt bra. Det hela känns mest som ett hopplock av stereotyper och teman från klassiker som Den hemliga historien av Donna Tartt och När lammen tystnar av Thomas Harris.

Det förekommer även brister i översättningen, som blir bitvis komiska och ganska underhållande:

Mariana letade igenom alla de mest intima ägodelarna – underkläder, smink, hårprodukter, pass, körkort, kreditkort, barndomsfotografier, bebisfoton, små påminnelser och lappar som hon hade skrivit till sig själv, gamla kvitton, lösa tamponger, tomma kokainflaskor, löstobak och spår av marijuana.

Mig veterligen kommer kokain sällan i flaskform, men jag är ingen expert på området. Jag väljer att anta att det egentligen handlar om Coca Cola-flaskor.

Jag är ändå milt road av försöket att skapa en air av mystik kring berättelsen. Fram till det sista kapitlet, då jag misstroget stirrar på sidorna i ren och skär besvikelse. Det är för osannolikt, för flummigt – och ärligt talat för dåligt.

Det går tretton på dussinet av den här typen av deckare. Är man sugen på att läsa något från genren finns det betydligt bättre alternativ.

Similar Posts:

• Hannibal goes to Hollywood
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare
• Män som hatar kvinnor
• Vampyrer i den sunkiga Södern
• Action i cyberrymden

Theo Faber är en ”rättsmedicinsk psykoterapeut”, men framför allt är han Freuds största fan och psykoanalytiker ut i fingerspetsarna. Fast det skulle han förstås inte säga själv, i alla fall inte utan att först dra en två kapitel lång berättelse om något bisarrt från sin barndom. Hans farmors skor gjorde honom säkert extra mottaglig för psykoanalysens lockelser, precis som min morfars brevduvor inspirerade mig att flyga långt bort från all sorts pseudovetenskapligt navelskådande. Nåväl. Theo Faber blir besatt av fallet med Alicia Berenson, en känd konstnär som verkade ha det perfekta livet, men som några år tidigare skjutit sin make i ansiktet och sedan slutat prata. Theo vill hemskt gärna lösa mysteriet med Alicia, ta reda på varför hon sköt sin make, och vara den som till slut får henne att prata. Alla de här drivkrafterna har förstås rötter i hans barndom, ni får inte glömma det.

Theo lyckas få ett jobb på den psykiatriska avdelningen Alicia är inskriven på, och skrider till verket. Hans nya kollegor varnar honom för att ”borderlinepatienter är väldigt förföriska”, men reagerar inte på det olämpliga i att Theo från dag ett är besatt av Alicia och öppet pratar om hur han kan vara lösningen på hennes problem. I den mån någon tycker att hans besatthet kanske inte är helt normal, så läggs skulden på Alicia, och framförallt på hennes psykiska störnings förföriska natur. Att Alicia vid det laget inte yttrat ett enda ord, och är så borta på mediciner att hon bara sitter och dreglar i ett hörn, gör henne tydligen inte mindre förförisk.

Mellan sina svåra terapisessioner med Alicia där Theo sitter och stirrar på henne i tystnad och därför känner av alla hennes känslor, så går Theos arbetspass ut på att bekämpa de onda läkarna som bara vill droga sina patienter istället för att lyssna på dem. Det är som ett episkt slag mellan ”Du är rädd för hästar för att du egentligen är rädd för att bli kastrerad” och ”alla psykiskt sjuka personer är farliga monster som måste drogas och bältas för sitt eget bästa”. En ovanligt slapphänt (och oavsiktlig) parodi på psykiatrisk vård, med andra ord.

När vår hjältemodiga psykoanalytiker inte räddar jungfrur i nöd från klåpare till läkare, så pratar han om sin olyckliga barndom, sitt olyckliga äktenskap, och om alla opålitliga kvinnor som förför oskyldiga män, eller korkade kvinnor som faller för onda och manipulativa män. Man behöver inte rota särskilt djupt i Theos psyke för att förstå att han är rätt obehaglig själv och definitivt har ett problem med sin kvinnosyn, men det är lugnt, Theo gräver åt dig, du behöver bara stå ut i 320 sidor.

Ärligt talat, det är dags för thrillerförfattare att sluta försöka skriva den mest oväntade plottwisten någonsin. Eftersom man som läsare (i alla fall om man läst en eller två thrillers de senaste åren) förväntar sig att författarna ska försöka överträffa varandra, så ser man Det Stora Avslöjandet på kilometers avstånd. Den tysta patienten är tyvärr inget undantag. Det är nog tyvärr också dags för mig att sluta läsa thrillers. Tack för den, mamma.

Similar Posts:

• Faber håller stilen
• Hur blir man självklar?
• Ytterligare en dussindeckare med vackra, mördade unga kvinnor
• I minnets labyrinter
• Varsamt berättat om brittisk vokalensemble