Abort då? frågar jag.
Du svarar inte.
Du har en dotter, ni har precis fått en dotter. Man säger grattis, man säger lycka till. Man frågar inte varför du inte hade ihjäl henne medan du hade chansen.

Och allt faller omkring mig igen, så där som det gör när jag läser Åsa Ericsdotter, för att hon sätter ord på det som rör sig precis utanför det som får tänkas. Temat är precis som i de tidigare böckerna kärlek och separationer. Den här gången med inriktning mot äktenskap och otrohet. Vi träffar ett jag och ett du där duet är gift med Karolina samtidigt som han älskar Pia som också är gift och har barn. Jaget och duet har haft ett förhållande tidigare, jaget är också gift och otrogen. Alla i den här boken är otrogna. Och på något sätt är det en lättnad.

Karolina vet kanske, varnar jag. Sådant där känner man på sig.
Du skakar på huvudet. Inte en chans.
Samma kväll granskar jag min man. Vet jag? Något? Minsta lilla? Medan han på sekunden såg igenom varje ögonkast åt det hållet.

När jag träffade Åsa Ericsdotter på bokmässan för två år sedan pratade vi om otrohet som hennes förra bok Svårläst också handlar om. Då sa hon att för de flesta är otrohet det värsta som kan drabba dem och i Äktenskapsbrott fortsätter hon att utforska äktenskapets och tvåsamhetens regler. Precis som i Suzanna Dilbers debutroman Dubbelexponering som kom i våras handlar det om en man som älskar två kvinnor och konflikten i att det är en omöjlighet att ha flera kärlekar i det samhälle som vi lever i.

Du lever med två. Du har den ena på nätterna, den andra på dagarna, den ena på gmailadressen, den andra på hotmail, det går att hantera, det går att slå rätt nummer, du har aldrig gjort ett misstag.

Trots att jaget själv är otrogen tycker hon att duet har passerat en gräns. Han fördjupar sina relationer med båda kvinnorna, skaffar barn med Karolina som han är gift med, låtsasgifter sig med Pia och drömmer om att göra dom gravida samtidigt. För jaget går det en gräns där och hon väljer att ta saken i sina egna händer.

Äktenskapsbrott är på samma gång en spännande relationsroman med sina invecklade intriger, förhållanden från det förflutna som inte skrivs ut och frågan om vem som egentligen bedrar vem. Men det är också ett djupt ifrågasättande av tvåsamheten, familjebildningen och att det bara erbjuds ett alternativ för hur vi får och kan leva våra liv. Det är angeläget och Åsa Ericsdotter tar mig med storm än en gång.

Similar Posts:

• Minst kär vinner
• ”Jag tror att det finns ond och god kärlek” – Intervju med Suzanna Dilber
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter
• Den ena måste dö
• Både sanning och konsekvens

Dubbelexponering tog sin första form sommaren 2007. Då bodde och jobbade Suzanna på Gotland under en period, där även stora delar av Dubbelexponering utspelar sig. Suzanna och hennes kollegor bodde utspridda över ön, det var dålig täckning på mobilen, och långt till närmaste granne. Den lediga tiden ägnade Suzanna åt många och långa promenader. Omvärlden var långt bort och hon insåg hur isolerad man kan bli av att leva på en ö. Dessutom var det ingen som förstod henne när hon beklagade sig för vännerna hemma i Stockholm eftersom alla förknippar Gotland med ett sommarparadis. I det kom tanken på om det hade varit ännu värre: ”Tänk att vara i den här situationen och dessutom vara extremt olycklig och mitt i en kris”.

Foto: Helen Karlsson

Dubbelexponering handlar om två kvinnor i två olika otrohetsdramer. Josefins man har bedragit henne under en längre tid med en yngre kvinna och Ella är kär i en äldre man som redan är gift och har familj. Suzanna berättar att hon ville skriva en roman där två personer upplever en liknande kris men hanterar den helt olika. För Josefin är allt svart eller vitt, det finns inga gråzoner, hon är en kvinna som agerar. För Ella hänger allt på känsla och hon slås hela tiden mellan hopp och förtvivlan. ”Hade de kunnat närma sig varandra i agerande hade båda hanterat sina respektive situationer bättre.”

Mycket av arbetet med romanen har handlat om att skapa trovärdiga karaktärer. Ella är den av huvudkaraktärerna som ligger närmast Suzanna i ålder, livssituation och yrke, och har därför varit lättare för Suzanna att identifiera sig med. Men det var Josefin som kom först med inledningsscenen där Josefin tar emot otrohetsbeskedet hemma i köket. Suzanna berättar också att hon skulle ha väldigt svårt att skriva ur bedragarens perspektiv, eftersom hon skulle ha svårt att föreställa sig någon som ljuger under en så lång tid, ”jag själv är en väldigt dålig lögnare”.

