… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Av med hjälmen av med hjälmen: – Vi har förlorat!

Wolfgang Borchert var en av miljoner tyskar som gick ut i andra världskriget. Han gjorde det inte för Hitler, för nazismen, eller för Tyskland. För Tyskland hade han skrivit pjäser som agiterade mot nazisterna, och för detta blev han skickad till fronten (det är billigare att låta fienderna ta hand om dissidenterna.)

När han kom hem igen var kriget slut, Hitler död och själv skulle han snart följa efter. Fyra år med skottskador, fältsjukhus, sjukdom, fängelser och krigsfångenskap hade gjort slut på honom. Så han satte sig ner och började skriva. Han skrev om att slåss i ett krig han inte ställde upp på, där skolpojksfantasier om heder och ära visade sig betyda massgravar. Han skrev om att komma hem till ett land som låg i både materiella och moraliska ruiner, där ingen ville låtsas om de senaste 10 åren. Han skrev om ett Europa som med glada slagord marscherat rakt ner i världshistoriens största köttkvarn. Han skrev så snabbt han kunde; allt det gamla hade röjts av kriget, något nytt måste till, och oavsett hur det såg ut skulle han inte hinna se det själv. Drick ur ditt bläckhorn, se döden på dig väntar.

Vi behöver inga diktare med god grammatik. Vi har inget tålamod för god grammatik. Vi behöver dem med den heta hest snyftande känslan. Som säger träd till träd och kvinna till kvinna, som säger ja och nej. Högt och tydligt och utan konjunktiv.

Jag läste Utanför dörren på tyska för åratal sen, och blir lika djupt skakad nu när jag läser om den på svenska. Här samlas ett drygt dussin av Borcherts prosastycken och en pjäs, litteratur som springer med andan i halsen på en knivsegg mellan rasande polemik och förtvivlad sentimentalitet och aldrig ramlar av. En direkt och frenetisk prosa som ibland slår över i stillsamma stycken som ”Brödet” och ”På natten sover ju råttorna” och blir rent hjärtslitande.

Nyss sa någon till mig: Goddag, Herr Fischer. Är jag herr Fischer? Kan jag vara Herr Fischer, helt enkelt Herr Fischer igen? Jag var ju underlöjtnant Fischer.

I Borcherts noveller snubblar soldater nerför gatan i det fredliga Tyskland medan skotten och antalet människor de dödade går runt runt runt i huvudet på dem. Här sitter pojkar i sönderbombade hus och vaktar så att råttorna inte äter upp lillebror som ligger kvar under betongen. Här utspelas äktenskapsdramer runt den sista brödbiten. Här riskerar straffångar livet för att få en skymt av en enda blomma. Och här finns en författarröst som i ena sekunden har oändligt medlidande med sina olyckskamrater men då och då släpper alla försök att berätta en historia och bara ryter läsaren rakt i ansiktet, strippar bort alla försök till att sätta saker i något ideologiskt eller kulturellt sammanhang (eftersom de gamla sammanhangen skjutits, bombats och gasats ihjäl), bara visar upp i skarpa bilder: så här blev det. Här är vi nu. Titta inte bort. Se vilka vi är och vad vi kan ställa till med.

Säg NEJ! Säg NEJ! Säg NEJ!

Han är inte subtil, det har han inte tid med. Hade han fått leva hade han säkert utvecklats som författare, kanske sett tillbaka på sina ungdomsverk som charmigt punkiga men lite väl svartvita, men nu blev det inte så och det visste han.

Wolfgang Borchert dog 1947, 26 år gammal. Dagen efter hans död uruppfördes ”Utanför dörren”, pjäsen som är grundstycket i den här samlingen, med undertiteln ”Ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se”. Här kommer en ensam soldat vandrande tillbaka efter tre års fångenskap i Sibirien. Han heter Beckmann, bara Beckmann. Sitt förnamn har både han och alla andra glömt; han har ju aldrig varit annat än soldat. Någon egen vilja har han inte; han har ju aldrig varit annat än soldat. Han har fortfarande uniform på sig, några andra kläder äger han inte. Och nu får han veta att allt det där är ju slut nu, det är inget du ska må dåligt för, du gjorde ju bara din plikt, seså ta en sup och sjung Alte Kameraden, varför tittar du på oss sådär konstigt för. Men hans föräldrar, nazisterna, är döda. Hans fru har hittat en annan. Hans general fattar inte varför han känner ansvar för alla döda. Han försöker i förtvivlan kasta sig i Elbe, och inte ens döden vill ha honom. Och där står han till slut, en av miljontals i Europa som inte vet vart de ska gå och inte hittar några svar i 2000 års civilisation och miljontals döda.

Svara mig då!
Varför tiger ni? Varför?
Är det ingen som svarar?
Svarar ingen???
Är det ingen, ingen som svarar???

En röst som ekar.

Similar Posts:

• Alla dör i slutet
• Vilka som förtjänar och inte förtjänar priser
• Björns bokhylla
• Ingen natt är svart nog
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman