Med undantag för kungen så har samtliga ovanstående nu skrivit böcker om sina erfarenheter från 26 december 2004 och framåt. Jag tycker att Knutsons ingång är bra, hon vill inte skriva en bok om händelseförloppet eller det politiska efterspelet. Hon menar att det redan finns bra böcker skrivna om detta (men specificerar tyvärr inte vilka hon menar). Istället vill hon skriva om de yrkeserfarenheter hon fått under krisen.

Tyvärr är de konkreta råden väldigt få, vilket får mig att ifrågasätta syftet och målet med boken. Knutson framhåller vikten för ett företag att krisöva trots kostnad och tidsåtgång, och skildrar även såna krisövningar på ett väldigt bra och intressant sätt. Hon ger även rådet att alltid vara rak i sin kommunikation. Även när en inte vet något nytt är det viktigt att gå ut med det regelbundet. Och till sist är det viktigt att föra loggbok över allt som händer för att dokumentera vad som skett.

Mer än så blir det i stort sett inte av konkreta råd när jag går igenom mina anteckningar från läsningen. Däremellan hyllar hon sina medarbetare på plats, delar ut några kängor till politiker, skildrar en eldsjäl som jobbar inuti Lille Skutt-dräkten på ett charterhotell. Ganska okontroversiellt och bitvis intressant. Framför allt gillar jag intervjuerna med människor som varit whistleblowers eller hanterat kriser. Kvinnan bakom ”Lex Sara” intervjuas t.ex. Det är en till vissa delar väldigt bra intervju, men så plötsligt rasar kvalitén nedåt när Knutson ömsom drar buzz words och ömsom sågar andra uttryck, som hunnit bli mer daterade. Hon raljerar över ”livspusslet” med yoga och ekologiskt odlade grönsaker och renovering etc. och menar att det bara är att lära sig säga nej.

Det är dock några intressanta åsikter som förs fram som jag önskar hon utvecklat mer eftersom jag provoceras så mycket av dem och tänker att jag inte kan vara ensam om detta:

• Det är bra för medarbetarna att företaget har en policy som gör att de inte får prata med pressen fritt eftersom de då istället kan hjälpa exempelvis en tvåbarnsmamma som håller på att få en psykos. (Negativa aspekter av denna policy tas inte upp alls.)
• Ingen kund vill betala de extra kronorna som krävs för att ett företag ska ha bra krisberedskap. (Tydligen kan inte sånt marknadsföras eller påverkas genom kommunikation.)
• När medarbetare på plats vill fortsätta hjälpa till trots att Fritidsresors kunder är i säkerhet poängterar Knutson att det inte är det som de är bäst på, de har ett annat jobb att sköta: att sälja resor. (Ändå har de nyss hjälpt någon med psykos!)

Idén till boken är tyvärr bättre än boken i sig. Jag önskar att Knutson hade vågat beskriva krishanteringen mer konkret för när hon väl gör det är hon väldigt bra på det. Jag vet inte om titeln är en anspelning på de gamla informationsfoldrarna ”Om kriget kommer” som staten producerade, men att våga vara mer specifik på det sättet som de var hade gagnat både oss som är intresserade av det yrke hon beskriver, och de som faktiskt jobbar med dessa frågor dagligen. Då tror jag syftet och målet med boken hade blivit mer tydligt.

Similar Posts:

• Svart guld, rött blod
• Katastrofens verkliga ansikte
• Viktigt och pedagogiskt om klimatförändringar
• Som Hassan … fast tråkigt
• Information eller propaganda?

I den här boken skriver journalisten Kerstin Lundell om hur det förhåller sig med företagets alla påståenden om sin verksamhet. Kerstin Lundell reser runt i två av de områden i Afrika där Lundin Oil/Petroleum har, eller har haft, verksamhet (i Sudan och Etiopien) och intervjuar personer i lokalbefolkningen. Hon pratar också med flyktingar från de regioner i dessa länder där bolaget haft verksamhet.

