Dagensbok.com bjuder som vanligt på en massa trevliga tips som du kan ta del av.

Idag skriver Ebba om Susanne Halvardssons Natt – Drömlika fragmentariska dikter som genom nio teman söker skildra om nattens väsen.

Oscar har satt tänderna i Don Winslows Frankie Machine – En deckare som likt Sopranos även visar hur symbiosen mellan yrkeslivet och privatlivet kan se ut, när man valt att göra karriär inom den organiserade brottsligheten.

Som om det inte vore nog kommer Sofia att recensera rysaren Skuggvarelser av Magnus Nordin senare i veckan.

Dessutom berättar Lina om fotoboken Fler tråkiga vykort av Jeppe Wikström – En uppföljare till hans tidigare samling av tråkiga vykort från 50- och -60talet. Stolta porträtteringar av stelbenta byggnader. Idag väldigt skrattretande fenomen, men också som en vacker påminnelse om att även betongen en gång var värd att hyllas.

Trevlig vecka!

Similar Posts:

• Tråkiga bilder som inger hopp
• Nostalgiska hälsningar i fyrfärg
• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Om samhället inte kan skydda oss –
• Spänning som mattas av

Jag får varken tag på en berättelse, en tematik eller någon plats i dikten. Möjligen är avsaknaden av plats medvetet då texten kretsar kring mörkret som suddar ut detaljer så att endast siluetter kvarstår. I sömnen och drömmen består miljöerna ofta av många platser samtidigt eller av ingen alls. Men det tycks mig som att texten gömmer sig och skiftar väl mycket. När jag kommit till hälften av de 148 sidorna märker jag att jag börjar irritera mig på att alla bilder jag skymtar, hela tiden ångar bort och försvinner.

Det som spirar är i mörker
det som väntar

skriver Halvardsson, men bygger inte vidare på bilden av fröet som omsluts av mörker innan det tränger upp ur den svarta myllan och sträcker sig mot ljuset. Istället fortsätter hon:

det som vänder ut bågen som en gång smiddes av något som liknade hat
linjer korsar varandra över kol
vid muren hördes sånger
vid muren fastnade blicken från den som senare
kanske kommer att se

Att säga att man ”inte förstår något” av poetisk text är inte konstruktivt. Men jag kan inte hjälpa att det är så jag känner. Det beror inte på att jag tycker poesi är svårt i allmänhet, utan på att en text som Halvardssons, som inte följer med textens infall och fullföljer bilder gör att jag till slut tappar lusten som läsare. Varje gång jag vänder sida i Natt måste jag på ta sats på nytt, ingenting byggs upp under läsningens gång. När jag under min läsning bara ett fåtal gånger känner tillfredsställelse i några bilder som är tillräckligt tydliga och specifika för att fastna i mig, så ledsnar jag tillslut.

Det är inte bara det att bilderna är flyktiga, ibland dyker inte ens några bilder upp, eftersom de gömmer sig bakom ord som försvagar texten. Ibland är texten för abstrakt och vag, och verkar lita för mycket på språket som verktyg för att förmedla stämningar:

en sidenvind vidrör lågan i mörkrets reservat
en ton från det gamla instrumentet klingar bort
spårlöst in i jorden

Kanske är det vackert, men för mig ogripbart. Uttryck som ”det gamla instrumentet” säger mig ingenting. Ingen bild dyker upp inuti mig. Säkert har Halvardsson själv en bild av en fiol med tre strängar, en gammal tramporgel i en skolsal, en blankpolerad cello eller en klarinett, men hon bjuder inte läsarna på den.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• När vi blundar öppnas nya världar
• Ett kärleksfullt undersökande
• Alltings återvinning
• Dämpad belysning i genomskärning