Flera av de manliga representanterna intar fortfarande samma gamla attityd till omgivningen och förväntar sig att världen ska kretsa kring dem. De bedömer kvinnors utseende där allt handlar om i vilken grad kvinnorna ger dem sexuell tillfredsställelse. Konkurrerande män bedöms utifrån vilken maktposition de befinner sig i. Vissa av männen tar sig rätten att definiera hela världsalltet. När kvinnliga partners avslöjas med att tycka att männen är äckliga, växer bitterheten och hatet.

Despentes romantrilogi är en samtidsskildring av Europa lika mycket som av dagens Frankrike. I den tredje delen finns gott om referenser till sociala medier, utseendefixering och medelklassens veckoslutsresor till Barcelona. Till detta fogas skildringar av att dra ut en tand – den fattiges tandvård – och hur helvetiskt svårt det är att få jobb om du är en arbetslös kvinna över 50. Med samhällskommentatorns ordval skulle vi kunna tala om hur djungelns lag råder när finansieringen av det tidigare gemensamma samhällets funktioner smulas sönder. Nedåtgående klassresor är vanligare än du anar.

Läsaren kommer att känna igen monologerna som bygger upp romanstrukturen. Persongalleriet är detsamma. Att få träda in i personernas huvuden innebär att falla in i låga tankar såsom avund, missunnsamhet och rasism. Om tankarna leder till något konstruktivt? Nah. Inte ett dugg. Här råder ett skriande behov av bildning och fungerande välfärdssystem. Inte är det fler lågprisvaror människorna behöver i alla fall.

Läsaren utsätts inte enbart för radikal ärlighet och brutala händelser. Här finns ändå ljus – särskilt när individerna med så olika bakgrund sammanförs i musikupplevelser där inga droger intas. Scenerna där alla sociala och kulturella gränser överskrids gör inte bara folket i romanen lycksaliga, utan även mig.

Jag drar paralleller till Charles Dickens, Arundhati Roy och den senaste romanen av Zadie Smith. Att associera till Kerstin Ekman kan väl inte heller vara fel, tänker jag. Alla nämnda författare skapar världar som befolkas av människor som utövar makt med våld eller penningar. Ändå skildrar Despentes som bara hon kan. Med ett flödande tempo förs jag dit hon vill. En resa som förändrar mig? Ja, jag tror minsann det.

Sådana böcker lämnar mig alltid med avskedets vemod.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Platsen omformar dig
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

I denna nutida skröna förs läsaren in i hjärnorna på huvudstadens invånare i Frankrike. Greppet i romantrilogin om Vernon Subutex har en viss likhet med filmen Himmel över Berlin från år 1987. Många levnadsöden passerar revy, och den som förbinder alla med varandra är Vernon, som en gång ägde en skivaffär.

Människorna från den första boken dyker upp en efter en. Väninnan, tatueraren, den sublima transpersonen som är frisörska, den baranställda, exmaken, den före detta porrstjärnan, budkillen, den före detta basisten, hemlösa Olga, den butiksanställde vid H&M och rockkritikern. Ja just det, Sélim är med också, akademikerpappan som oroar sig för tonårsdottern och hennes nyväckta religiösa tro.

Alla har något att säga och de har drivkrafter som är olika starka och de ser på varandra utifrån sina egna upprättade och begränsande ramar. De är rasande, självömkande, raggande, berusade, energiska och lata. Träffsäkert beskrivs det uppdelade samhället med kritisk blick för att i nästa stund avlösas av en stark längtan efter hångel.

Den försvunna inspelningen av den hastigt avlidna mega-artisten Alex var den röda tråden redan i första boken. Här i den andra boken kommer den till rätta. Jag förväntar mig att någon i gänget ska kassera in en förmögenhet eftersom rariteten rankas högt i musik- och kändisvärlden. Men ack. Jag blir lurad. Virginie Despentes skulle bara veta hur förtjust jag myser i min läslycka.

