Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

Gå handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I Gå tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i Gå, och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Similar Posts:

• Ett stycke koncentrerat liv
• Språket blir en barriär
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Klassikervecka: Lidande och leda
• He not busy dying is busy being born

Men så läser jag Tomas Espedals lilla pärla till roman Mot konsten. Den består av 172 sidor poetisk prosa. 172 sidor på vilka han imponerande nog lyckas berätta en släkthistoria, sin egen, som sträcker sig över fyra generationer.

Författaren förlorar sin mor nästan samtidigt som hans dotter förlorar sin. Mitt i sin egen sorg förvandlar han sig till en mor, sin dotters mor, för att fylla den stol som nu står tom i hennes liv. Hela tiden skriver han. För att det är hans jobb. Och kanske också för att i sorgens kaos, och den utradering av sig själv som han omedvetet genomför, finna en förankring i släkten.

Espedal skriver sig fram till en förståelse för sin egen rotlöshetskänsla genom sina föräldrars och far- och morföräldrars historia. Genom morföräldrarnas representativa, men av kärlek tomt ekande, våning. Genom sin mors strävan efter att förändra honom, och hans fars ensamma drickande. Om sin barndomsflytt mellan två stadsområden, från hyreslägenhet till hus, och hur denna närmast obetydliga geografiska förskjutning gör honom utan tillhörighet. Hans släkt kommer från olika världar, olika samhällsklasser, och trots att de genom giftermål och barn knyts samman är det just känslan av att inte höra till någonstans som blir kommande generationers arv.

Det är något både tryggt och skrämmande med att verkligen se sig själv som en länk i en släktkedja. Att se hur tidigare generationers livsval har fått konkreta konsekvenser för en själv. Men också hur enskilda individer i detta släktled genom sitt sätt att vara, agera, tala och älska faktiskt formar kommande generationer. Om min mors föräldrar inte visade henne kärlek, hur ska hon kunna ge det till sin egen familj? Svaret på vem-är-jag vidgas om jag blickar utanför min egen lilla del av livet, det lilla jag själv faktiskt har upplevt, och förstår mig själv även som ett resultat av mina släktingars liv. Skrämmande eftersom vi gärna analyserar oss själva främst utifrån … ja, oss själva eller möjligtvis i relation till våra egna föräldrar. Och för att ett släktperspektiv tvingar oss att tänka på tiden och livet både som ändlig och determinerad. Men det kan lika mycket kännas tryggt att inte vara ett ensamt frö i vinden, att ha en förankring bakåt i tiden. Jag är här, där jag är, för att jag är det direkta resultatet av människor innan mig.

Mot konsten är ett stycke koncentrerat liv. Inte ett liv, utan en mängd liv som viras samman till ett gemensamt. Det är ett liv av skrivande, sorg, kärlek och död. Det är en prosa som böljar mellan de återkommande månaderna april och september, där årstiden och naturen tar plats istället för årtal. Det är inte en linjär släktberättelse. Den sköljer fram och tillbaka som vågor – april september, födelse död, knoppning förruttnelse. Allt händer parallellt. Livet är dessa återkommande – april och september. Som en våg som rullar mot land, eller en pendel som alltid slår tillbaka. Födelse, död. Födelse, död. Och det är alltid både vackert och fult.

April, maj, juni, juli, augusti, varma, vackra månader, de höll på att ta livet av min mor.

I september gick hon till doktorn, hon klagade över förkylningen och fick veta att hon var allvarligt sjuk.

Alla sa att det var en av de bästa, en av de varmaste och finaste somrar vi haft.

Redan i april blommade rhododendronen, först de vita blommorna, så de rosa och de gula, och som alltid, varje år, de kraftfulla röda till sist, de öppnade sig som stora röda sår.

I april separerade jag och Agnete, för åttonde eller nionde gången, men denna gång var det definitivt, slut, det var slut mellan oss.

Det var i slutet av våren, i början av sommaren. Min mor hade redan börjat dö.

Similar Posts:

• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Om en mamma, och ett samhälle
• Livet i boken i boken
• Läsandet och skrivandet, tänkandet och kännandet
• Kristin och Sigrid – en och samma person?