I Georges Perecs W eller minnet av barndomen (översättning Sture Pyk) handlar vartannat kapitel om jagberättarens barndom och vartannat om fantasilandet, beläget på någon av de tusen öarna kring Eldslandet. Medan berättaren lever ett till synes vanligt och odramatiskt liv under tysk ockupation, som nästan inte märks i berättelsen, utvecklas den initialt faktaspäckade och lite torra beskrivningen av landet W till en skildring av stegrande brutalitet och skapat kaos.

Skapandet av W är präglat av barndomens kontrollerande fantasiförmåga – förhoppningar om en tillvaro där jag inte blir ett offer för andras sätt att inrätta världen. Georges Perecs W inleds med ”Långt borta på andra sidan jordklotet lär det finnas en ö som heter W” och anslår därmed genast en Jules Vernesk stämning, många läsare har då sin föreställningsvärld klar. Men vi ska inte lita på att saker är vad de synes vara. Vi kan i stället trösta oss med att en god bok inte bör vara förutsägbar. Vi kommer att bjudas på sådana överraskande insikter likt dem Dante erfar i Helvetet när han gång på gång inser att det är döda människor han möter.

Georges Perec (1936-82) hade ett speciellt förhållande till att minnas. Pappan dog i strider mot tyskarna vid Somme 1940 i Främlingslegionens tjänst och mamman mördades som många franska judar i Auschwitz. Perec glömde, av förträngd smärta, allt från sina första sex år. I sitt vuxna liv utvecklade han ett fascinerat och tvångsmässigt förhållningssätt till minnet. Han ville minnas allt!

I skrivföreningen OuLiPo utforskade han självpåtagna begränsningar. Mest känd är romanen Disparition där han utelämnade den vanligaste bokstaven i franska språket – e. För Perec var hårda språkliga begränsningar en tuktan av det instinktiva i skrivandet som ytterst syftade till en språklig frihet inuti tvångströjan.

I det fina förordet av Fabian Kastner erinrar han om Zadie Smiths påstående att det utmärkande för stor litteratur är att den uttrycker författarens sätt att vara i världen. Fabian Kastner finner den beskrivningen stämma mycket väl på Perec. Hur tävlingarna är organiserade i landet W beskrivs detaljerat och egensinnigheten, det självpåtagna tvånget och minnesexercisen gör att författarrösten känns nära. Berättelsen från barndomen saknar visserligen yttre dramatik och svåra upplevelser men är märkligt saklig och osentimental:

På bordet kunde ha legat en smårutig blå vaxduk; över bordet kunde ha hängt en lampa med en vit tallriksliknande skärm av porslin eller emaljerad plåt och en hissanordning med päronliknande motvikt. Sedan kunde jag ha hämtat min skolväska, tagit upp min läsebok, mina skrivböcker och mitt pennskrin av trä och lagt dem på bordet och sedan kunde jag ha gjort mina läxor. För så gick det till i mina läseböcker.

Barnet framstår inte som oskuldsfullt utan nästan som en vuxen individ med tillkortakommanden och ansvar.

Trots formbegränsningen, som inte är så omfattande i den här romanen, så överskuggas inte berättelsen. Det blir alltmer tydligt ju längre man läser att Perec hittat en form, ett rum, att vistas i och där rör sig fritt.

Imre Kertesz´förintelseromaner med mästerverket Mannen utan öde arbetade med det successivt alltmer brutala förtrycket i vardagen. Det osannolika genomfördes så utomordentligt stillsamt och som en del av dagliga livet att det inte blev något att uppröras över för den som inte drabbades. WG Sebald använde minnesåterskapande, långsamt och obevekligt, i Austerlitz. W eller minnet av barndomen tillhör också vittneslitteraturen utan att nämna koncentrationsläger (utom i ett mycket tydligt självbiografiskt avsnitt och i en enda mening när han med sin faster besöker ett museum om koncentrationsläger). Ändå kan man som läsare inte värja sig mot det tilltagande obehag, i takt med tilltagande insikt, som parallellberättandet lägger i dagen. Medan tystnaden härskar och minnet av vidrigheterna försvinner på en ö utanför Eldslandet blir Geoges Perecs uppdrag att minnas, nästan som att vi måste lära oss att minnas. Det vore nog fel att tro att Perec hade ett direkt budskap till sina läsare, han tycks alltför upptagen av sina egna upplevelser, men hans berättelse får ändå en pedagogisk anstrykning. Att glömma eller inte glömma och det praktiska valet däremellan.

