En av hennes patienter, Lilo, är särskilt orolig under slutfasen på sin graviditet och värre ska det bli när hon får reda på att hennes granne Rita hittats död i kanalen. Självmord säger de, men Lilo är övertygad om att något inte står rätt till med den förklaringen, och efter ett besök från polisen börjar även Hulda tvivla. Hon lovar Lilo att försöka höra sig för vad som kan ha hänt, men blir mer och mer nyfiken på fallet. Tillslut kan hon inte låta bli att starta sin egna utredning om Ritas död, till den stilige kriminalkommissarien Carl Norths stora förskräckelse. Han är rädd att börja nysta i fallet då han misstänker att det kan finnas kopplingar till hans egen bakgrund.

Första delen av boken läser jag entusiastiskt, det är både spännande och en intressant inblick i Berlins vardags- och nattliv. Hulda, Carl och de andra lever i en brytningstid där en ogift kvinna som Hulda både kan ta sig stora friheter, men ändå blir påpassad av sin hyresvärdinna. Hon kan ge sig ut och dansa på egen hand, men måste smyga in eventuella herrbesök i vindsrummet. Men halvvägs in i boken tappar berättelsen farten, Hulda pendlar mellan att vara en smart person och att helt oförstående försätta sig i farliga situationer.

Beskrivningen av relationen mellan Hulda och Carl får aldrig flyt, författaren lyckas inte fånga den ambivalenta känsla jag tror hon försöker skapa, utan allt känns bara stolpigt. Det hela känns mer osannolikt än laddat och läsaren får ingen egentlig förklaring till deras beteende. Det är synd, då det gör berättelsen mer fragmenterad än den behöver vara. För det är verkligen ett ambitiöst försök till en spänningsroman som rymmer mer än bara ond bråd död. I Kvinnan i kanalen får läsaren får ta del av Berlins historia, fasansfulla berättelser från stadens gamla mentalsjukhus, de ökade klasskillnaderna under mellankrigstiden och en mörk undre värld där kvinnors plats alltid är villkorade på ett eller annat sätt.

Similar Posts:

• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Platsen omformar dig
• Östergren klår Ibsen

Romanen Egendom borrar in sig i atmosfären genom att inleda med biografin om en börsspekulants liv. Här målas upp en kändismans ungdomsår, hur denne finner en hustru och slutligen beskrivningar av hur hans privatförmögenhet har kommit till. Oh, he is a fortunate man and did you visit his luxurious house? New York-etablissemangets skvaller går nästan att ta på. Några år senare har kartoteket på New York Public Library ett tomrum. Varken verket eller biografiförfattarens namn går att spåra längre.

Den följande delen är den stormrikes egna ord för att bemöta vad som i hans ögon var en lögnaktig levnadsteckning. Nu äntligen (!) ska han berätta sanningen i sina memoarer. En kommentar som får ta stor plats är att 1920-talets överhettade (osunda) ekonomi måste kylas ned för att starta på noll igen. Den manlige huvudpersonen – för det är nämligen han som vet bäst – är viss om godheten i de egna handlingarna. Byteshandeln med aktier och obligationer har såklart syftet att verka för ”Amerikas bästa”.

I den här romanen förs man i väg på en upptäcktsfärd i skrivkonstens värld. Författaren Hernán Díaz låter pennan fara i väg för att i nästa stund göra tvärstopp. Stundtals känns det som om jag får sitta på en fyrbent pall, där ett av stolsbenen sågats kortare. Innan jag ramlar av återfår skildringen sin balans i övergången till nästa avsnitt – en fin dotter-far-skildring. Fokuset flyttas till en man med anarkistiska idéer som bor med sin dotter på Brooklyn-sidan. De har svårt att få mat på bordet och de käbblar i röran där pappan har sin tryckeriverkstad. Historien är som en egen roman i sig, där dotterns ambitioner förknippas med hoppfullhet och jävlaranamma. Hon tar ett första steg på sin klassresa men förstår långsamt hur detta skapar ett avstånd till föräldern.

Så kommer den säregna rösten i romanens sista del. Hur den berör går inte att förklara. Spretigheten liknar atonal musik – den är omedelbar och har en sprängkraft i sina försök att fånga sorgsenheten i livet.

Milda Matilda, vilken roman! Den avslöjar inte bara den genomskinligaste lögnen du hört din börsmäklare säga. Den är en fenomenal uppvisning av vem som håller fast vid sitt tolkningsprivilegium och hur alla andra alternativ trängs undan. Med pengar ökar chansen till mediers bevakning och slutligen en plats i historieböckerna.

Jag kan inte heller låta bli att förföras av Manhattan med sina nyuppförda skyskrapor och ibland är svindeln nära. Vilket får mig att i fantasin tänka på titeln och undra om inte alternativet ”Svindel” kunnat fungera bättre för att närma sig den dubbeltydighet som ”Trust” har för engelskspråkiga läsare? I och för sig kan den svenska boktiteln ”Egendom” vara dubbeltydig: Vilken egendom besitter du? Och vems egendom är du?

Avslutningsvis är det inte titeln som är avgörande. Romanen är större än sina ord och jag tänker mycket på mellanrummen när den är utläst.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Att läsa är ibland att gråta

Den vackra Ruth Haas gick bort i bröstcancer 1953, när författarens mamma Ann inte var mer än fem år fyllda. Man har kunnat fastställa att kvinnorna i släkten bär på en ovanligt illasinnad cancergen och för att överlista genetiken råder läkarna Jessica Haas att låta operera bort båda brösten samt äggstockarna. Hon är bara i trettioårsåldern och därtill höggravid, vilket i kombination med mammans bortgång blir för mycket för henne. Haas hoppar av det prestigefulla psykologprogrammet för att i stället återuppta sina avsomnade litteraturstudier. Med syftet att skriva en masteruppsats – om en numera stendöd författare – begraver hon sig i Golowanjuks romaner (hela 42 stycken), plöjer som besatt recensioner, tidningsintervjuer, dagböcker och brev – rubbet!

På samma gång söker hon med ljus och lykta efter en judisk identitet.

Med mamma har linan till det förflutna gått förlorad. Till det judiska och till Förintelsen. Ansvaret hon axlat fram till nu har fallit över på mig.

Jessica Haas samlar hela familjen på fredagarna för att fira shabbat och plöjer alla avsnitt av Shtisel, tv-serien om en ultraortodox familj i Jerusalem. Dessutom börjar hon med släktforskning. Hon söker efter släktnamn på tyska Förintelsesajter och förbannar mer än en gång det faktum att hon valde franska i stället för tyska i plugget.

Ruth Haas kom från en burgen släkt i Berlin, medan Golowanjuk växte upp i det judiska gettot i Samarkand, beläget i nuvarande Uzbekistan, vid den forna Sidenvägen. En dansk bankman erbjöd sig att adoptera honom när han var nio år gammal och tog med sig honom hem till Köpenhamn. Här utbildade han sig till violinist. Senare flyttade han över sundet till Sverige.

Golowanjuks situation förblev länge otrygg. Han var homosexuell i en tid när detta var förbjudet enligt lag. Och därtill ryss! Säkerhetspolisen förvarade en försvarlig lunta om hans person. Golowanjuks uppehållstillstånd beviljades endast för ett par månader i taget, även sedan han 1937 slagit igenom som författare med den äventyrliga barndomsskildringen Min gyllene väg från Samarkand. Ruth, å sin sida, var gift med en man med förbindelser i affärsvärlden och beviljades därför uppehållstillstånd utan större problem.

Efter debuten fick Golowanjuk aldrig något riktigt erkännande i pressen, utan avfärdades som ren underhållningsförfattare. Även om det fanns kritiker som Hagar Olsson, som gick ut i strid för hans räkning, blev han med åren allt mer bitter och misstänksam.

