Det är vår, en månlös natt i den lilla stan, stjärnlös och bibelsvart, kullerstensgatorna tiger och den hukande hagen för kärlek och kaniner linkar osedd ner till fiskarnas smackande fiskesmacksvaggande kråksvarta slånblanka hav.

Så börjar dygnet i den lilla walesiska staden och så börjar detta ”spel för röster” av Dylan Thomas som uruppfördes 1953, bara några månader innan hans bortgång. Sedan dess har detta vindlande lilla verk fått många olika former och versioner, nu en nyversion på svenska med förord av Ulf Lundell och efterord av Per Bergström som tillsammans med Erik Andersson reviderat Thomas Warburtons översättning från 1958.

Under vårdygnet i Llareggub rör sig två röster genom staden, in och ut i olika karaktärer så som Kapten Katt, Fru Hursomhaver och prästen Eli Jenkins. Det är ett varmt och humoristiskt utspel av livet i staden som gestaltar invånarnas tankar, minnen, längtan och drömmar i ett språk som vrider och vänder sig själv i krumbuktande hopp och piruetter. Talande för lekfullheten i språket och hyllningen till det walesiska, både i språkklang och tradition, är ortsnamnet i sig – ”buggerall” vänt bak och fram.

Den största behållningen av Intill mjölkhagen är just språket – hur Thomas, fint översatt till svenska, arbetar med allitteration och assonans, uppräkningar och, ibland påhittade, adjektiv, staplade på varandra för att skapa ett tätt språk som ibland nästan slår över i en sorts sinnrik rotvälska:

Det är hästskors klippklapp på gatornas solvarma sten, klank från smedjan av hammaren, kackel och kvack från gässen, taltrastkvitter från fågelträna (…) det är spovars vissel, kråkors kra, duvors kurr, tjurbröl och klockors timslag, och en skolrast med fraggande snatter

Rösterna får sömlöst glida i och ur varandra, svara på varandra, ordlekarna vandra från mun till mun, medvetandet simma mellan karaktärernas allra innersta till platsens helhet sedd utifrån. Det är finurligt och idérikt, något alldeles eget. Den enda sorgen när man läser är att man hade velat höra det uppläst – den värld som skildras här, den ljudande verklighet som Llareggub målas upp i, blir trots allt ofrånkomligt stängd i tryckt form. Språket vill mer, det vill leva och kränga sig ut från boksidorna.

Similar Posts:

• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Magisk hyperrealism från Norge
• Äkta engelsk klassiker
• Kvinnor och klädesplagg

Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling