För som Malmqvist själv konstaterar tidigt i boken är det inte nödvändigtvis de snälla som ges utrymme. Det är inte nödvändigtvis det snälla vi vill läsa om. Under de tjugo första åren av föreningen Rockpartys historia har det stormat en del. Det har skapats en del rubriker. Det är bakom dem vi vill komma.

Och det gör vi.

För även om den här boken i slutändan är en fantastisk handledning till allt vad musikföreningslivet egentligen handlar om ryggar inte Malmqvist för att närma sig heta potatisar som Håkan Waxegårds utfösning alternativt avhopp (beroende på hur man väljer att läsa historien), Sara Odins tragiska bortgång (som Malmqvist väljer att skylla på framförallt Courtney Love) och de många jobbiga ekonomiska bakslagen.

Trots att det är en hel del skit och surt arbete som kommer upp till ytan och ställs ut i ljuset för allmänt beskådande i boken så andas den ändå kamplust och framåtanda. Glädje och rock’n'roll.

Det är fantastiskt kul att läsa om hur Nick Cave går vilse i kulverten under Folkets Hus i Hultsfred. Det är kanske inte förvånande att läsa Holes rider, men ändå intressant. Det avslöjas en hel del om det glamorösa livet på backstageområdet och de flesta av årens knarkavslöjanden och svarta rubriker gås igenom. Vi får veta vilka som svinat mest och värst. Vilka som haft mest sex och galnast presskonferenser. Självklart skrivs det även en del om Bajsmannen och det allmäna livet på campingen.

Mycket av det som skrivs i boken skulle för tio år sedan ha gett frikyrkopolitikerna i Hultsfred tillräckligt med argument för att stänga ner festivalen för gott. Lyckligtvis verkar Rockparty ostoppbara av sådana krafter idag.

Visst, jag hade gärna läst mer om musiken under festivalerna. Men för att göra den rättvisa skulle sidomfånget nog ha behövt tvingats upp till åtminstone det tredubbla. Dessutom kan ju den som vill alltid jaga recensioner i tidningsarkiv och många av de senare årens festivaler är noggrant bevarade och bevakade på bland annat Rockpartys egen webbsajt.

Avslutningsvis måste jag säga att jag verkligen uppskattar avsnittet med de skivor Stefan Malmqvist inspirerats av under skrivandets gång. Det är kul läsning för en musikidiot som jag.

Det här borde vara obligatorisk läsning för varje aspirerande festivalarrangör.

Similar Posts:

• Caveman
• Grant & I (and me!!)
• Stämningsladdade bilder, rörigt berättande
• Platt fall
• Salomes underbara resa genom en Gustave Doré-etsning