På 1980-talet, då jag inledde min biblioteksbana var Golowanjuks böcker fortfarande i ropet. Jag minns pansarinbundna romaner med titlar som Paraplymakarens barn, Farmor är galen, Jag minns min blåa Donau jämte Mimosan blommar om vintern. Deras oblida öde är nuförtiden att samla damm i magasinet, även om ett visst intresse för Golowanjuk som person har märkts på 2020-talet i och med att två nyskrivna biografier kommit ut. Förutom Främmande fåglar: Jascha, mormor och jag av Jessica Haas Forsling har journalisten och författaren Per Enerud skrivit en levnadsteckning med titeln Det snöar i mitt hjärta.

Främmande fåglar är snarare en familjekrönika över tre generationer kvinnor i släkten Haas, än en biografi över författaren Golowanjuk, även om den också är detta. Jag tycker mycket om bokens upplägg. Det stör mig föga att tråden Jessica Haas spinner mellan Golowanjuk och mormor Ruth är i tunnaste laget. De bodde visserligen några kvarter ifrån varandra på Gärdet, Ruth läste bevisligen hans romaner och utan tvivel delade de erfarenheter i egenskap av flyktingar och judar, men framförallt är det Jessica Haas engagemang som inspirerar. Det rör sig om en imponerande, stilsäker, okonstlad, gripande och viktig debut. Läs den!

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Drömmen om Utopia
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Platsen omformar dig

Boken inleds med att Alma Laakso en aprilmorgon 1926 packar en sliten kappsäck och lämnar sitt hem, en bondgård i Alahärma där hon växt upp med en supig far och två våldsamma bröder. I en tidning har hon sett en annons om arbete på textilfabriken i Oravais. Där öppnas också Österbottens största lanthandel. Dit ska Alma. Men hon har större planer. En vinter får räcka. Sen Amerika.

Alma tar sig fram. Snart har hon ett rum i arbetarlängan Sarinelund och ett arbete med att väva filtar. Alma lär sig snabbt. Även svenska språket. Hon är inte rädd för att ta i eller säga ifrån. Hon bekantar sig med sina grannar, kvinnor i alla åldrar med eller utan barn. Hon dras till Gunnar Birling. Tillsammans med honom ser hon havet för första gången. Gunnar har sina svårigheter samtidigt som han visar vad han går för i arbetarföreningen. Tiderna är knepiga med förbudstid och spritsmugglande. Arbetarnas sammankomster övervakas. Kommunistskräck. Förvecklingar på flera plan.

Alma gör sin resa. Från väveriet till maskinskriverska på fabrikens kontor. Sen flyttar hela Alma in på herrskapsområdet hos den rikssvenske vävkmästaren Wallenius. Ring på fingret. Det är trettiotal. Äktenskapet låter vänta på sig trots att Alma föder två barn. Alma fin dam nu. Men Nestor Wallenius har så mycket med sina familjeband i södra Sverige dit han ibland måste bege sig. Hans gamla, sjuka mor. Alma döljer sitt. Allt oftare tänker hon på det liv hon lämnade i Sarinelund. Var hör hon hemma? En tragedi får hela tillvaron att kantra …

Lumpänglar är i första hand berättelsen om Alma. Men boken är egentligen – liksom titeln säger – en kollektivroman om kvinnorna på de dammiga fabriksgolven. De kommer från närliggande områden i svenska och finska Österbotten, vissa från andra delar av landet. Hembyns namn plussas till det egna: Jepo-Fina, Munsal-Kajs, Skäri-Hilma.

Vid den här tiden gick Oravais Klädesfabrik bra med en produktion som sålde långt utanför Finlands gränser. Fabriken med flera hundra arbetare var i princip ett självförsörjande samhälle i samhället. Här fanns fabriksbyggnaderna och skorstenen, arbetar- och tjänstemannabostäder, kontor, fähus, snickeri, vedplatsen, butiker, läkare, apotek, arbetarföreningens hus och biograf. Torghandel en gång i veckan. Varor forslades ut och in dagligen med hästar och bilar. Folk, fä och ruljans.

