När jag hör att Marlon James själv kallat detta ”en afrikansk Game of Thrones” vill jag tro att det är en ironisk blinkning åt förlagets marknadsavdelning. Inte för att dissa GRRM, och om det får fler att läsa den så visst, men…

It was the year your most excellent King shat his most excellent life out in the most excellent shit pit.

Speaking ill of the King is punishable by death in the South Kingdom.

He’s a corpse, not a king.

Fast även om jag lutar mer åt ”queer afrokaribisk Gravity’s Rainbow” eller ”The Palm-Wine Drinkard på meskalin” som hisspitch vore det ju dumt att förneka att Black Leopard, Red Wolf är ett fantasyepos – del ett av tre, dessutom, sägs det.

Vi har en familjelös hjälte, Tracker, som blir anlitad av en mystisk storman för att tillsammans med ett hastigt hoprafsat följe av hamnskiftare, jättar, häxor och andra antihjältar spåra upp en pojke som kanske eller kanske inte är kungadömets rättmätige arvtagare, och på sin resa genom magiska träsk och högteknologiska trädtoppstäder upptäcka hemligheter både om sig själv och om hur världen fungerar. Men till skillnad från till exempel Solstenen nöjer han sig inte med att flytta över en standardfantasyplot till en annan kultur. Han släpper läsaren pang bom rakt ner i en våldsam, till synes kaotisk blandning av afrikansk och karibisk mytologi och bestiarium, kaotiska politiska intriger och personliga anslag, utan intresse av att hålla oss i handen eller passa in allt i en enkel treaktsstruktur, och med ett språk som…

I James språk får du antingen en vansinnesfärd eller drunknar, där varje mening bär på dubbeltydigheter och månghundraårig historia vi inte har rätt att få förklarad. Där En kort krönika om sju mord lekte med olika dialekter av engelska måste hans språk här återge ett halvdussin olika språk, återge idéer och myter de talande är mer bekanta med än vi, en berättelse där de stora hoten och orättvisorna blivit så självklara och ingrodda att verktygen de tagit fram för att hantera dem blivit helt omedvetna, och herregud vad mycket kul han har när han gradvis skalar av lager efter lager. Att han i Tracker skapar en av årets bästa huvudpersoner – så motvillig, så oförutsägbar, så full av knutar, den perfekta ciceronen på en resa som aldrig tar den uppenbara vägen – skadar inte.

Jag vet, jag vet, jag tappade er säkert så fort jag ens nämnde Game of Thrones. Men det finns en poäng. Där den TV-serien urartade till att bara trött rapa upp samma fantasyklichéer den en gång vände utochin, behöver vi historier som faktiskt går åt andra hållet – som plockar isär dem till oigenkännlighet tills vi ser dem för vad de faktiskt är, och hur svåra de är att knäcka, och hur befriande de är när de till slut hamnar i rätt händer och får betyda något.

Black Leopard, Red Wolf är så tät att man knappt kan andas, men också med så många små hooks och tunnlar man vill upptäcka vidare. Och det kommer vi tydligen att få, eftersom de två kommande delarna lovar helt nya infallsvinklar på samma story. Jag kan knappt vänta.

Similar Posts:

• Punky Reggae Dub
• Heeeeere’s Danny!
• Martins magiska värld
• Magiskt på riktigt
• Äntligen riktigt bra fantasy

Children of blood and bone: Solstenen, som den heter på svenska, utspelar sig i det magiska riket Orïsha. Med inspiration från västafrikansk mytologi får läsaren ta del av ett genomarbetat magiskt system. I riket fanns under många år magiska klaner, utöver de människor som inte har någon förmåga. Detta tills magin försvann och alla majier, vuxna med magiska förmågor, mördades av kungen.

Nu lever barnen till majierna förtryckta. Historien rör sig framför allt kring en av dem: Zélie. Hon lever i en fiskeby, och lär sig i smyg att slåss med stav, till synes till ingen nytta. Tills en dag då en magisk skriftrulle dyker upp och det plötsligt uppenbarar sig en chans att bringa magin åter in i Orïsha.

Detta är tveklöst den bästa fantasyroman jag läst på länge, förmodligen sedan den senaste delen av A Song of Ice and Fire kom ut. Den innehåller givetvis sina typiska inslag för sin genre, men rör sig runt dem med sådan finess att det gör absolut ingenting. Ibland tycks möjligen karaktärsutvecklingen något otrolig, och relationerna svårförstådda. Men framför allt lyckas den med att få läsaren att känns sig som en del av äventyret, och magin känns nästan så verklig som den gjorde när man var barn. Och då spelar invändningar inte så stor roll.

Adeyemi har skrivit en smärtsam, medryckande, rörande, spännande och alldeles oerhörd roman. Den är samtidigt politisk, som genom paralleller tar upp många aktuella frågor om rasism och förtryck. Detta görs fullkomligt sömlös och engagerar för min del ännu starkare än vad Angie Thomas gjorde med sin samhällsrealistiska roman The Hate You Give. Kanske är det fördelen med fantasyn, att den genom sin distans kontraintuitivt nog kan skapa en närmare relation till det som är svårt, och viktigt.

Kort sagt: detta är årets fantasyroman.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• Oemotståndlig magi i Rowlings fotspår
• Ta i akt dem med två färger på ögonen
• En magisk värld för alla?
• Viktigt om rasismen i USA idag