Båda böckerna utspelar sig vid ett kafébord. I det inre rummet på Kranes konditori samspråkar den olyckliga, halvgamla sömmerskan Katinka Stordal med en illa beryktad svensk sjöman och super till på blanka förmiddagen. Vid sitt stambord på Torvalds namnlösa kafé smörjer ett – till en början namnlöst – medelålders par kråset med smarriga marängbakelser, chokladbitar, croissanter, chokladtårta jämte otaliga koppar kaffe.

Alltmedan de samtalar om såväl stort som smått, om barndomsminnen, kvinnans skolelever, mannens chef, som inte längre trivs i den rollen med mera. I synnerhet kvinnan är en riktig pratkvarn. Dialoger är både Cora Sandels och Sofia Torvalds paradgren; att läsa deras kaféböcker är som att sitta på första parkett på teatern. Ändå är det mycket som sägs mellan raderna.

Mia och Mikael (som de visar sig heta) har lärt känna varandra på en stödgrupp för frånskilda. Fast Mia flyttar efter en tid ihop med sin före detta man Robban igen. Hon är lärare och har en son i tonåren vid namn Simon. Mia är liten och docksöt, men har på sistone börjat känna sig gammal och sliten. Likt Cora Sandels romangestalt Alberte är hon ständigt frusen. Mia är osäker och neurotisk. En känslomänniska, som analayserar allt som hennes vän säger. Hon är tämligen krävande, osäker och sårbar.

Mikael är tystlåten och sakligt lagd. Han lägger sig vinn om att uppmuntra och stötta Mia. Mikael har skägg, är lång och lite böjd med antydan till mage, samt bär ständigt skrynkliga skjortor. Robban kallar honom föraktfullt för kulturman, men jag får inte riktigt klart för mig vad han arbetar med. Kanske något med IT?

Ett strikt, men outtalat, regelverk omgärdar deras umgänge. Mia och Mikael ringer till exempel aldrig till varandra, utan nöjer sig med att utväxla textmeddelanden. De känner varandra utan och innan, har utvecklat egna ritualer, ses alltid på tu man hand, men rör inte vid varandra fysiskt.

Paret har en egen värld, ett andningshål i vardagen. I likhet med Katinka Stordal i Kranes konditori vill de slippa ifrån omgivningens krav en stund, fly från sin ensamhet och sitt enahanda vardagsliv. Man och son respektive flickvän till trots. Att sätta en etikett på deras relation är inte det lättaste. Handlar det om vänskap, förälskelse, svärmeri, kärlek eller vad? Det är först när Mikael bryter mot de oskrivna reglerna och tar med sig sin nya flickvän till deras kafébord, som förtrollningen bryts och deras luftslott raseras.

Kaféet är en lågmäld, vardaglig, lyhörd, ömsint, finstämd, tänkvärd, välskriven och älskansvärd psykologisk roman alternativt kammarspel. Även pyttesmå skiftningar i samspelet noteras och romanens klangbotten är mörk.

Rollistan ståtar med endast en handfull karaktärer. De två huvudpersonerna benämns som ”hon” respektive ”han”. Deras namn avslöjas först väldigt sent i berättelsen, vilken består av korta, enkla meningar. Mestadels dialoger.

Spelplatsen är (huvudsakligen) – vad det verkar – ett kondis i en småstad någonstans i Finlands svensktrakter, möjligen i Österbotten. Den kvinnliga huvudkaraktären är modersmålslärare. Ett ord som jag inte tror att man använder i Sverige så ofta längre. Men jag tippar att det är i bruk i finlandssvenskan, som förefaller mer ålderdomlig.

Varje kapitel inleds med en angivelse av det datum och klockslag, då paret stämt möte. Inomhus ställs i stark kontrast mot utomhus. Det är varmt och ombonat på serveringen, medan det oftast snöar, regnar eller blåser utanför kaféfönstret.