Åman fångar tidens politiska stämningarna. Att få det bättre, att stå på sig. Skillnader mellan folk och folk. Misstänksamheten mot och från det omgivande samhället. Gamla sår. Arbetarklass och bondesamhällen. Samtidigt har särskilt de unga kvinnorna en frihet som inte finns hemma i byarna. Fabriksarbetet är tungt, till och med farligt. Men efter skiftet rår de sig själva och hjälper varandra. Att få barn utan att vara gift eller att vara ”Amerikaänka” är inget ovanligt. Jepo-Fina får sin mans efterlämnade saker i ett ”Amerikapaket”. Hon vägrar gifta om sig med sin stirriga svågern på ett litet jordbruk i hembyn trots föräldrarnas böner. Till fabriken återvänder hon med sin lilla flicka som kommit till världen tack vare hjälpande händer i Sarinelund.

Bokens omslag är vackert i grönt med brunaktiga blomslingor som liknar de filtar som tillverkades på fabriken. Fabrikens kända logo med ekorren stämplat nere på sidan. I nedre hörnet infällt ett autentiskt foto av kvinnliga arbetare från förr. Färgen och mönsterslingorna passar 1920-talets jugendstil. Textens font leder tankarna till samma epok. Stiligt.

Annika Åman bygger sin roman på sin egen teaterpjäs med samma namn vid Oravais Teater 2013-14. Hon gjorde gedigna efterforskningar bland människor och i verk. Teaterpjäsen blev en succé och följdes upp av en fortsättning.

Inspirerad av Annika Åmans pjäser om lumpänglarna skrev Ann Holm Mörn romanen Fabriken (2021) om sin mormors liv vid fabriken. En systerbok. Så fungerar även Susanna Alakoskis romaner om kvinnors liv och arbete på Vasa Bomullsfabrik: Bomullsängeln (2019) och Londonflickan (2021). Själv tänker jag på en äldre roman om arbetande unga kvinnor: Norrtulligan av Elin Vägner från 1907. Gemenskapen och kvinnligt skinn på näsan är beröringspunkter.

Åman har lyckats fånga talesätt och uttryck som härrör från fabriksområdet, uttryck som jag hört från olika håll, vid olika tider och som nu uttalas av Alma, Fina eller Kajs i fiktionens värld. Författaren använder språket (språken – dialekt smyger sig in och även lite finska) skickligt för att förstärka känslorna, intrigen och skillnaden på ”herr och värr”. Allt måste inte heller skrivas ut – även den konsten kan författaren.

På så många vis är har livet i Oravaistrakten varit invävt i fabrikens värld. Många arbetade där kortare eller längre tid. Många nulevande har sina rötter där. Min mans släkt bodde och arbetade där; hans farmor var ”Amerikaänka”. Filtar, ylleschalar och tyger har jag sparat. På området finns idag annan produktion som ger arbete åt österbottningar. Arbetarbostäderna är borta sen länge. Lumpänglarna likaså. Hoppas de får ”vila himmelen” som ledningen lovade …

Men lumpänglarna lever i Annika Åmans roman. Det är en kulturgärning att skriva fram dem. Flera gånger har jag läst romanen som berör mig djupt. Jag rekommenderar särskilt den till dem som är intresserade av (kvinno)historia och arbetarlitteratur. Och det bästa just nu är att Åman skriver på en uppföljare.

Similar Posts:

• Lumpänglarna lever vidare
• Edna och styrkan
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Brita på männens villkor
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Marie Hermansson tar oss med till 1920-talets Göteborg, mer specifikt sommaren 1925. Här får vi följa överkonstapel Nils Gunnarsson när han får ett mord på sitt bord, början på en resa genom Göteborgs undre, och övre, värld vid 1900-talets början. Vi får följa Nils Gunnarsson, och snart även Ellen Grönblad, när spåren leder ut till en gammal karantänstation längst ut i Göteborgs skärgård. Med isolation, sektbeteende och våld som kryddor så kokar Marie Hermanson en het men oemotståndlig soppa. Jag hade svårt att slita mig från att börja med nästa kapitel så fort ett tog slut.

