I berättelsens centrum står Bengt, som bor tillsammans med Solveig i en gammal gård högt uppe på en ås. Han arbetar på den lokala husfabriken tillsammans med sin vän Henrik. Båda är jägare. Det är i det lokala jaktlaget som beslutet till sist tas. Måsarna eller vi. Tillsammans smider jaktlaget minituösa planer. Olagliga förvisso men planerna förverkligas en natt i maj. Femton jägare – i båtar och längs strandkanten – skjuter med nya gevär och dyra ljuddämpare (Bengts ”fadersarv”) närmare tjugotusen måsar. Ska jaktlaget ta tillbaka sitt revir?

Om Bengt och Solveig är ett par som lever i lag, är Inger och Christer två som lever i olag. Christer tillhör också byns jaktlag men får inte veta något om någon ”m-a-s-s-a-k-e-r”. Han är inte att lita på och springer gärna den lokala länsmannens ärenden. Hans och Ingers torftiga liv rullas upp via Ingers minnesbilder. Hon borde ha lämnat honom för länge sen; känslomässigt är karlakarlen en krympling. Men det är sonen Johan, nu vuxen och utbildad psykolog (!), som hållit Inger tillbaka. Lämnade hon äktenskapet så lämnade också hon sonen, hotade maken.

Mellan de två familjerna finns en svag (stark?) länk: Bengt tog sig an Johan som liten pojke, när han såg och reagerade på den hårda behandling Johan fick av sin egen far. Johan fick arbeta med ved, fiska, röja skog, grilla korv tillsammans med Bengt och hans far, en med tiden självklar kontakt. Det här är en påle i köttet som skulle få Christer att anmäla jaktlaget utan att tveka. Som läsare är man nästan säker på att det ska gå så. Och får faktiskt ett fall av civil olydnad lyckas?

På måsfronten blir det lugnt. Bengt och Solveig får njuta sin utsikt över Langsjön. Johan klarar sig fint i livet i en storstad söderut. Och Inger, utschasad av att parera, skydda och härbärgera, befinner sig plötsligt i ett nytt läge. Först i chock, senare i tacksamhet. Naturen har sin gång.

Hansson debutroman är ett snyggt bygge. Här finns en nästan deckaraktig spänning i intrigen. Kulmen är måsjakten under vårnatten på sjön. Läsaren kan fascineras av de olika männens taktiker och framför allt känslor som uttrycks i ord och kroppsspråk. Både skämt, hjälpsamhet och vardagsvishet. Gammal vänskap (o)jämn över tid men med styrka av allt de genomlevt. Att ha levt med generationerna innan – Bengt tänkter ofta på sin far och hör hans ord i sitt inre. Eller när Inger vet vad grannar och bybor skulle säga åt varandra om hon lämnade sin man: ”Ho for.” De två korta orden är sprängfyllda av undertext. Hansson ger prov på människokännedom, sann språkkänsla och känner glesbygdsmänniskors villkor.

Först tänkte jag ”hm, måsar?” – hur intressant kan en roman om dem vara? Men Hansson tar sitt ämne och fyller på med dramatik: vanliga människor med ett växande bekymmer i vardagen i en by som kunde ligga var som helst. Ett identifierbart och förekommande problem i vår tid: än är det varg, skarv, björn. Eller fåglar såsom i Hanssons roman. Djuren ökar dramatiskt i antal och börjar begränsa invånarnas livsrum. Lagar och paragrafer som borde skydda människan och hennes hem gör henne istället oskyddad och utsatt. Hansson skriver härligt trovärdigt om ”payback time” – återbetalningstid. En hanssonsk variant av historien om David och Goliat i österbottnisk tappning.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• Vi är alla fåglar under himlen
• Lukt av ladugård, depression och död
• Livets vägar
• Författaren och verkligheten

Om de här händelserna skriver Éric Vuillard denna korta, lilla berättelse. Det går undan. På mindre än hundra sidor skildrar han såväl Müntzer och revolten, som en del av dess rottrådar i tidigare folkuppror. Raskt förs vi då som läsare från exempelvis 1300-talets engelska rebeller, via Böhmens husiter, fram till 1500-talets Tyskland. Man kan i Vuillards skildring verkligen känna den revolutionära glöden och frenesin bakom tankarna när folket gång på gång utmanar överheten. Det är en mycket vackert skriven och medryckande berättelse om en historia som fått allt för lite uppmärksamhet i den svenska historieskrivningen.

Till den svenska utgåvan har sedan lagts ett efterord av författaren och litteraturkritikern Kristoffer Leandoer. Intressant är att medan det förefaller mig som om Vuillards bok i grunden genomsyras av en sympati med dessa fattiga som gör uppror, så verkar Leandoer å sin sida närmast vara av motsatt åsikt – han förefaller snarare luta åt att betrakta Müntzer som en fanatisk och ”blodtörstig våldsverkare”. Leandoer må förstås ha sin syn på den kamp upprorsmännen och -kvinnorna förde, men jag har svårt att se varför förlaget valde att på detta sätt lägga in en brasklapp mot den bok de själva publicerar. Om något förtar efterordet något av behållningen av Vuillards korta lilla pärla.

Similar Posts:

• Brinner för häxprocesserna
• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Fattiga och rika på 1600-talet
• Edna och styrkan
• Mäktig anekdotsamling avslutad