I Du & jag var Andreas huvudpersonen och visst, hans värld kretsade väl inte precis kring klasskompisen Alicia. Lite kanske. Andreas hade annat att tänka på också, men nog tycker jag att jag känner Alicia ganska bra redan när jag slår upp Hon & han, den fristående uppföljaren ur hennes perspektiv. Men om ”hon” ur Andreas synvinkel ganska givet hade varit just Alicia är det långt ifrån säkert att det är han som är hennes ”han” med stort H.

Andreas är jättebra. Det ser ju Alicia med. Hon skäms ibland när hon undviker honom för coolare sällskap i skolan, men hon kan också bli skitirriterad på honom. Kan han inte ens ta de chanser han får att bli mer populär? Måste han svara rätt på frökens frågor jämt, eller hänga med töntige Edvin? Kan han inte försöka anstränga sig lite åtminstone?

Nej, Alicia behöver någon som höjer hennes status i Idas, Kevins och de andras ögon, inte hela tiden hotar att dra ner henne. En äldre pojkvän. Det vore perfekt. Så en dag får hon en vänförfrågan på Facebook från snygge Lucas som är hela 17 år och går i gymnasiet i samma stad. Först tror Alicia att någon driver med henne, men Lucas verkar riktig, är underbar att chatta med, och innan Alicia riktigt vet hur det gått till har hon övertygat Ida och de andra om att han är hennes pojkvän. Nu måste hon bara träffa honom och se till att han blir det också …

Precis som Andreas är Alicia en smart och känslig nästintill tonåring. Det ligger kanske i sakens natur att hon är närmare den gränsen än han är – tjejer ska ju mogna tidigare än killar; det är inte minst ett mantra Alicia upprepar för sig själv – med hela brådskan, hungern efter förvandling som det ibland innebär. Där Andreas mitt i virrvarret har en viss grundtrygghet har Alicia istället ett nästan desperat drag, en längtan efter att vara så där självklar som Ida verkar, som är alldeles hjärtskärande. Kanske till och med farlig?

Jo, det finns ett antal romaner för unga om farorna med internet och att alla där inte nödvändigtvis är dem de utger sig för att vara. Sofia Frenchs Sötaste Klara och Magnus Nordins Avgrundens änglar är ett par riktigt läskiga exempel. Här skriver von Bredow om det på precis rätt nivå för åldersgruppen, tror jag, med stort allvar och inkännande, men utan att göra skräckhistoria man slår ifrån sig av det. Hon & han blir en riktig blandvändare inte i första hand för att det är spännande om Lucas finns på riktigt eller inte, utan för att man känner med Alicia och vill veta hur det går för henne.

Jag trodde att jag skulle sakna von Bredow i ungdomsboksklassen, när hon nu gått över till mellanåldersböcker för åtminstone en hel trilogi (nästa gång blir perspektivet tydligen Kevins) och det gör jag väl i och för sig, men jag kan inte vara annat än glad för de yngre läsarnas skull. De får välskrivna, nyansrika böcker av en kaliber som inte precis är självklar i den ålderskategorin – och de här romanerna håller gott att läsa även för oss som är betydligt äldre.

Similar Posts:

• Hur olik får man vara?
• Upp, upp – och sen då?
• Tretton år och evigt balansgående
• Gravvnojja 2007
• Journalistiskt om svårförståeliga känslor

Marcus förändrar hela Klaras liv. Plötsligt finns det någon som förstår henne, som hon kan prata med allt om, till och med kärlek och sex. Plötsligt har Klaras liv fått en mening.

När baksidestexten till Sötaste Klara avslutas med meningarna ”Men något går fel. Något går helt åt H-E…”, tänker jag att det här är just another deprimerande historia om våldtäkt. Men det är det inte, inte riktigt.

Författaren Sofia French arbetar också som journalist och utgångspunkten för Sötaste Klara är en serie intervjuer med tjejer som utsatts för nätgromning, alltså en vuxen person som tar kontakt med barn via nätet för att skapa känslomässiga band och därefter utnyttja dem sexuellt. Den färdiga boken är en skönlitterär version av intervjuerna – och den har även lästs och kommenterats av en skolklass innan den gavs ut, vilket gör att tillkomsthistorien är lite speciell och ganska spännande. Men jag kan tycka att det faktum att förlaget trycker så mycket på detta på sätt och vis tar fokus från själva boken, fokus som den förtjänar.

Litterärt sett är det inte någon av de bättre ungdomsböcker jag läst, men innehållsmässigt och tematiskt är den stark och berörande. Här beskrivs det obegripliga, det som ingen skulle kunna förstå. I jagform berättar Klara om hur hon älskar Marcus. Och när det visar sig att han är någon han inte borde vara, när han visar sig vara Mälardalsmannen, som under tio års tid lurat 117 tjejer på samma sätt som han lurat Klara, så älskar hon honom fortfarande. Fastän hon vittnar mot honom, fastän hon skräms av honom, så känner hon sig fortfarande attraherad av honom. Längtan efter att vara speciell för någon, och hoppet om att vara det, grusas hänsynslöst och sveket gör fruktansvärt ont.

