Det är med andra ord inte särskilt svårt att förstå att de som är snäppet yngre än mig och över huvud taget inte besitter de där minnena har svårt att föreställa sig livet utan modern informationsteknologi. Som Susan Maushart beskriver sina barns tillvaro innan familjen ”kopplade ned” – de ”använder inte ny teknik. De lever i den, på samma sätt som fiskar lever i en damm. Behagligt, konstant och utan att ha en aning om hur de har kommit dit.”

Men vad betyder all den här tekniken som så snabbt har blivit en så stor del av våra liv? Hur påverkar den oss? Kan den vara skadlig för oss? Det frågar sig journalisten Katarina Bjärvall i sin nya bok Var är du? Människan och mobilen.

Var är du? är ett på många sätt ambitiöst försök att ta ett helhetsgrepp om vårt förhållande till just mobiltelefonen. Bjärvall diskuterar telefonens utveckling, dess olika funktioner i vår vardag, eventuella risker med strålningen och annat, vilken roll den spelar i andra delar av världen, hur den tillverkas och var den hamnar i sitt liv efter oss.

Inte minst det globala perspektivet känns angeläget. Det handlar just om tillverkning och återvinning, om material som utvinns under ofta primitiva och farliga förhållanden i trakterna kring Kongo, om brutala fabriker i Kina, om transnationella företag – däribland ”svenska” – som håller sig med underleverantörer till underleverantörer till underleverantörer och avsäger sig allt ansvar för dem som eventuellt kommer i kläm längre ned i kedjan – och så förstås vi som konsumenter som sedan slarvar bort telefoner till höger och vänster eller byter ut dem innan de ens är slutbetalda för att vi fått upp vittringen på någon snyggare med snäppet vassare funktioner.

De telefoner vi ratat kan sedan i bästa fall få nytt liv någonstans i tredje världen, där det saknas fasta telefon- och bredbandsnät och där de faktiskt underlättar vardagen enormt. Oddsen är dock stora att de istället hamnar bland vår enorma export av elektroniska sopor, där de värdefulla metallerna i dem smälts ned över öppen eld av en eller annan fattig barnarbetare helt utan skyddsutrustning.

Nej, jag vet, inget av det där är kanske direkt nyheter. Men vi tycks ju inte precis ha tagit in det heller.

Huruvida sms är bra eller dåligt för ungdomens språk kan kännas trivialt i sammanhanget och det är faktiskt i de sociala bitarna, de om mobiltelefonernas roll i vår egen vardag, som Var är du? kan kännas lite undanglidande. Bjärvall träffar en massa ”mobilmänniskor” och understryker med jämna mellanrum mobilens roll i den egna familjens liv, men hon går sällan riktigt på djupet i de här avsnitten. Vi möter till exempel en tonårstjej som måste ha musik på högsta volym i öronen dygnet runt och bara konstaterar att det ju knappast kan vara nyttigt, men än sen? Hur ska man tolka att vi har så svårt att stå ut med tystnad och väntan, med allt som ens inbjuder till eftertanke?

Bjärvall förhåller sig till sitt studieobjekt med försiktig och reflekterande skepsis. Här och var rinner obehaget över, och diskussionen förlorar något i skärpa. Det är nog mycket riktigt så att alltför mycket av forskningen kring mobilanvändande görs eller sponsras av branschen själv, och som man frågar får man ju som bekant svar.

Att utvecklingen gått så snabbt är förmodligen också ett gott skäl att vara vaksam. Skulle det vara så att den intensiva mobilanvändning som var helt otänkbar för något decennium sedan är hälsovådlig på något sätt, så lär det ju ta ett tag innan vi kan överblicka konsekvenserna.

Similar Posts:

• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Shop ’til we drop?
• Granskning som inte når ända fram
• Can’t Buy Me Love
• Att suga märgen ur livet 2011

I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.

Journalisten Susan Maushart tvingar inte med sina tre tonårsbarn ut i skogen – även om de själva nog uppfattar det ungefär så. Hon tvingar dem att stänga av datorn, teven och mobiltelefonen. I ett halvår.

I mina öron låter det ganska måttligt radikalt – lyssna på radio och cd-skivor eller använda fast telefon går till exempel bra, liksom att använda internet på biblioteket eller i skolan – men i mångas, förvånansvärt nog ofta snarare barnens kompisars föräldrar än kompisarna själva, är det uppenbarligen det. Ändå är det slående hur mycket tid och energi som frigörs, bara på att slippa ”WILF:andet” (”What was I looking for?”-surfandet).

För visst låter det idylliskt? Ungarna sover plötsligt ordentligt, gör bättre ifrån sig i skolan, äter bättre och städar sina rum. De börjar laga mat själva, prata med varandra, läsa tidningen tillsammans, spela sällskapsspel, instrument.

Mindre idylliskt är kanske mutorna som krävs, bråken, missnöjet och tristessen (men tristess är kanske kreativitetens moder?). En av döttrarna flyttar till och med hem till sin pappa en kort period. Ändå är det nog så att också tonåringarna ganska snart kan se fördelar med ”Experimentet”. Det förekommer stunder när man med Maushart bara håller andan, som när hon kommer hem till en hoper ungdomar som står och sjunger ihop vid pianot, eller när sonen Bill reflekterar över hur mycket bättre han hade kunnat vara på saxofonen om han inte lagt all tid på tevespelet istället.

En oväntad bonus med Nedkopplad är faktiskt denna inblick i familjelivet – hur ofta läser man faktiskt en bok som får det att verka roligt och spännande att vara ensamstående mamma till tre tonåringar? Eller egentligen att verka något alls?

Liksom Thoreau i Walden, Mausharts favoritbok och inspiration i Experimentet, utgår hon från ett vardagsliv man som läsare kommer trivsamt nära, men stannar inte där. Istället låter hon familjens digitala och analoga erfarenheter leda vidare och knyter an till debatter och forskningsresultat kring vår relation till tekniken omkring oss.

Inte alla perspektiv kommer med. Miljön spelar märkligt nog en försvinnande liten roll i alltsammans. När familjen inleder Experimentet med två veckor ”utan el” införskaffar de i alla fall en mängd ficklampor, batterier och annat. Dessutom finns det siffror över ungdomars medieanvändning som jag är rätt säker på avser amerikanska eller australiensiska ungdomar. Västerländsk medelklass är definitivt normen.

Med det perspektivet är det inte desto mindre en tankeväckande och underhållande bok. Maushart har ett lättsamt, ofta roligt, lite pratigt språk som jag egentligen hellre hade läst i original. Översättningen är på inget sätt dålig, men så typiskt amerikansk att det är svårt att låta bli att hela tiden översätta tillbaka i huvudet när man läser den.

Maushart beskriver inte minst sin kärlek till tekniken på ett sätt som jag antar att man får grepp om först när man är utan den – för Maushart är knappast någon teknikfiende, om nu någon trodde det. Innan Experimentet tog hon med mobilen på toa och i sängen och använde internet notoriskt för att förtränga att hon faktiskt bodde i Australien snarare än var en amerikan ”på genomresa” sedan 20 år.

Syftet med Experimentet är snarare att få perspektiv och distans, att omvärdera och få syn på, och att lära sig att förhålla sig mer medvetet till tingen omkring oss och hur vi brukar dem. Det må vara en light-variant av Thoreaus ”to live so sturdily and Spartan-like as to put to rout all that was not life”, men det är charmigt och värt att ta i beaktande.

Similar Posts:

• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Koppla mig till 22! Varför då?
• Den som söker måste inte alltid finna
• På spaning efter människans ursprung