”Jag tror att det finns ond och god kärlek. Sen tror jag inte att det handlar om kärleken i sig, utan att det finns människor som gör varandra ont eller gott. Det finns många människor som binder samman kärlek med fel saker”, säger Suzanna, ”som söker sig till en smärtsam kärlek, men det är ingen kärlek som man blir lycklig av.” Att vilja varandra väl tror Suzanna är en förutsättning för att en kärlek ska vara god och då kanske man avstår från en egoistisk kick för att göra den andre gott, eller för att göra båda gott.

Otrohet har länge varit otillåtet men värderingarna ställs på sin spets mot det individcentrerade samhälle vi har idag, som säger åt oss att sätta sig själv i första rummet. ”Vi ska hela tiden fråga oss hur JAG mår och vad JAG vill”, säger Suzanna. Idag finns det till och med dejtingsajter som fokuserar på gifta individer som vill ha en affär vid sidan av, garanterat fri från kärlek och avundsjuka.

I en otrohetsrelation har alla ett ansvar och ingen går fri. Men den som ger sig in i en relation med någon som redan har en familj har svårt att ta ansvar för konsekvenserna för den familjen. ”Den andres familj blir för diffus eftersom det är personer som man aldrig har träffat. Framförallt måste man ta ansvar för sig själv, vem man vill vara och vad man kan leva med. Det kan kännas osolidariskt att ”förstöra” en familj, men det är alltid den som är otrogen och som har gett ett löfte som ska leva upp till det.”

Suzanna tror att det är oundvikligt att fantisera om hur det skulle vara att byta liv, när man lever med dubbla relationer. Men de flesta är rädda för vilka konsekvenser som följer med uppbrottet. Det är något helt annat att ha en hemlig och isolerad relation till någon, än att dela vardag med varandra. ”Lämnar man något som man känner till för något som man inte känner till så vet man inte vad man får.” säger Suzanna och poängterar att det aldrig finns några garantier.

Själv tror hon att otrohet bara leder till något ont, för alla inblandade parter. I längden kan upplevelsen av otrohet bli en erfarenhet som på sikt kan leda till att man i nya relationer är mer uppmärksam och lyhörd gentemot sin partner. Det enda sättet att förhindra otrohet är enligt Suzanna att prata om små inledande förälskelser med varandra. ”Från början är en förälskelse bara en potential, det är genom att odla förälskelser som de växer till något annat”.

Foto: Helen Karlsson

När jag frågar Suzanna hur romanen skulle ha blivit om könsrollerna hade vara omvända är hon övertygad om att det egentligen skulle bli samma historia. Det har aldrig varit meningen att skriva den typiska otrohetshistorien och hon poängterar att kvinnor är otrogna lika ofta som män.

Den stora och betydelsefulla skillnaden mellan män och kvinnor i otrohetsrelationer är att män har en möjlighet att börja om med en ny familj som kvinnor inte har, eftersom män kan få barn under hela sitt liv. Därför har män fler valmöjligheter när de väljer bort ett förhållande för ett annat. I en situation där en äldre kvinna går ifrån sitt äktenskap för en yngre man handlar det bara om kärlek. På samma sätt är det skillnad för kvinnan som är över 30 och väntar på en man som redan har familj, eftersom hon i och med det kan bli berövad på sin egen möjlighet att bilda familj.

För Ella är kärleken till den upptagna mannen en genuin och äkta kärlek. Hon vill bilda familj och leva med honom, när det inte händer förlorar hon både honom och deras framtida liv tillsammans. ”Han skulle lika gärna kunna vara död för henne”. Trots att han aldrig har lovat henne någonting visar hans kropp och hans handlingar gång på gång hur mycket han älskar henne. Huvudet och kroppen säger olika saker och känslor är oftast så mycket mer äkta. De hamnar i en situation där varje gång de ses är sista gången och det är en relation som bara är tärande. Men det är svårt att gå ifrån något som hela tiden följer efter.

För Josefin är det mycket lättare att gå eftersom hennes man har svikit, hon flyr och stänger av alla känslor. Men hon är den som kommer att ha det jobbigast när boken är slut, då hon tvingas återvända hem och ta itu med allt. Till en början tillåter hon sig inte ens att gråta, men när hon väl börjar kan hon inte hejda det. Den typen av gråt blir enligt Suzanna befriande eftersom man har något uppdämt i sig som behöver komma ut. ”Det skapar ett tomrum av luft där man kan andas och kroppen kan slappna av”.