Den historiska tyngden i Marie Hermansons böcker är osviklig. Flera gånger måste jag stanna upp och googla olika fakta som nämns i förbigående. Boken blir både en historielektion och en spännande kriminalhistoria i ett. Lägg därtill en kärlekshistoria som puttrar i bakgrunden så har vi ett trevligt recept för en läsning i sommarskuggan.

Pestön är en fristående fortsättning på Marie Hermansons förra bok Den stora utställningen, och den går bra att läsa som en fristående bok, man får bra grepp om karaktärerna och miljön direkt. Men om man gillar denna typen av historiska kriminalromaner så kan jag verkligen rekommendera att börja med Den stora utställningen. Stilen påminner om Maria Lang, men med en annan svärta och i mitt tycke mer sympatiska karaktärer. Jag själv lyssnade på Den stora utställningen som ljudbok men läste Pestön som pocket, och jag tycker att Marie Hermansons språk fungerar utmärkt i båda formaten.

Så om man vill ha en bladvändare i hängmattan så kan jag inte nog rekommendera Marie Hermansons två kriminalhistorier från det gamla Göteborg, och jag hoppas att snart få läsa mer i denna serie.

Similar Posts:

• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Det var bättre förr
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Den vackraste boken om Göteborg
• Bära fjärilar i låret

Nittonåriga familjeflickan Hedvig från Göteborg söker sig till Berlin då hemmet och hemstaden känns för trånga. Hon bor hos sin faster och får arbete på kontor, där hon finner en vän i Mina. Mina är politiskt aktiv och har därtill ett stort umgänge inom stadens mer vågade kretsar – där man är fri att både vara och älska vem som helst och fester kan pågå hela nätter, i alla fall hos Heinz och Florian på Winterfeldtplatz. Hedvigs behov av frihet krockar med fasterns behov av kontroll, med konflikter med både henne och familjen där hemma som följd.

Omedelbart förflyttas jag i tid och rum till 1920-talets Berlin. Jag vandrar längs de namngivna gatorna med Hedvig och betraktar med hennes förvånade och lyckliga blick byggnader, interiörer och människor. Det är väldigt konkret och påtagligt skildrat men samtidigt med ett drömskt skimmer. Eller också är det jag som läser det så och ser för mig parallellscener till de som utspelar sig i tv-versionen av Babylon Berlin.

På samma gång som klimatet inom familjen hårdnar sker något motsvarande i det övriga samhället. Det är starka krafter i rörelse. Nazisterna börjar bli farliga, både för judar och för homosexuella och transsexuella, och det institut för forskning om sexualitet som varit en frizon blir ifrågasatt och i dess närhet kan man råka illa ut. Ett tag går det att hålla mörkret på avstånd men snart sipprar det in, längre och längre.

Fokus ligger på relationerna, de vänskapliga, romantiska och erotiska som ibland går från det ena till det andra. Vänskapen tycker jag dock är den bäst skildrade, och även om det kanske inte är realistiskt att alla så snabbt ska fatta förtroende för Hedvig blir det mer trovärdigt av att hon är en så god lyssnare. Det är så många samtal som förs, om de enskilda personernas liv och tillvaro men också om de större händelserna i samtiden, om idéer och progressivitet, och ibland med oväntade personer.

Det är också så Hedvig utvecklas mest, när hon genom samtalen funderar över sig själv och sin familj, över förväntningar och identitet, över vad som verkligen betyder något och över vad hon faktiskt själv vill.

