Beth lyckas med nöd och näppe undvika att stå storögd eller gapande med helöppen mun när hon lämnas av taxin i Greenwich-kvarteren. Fast i brevet hem tvekar hon inför att skriva om människorna hon sett helklädda i läder på trottoaren mittemot. Inte heller tror hon det är lönt att skriva om kackerlackorna hon skymtat i sovrummet där hon just bäddat sina lakan.

Veckan därpå borde allt fokus gälla jobbet. Visst, så blir det för Beth är ambitiös. Men eftersom hon och de tre andra praktikanterna på tidningen ges mindre kvalificerade uppdrag lockar livet med så mycket annat. Många blir de billiga drinkarna och de långa samtalen med väninnan/jobbarkompisen Edie. Pojkar är ett intressant ämne (när passeras gränsen mellan pojke/man egentligen?) och Edie har erfarenheter som Beth ännu saknar. Edie är förtjust i sin adept och Beth är en god lyssnerska.

Jag tycker mycket om hur Meg Rosoff vrider och vänder på den här intensiva vänskapen som innehåller frisk nyfikenhet, gapskratt och äventyr. Den har också inslag av dominant rollinnehavare och lärjunge som inte säger emot. Under veckorna inträffar en rad händelser, stundom gränslösa – trots allt har vi att göra med två föräldrafria unga kvinnor som drar fram i stan under tio veckor. Riskbedömningsförmågan hos nittonåringar kan som bekant vara något outvecklad.

En egen person blir också 1980-talets Manhattan. Mord och rån illustreras inte bara som torr brottsstatistik att läsa om i tidningen, utan gör sig fysiskt närvarande exempelvis i sirenerna från utryckningsfordonen. I stan är det skitigt, svettigt och ruffigt och till råga på allt får invånarna stå ut med en värmebölja som aldrig tycks ta slut. 1980-talet känns igen också på ryktena om den mystiska sjukdomen som i huvudsak drabbar homosexuella och på hur blåögt de vita medelklassungdomarna betraktar sina egna privilegierade utgångslägen.

Hierarkin i vänskapen är huvudspåret i berättelsen och jag blir på sätt och vis Beths partner-in-crime under sommaren. Hon speglar sig i väninnan Edie som kanske inte är så lyckligt lottad egentligen och vad beror den påtagliga kylan mellan Edie och hennes mamma på?

Lärdomar görs – så som i alla vänskaper – och skildringen av hur sommaren utvecklar sig är långt ifrån verklighetsfrånvänd. Det vittnar gärna din inre nittonåring om, som kan berätta om hel del situationer som kunnat landa i katastrof. En gnutta flax löste oväntat det hela.

Similar Posts:

• Gränslöst charmig feelgood
• Man glömmer aldrig sin barndom
• Relationer i New York
• Ett nytt projekt för familjen Peachey
• Läppstift och livsaptit

Det är mer än 40 år sedan sist, då pappa läste högt vid läggdags. Att göra omläsningar av barndomens favoriter i vuxen ålder är vådliga projekt. Omhuldade läsminnen är sköra, de trasas sönder så lätt. Magin som man kommer ihåg den visar sig kanske inte igen, utan är endast minnet av en produkt av barnets eget livliga inre.

Så jag väljer omsorgsfullt ut omläsningarna. Skattkammarön är en text jag tydligen längtat efter. Berättelsen har allt det som jag älskade som barn – en skattkarta, ett segelfartyg, en öde ö och – förstås – skatten! Så larmklockorna borde ringa. Men denna klassiker har också sådant som intresserar mig i medelåldern: en inträngande gestaltning av gruppdynamik, ledarskap och karaktärsutveckling.

I centrum står Jim Hawkins, en förnuftig, kapabel och trofast yngling. Jim skulle kunna vara tråkig, men han kan också fatta snabba och oöverlagda beslut. När han gör det blir han lika överraskad som vi andra och äventyret tar en ny vändning. Vilken ung läsare som helst kan identifiera sig med Skattkammaröns hjälte.