Någon utveckling, eller några pengar, från oljebolagets sida verkar sällan eller aldrig ha kommit lokalbefolkningen till del. Verkligheten är snarare den omvända: såväl den sudanesiska som senare den etiopiska staten har med brutala metoder drivit lokalbefolkningen på flykt – i syfte att lättare kunna utvinna den olja som finns i dessa områden. Att det här sammanfaller exakt med den tid då man började utvinna olja i området framgår också från satellitfoton över områdena, där man tydligt ser när exempelvis jordbruksmark inte längre brukas, efter att folket drivits på flykt. Ofta är det kvinnorna som blivit värst utsatta, genom bland annat systematisk användning av våldtäkter. En av de kvinnor som Lundell intervjuar vittnar ingående om hur det gick till.

Det råder alltså ingen tvekan om att allvarliga brott mot mänskligheten begåtts av respektive stat i de här områdena. Den centrala frågan är i vilken utsträckning Lundin Petroleum och andra oljebolag känt till, eller till och med aktivt medverkat till somliga av dessa brott? Att Lundin Petroleum skulle ha varit ovetande om vad som hände är helt omöjligt att tänka sig, konstaterar författaren. Hon intervjuar bland annat en säkerhetsvakt som arbetat för bolaget, som vittnar om hur de haft order att skjuta mot lokalbefolkningen. Bolaget hyrde också in lokala krigsherrar för att sköta säkerheten på plats, och bolagets lokala representanter kan knappast ha varit ovetande om vem eller vilka de då hyrde in. Att företagen däremot skulle ha medverkat aktivt till folkrättsbrott är svårt att leda i bevis, menar författaren, men många indicier och vittnesmål från offer talar för att Lundin Petroleum faktiskt aktivt har gjort det också, bland annat genom att hjälpa till att transportera militära styrkor.

Många bolag avstår från att investera i dessa områden, just för att regimerna bedriver en så hänsynslös politik gentemot lokalbefolkningen och för att det är svårt att inte bli indragen i detta. För företag utan moraliska skrupler finns det dock stora vinster att göra. Det är därför kanske inte så konstigt att Lundin Petroleum på bara ett par årtionden har kunnat växa sig från ett litet och marginellt bolag, till ett av de större på den svenska börsen.

Kerstin Lundells bok är ett viktigt bidrag i en fråga som inte fått uppmärksamhet ens i närheten av vad den förtjänar. Att vissa människor – och företag – är villiga att mer eller mindre gå över lik för att tjäna pengar är förstås kanske ingen nyhet. Men nu är Lundin Petroleum inte vilket företag som helst. För det första därför att det är ett av få svenska oljebolag – och därför att många har en föreställning om att svenska företag av någon anledning skulle vara bättre än utländska företag på den punkten. För det andra därför att Sveriges utrikesminister – Carl Bildt – länge satt i styrelsen för detta bolag. Faktiskt ända fram till dess att han blev utrikesminister.

Bildt fortsatte också att äga aktier i bolaget ännu längre – ända fram tills påtryckningarna blev för stora. Bolagets dåvarande investeringar i Sudan bekymrade honom inte särskilt mycket. Tvärtom, han insisterade på att det var bra att företag investerade i fattiga länder, eftersom det kunde leda till ekonomisk utveckling. Anklagelser om brott mot mänskliga rättigheter, även från tunga instanser som Amnesty International, ignorerades. Frågan är om Bildt visste hur det verkligen förhöll sig med företagets verksamhet i Sudan, men valde att blunda och hålla tyst om det, eller om han var så naiv att han faktiskt trodde allt vad företagets representanter berättade för honom?

Tack vare Lundells bok blir det än svårare att blunda för de blodbesudlade delarna av Lundin Petroleums verksamhet. Boken är välskriven, med många och trovärdiga intervjuer med människor som kan vittna direkt om företagets aktiviteter. Att Lundin Petroleum avstår från att ställa upp på en intervju är därför kanske symptomatiskt. Det är kanske lättare att försöka hålla tyst, och hoppas att stormen (än en gång) blåser över.

Similar Posts:

• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• Legosoldater i fokus
• Riskkapitalister är också människor
• Kapitalismens David mot Goliat
• Ingående skildring av hyckleriets mästare