Ska man plocka ut en devis för Johan Ehrenbergs och Sten Ljunggrens Ekonomihandboken blir den utan tvivel istället ”Det FINNS alternativ!” På omslaget definieras den som ”En bok om ekonomi, politik, vinst, lön, lögn och myt. Ett försök att bryta maktlöshetssjukan.”

Det är så underbart galet ambitiöst. Ekonomi genomsyrar ju nästintill allting och i dagens politiska debatt är ekonomi alfa och omega, svaret på livet, universum och allting. Så då vill författarna ge oss en grundbok i det. På 582 sidor behandlar man löner, pengar, finansmarknaden, de ekonomiska kriserna, de ekologiska kriserna, miljöpolitik, jämställdhet och global rättvisa, fattiga och rika i Sverige och världen, pensioner, invandring, arbetslöshet, statsskulden, den offentliga sektor, skatter, hur ett alternativt samhälle skulle kunna se ut … Galet ambitiöst.

Om 582 sidor ändå låter mycket är de ändå förvånansvärt lättslukade. 18 avdelningar är uppdelade i korta kapitel, ofta på bara ett uppslag eller några sidor. Dessutom finns det gott om lättbegripliga diagram och figurer och dessutom rikligt med illustrationer, både Håkan Elofssons snygga foton och Ulf Lundkvists karaktäristiska teckningar.

Dessutom gillar jag tonen, att författarna är så tydliga med vad som är åsikter och myter. Det gäller både vad som är egna åsikter och påståenden man kan stöta på i debatten. Är det till exempel så att ökade löner driver upp priserna, eller att företagen går på knäna inför de anställdas oskäliga krav? Nej, ett enkelt diagram pekar på att det nästan alltid är precis tvärtom, prisökningarna kommer först. Och av företagens vinster har lönernas andel länge minskat, medan alltmer istället går till aktieutdelningar.

Självklart kan en enda bok inte täcka in allt. Ju mer jag kan om ett område desto mer stör jag mig på hur författarna förenklar, men det är klart att man måste förenkla för att alls kunna skriva den här typen av bok. Ibland tycker jag att de har fel (till exempel när det gäller EU och eurosamarbetet) och någon gång att de är helt ute och cyklar (som när de helt verkar ha missat poängen med en alkoholskatt), men framför allt uppskattar jag ambitionen. Mycket.

Det är så lätt att bli slagen i huvudet med ekonomi. Så lätt att känna sig dum och låta sig tystas. Ekonomihandboken är ett old school folkbildningsförsök att ge läsaren grundkunskaper, att våga ifrågasätta, våga tänka och till och med räkna själv. På de sista sidorna har författarna själva skisserat ett ”ekosocialistiskt program” med satsningar och finansieringsförslag för ett mer rättvist och ekologiskt hållbart samhälle. Så här tänker vi. Vad tycker du?

Det är ett handfast försök att återta initiativet, att bota oss från ”maktlöshetssjukan” från föreställningen att det måste vara så här, att det är någonting med globaliseringen eller EU eller finanskrisen och ekonomiska nödvändigheter som gör att politiken måste gå i en viss riktning. Det är ju inte så. Världen har aldrig varit rikare. Det är bara frågan om hur vi vill fördela resurserna.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• ”Är det gröna ett klistermärke att sätta på etanolbilen eller en revolutionär kraft?”
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle
• Jämlikhet für alle!
• Plottrig introduktion till ekonomi

Nu blev jag besviken. Törnqvists romandebut Kioskvridning 140 grader är visserligen episodisk, mer som små noveller än en sammanhängande roman. Den utspelar sig också på landsbygden, i småländska Wästra Härad närmare bestämt, och naturen är en trogen följeslagare. Ormbunkar, skogar, myror, lingonsaft, torvmossar och lukten från sågverket följer med in som ett köksos på hemliga skogsstigar. Men varför så skojig? Vart tog det lakoniska och den underliga, kärleksfulla stillsamheten vägen?

Törnqvist flyttade till Göteborg. Kan det ha något med saken att göra?

Historiena var väl så där, rätt åsa-nissiga, Hö-hö-böckerna kallade Jyro dom [...]

Lite så, ja. Jag håller med Jyro, som för övrigt även kallas för Tryckaren, då han har något fel på sin tarm. Han måste sätta sig och ”trycka” lite titt som tätt, lite här och var. Jyro är en av figurerna i Wästra Härad, denna småländska Wästern långt från civilisation. Förutom Tryckaren får vi även bekanta oss med Hannele, Sula, Pjäta, Tjippen, Dimma och Lason, med flera. De tycker en hel del, de också, om den nedlagda pinnfabriken och om arbetet i torvgravarna, tjocka som snö. Och om korv. Hur det ska uttalas.
Kåv säger man förövrigt därifrån jag kommer. Kåv me bö.

På det hela taget är Kioskvriding 140 grader en skruvad roman. Det är Torgny Lindgrens sällsamma skrönor blandat med Sara Lidmans mystiska myrar och serietecknaren Ulf Lundkvists Nollbergabor. Det hela är allt annat än sågspånstorrt, snarare blött, brusigt och babbligt. Konsekvent är det dock, noggrant för att inte säga frenetiskt pedantiskt genomfört. I botten av romanens till synes mest lustiga för att inte säga lyteskomiska dialektmysterium lurar stora språkfilosofiska frågor. Törnqvist vet vad han gör och läser man bara långsamt och lyckas se genom all ”sketlokt” så är romanen inte bara egensinnig utan en stor arbetarroman, i helt ny tappning.

Synd bara att det inte är min sorts humor.

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Med språklig rikedom om biologisk rikedom
• Tre och en överraskning
• Augustprisnomineringar 2010
• De ä vi som ä morfar nu.

Så när kom lycka egentligen att bli synonymt med min lycka? Efter århundraden av filosoferande där lycka varit en fråga om att träda ut ur sig själv, om att se den andre, hur kommer det sig att lycka plötsligt blir en fråga om trygghet – om min trygghet, min välgång, min egendom? När blev lycka att äga?

frågar sig Jayne Svenungsson och granskar lyckobegreppet ur ett historiskt och ett samtida perspektiv. Vad skulle kunna få oss att stanna upp och ifrågasätta detta starka fokus på den personliga framgången?

Boken kan fungera som en ingång till de olika författarskapen. Flera skribenter berör upplevelsen av tiden, eller snarare bristen på den. Att alltid finnas tillgänglig på mobilen eller via nätet, att inte ha någon stilla frizon. Att känna kravet att vara aktiv, uppbokad, att alltid ha något på gång.

Johan Nilsson jämför något överraskande likheterna och olikheterna hos de båda fiktiva karaktärerna Tony Soprano och Mattis Rövarhövdning. Hans fokus är att granska vilken roll de väljer att spela som fäder. Lars H Gustafsson utvecklar sina tankar om föräldrarollen och varför så många är eniga om att en auktoritär fostran inte är konstruktiv.

Här finns många möjligheter att diskutera värderingar, ja förhållningssätt till livet. Jag gillar att den här boken ställer många av de stora övergripande frågorna. Vad är kärlek? Vad är närvaro? Vad får plats i nyhetsflödet?

Anneli Jordahl funderar över identitetsproblematiken eller kanske mer specifikt självkänslan, hur den tar sig olika uttryck:

När jag åker runt i landets skolor och pratar om min bok Klass – är du fin nog? händer det att elever stenhårt hävdar att jag tillhör överklassen. Medieyrkena är så högt åtrådda att i deras ögon kan inte journalisterna vara något annat än överklass. Jag försöker säga att jounalistyrket är ett medelklassyrke, men uppenbarligen inför döva öron. De har nämligen läst i tidningen att de som är verksamma i storstadens högstatusmedier är vår nya aristokrati

Similar Posts:

• Ketchupeffekt och omklädningsrum
• I 68:ornas långa skugga
• Röster och möjligheter
• Essäer om livets mening
• En lagom trevlig turistsouvenir

En fönsterplats från T-centralen till Flen med Ulf Lundkvist som reseledare är lika mycket en resa i hans huvud som genom den svenska kulturhistorien. Genom fönstret ser vi gamla dansbanor, en tid när tonåring var ett okänt begrepp, och vindpinade kutryggiga figurer över ensliga landskap som vandrar mot ingenstans. Det finns mycket att fundera över. Lundkvist tecknar människospår. Bilderna eggar fantasin och det är lätt att känna igen sig.

En liknande bok om en kort tågresa kom ut 2003 och hette Pendlarens väg av Lennart Hellsing och illustratören Riber Hansson. Den handlade om en viking som fick åka pendeltåg mellan Gnesta och Märsta. Där var storstadens excesser i centrum. Hos Lundkvist är det glesbygden som skildras. Trisstesen är vår trognaste vän och blir liksom själva meningen med våra liv. Den gör sig påmind redan i storstadens biljettlucka. Behöver jag säga att Lundkvist är fruktansvärt rolig?

Många figurer och stämningar känner jag igen från tidigare Lundkvistserier och en älg som badar tror jag mig minnas från en stripp på 90-talet. Ibland använder han sig av kollagetekniken och fotografier, men oftast är det svartvita tekningar med fåordiga och kärva textrader.

Vad ska vi göra idag?

Släpa sten tills vi blir fördärvade men i skymningen när vi ätit våra rovor kan vi väl hasa bort till galgbacken … Det är ju vår bröllopsdag.

Synd bara att resan går så fort. Jag vill gärna sitta kvar i Lundkvist sällskap ända till Hallsberg. Så kul kan det vara att åka tåg.

Similar Posts:

• Månen, grammofonen och andra rim
• Långt från Torsåker
• Tänkvärda smakprov
• ”Ekonomi är politik”
• Knappast en kioskvältare