Lika nära berättelsens bultande hjärta befinner sig Long John Silver. Med sitt enda ben och krycka, sin papegoja på axeln och obändiga strävan mot skatten är han en schablon av en pirat som kunde vara skrattretande. Ändå är Long John Silver evigt självlysande. Och de två huvudpersonerna söker sig till varandra.

Jim, sade Silver, när vi blev ensamma, om jag räddade ditt liv, så har du räddat mitt, och jag ska aldrig glömma det. Jag såg doktorn ge dig en vink att löpa – såg det med ögonvrån, och jag såg dig säga nej, så tydligt som om jag hört det. Jag ska hålla dig räkning för det.

Det är den enbente mannens karismatiska ledarskap och komplexa dubbelspel som gör honom så oupphörligt intressant. Jim kämpar hela boken igenom med hur han ska hantera Silvers manipulationer.

Silver linkade grymtande på sin krycka; hans näsborrar vidgades och skälvde; han svor som en galning, när flugorna slog ned på hans varma, skinande ansikte; han ryckte ursinnigt i linan, som höll mig intill honom, och kastade då och då på mig en grym blick. Han brydde sig tydligen inte det minsta om att dölja sina tankar, och jag läste dem också, så tydligt, som om de stått tryckta. I guldets omedelbara närhet var allt annat glömt; hans löfte och doktorns varning var båda något förflutet…

Komplicerade band knutna av sympati som övergår i rädsla och sedan heder håller de båda huvudpersonerna samman in i det sista. Men det hör till Jims fascinerande utveckling att han genomskådar myteristens drivkrafter till slut.

Som medelålders läsare engageras jag i Jims vuxenblivande. Vår berättare har förlorat sin far, väljer att lämna sin mor för äventyret och hamnar i en krets av män till sjöss där det gäller att skilja ut de goda från de onda. Men utmaningen blir också att bland de goda skilja ut de kapabla från de odugliga. Vem kan man lita på? Och när måste man förlita sig på sig själv? Vid avgörande vändpunkter i dramat tvingas Jim ta sig an okända kraftprov helt på egen hand.

Men det största vuxenblivandet ligger i att Jim blir varse mänsklighetens sjaskigare sidor och själv lyckas ställa sig ovanför trångsyntheten, girigheten och den blodtörstiga lusten efter hämnd.

Similar Posts:

• Ett flätverk av historier
• Parallell värld som liknar vår
• Skumraskaffärer med lik
• Att blicka ut i havet
• Sjön suger

Caroline är mobbad i skolan. Men hemma på datorn finns Per, som lyssnar på det hon har att säga. Eller skriva; de har ju inte träffats i verkligheten än. Hon har inte ens sett honom på webcamen. Även om hon visat sig själv… Hon vet att det är dumt. Men det kittlar ju så spännande.

Brittisk-svenske Douglas Foley är främst känd för sin serie om elvaårige Habib, som älskats och lästs av mången skolungdom, och även har filmatiserats för SVT. Böckerna cirkulerar kring utanförskap, att vara invandrare boende i den svenska förorten. I den här novellsamlingen vänder sig Foley till en lite äldre publik, men rör sig fortfarande i det lättillgängligt snabblästa. Jag läser glatt story efter story och förundras över hur jag aldrig kan förutsäga vad som ska hända utan jämt blir förvånad.

Ibland är det läskigt. Ibland gränsar det till det övernaturliga. Men alltid med en högst mänsklig, allmängiltig grund att stå på. Visst är det lite ojämnt, en del kunde plockats bort till förmån för andra. Och vissa hade jag önskat var längre; där har jag precis lärt känna karaktärerna när det abrupt tar slut. Jag tycker inte heller att utdrag ur längre texter lämpar sig i en novellsamling. Synd också på den lätt bristande korren, där ger jag Lava förlag bakläxa.

Men flera av berättelserna kommer att stanna kvar i mig långt efteråt, för sin finstämdhet eller för sitt chockartade utförande. Och för en skoltrött femtonåring tror jag det är ett alldeles perfekt format. Det är texter som uppmuntrar till läsning, ja kanske även till att skriva själv.

Similar Posts:

• Medryckande men slarvig fantasy
• Karaktärsutveckling överskuggar skattletandet
• En fläkt av 1980-tal
• Levnadsöden bakom varje ord
• Där och då hände det