På inget sätt kan jag förstå, kan jag förmå mig att hata honom. Fast jag borde. Fast han är ett odjur, en kriminell, en bedragare. Fast han lurat mig från första stund, fast han aldrig haft några känslor för mig eller brytt sig det minsta lilla.

De här känslorna är väldigt bra beskrivna – men kanske är det inte beskrivningen så mycket som de motsägelsefulla och svårförståeliga känslorna som fascinerar. Men även resten av romanen, bifigurerna som trots att de inte får så mycket utrymme ändå inte blir alltför stereotypa och platta (som Madde, den coola tjejen som plötsligt får för sig att ta hand om Klara, och som då inte lurar henne, utan faktiskt visar sig vara schysst på riktigt). Det bidrar till att nyansera övergreppsskildringen och sätta den i en trovärdig kontext.

Det enda jag funderar lite över är den lösa föräldratråden. En bra bit in i boken är jag övertygad om att mamman är otrogen, men det kommer aldrig fram. Och trots att det kanske gör berättelsen än mer autentisk (för i verkliga livet så rinner ju små historier ut i sanden bara sådär) så blir mitt dramaturgiska sinne otillfredsställt och besviket.

Som helhet är Sötaste Klara en upplevelse som griper tag och en bok som överraskar positivt (även om ämnet i sig, och behovet av en bok som denna, inte är särskilt upplyftande).

Similar Posts:

• Hur blir man självklar?
• Uthängda
• Stackars Klara
• Hästar och kärlek
• Föl är ömtåliga

På jakt efter Mr Kim i Seoul är en bok som inte är helt självklart definierad. ”Skönlitteratur” enligt förlaget, men mitt intryck, både av boken och av intervjuer med författaren, är snarare det av självbiografi med fackinslag. Å andra sidan har väl alla berättelser åtminstone en del fiktion i sig.

Och inte för att den inte är tillräckligt stilistiskt medvetet för att vara (bra) skönlitteratur. De små textstyckena framstår nästan som prosadikter, små, självständiga, men sammanlänkade. French pärlar upp en serie bilder från uppväxten som adopterad i Sverige och från de tre resorna till Sydkorea, men också intryck från debatten kring adoption, både i Sverige och Korea.

Roman eller inte är texten snabbt läst. Det är korta textsjok med mycket vitt på sidorna. Tankarna däremot dröjer sig kvar.

Sedan Koreakrigets slut 1953 har närmare nio tusen barn adopterats från Sydkorea till Sverige. 1971, när Sofia French adopterades, kom 1541 barn hit därifrån. Sedan dess har utlandsadoptionerna därifrån minskat betydligt, och blivit betydligt dyrare. Från koreansk sida är utlandsadoptioner något man försöker undvika. French beskriver en känsla av skuld i landet. Samtidigt som barn som övergetts av sina familjer traditionellt nedvärderas finns ett kollektivt dåligt samvete över att ha lämnat bort sina barn. Och så Sverige, där ofrivilligt barnlösa lägger enorma summor på diverse behandlingar, och där adoption alltid framställs som en sista utväg.

Det måste vara något mycket speciellt, att delvis höra till en helt annan del av världen. Men samtidigt är ju identitet något vi alla grubblar över. Det är också något French lyckas fånga – kanske på grund av sin beundransvärda distans till de egna upplevelserna – och som gör att boken kan fungera på flera plan samtidigt. Både som en berättelse om den specifika situation adopterade befinner sig i, och som allmänna funderingar kring identitetsskapande. Man kan mycket väl vara ”helsvensk” med råttfärgat alldagligt utseende och känna igen sig i tankarna kring vem man är, vad som är arv och vad som är miljö, vad man blir och vad man kunde ha blivit. Vad som påverkar de val man gör, bra som mindre lyckade.

Det är när Sofia French själv får barn som hon på allvar börjar fundera över de här frågorna. När hennes son blir stor nog att undra vill hon ha andra svar att ge honom än de enkla standardsvar hon själv är van att ge. Även om jag inte själv har barn kan jag förstå det behovet. Alanis Morissette sjunger i ett eller annat sammanhang ”How would I explain this to my children if I had them?” Det är en fantastiskt vettig fråga man antagligen borde ställa sig oftare.

Similar Posts:

• Kapade rötter
• Betydelsen av en familj
• Journalistiskt om svårförståeliga känslor
• Utanpå och inuti
• Hur blir man självklar?