Similar Posts:

• Rädd att glömma
• Tårarnas ö
• Allt utom e
• Att vara, osv
• [citation needed]

Pyk är känd inte minst för sitt enorma arbete med att översätta Georges Perecs Försvinna – romanen helt utan bokstaven E – till svenska. Hans brutalfinurliga Hamlet är förmodligen en lisa att spela och som läsare upptäcker man en mängd detaljer man tidigare tappat bort bland alla dessa ord, ord, ord. Frågan är väl om pjäsen har fördel av detta.

Få pjäser fullkomligt dryper av bevingade ord som Hamlet. Och det med rätta. Huvudkaraktärens grubblerier sammanfattar många evigt mänskliga och inte minst moderna problem kring vårt eget ansvar att påverka våra liv och situationer. Hagbergs ”Vad övrigt är, är tystnad” har visserligen i Pyks översättning blivit ”men resten gör vi inget väsen av” – men den überklassiska raden om ”att vara eller inte vara” har faktiskt fått stå kvar. Ett sådant koncentrat av människornas villkor är kanske knappast utbytbart heller.

Men fastän titelrollen är en av litteraturhistoriens allra största karaktärer, liksom Goethes Faust fascinerande modern i sin svaghet och velighet, känns händelseförloppet i sig väl ansträngt. Det är spöken och pirater och incest och norska erövrare och gifter till höger och vänster. Slutet är väl ändå lite för mycket?

Galenskapen är förstås ett plus som inte ens Kenneth Brannagh lyckas sabba. I Hamlets låtsade eller möjligen verkliga galenskap får Shakespeares språkliga finurlighet ett fint uttryck, och för all del även i de sinnesvagt lismande Rosencrantz och Guildenstern – pjäsens Bill och Bull – liksom i den uppenbart senile fjäskgubben Polonius. Ofelias galenskap, slutligen, lyfter en minimal kvinnoroll till betydligt större potential än den trista hemmadotter hon annars skulle vara. En stor del av vinsten finns absolut i det outtalade i förhållandet mellan henne och prinsen – även om hennes status som stor kvinnoroll mest pekar på det ganska patetiskt skrala i utbudet. Att dessutom en knasig dödgrävare som är med i fem minuter brukar räknas som intressantare än det underligt meskorrupta kungaparet är väl också ganska talande.

Utseendemässigt tenderar utgåvor av klassisk litteratur att vara så vansinnigt trista att man får förmoda att förlagen förlitar sig helt på rent kanontvång (inte minst genom våra litteraturvetenskapliga kurslistor) för försäljningen. Shakespeare har på senare tid klarat sig lindrigt undan detta, framför allt tack vare Ordfronts snygga små pocketutgåvor som kanske faktiskt satt en helt ny ribba för formgivningen. Jag har visserligen en mycket söt engelsk Hamlet-utgåva från 1972 där Ofelia med sina blomstergirlanger blivit en fullkomlig liten hippietjej och Hamlet är påfallande lik en ung Jim Morrison, men Fischer & Co:s blanka, svarta omslag med en stor, mörkgrå dödskalle på är nog ändå snäppet vassare. För kan man tala om ett shakespearskt Black Album så är det väl trots allt Hamlet? Sex, gift och, hm, blankvers?

Similar Posts:

• Att sona brott med brott
• Att vara eller inte vara
• Barndomsfantasins förvandling
• Alla dör i slutet
• Ögonblickets mästare