Men man ska akta sig för att underskatta sprängstoffet i signalpolitiken. Icke-adliga personer kan under rätt omständigheter få tillträde till klubben. Vissa före detta livegna adopteras av sina före detta herrar. På så vis är det föränderliga tider. Men som alltid är den gamla makten ovillig att på riktigt avstå sina privilegier.

I maklig takt stiger temperaturen i tryckkokaren som är det ryska samhället. Nihilistiska terrorister förbereder fasansfulla illdåd. De omsorgsfullt utmejslade romanfigurerna dras alla på olika sätt in i intrigen.

Det är frestande att läsa Onda andar med biografiska glasögon. I sin ungdom på 1840-talet hade Fjodor Dostojevskij ingått i en krets av radikaler, organiserade i hemliga celler, precis som huvudpersonerna i Onda andar. Ledargestalten då, en viss Nikolaj Spesjnev, kan sägas vara representerad i romanen av Stepan Trofimovitj Verchovjenskij, det är en gängse läsning.

Onda andar utspelar sig dock i en tid då Stepan Trofimovitj är något av en föredetting. Det är hans son Pjotr Stepanovitj och vännen Nikolaj Vsievolodovitj Stavrogin samt deras generationsfränder som stiger fram och utgör romanens verkliga huvudpersoner. De tar det politiska idégodset vidare i en radikalare riktning.

Fjodor Dostojevskij följde vid tiden för romanens tillblivelse noga rättegången mot ett stort antal nihilister, vars ledare hette Sergej Netjajev. Denne kan betraktas som en radikalare uttolkare av socialisten Spesjnev. Netjajev kan mycket väl ha tjänat som förebild för en eller flera av romanens radikaler.

Ett av verkets teman är alltså spänningarna mellan generationer under en epok då det gamla agrara samhället och dess maktstrukturer utmanas av nya idéer. Vilket ansvar har den äldre generationen för sina lidelser och hur dessa senare muterar till något oerhört?

Läst på det sättet blir Onda andar en viktig roman för vår tid. I USA följer vi hur Republikanerna, ”The Grand Old Party”, håller på att transformeras till Trumpklanens parti. Och här hemma har vi första parkett för att bevittna vad som kan åstadkommas när socialdemokraterna tappar mark till nationalister.

Men det där är makroperspektivet. Fjodor Dostojevskijs verkliga mästarprov är den psykologiskt inträngande karaktärsskildringen. Få författare skapar så trovärdiga gestalter och relationer. Han har god hjälp av den allvetande berättaren G-v, vars insikter och iakttagelser det ibland är svårt att förstå hur G-v kommit över.

Onda andar är emellertid en satir tecknad i mörka toner. Det finns stunder då man frågar sig hur mycket författaren egentligen känner för romanens figurer, många av dem framstår i så löjlig dager. Men det är väl så vi människor ofta är: löjliga.

Romanen påminner om en Shakespearesk tragedi. Den har tre delar som var och en bär på sin kulmen mot slutet. Det saknas verkligen inte galenskap, nattsvart hat, svek, mord och självspillingar. Men i flera fall står Fjodor Dostojevskij upp för sina löjliga figurer till slut. I synnerhet gäller det Stepan Trofimovitj, vars död får ett särskilt försonande skimmer över sig.

2021 firades 200-årsjubiléet för Fjodor Dostojevskijs födelse, bland annat med denna utgåva från Modernista. Likt Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff är Onda andar en roman att återvända till igen och igen. Här finns ständigt nya perspektiv att upptäcka hos människan.

Similar Posts:

• Revolution rock
• Väntar på färgläggning
• Det är synd om människokräken
• Styvfaderns skeva sorg
• Tankeväckande tegelsten

Jag lyfte blicken. Ovanför mig svävade ett blekgult löv på en vindpust. Steg och sjönk utan att ta mark helt. Jag plockade ner det ur himlen med ett litet hopp.

Handlingen i Vargarnas historia kretsar kring Linda som vuxit upp med föräldrar i ett hippiekollektiv. Hon har inte någon självklar plats bland klasskamraterna och egentligen inte heller i familjen. Resten av hippierna som ingick i kollektivhushållet med utanför-samhället-idéer har försvunnit. Kvar är den öldrickande pappan som ordnar mat genom fiske och mamman som tar enstaka sömmerskejobb. Utomhusdass och knappt något varmvatten ingår i livsstilen. Ja, ni hör hur det kolliderar med konsumtionsinriktningen i övriga samhället. Linda har en välutvecklad förmåga att navigera i skogen, paddla på sjön och vet exakt var fisken nappar. Det skulle kunna ge Linda fördelar i umgänget med skolkamraterna men de jämnåriga tog avstånd från henne redan i småskolan.

Linda har potential att utvecklas emotionellt och även att ta till sig allsidiga kunskaper. Men i brist på gensvar bygger hon i tankarna upp en fantasivänskap med klasskamraten Lily som senare anklagar läraren Mr. Grierson för att ha förgripit sig på henne. I skolan närmar sig Linda den jämnåriga Lily med förföljarens blick. Hon liksom dras till henne med nedtystade undertoner.

När en familj flyttar in i huset på andra sidan sjön lär hon känna föräldraparet Leo och Patra, inklusive sonen Paul på 4 år. Familjen känns inledningsvis som hämtad ur ett månadsmagasin med tema lantliv i lyx. Linda erbjuder sina barnvaktstjänster. Och hon blir varse hur sällan hon kramats och njutit av god mat. Men någonting skaver i familjeidyllen. Den sugande virveln slutar i en tragedi som hon inte kan förhindra. Inte så konstigt, eftersom hennes föräldrar inte kunnat ge hyfsat förnuftiga lektioner i livskunskap.

Berättandet följer huvudsakligen en kronologisk ordning men författaren spränger in tillbakablickar av en vuxen Linda. Det skapar en intressant romanstruktur. De insprängda tillbakablickarna från nuet återkommer, likt cirklande rörelser och förstärker intrycket av Lindas natur. Överordning och underordning på ett individuellt plan men också i ett samhällsperspektiv avspeglar vargfamiljers beteenden och när Linda är på strövtåg i sina hemskogar ser jag likheter med den utstötta vargen.

Jag väntade mig målande, naturlyriska bilder av Minnesotabygden när jag samlade på fina formuleringar i början av min läsning. Men Vargarnas historia är en berättelse om något helt annat. Tydligt framträder de vuxnas obefintliga lust att vara ett intellektuellt eller känslomässigt stöd till den unga generationen. Deras livslögner är orubbliga oavsett om det handlar om egenuppfunna hippieidéer eller en smal kristen sekt. Fridlund gestaltar romanpersonerna så övertygande att de följer mig in i nattsömnens drömmar, som blir mycket obehagliga.

Fridlunds debutroman är jämbördig med verk skrivna av väletablerade författare som exempelvis brittiska författaren Ian McEwan och svenska Marie Hermanson. Människor med dysfunktionella uppväxter bär ibland på gränslösa förhållningssätt som är svåra att sätta ord på. Nyssnämnda författare skildrar utmärkt de individer som saknar en självklar plats i vår moderna värld. Fridlund bevisar i sin väl genomförda debut att hon kan ingå i denna författarskara.

Similar Posts:

• Svajigt men starkt
• En stilla förtrollning
• En julsaga
• Mänskliga splittringar
• Normbrytande familjelycka