Similar Posts:

• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Östergren klår Ibsen
• Ett Berlin skuggat av en riven mur
• Er ist ein Berliner
• Berlin från fönstret på ett rivningshus

Hillevi är utbildad barnmorska från Uppsala. Med ungdomlig dådkraft och viljestyrka söker hon en tjänst i jämtländsk glesbygd och får den! Fosterföräldrarna har försökt att hejda henne men den behärskade borgerskapsluften i akademiska Uppsala är inte syrerik nog för Hillevi.

Guds barmhärtighet är den första delen i trilogin av Kerstin Ekman som har samlingsnamnet Vargskinnet. Händelserna utspelar sig främst under de två kommande årtiondena efter att Hillevi anländer till bygden år 1916.

I berättarstrukturen ingår ytterligare två personer. Läsaren hoppar via fosterbarnet Kristin/Risten till modern tid när skogsbrukets tungt lastade timmerbilar far förbi på vägen. Den andra personen är fjortonårige Elis, som Hillevi möter i samband med en förlossning. Han är hårt utsatt i en mansdominerad familj och väljer att fly till grannlandet Norge. Ur hans hand skapas naturtrogna teckningar och i hans bröst finns konstnärslängtan.

I romanen träder ett glesbygds-Sverige fram med åtta årstider. Det småborgerliga och fina maneret krockar med lokala sedvänjor. Skvallret flödar mellan lokalborna. Det är sammankittande men också farligt, eftersom det kan spåra ur och skapa en rädsla för ”de andra”.

Dom är djur, sa hon. Inget annat.

Penningen är makt. Antalet renar är makt. Våld är makt. Men maktförhållanden kan kastas omkull.

Naturen formar platsen som formar människorna. Den inflyttade omformas men också den infödda. Människans anknytning till platsen är nyansrikt gestaltad i en växelverkan mellan människan, vinden, fjällen och sjöarna. En människa iakttar himlen men blir också iakttagen tillbaka. Det är som att himlen iakttar själen.

Ekmans berättelse har ett starkt budskap om att ingen kan bestämma vem som har rätt till en plats. Det spelar ingen roll om du är inflyttad eller infödd. En plats blir hemma om den förenar det förgångna, det som är nu och det som komma skall.

Det är fantastiskt att läsa om en kvinna som inte nöjer sig med att bli fru enligt tidens normer. I den starka Hillevi förenas egna reflektioner med fysiska aktiviteter. Hon är drivande och ingen omgivning med mossig moral kan hindra hennes strövtåg eller skidåkande. Helt oakademiskt bidrar hon med en humanism i lokalsamhället. Som en representant för talesättet ”Handlingar säger mer än ord” tar hon sig an livet i all sin storhet.

De naturlyriska avsnitten kontrasteras med en svärta som visar en medvetenhet om människans litenhet. Insikten fyller Kristin/Risten:

Vattnet leker i dag. Småvågor, solskimmer. Jorden är i alla fall grön och den bär människan, tänker jag. Och så stänger jag av radion. Luftens alla lager, de kalla och de varma, de torra och de fuktiga, de djupa kallstråken i sjöarna, det glittrande ytvattnet, fjällen och myrarna med sina solfläckar, sina små täcken av guld, alla är de vänliga mot människan i dag. Ljuset som knappt bländar av sitt sken om natten, mörkret som ska komma, som sannerligen ska komma, och morgonen och aftonen och lövet och gräsen och skogen och djuren som går därinne, alla är levande och vänligt stämda. Jorden bär människan och hon går lätt på marken.
Men jag vet ju att jorden hotar henne också.

”Men jag vet ju att jorden hotar henne också.” Orden får fäste och fortsätter att eka i tankarna långt efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• Det gråa är inte utan liv
• Svaghet och styrka i oss alla
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Drömmen om Utopia
• Människorna vid vattnet

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Henry Morgan är tillbaka
• Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

Året är 1922 och Stockholms stadshus är en skrytbyggnad som inte faller alla i smaken. Kroglivet är under framväxande trots rådande motbokstider och myndighetspersoner som registrerar om serveringspersonalen överskrider spritkvoten som tilldelats varje enskild medborgare. I augusti detta år har en folkomröstning hållits i alkoholfrågan. Sidan som inte ville ha totalt rusdrycksförbud klarade sig med några få procents marginal.

