Sen händer något. Fågelperspektivet på James Vincent Jr, den vite advokaten med de brutala föräldrarna och det stundtals akrobatiska sexlivet, byts mot ett här och nu. Nuet är Agnes Millers, en välartad, svart tonårsflickas. Hon möter en ung man, som hon tänker gifta sig med, och de är på väg hem från en konsert när de blir stoppade av polisen. Kanske har fästmannen kört lite för fort, kanske vill de vita poliserna bara jävlas. ”Ha lite kul.”

Händelsen förändrar Agnes liv för alltid. Hon bryter med fästmannen och gifter sig brådstörtat med en annan man. Honom följer hon från Buckner County, Georgia till Bronx, New York. Snart blir hon ensam med två små döttrar, medan maken, Eddie Christie, slåss i Vietnam.

I Vietnam kommer Eddie över en pjäs, Rosencrantz and Guildenstern Are Dead av Tom Stoppard, som ska följa honom och hans båda döttrar genom livet. Han kommer hem från kriget, men han blir aldrig den han var dessförinnan. Man är ju aldrig den man var dessförinnan.

Ja, såhär skulle jag alltså kunna fortsätta med ytterligare ett 30-tal personer. Deras liv hänger samman, kontrasterar, vävs ihop, bryter sig loss. De är män och kvinnor, queera och straighta, unga och gamla, svarta och vita. De präglas av vilka de är, de samhällen de lever i och de människor de möter. Hela romanen är en slags historieskildring på personnivå. Det handlar om normer, om de som bryter dem och de som upprätthåller dem.

Inte minst det sistnämnda, ofta oreflekterade och slitsamma arbetet med att klamra sig fast vid en gammal ordning fångar Porter på ett fascinerande sätt. Varför är det till exempel så hotfullt med en granne som i stort sett är precis som du, fast med en annan hudfärg? Hur kan det skaka dig i grunden och upplevas som hotfullt? Kräva alla möjliga strategier och reaktioner? Gör det det?

Det här är verkligen en monumental roman, som en rysk tegelsten och samtidigt oerhört samtida och oerhört amerikansk. Den är faktiskt inte ens 400 sidor, men den rymmer onekligen en hel värld. 35 livsvärldar.

Similar Posts:

• Helgongestalten som blev skällsord
• Porträtt av en mor
• På samhällets skuggsida
• Ett släktträd tuktat av slavskepp och våldtäkter
• Ikonen Dolly Parton

Om man med den frågan menar ”vem var William Shakespeare, och hur arbetade och levde han” får man problem, för sanningen är att vi inte vet sådär väldigt mycket om en av de mest inflytelserika författarna någonsin. När Bill Bryson ger sig ut på jakt efter svar på just den frågan får han, som alla andra som försökt, ofta nöja sig med enstaka lösryckta detaljer, andrahandsuppgifter och kvalificerade gissningar. Shakespeare blir därmed inte bara en bok om vad vi vet om Shakespeare, utan också vad det är möjligt att veta om en mindre celebritet på Elizabeths tid; en berättelse som handlar mer om allt runt Shakespeare än om honom själv. Utifrån de fakta vi trots allt har om Shakespeare bygger Bryson upp en bild av det han formades av – ett England vid en brytpunkt, med politiska, sociala, religiösa, vetenskapliga och kulturella omvälvningar – och det han själv formade: själva pjäserna och dikterna. Nu är Bryson ingen litteraturvetare i första hand, och det jag saknar mest i boken är kanske något lite mer ingående om… ja, varför vi fortfarande spelar Shakespeare. Han berättar både gärna och väl om hur pjäserna spelades, hur de räddades för eftervärlden, hur de påverkade det engelska språket (2035 ord påstår han att Shakespeare antingen skapade eller populariserade), men just varför just Shakespeare fick den här statusen, vad det är hans bästa pjäser lyckas fånga så väl, det försöker han knappt ens tackla. Som så ofta när jag läser en biografi över en berömd författare eller konstnär slår mig tanken – vem är egentligen mest intressant, William Shakespeare eller Macbeth? Är inte hans inflytande som författare mer intressant än vilken adress han bodde på?

Men vi ska inte lasta Bryson för boken han inte försökte skriva utan berömma honom för det han skrev. Och Shakespeare känns hela tiden både underhållande och informativ, vare sig han skriver om 1600-talets folkbokföring eller sablar hela teorin att Shakespeare inte skrev Shakespeare jäms med fotknölarna. Hans stil må vara raljant (som när han glatt konstaterar att tre av de ledande anti-Stratfordianerna hette Looney, Battey och Silliman – jo, faktiskt) men genom att hela tiden ge bakgrunden, förklara hur vi vet vad vi vet och tvärtom, känns den ändå så trovärdig man kan begära. I En kortfattad historik över nästan allting fick Bryson kvantfysik att verka både begripligt och roligt; här får han mig att både skratta och känna mig lite kunnigare om vad som kunde bli ett ganska knastertorrt upprapande av spridda biografiska detaljer. Det är inte riktigt lika stort som att få mig att asgarva och sen sätta skrattet i halsen av en historia om en galen dansk prins, och visst finns här djupare frågor att ställa, men för vad det är, är det riktigt bra ändå.

Similar Posts:

• Alla dör i slutet
• En bekantskap för alla tider och humör
• Lite om nästan allt
• Ord, ord, ord
• Uppvisning i banal ondska

En av de fantastiska/irriterande sakerna med Shakespeare är ju att man inte blir av med karln. Hans berättelser är så inväxta och inympade i allt att han inte går att ignorera. Är man intresserad av litteratur, och speciellt då dramatik, slipper man inte undan. Så då får man väl skriva om det i stället. Rosencrantz And Guildenstern Are Dead lever högt på detta: alla kan Hamlet, även om det inte är mer än ”någon håller i en dödskalle och så dör alla i slutet”. Så en stor del av poängen går ut på att de absolut enda i hela salongen som inte vet hur pjäsen slutar, de enda som inte ens vet vad den HETER, är huvudpersonerna själva.

I ärlighetens namn är väl Ros och Guil inte några av Will S’ största skapelser. De existerar i Hamlet bara som rena verktyg för att föra handlingen framåt; Hamlet måste ha någon att prata med, och någon måste föra Hamlet till England. De har noll djup, noll karaktär, och ofta stryker regissörer dem helt ur handlingen. Så när då Stoppard bygger upp sin pjäs runt dem och låter dem vandra runt backstage på Hamlet och vänta på att få framföra sina få repliker blir det just det som blir handlingen: väntandet, och undran över vad fan de gör här egentligen. Jag menar, här är de, två personer som är så blanka ark att de inte ens är säkra på vem som är vem, vad som hände innan en mystisk skäggig person sade åt dem att masa sig till Helsingör, och vad som händer när de rättat till Hamlet… så där går de och filosoferar för sig själva, medan världens mest berömda pjäs med kärlek och mord och galenskap rasar för fullt runtikring dem.

Incidents! All we get is incidents! Dear God, is it too much to expect a little sustained action?!

Existentialism, kallas det väl. Det finns en handling, men den får de aldrig veta. Så där går de och funderar över sitt syfte (att dö i slutet) och varför de inte helt enkelt bestämmer sig för att gå därifrån och strunta i pjäsen, singlar slant och får alltid samma resultat. Stoppard förser dem med den ena humoristiska repliken efter den andra, men det är en tragedi och, som en annan engelsman sa, ”Life is what happens to you while you’re busy making other plans”.

We’re actors! We’re the opposite of people!

Och lik förbannat dör de i slutet.

Inte undra på att vi alla är lite konstiga.

Similar Posts:

• [Valfritt Shakespearecitat här]
• Ett amerikanskt århundrade
• Vilka som förtjänar och inte förtjänar priser
• Vårt djup är avgrunden
• Shakespeare 400 år