Berättelsen är rafflande, trots att intrigen inte bygger på någon kamp mellan ont och gott. Turistmagneten Paris skildras från vitt skiftande perspektiv och inga av dessa är mindre sanna än de allmänt vedertagna. Valen människorna gör visar hur oviktig den sociala klasstillhörigheten blir för var och en alltmedan tiden går. Alla vill bara hänga med varandra. En gemenskap utvecklas som liknar banden mellan filosofen och hens lärjungar. Men tro mig, Vernon vill inte vara någons filosof. Han har inte så mycket att säga och han skulle bara rycka på axlarna åt min liknelse. Däremot väljer han vid några tillfällen en låt som gör dig lycklig. Du är nämligen en skön person på ditt sätt, även om du en gång var ett råskinn.

Jag möter realism i alla bokens beståndsdelar på ett sätt som känns ovanligt, men så minns jag en svensk film häromåret som hette Amatörer av regissören Gabriela Pichler. Javisst. Hos Despentes och Pichler har människorna roligt samtidigt som de hittar egna vägar i en djupt kommersialiserad värld som främjar en ytlig konsumtionsstil. Vernons resa mot avgrunden hejdas alltså. Och inget politiskt parti kommer någonsin att kunna formulera *det* i sitt valmanifest.

Vad den tredje boken kommer att kretsa kring vågar jag faktiskt inte ens gissa. Den utmålade gemenskapen kan vara av tillfällig art. Ett spår verkar peka mot en annan händelseutveckling. Allt som unga kvinnor av idag kan göra när de fylls av vrede. Tänk på det!

Similar Posts:

• Fartfylld irrfärd i ett nutida Paris
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?
• Djupdykning i Paris förflutna
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Vernon och jag

Bokens huvudperson vräks från sin lägenhet. Flanerandet börjar och vänkretsen prövas. De vita lögnerna tar plats, för det är inte särskilt manligt att berätta om den tomma plånboken, eller att man blivit vräkt. Vernon avskyr att någon visar honom medkänsla – det tycks bringa hans maskulinitet i obalans. Således flyr han hellre än tar emot hjälp av barndomskompisens mamma.

Berättaren svävar över sitt Paris och byter perspektiv. I samma ögonblick Vernon får nattlogi hos en kompis får vi se honom genom den andra personens ögon.

Var och en färgar av sig på berättelsen med sin egen nyans. Många nutida problem exponeras. Manuella yrken som ersätts alltmer av digitala tjänster. Inföddheten som är avgörande för att nå framgång. Det fullständigt öppna föraktet mot araber och afrikaner. Rik och utbildad eller fattig och lågutbildad spelar ingen roll. Tankemonstret att vissa är mer värda än andra omskrivs inte, salongen och förorten har släppt in hela resonemanget. Lika ofta föraktas kvinnor med skillnaden att männens hånfulla attityd tar plats i de inre monologerna.

De olika perspektiven krockar. Många gånger är det oöverträffat, som när den före detta porrstjärnans berättelse följs av berättelsen om unga Aїcha som blivit troende muslim för två år sedan.

Vin, rom, kokain plus andra berusningsmedel är viktiga för såväl uteliggaren som för aktietradern med sin ”jag-förtjänar-det-här-mentalitet”. Faktum är att hela samhällskroppen är beroende av drogerna – jämför gärna med Roberto Savianos undersökande journalistik.

Antihjälten Vernon Subutex som känner till så många musiker och sångare är navet i denna flerstämmiga roman. Ingen intresserar sig för att göra världen till det bättre. Det nya normala är att underkasta sig nuets kortsiktighet.

Den som föredrar det romantiska flanerandet i Paris kanske tvekar inför en urban odyssé doppad i civilisationskritik. Men det är fascinerande att följa de olika personerna och se hur deras olikheter och likheter flätas in i varandra. Despentes bemästrar skrivkonsten och jag kommer alltid att undra hur det kommer att gå för personerna hon berättat om.

Similar Posts:

• Paris Is A Punk Rocker
• Vernon och jag
• Spår efter en familj
• Tidsresa till Paris
• Frihet, jämlikhet och broderskap – och sen?