Moni Nilsson och Per Gustavsson har placerat ett vanligt dilemma i leksaksmiljö. Det handlar om vänskap och om vänner som sviker, först sviker Kompisen och sedan Dockan. Räven berättar en hemlighet för Dockan som inte Kompisen får höra – och det blir en fin bild av hur hemligheter skapar utanförskap. Det är en historia som alla, både barn och vuxna, kan känna igen sig i.

Att använda sig av leksaker som ett slags fabeldjur i berättelser för barn är knappast nytt, såväl H.C. Andersens ståndaktiga tennsoldat som Toy Story utnyttjar knepet. Det som är en smula annorlunda i Nilssons och Gustavssons berättelse, något som endast ligger i bilderna, är det faktum att Olivia, barnet, ser leksakerna när de lever. Dessutom avbildas barn och leksaker i ungefär samma storlek, vilket gör allting antingen till en lek, eller till ett helt magiskt barnrum.

Leken med storleken är genomgående. När Kompisen blir arg blir han inte bara lite småsur, utan rykande rasande. Plötsligt är han jättestor, och de andra är små. Detta kan jämföras med hur ilskan växer sig enorm i Gro Dahles och Svein Nyhus Den arge, en bok som i övrigt skiljer sig mycket från Nilssons och Gustavssons eftersom den är betydligt mörkare. För även om Kompisen blir arg skildrar ilska och det mörka, svarta och avundsjuka inuti barnet, så är det långt ifrån det brutala våld som Dahle och Nyhus beskriver.

När Kompisen blir så arg blir alla utom den gamla trasiga Krigargubben rädda för honom. Krigargubben håller istället fast honom och kramar honom. Att hålla hårt kan också vara att hålla snällt. Till slut orkar inte Kompisen mer, han blir alldeles tom och trött och ledsen. Kanske är Krigargubben en förälder eller personal på dagis, som trots att han egentligen är tråkig att leka med lyckas trösta.

Kanske är Räven den mest intressanta och komplicerade personen i boken. Kompisen och Räven kan inte riktigt vara glada samtidigt. Räven är den enda som inte kan säga förlåt, och på slutet är han inte riktigt med på tårtkalaset, utan står en bit bort. Han förblir något av ett problem och bekymmer.

Nilsson och Gustavsson beskriver enkelt, men inte övertydligt, hur det kan vara att vara vänner, hur svårt det kan vara och hur bra det kan kännas.

Similar Posts:

• Poetisk kompislängtan
• Med en pappa som slår
• Vara varken stor eller liten
• Fasor och syskonfasoner
• Att ha och inte ha

På första uppslaget när pappan kommer hem och fortfarande är lugn vilar redan ett tecken på vad som komma skall i bilden: en hammare ligger på byrån bredvid guldfisken i sin ömtåliga skål av glas. Annars är det inte föremål så mycket som känslotillstånd som återges i bilderna: när pappan blir argare ändras hans kropp och hans ansikte: han blir allt rödare och halsen skjuter fram som ur en tjurnacke som inte fanns där nyss. Boj och mamma finns också på boksidorna, men de trängs alltmer mot kanterna och bakgrunden, under eviga försök att avvärja katastrofen. Mamma säger: stör inte pappa nu, Boj. Gå in på ditt rum nu, Boj. Boj tänker: ”Varför är pappa sådan? Är det något jag gjort?” och ”Å snälla pappa, släpp inte ut Den Arge. Låt inte Den Arge komma.” Men Den Arge kommer ändå, Boj vet det och mamma vet det. Inget kan stoppa Den Arge.

Efteråt är pappa ledsen och mamma måste trösta. Boj får inte berätta för någon, fast han inte tror på pappa som lovar att det aldrig ska hända igen. Men Boj måste berätta. Det blir till slut i ett brev till Kungen, som kommer och hälsar på och berättar för Boj att det som händer inte är hans fel. Det tillåts bli ett lyckligt slut där pappa får hjälp och Boj får vara duktig, men det blir inget ”och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar” utan man förstår att det återstår mycket arbete för pappan innan han kan komma överens med Den Arge som lever inne i honom.

Den Arge är en känslostormande bok: från inledningens trevande försiktiga glädje till den uppbrusande rädslan när pappan är arg, och sedan vidare till frustrationen över att inte få berätta och inte kunna förändra. Ända till slutet som åter är glädje, med en pappa som Boj kan tycka om utan att alltid vara på sin vakt. Boken kan nog vara svår för barn att ta till sig, och man ska inte vara för liten när man läser den. Men den är också viktig, och konstnärligt bland det bästa som finns i bilderboksväg.

Similar Posts:

• Om vänskap och kokande ilska
• Att frigöra duktiga flickor
• Konsten att sova över
• Bitterljuva sommartankar i collageteknik
• De bra dagarna och de dåliga