På ett fåtal ställen träffar vi Mia och Mikael i deras respektive hem. För egen del önskar jag att författaren varit helt konsekvent och låtit karaktärerna hålla sig inom kaféets väggar. Inte desto mindre har jag haft överraskande stort utbyte av den här förträffliga romanen. Att jag dessutom är barnsligt förtjust i kaféer gör det hela inte sämre.

De log och såg varandra i ögonen en stund, och sedan väjde båda undan blicken i samma stund, som de brukade.

Similar Posts:

• Tröstprästinnan
• Noveller om folk som känner varandra
• Brott i bloggvärlden och Blå villan
• När självbiografin är som bäst
• En pappa är en pappa är en pappa?

Det är i min egen vardag jag står och plockar ur diskmaskinen och tänker på boken och plötsligt dyker en formulering upp och jag måste skriva ned den. Måste:

Jag tycker inte om att hon skriver ”så här känns ångest”. Jag vill att hon ska skriva ”så här känns min ångest”, eftersom jag har så svårt för den där sortens generaliserande. Samtidigt inser jag ju att olika människors ångestupplevelser ofta har stora likheter. Så: Jag vill inte att hon ska göra sig till uttolkare för min ångest. Så måste det vara.

Och sedan läser jag vidare.

Hon är rolig och desperat. Rolig för att hon känner sig tvungen att vara det, för att ångesten blir för tung för andra annars. Men också rolig för att hon kan se sig själv och oss andra utifrån, peka på det absurda men med ömhet, för när man befinner sig mitt i det har logiken farit all världens väg, åtminstone på det plan som betyder något.

Det ledsamma med min ångest är att den är seg som en novemberdag. Den är ful och ointressant.
Den syns inte. För det mesta är jag bara en kvinna i medelåldern som åker till kontoret. Hon åker buss, hon åker metro. Hon skriver sina artiklar och sitter på kafé och sedan går hon hem igen. Hon ler.
”Du är alltid så glad!”
När hon hyperventilerar på metron märker ingen det. Hon är otroligt diskret, den här kvinnan. En vacker dag kommer hon att rasa ihop så hänsynsfullt.

Någon kanske skulle invända att det tunga inte blir så tungt och svart som det kanske ”borde” vara men man måste överleva även sin egen skildring och när något tar så stor del av ens liv och man trots allt lever vidare och – nästan – fungerar som andra, ja, då blir det nog så. För hon är högfungerande också när hon befinner sig djupt nere i ångesten.

Och hon är högfungerande i sitt sätt att blanda det poetiska och det vardagliga, att fånga liknelser och bilder som verkligen förmedlar något.

Jag gjorde en intervju med en förgyllarmästare. [---]
Och jag tänker att jag inbillar mig att jag är ett sådant tunt guldblad, så spröd är jag att man skulle få rada 20 000 av mig på hög för att jag skulle bli en millimeter hög.
Så tunn är jag att man måste greppa mig med speciella instrument och sedan lägga mig på en dyna av bockskinn och stryka mig med en tunn borste av ekorrpäls. Och sedan, mycket försiktigt, fästa mig med ett speciallim som tillverkats genom att koka upp en hare.
Så ömtålig är jag att man måste fästa mig vid livet på det här viset. När jag en gång är faststruken glänser jag och glänser, det finns inget så vackert som jag när jag behandlas väl.

Jag tycker om henne, hennes funderingar, hennes försök att hitta svaren i litteraturen (de finns där, även om man kanske inte förstår det först). Jag tycker om hennes insikter och sätt att formulera dem. Och jag inser att det kanske behövs ett ”så här känns ångest” just för att det finns så många sätt att försöka fånga känslan att man blir alldeles matt när man tänker på det.

Hon är en ångestgudinna men också en tröstens prästinna och nu ska jag läsa hennes tidigare böcker.

Similar Posts:

• Kyckling ánnoying l’orange
• Personligt om stress
• Det går aldrig som man tänkt sig
• Det räcker inte
• Recensionen, ditt as