Det behöver hända något. Och det gör det. I form av den spännande nya kompisen Alex, som är precis allt det som jaget vill bli. Men kanske främst i form av läkaren Carl Malmberg, som är stilig, rik och äldre. Hon blir hans älskarinna.

Sedan tycker jag att staden plötsligt är annorlunda. Den är full av möjligheter, det är som om hela tillvaron har blivit större, fördjupats, fått på samma gång ett större mörker och ett större ljus. Att man kan ha det så här, tänker jag, att man kan ha något hemligt som ligger som ett mörkt stråk, en pulserande basgång under det vanliga livet. Det känns vuxet. Jag vet inte vad jag ska kalla det annat än vuxet.
(…)
Plötsligt känner jag mig som en del av någonting större, en överenskommelse i hemlighet, en klubb för människor som förstått att en del av livet kan vara att göra sådant man inte talar om. Att ingenting är vad det synes vara. Jag tänker att det kanske är naturligt, precis som att smaklökarna kräver större kickar när man blir äldre, att man plötsligt börjar längta efter större strävhet och beska och sälta efter barndomens milda intetsägande smaker. Gång på gång undrar jag varför jag inte gjort något sådant här tidigare.

Den andra kvinnan ses sällan på med blida ögon. Oavsett om det är mannen som är gift och har familj, och alltså är den som gör det aktiva sveket, döms kvinnan ofta minst lika hårt, om inte hårdare. Hon är den förtappade, horan, den som tränger in i det allra heligaste: familjen, och förstör.

Jaget önskar sig förmågan att styra sitt eget liv, att vara en kvinnlig flanör som strosar omkring i hamnen, kanske drar iväg med ett fartyg, går sin egen väg. Hon tror inte på kvinnorollen så som den beskrivs. Men det finns inga kvinnliga flanörer, inser även hon. Intressant nog samma insikt som Ulrica Dahl gör i Skamgrepp: femme-inistiska essäer, en fackbok som just teoretiserar kring kvinnorollen och detta att klä sig som en kvinna med medvetenhet. En bok som jaget i Den andra kvinnan skulle hata.

Jag är misslyckad som den medvetna kvinnan. Jag är misslyckad som en helt vanlig kvinna också, jag är för smart – jag sa det till Emelie en gång när jag var full, hon blev arg på mig, riktigt arg, hon tittade på mig som om jag var en förrädare. Jag har alltid känt mig som en förrädare. I alla läger är jag en förrädare. Det är för att jag egentligen inte behöver andra människor. Det är det största sveket mot systerskapet, att känna att man inte behöver det.

Therese Bohman är en av de bästa författarna jag läst. Hennes språk löper så självklart och vackert över sidorna. Det är lättläst samtidigt som det är förgyllt. Berättartonen här är dessutom ofta sarkastisk och rolig. Jag saknar de vackra miljöerna, växthuset och den heta sommaren från Den drunknande. Å andra sidan får jag den perfekta känslan av att vara tjugonånting och tro sig veta och se igenom allt. En tid av ständigt briserande möjligheter att drastiskt förändra sitt liv: gå aldrig utanför dörren utan att vara uppklädd, som Elsa Billgren säger. Vem vet, bakom nästa hörn kanske drömprinsen lurar? Det är en naiv världssyn, som stundtals är tonåringens, men stundtals kommer med viktiga insiktsfulla iakttagelser av omvärlden, som jag viker för och sparar.

Det äckliga sjukhusköket, där arbetet är monotont, slitsamt, kladdigt, svettigt, alla högre tankar icke efterfrågade, av arbetskollegor som inte vet skillnaden på universitet och gymnasium. Ensamheten i staden där hon vuxit upp, där ingen riktigt förstår henne. Hur hon bara behöver någon som ser henne, och hennes längtan. Och hur Carl Malmberg gör det.

Jag tror på den här karaktären. Jag tror på hela hennes värld, i trista trånga Norrköping, som lever med storstadskomplex och växande studentinvandring. Jag upplever med henne alla delarna av den förbjudna kärleken. Varje steg av förlorat fotfäste, det kittlande förbjudna i att vara utanför normen, förälskelsen, som sedan oundvikligen leds in i det hemska stadiet av förnekelse, självrannsakan och sorg. Men precis som i Den drunknande finns det en överraskning i hur berättelsen utvecklas.