Lydia Widén jobbar ihop med Bengt Broberg och de har inledningsvis långtråkigt i sitt privatdetektivuppdrag. Uppdraget att bevaka en värdefull antikvitet misslyckas när ett inbrott görs hos kunden som hittas knockad i sitt hem. Men innan utredningen får fart i boken glider några andra personer in i handlingen.

Servitrisen Frida Sjöberg som nyligen flyttat till stan från en norrländsk småstad får en bärande roll. Hon har erfarenhet från cirkusvärlden och kan konsten att skapa blixtklot som bränner ner icke önskvärda objekt. Ledarna i den maffialiknande krogverksamheten tycker sånt är mycket praktiskt och Frida behöver inte längre jobba som servitris. Sångframträdandet på scen med musiker i bakgrunden blir verklighet, trots tveksam röstkapacitet. De vackra kläderna blir fler i garderoben och hon funderar på att dumpa Jazzgossen.

Med Henrich Murman sipprar en ny stämning in i berättelsen. Han har en syster som ligger i koma. Det är för hennes skull han fortsätter med översättningsarbeten efter den tidigare karriären som spion. Desillusionen fyller honom, nuet bjuder inte på några lustigheter. Det är också med honom som det lokala perspektivet tappar mark, i hans tillbakablickar finns Ryssland, baltstaterna och en kosmopolitisk livsstil.

Jag läser i njutningsfulla andetag och insuper en ljuvlig detaljrikedom som emellanåt ackompanjeras av lågmäld humor. Det känns ovanligt att läsa om hur Lydia betraktar en man som både fläskig och köttig. Dessutom utför de två kvinnorna handlingar med superhjältars förmågor. Balansgången mellan realistiska betraktelser av stockholmsk bostadsbrist och en magisk realism är förförisk. I dialogen saltar uppkomlingen i jetsetlivet sitt språk med franska uttryck. Författarens språkliga nyfikenhet och leklust smittar av sig så jag förlorar mig i minnet av min gymnasielärare i franska som med nasalt dån lärde oss elever att uttala: ”Ömm bång vääng blaang”.

När jag kommit längre in i boken hamnar jag i allt fler sprakande, brinnande och smällande scener. Handlingen kretsar kring människor som slukar mytologiska berättelser med hull och hår. Det visar sig att en sekt är djupt involverad i eftersökandet av den försvunna antikviteten som tillhört Tycho Brahe, varpå historien avslöjar den ena galenpannan efter den andra. Och de har ärvt sin tro från tidigare generationer.

Bokfigurerna är handlingskraftiga vilket passar storyns händelsetäta utveckling. Från att ha trott mig läsa om ett Sverige som stapplar sig fram med allmän rösträtt och parlamentariskt styrelseskick hamnar jag i en actionfilm. Hjältarna skadar sig, reser sig upp, och förresten har några i persongalleriet kroppsliga reservdelar som kan hämtas från den mest flippade dieselpunkvärlden. Samtidigt sticker någon ett hål på bilden av den beslutsamma superhjälten med ett ”pfff!” I en scen ORKAR alla svåra situationers riddare INTE MER och försöker stänga ute allt obegripligt med en kudde över sitt huvud.

Full av häpnad sammanfattar jag att livet bjuder på mycket. Tänk att jag skulle få läsa en bok som hejdlöst blandar Dick Harrisonska historiebetraktelser med rykande brutalcirkus. En lång tid framöver kommer jag att både le och rysa över bilderna som uppkom i min hjärna hösten 2019.

Similar Posts:

• Nyfikenhet i 1920-talets Göteborg
• Suggestiv barndeckare i 1880-talets Stockholm
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg