Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Den sträng som brast
• Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv
• Allt går sönder, allt gror

Överhuvudtaget bör de som älskade Öppen stad komma väldigt väl överens med Varje dag är tjuvens dag också, även om den kanske saknar det där lilla extra som knuffade upp uppföljaren till mästerverksnivå. Romanerna är, på många sätt, varandras spegelbild; i Öppen stad afrikanen som nästan har blivit amerikan utan att (tillåtas) glömma vem han var, i Varje dag… exilafrikanen som efter två decennier utomlands försöker återvända hem och upptäcker att han blivit hemlös.

Att berätta mer handling än så vore att få det att framstå som en annan bok än vad det är. Den känns mer som – och är kanske – en resedagbok med en lösryckt röra av intryck än en traditionell roman; från det oförberedda mötet med korrumperade visumtjänstemän på nigerianska ambassaden i New York till hemvändandet och återvändandet förs vi med på rundvandringar och -resor i Lagos med omnejd och i historien som alltid ligger osynlig i allt, hur mycket än folk i allmänhet försöker intala sig att allt är bra och att Framgången ligger alldeles bakom hörnet, hur mycket det officiella muséet än omtalar slaveriet i en enda bisats som en ”avskyvärd hantering” och förtiger alla brott begångna av tidigare regimer. Korruptionen har precis som i nyligen återutgivna 60-talsromanen De vackra är ännu inte födda en huvudroll, men där Ayi Kweh Arma kunde rasande beskriva den som en stinkande flod av skit kan berättaren här inte bli lika upprörd; han har ju sitt på det torra, han har en returbiljett till New York i fickan och ett jobb som betalar mer än någon hemma kan få – men inte mer än de kan drömma om.

Så om han inte längre är hemma här, vem är han i stället, och vad har landet blivit? De förändringar man inte märker dag från dag friläggs plötsligt – med Boko Haram i tankarna går det en rysning efter ryggen när han i den här snart tio år gamla romanen skriver om hur både kristen och muslimsk väckelse på landsbygden går hand i hand med ökad fanatism och tro på magi och förbannelser. Samtidigt är folk inte dummare än att de tar de genvägar den nya världen erbjuder; det finns internetcaféer på vartenda gathörn, knökfulla med unga män som skickar nigeriabrev (se där ett arv som fastnar i alla språk). Säga vad man vill om martyrdöden, den är i alla fall något mycket mer påtagligt än väntan på en Framgång som aldrig når ifatt drömmarna, där desperationen att hinna ikapp gör det omöjligt att komma ur fläcken, och varje genväg bara leder tillbaka till startlinjen. Om nu ens den är kvar när du kommer tillbaka.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Universell saga om krig och konflikt
• Med dubbla röster
• Länge leve kungen
• Slutet och början