Det som blir lite tröttsamt under läsningens gång, är just de utvikningar av tankar och funderingar om allt och inget som karaktären har. De är intressanta och ger mycket för personporträttet, men det är när miljöbeskrivningar och gestaltning får blanda upp resonemangen, som Bohman är som starkast. Då känner jag kylan och snöslasket krypa in under huden, då är jag också i hamnen och flanerar, eller i köket och svettas i den äckliga matosen, på studentpubarna och vantrivs, eller i den nya glassiga hotellbaren, som det enda Norrköping har att erbjuda, och väntar på det rafflande livet, i läppstift och kort kjol bakom en bok av någon tänkande välformulerad man.

Nu är det lite sorgligt att jag läst ut den. Jag längtar redan till hennes nästa. Vad Bohman än skriver om är jag övertygad om att det kommer att bli fantastiskt.

Similar Posts:

• ”En klassisk historia kan vara lika spännande som en nyskapande, bara den är bra berättad” -intervju med Therese Bohman
• Finstämt om att förlora någon
• Vecka 36: Danskt band är det nya orange. Och storleken har betydelse!
• Allra käraste syster
• Kvinnan som frivilligt försöksdjur

Jag är bakis och klagar faktiskt inte. Måstena rusar förbi i den takt de kan; allt rättar sig efter magens krumbukter, ryggens svettningar. Varför måste jag tycka så fasligt mycket om rödvin? Varför öppnar sig skyarna än en gång nu, häller blöta småspik över asfalten, trots att det kom så mycket igår? Och sängen står där i hörnet, viskar och drar… Jag läser just nu tre böcker samtidigt, alla lika spännande. Marta Söderbergs oromantiska insyn i självskadebeteende hos ung tjej: Ramona. Ulrica Dahls studier i att vara feminist och samtidigt feminin, att vara femme-flata och dras till butchflator: Skamgrepp – femme-inistiska essäer. Och så kastade jag mig häromdagen in i Stephen Kings tegelsten Pestens tid, stundtals läskigt nära verklighetens ebolaspridning. Och se där! Kom åskan också.

Veckan börjar med Tones recension av en klassiker, Charles Baudelaires De ondas blommor. Tone tycker att det är en levande och fortfarande högst relevant klassiker. Hon ”har en förkärlek för det makabra och bisarra” och ger boken en åtta.

Imorgon skriver Joel om den förtjusande barn/ungdomsboken Mördarens apa av Jakob Wegelius. Han tycker mycket om den, även här blir det en åtta. ”Exotism, händiga gorillor, ångbåtar och dragspelsmusik… allt man kan önska av en bok?”

På onsdag är det Evas tur. Hon skriver om Håkan Möllers Lyx och mode i stormaktstidens Sverige: Jesper Swedberg och kampen mot perukerna. Boken handlar om stormaktstidens syn på lyx, ur ett religiöst och politiskt perspektiv. Men Eva hade hoppats på lite mer konkret historia om peruker och perukers användande i Sverige.

På fredag recenserar Anna Liv Varg Gyllanders Min är hämnden. Det är en deckare som spänner över mycket. En manlig politikers lilla dotter kidnappas på Skansen samtidigt som barnets mamma ska utvisas till Tjetjenien. Detta är den femte avslutande boken i serien och det är ”välskrivet, spännande och med levande dialoger”, tycker Anna Liv.

Veckan avslutas med Daniels recension av Johan Klings Glasmannen. När den olycklige Felix bestämmer sig för att sluta arbeta går hans liv snabbt utför både ekonomiskt och socialt. Ett ämne som i grunden känns viktigt och aktuellt, men Klings val av historia och personporträtt lyckas inte engagera Daniel.

Så sörj inte sommaren; läs!

Similar Posts:

• Vecka 33 på dagensbok.com – En föraning av höst
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• 10-talet: decenniet för arbetarlitteraturens återkomst?
• Vinnaren av Borås tidnings debutantpris
• Vecka 7: Kärlek och död