När den första delen i serien Rör mig inte! avslutas har Adam Kenji och Juliette precis kommit fram till Omega point, den underjordiska basen för Återetablissemangets motståndare. Juliette har börjat träna för att upptäcka mer av sin styrka och den förgörelsekraft hon besitter. Var hon än går har hon på sig den dräkt som hon fick för att inte skada andra bara genom kroppskontakt. Warner, sonen till Återetablissemangets ledare som höll Juliette fången och förälskade sig i henne, är ute och letar efter henne, för att få henne tillbaka, samtidigt som hans far överste Anderson är ute efter att förgöra henne och motståndsrörelsen. Båda sidor rustar för strid. Det här är en minst lika blixtrande roman som Rör mig inte!.

Tyvärr är de 100 första sidorna en rätt seg start och jag saknar en del påminnelser om vad som hände i Rör mig inte! Men när det väl tar fart tar det fart rejält. (För att ni ska känna er uppdaterade kan ni läsa min recension av Rör mig inte! här.)

Rädda mig inte! är likt Rör mig inte! en berättelse om elektrisk kärlek, åtrå och passion. Det är sexigt! (Se bara på omslaget.) Men framför allt är det här en berättelse där gott ställs mot ont och vad som är vad är inte helt klart.

Det är intressant med en ungdomsroman där skuld och försoning står i fokus som den gör här. Såväl Juliette som Warner brottas med sina samveten. Juliette för det hon ofta omedvetet gör och Warner för det han har känt sig tvingad att göra. Tahereh Mafis språk innehåller också det här ämnet. Läsaren ser in i Julies tankar, även de förbjudna.

Jag kommer att kasta mig över nästa del i serien när den väl kommer. För oj, oj, oj så spännande det slutar. Rädda mig inte! är en bok att sluka och det är som att sluka eld.

Totalt kaos väntar i min framtid.

Och jag tänker lämna handskarna kvar.

Similar Posts:

• Rör mig!
• Upp till kamp
• Inte himlastormande men nervkittlande
• Potter-konceptet börjar kännas slitet
• Det är komplicerat

Det är något speciellt med Juliette. Den som rör vid hennes bara hud skadas eller dör. Vad alla säger till henne är att hon är ett monster. Man sa till hennes föräldrar att det var bäst för alla att hon spärrades in och så fick det bli.

Utanför mentalsjukhuset kan de genom en tjock fönsterruta se hur världen har kollapsat och Återetablissemanget har tagit makten. Maten har sinat, naturen såväl som människor och djur dör och krig har brutit ut men Återetablissemanget har lovat att ställa allt tillrätta igen. I själva verket vill de bara kontrollera folket… Berättelsen tar fart när Juliette räddas och förs ut från mentalsjukhuset. Återetablissemanget vill använda henne och hennes kraft som ett maktredskap, något som hon till varje pris vill förhindra.

Tahereh Mafi har skapat en skrämmande värld. En dystopi, inte långt ifrån de försök som har gjorts att skapa kommunistiska utopier. Problemen som människorna i romanen möter känns inte helt främmande med de hot som hänger över vår natur idag. Återetablissemanget säger sig vilja lösa problemen genom att flytta människor från deras bostäder till flyktingläger. De smäller upp industrier och förbjuder allt som kan vara till glädje eller tröst för mänskligheten, som religion, konst och litteratur. Svaga människor får inte plats i den här världen.

Det är viktiga ämnen att diskutera; vad vi gör med vår värld och framför allt hur vi väljer att behandla varandra när det är kris. Jag har inget emot att det lyfts fram och gestaltas i litteratur, vare sig för barn, ungdomar eller vuxna, men beskrivningarna av Återetablissemanget och världen som den ser ut i romanen blir tyvärr ibland lite för pragmatisk och undervisande. Men tja, det hör genren till.

Riktigt hur illa det är vet inte Juliette eftersom hennes föräldrar lät spärra in henne när Återetablissemanget bara hade börjat ta makten över världen. Hon njuter dock av att komma ut i världen även om det är industrier istället för växter som blommar.

Läsaren får följa Juliettes tankar. Till en början irriterar jag mig på hur hon tänker talar. Hon censurerar sina tankar, och jag kan förstå syftet och funktionen av de överstrukna orden när hon talar med andra. I de första kapitlen där hon bara är ensam med sin tankar blir det lite för mycket. Men att man samtidigt får veta vad Juliette säger och tänker gör att man känner med henne, lätt kan tänka sig in i hennes situation. Även om Juliette är bra mycket tuffare än många andra och bra mycket ensammare. Hon måste ständigt vara på sin vakt och vet inte vem hon kan lita på. Samtalen som Juliette och Adam har i cellen på mentalsjukhuset är så återhållsamma för att Juliette tvingas dölja sina känslor och tankar.

”Vad är det?”
Mina föräldrar slutade röra mig när jag var gammal nog att kunna krypa. Jag fick klasskamrater att gråta bara genom att hålla dem i handen. Lärarna tvingade mig att arbeta ensam för att jag inte skulle skada de andra barnen. Jag har aldrig haft en vän. Jag har aldrig fått tröst av en moders kram. Jag har aldrig känt ömheten i en faders kyss. Jag är inte galen. ”Ingenting”
Fem sekunder till. ”Får jag sitta bredvid dig?”
Det vore underbart. ”Nej” Jag stirrar på väggen igen.

Rör mig inte blir spännande när Juliette väl kommer ut från sin cell och det händer något. Först då blir det en riktig bladvändare. Inledningen är lite svag men ge inte upp, det är värt att fortsätta läsa. Jag anar att en våg av dystopiska berättelser med starka hjältinnor i centrum långsamt byggs upp. Ni vet förstås vilken succéroman (och film) jag tänker på och jämför med i första hand. Hungerspelen.

Det är hemska scener och miljöer som målas upp. Slagsmål, en död värld och tortyr. Boken rekommenderas därför för ungdomar från 15 år. Det hemska blir lättare att hantera när man förstår att Juliette inte är så hård som hon verkar. ”Rör mig inte” är vad hon säger men att någon ska röra henne är allt hon vill. Givetvis får Juliette (och läsaren) sin del av romantik och erotik också. Det är både sockersött och brinnande känslor, men vilken tonårskärlek är inte uppbyggd av det?

Rör mig inte är en imponerande och välskriven debut som slutar när det är som mest spännande men som tur är kommer det mer. Det här är den första delen i en planerad trilogi. En trilogi jag genast vill läsa mer av.

Similar Posts:

• En bok att sluka
• Tortyr är ungdomsbokens nya svarta
• Det är komplicerat
• Mörk berättelse om en farlig framtid
• Blå är den mest skrämmande färgen