Ella är Josefins motsats och gråter jämt. Det är en typ av gråt som pågår men inte förändrar någonting, och den blir bara tärande. ”Ellas liv bygger på brist och den gråten gröper ur mer och mer vilket bara leder till att hon blir mer och mer trasig.” säger Suzanna. ”Ellas konflikt handlar hela tiden om att hon vet att det inte är en bra relation för henne att vara i, men hon känner hela tiden att det är precis där hon ska vara.” För Ella blir det också omöjligt att sörja eftersom sorgen efter en kärlek som aldrig blivit inte är en tillräckligt giltig sorg. Hon har inte berättat om relationen för någon och kan därför heller inte söka sympati hos någon. För Josefin är det lättare att få sympati från människor i hennes omgivning, hon är den bedragna, den svikna och har en helt annan rätt och sörja.

Till slut spelar det inte längre någon roll vad som har hänt, vem som har svikit vem, vem som ljugit och vem som inte klarar av att förlåta, för att konsekvenserna har blivit för stora för alla inblandade.

Similar Posts:

• Otrohet utan rätt eller fel
• Äktenskapets tabu
• ”Den största kärleken behöver inte vara den längsta kärleken” – intervju med Åsa Ericsdotter
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Trivsam men långsam deckare

Ella träffar en man som redan har familj, han är hennes enda och stora kärlek. Trots att han inte har gett henne några löften hoppas hon ändå att det ska bli de två på riktigt. Han kan inte bestämma sig och Ellas liv blir till en enda lång väntan på något som aldrig kommer.

Om vartannat berättar Josefin och Ella om kärleken i deras liv. Det är en roman om otrohet som aldrig blir snaskig eller sentimental, det finns inga skandaler att måla upp på väggen, det finns bara sorg. För alla inblandade.

Det är underligt, men när hon säger det finns det inget klichéartat eller enkelt i det. Det är bara rakt och ärligt och omöjligt att ta tillbaka och jag hör på hennes andning att hon är rädd för min reaktion. Jag vet innan hon säger det att jag inte kommer att vilja höra, ändå vet jag att jag måste och att jag blir tvungen att leva med det efteråt.
”Jag såg Ola kyssa någon utanför Elite på Birger Jarlsgatan.”
Så är det sagt. Jag blundar trots att hon inte kan se mig, känner hur telefonen i min hand liksom surrar mot örat. Jag märker att jag biter ihop käkarna hårt, hårt för att inte tänderna ska skallra mot varandra, men jag känner ingenting. Jag känner ingenting.

Så inleder Suzanna Dilber sin berättelse om Josefin. Det går snabbt för mig att komma in i Josefins tankar, berättelsen är rak och enkel att ta till sig, även om Josefin som person inte är det.

Ella har jag svårare att komma in i mycket för att stora delar, alltså sida upp och sida ner, är skriven med kursiv stil. Det blir svårläst och jag kastas om och om ut ur texten. Att ett så stort förlag som Forum låter kursiveringen ta den plats den gör förvånar mig eftersom lässvårigheten höjs markant. Men sen, när jag får tid till att lära känna karaktären bättre kommer jag henne riktigt nära och kan identifiera mig med henne på många sätt.

Så fort jag slutade vara helt kravlöst givande och började behöva, ville ha tillbaka mitt leende och frågade något om om oss, försvann du ur min närhet, svarade inte förrän efter många dagar och ofta utan att egentligen svara. Det fick mig att känna mig desperat, det kändes som att du inte förstod att du valde bort mig, som att jag var den enda av oss som såg det. Jag kunde inte begripa hur du kunde säga nej till mig, till oss. Men det kunde du. Det kunde du verkligen.

Det är inte bara otrogna gifta män med familj som gör sig otillgängliga. Trots att två människor egentligen är kära och skulle kunna dela ett liv tillsammans är det så ofta som det är fel, bostadsort, resor, arbete. Eller bara något annat som gör att det inte funkar just då, just där. Är det något som Suzanna Dilber fångar i den här romanen så är det kärlekens omöjlighet. Men jag kan önska att den omöjligheten, i Ellas fall, hade fått ta sig uttryck utan otroheten. Hur konstigt det än låter gör det självklara i omöjligheten med den gifta mannen berättelsen väl enkel.

Trots att det är Josefin som får sympatierna i boken, är hon en ganska osympatisk person. Det hon saknar mest de månaderna hon är på Gotland är sushi, hon hatar att vara tvingad till att handla kläder på H&M och hon anklagar den ensamma mannen som hon hyr sin stuga av för att spionera på henne när hon klär av sig. Men ingen hjältinna som inte genomgår en förändring, när Josefin lämnar Gotland börjar hennes berättelse om att bygga upp ett nytt liv. Utan kärnfamiljen. Och det kommer att gå bra, för det är trots allt två starka kvinnor som Suzanna Dilber skildrar.

Det är två män och fyra kvinnor i Dubbelexponering och hur det än slutar kommer det att bli omaka par.

Similar Posts:

• ”Jag tror att det finns ond och god kärlek” – Intervju med Suzanna Dilber
• Äktenskapets tabu
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Vart ska vi ta vägen med allt som känns?
• Trivsam men långsam deckare