Nu undrar ni kanske vad det här har med litteratur att göra. Bra fråga i så fall. För när en del av dessa forskares alster når läsare utanför de statsvetenskapliga föreläsningssalarna, beror det sannolikt på forskningens innehåll snarare än dessa verks litterära kvalitéer.

Inte desto mindre tycker jag att just idag är en passande dag att ägna den statsvetenskapliga facklitteraturen lite extra uppmärksamhet.

Årets pristagare är Robert Axelrod. År 1984 gav han ut en bok som sammanfattade den forskning han bedrivit om samarbete utifrån ett spelteoretiskt perspektiv. Boken heter The Evolution of Co-operation, på svenska Från konflikt till samverkan, utgiven av SNS förlag 1987. Jag noterade att ganska snart efter att nyheten annonserats att Axelrod var årets pristagare skytteanum blev de återstående exemplaren av den svenska översättningen slutsålda i bokhandeln. Även utbudet på internetantikvariaten tunnades ut i en rasande fart.

Som tur var så hade jag ett exemplar av den engelska varianten, så om ni klickar på länken nedan kan ni läsa en recension av boken.

Robert Axelrod: The Evolution of Co-operation
En formel för mänsklig interaktion

”Vad krävs för att samarbete skall uppstå i en värld befolkad av egoister? Det är den komplexa frågan som Robert Axelrod försöker besvara i den här boken.Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten…” Läs mer

När jag tittar på listan över pristagare genom åren ser jag en fullständig dominans av USA. Av totalt nitton utdelade pris är elva stycken tilldelade amerikanska forskare på amerikanska universitet och sex till utländska forskare på amerikanska universitet. Återstår alltså endast två pristagare som inte har någon anknytning till USA. Den ena är fransmannen Jean Blondel (2004) som verkade vid ett italienskt universitet och tysken Fritz Scharpf (2000) som verkade vid Max Planck Institute i Köln.

Den här övervikten mot forskning från USA är nog lite besvärande. På Uppsala Universitets hemsida har redaktören valt att uttrycka det så här: ”En genomgång av pristagarna visar dock att demokratin – i såväl teori som praktik – varit det dominerande temat i modern statskunskap”. Nu tillhör jag den skaran folk som tycker att det finns en hel del bra saker med USA, men jag är lite tveksam till ifall de skall få all uppmärksamhet inom området demokratiforskning

Egentligen vill jag kolla upp Blondel och Scharpf lite mer ingående, men eftersom jag inte särskilt ofta lustläser dylika avhandlingar och forskningsrapporter lägger jag ner projektet direkt. Innan jag ens har börjat. Enklast så.

En sak med dagensbok.com gör mig alltid extra glad, och det är det fantastiska arkivet. Ta mig tusan om jag inte hittar Robert Putnam, 2006 års pristagare där! Redan år 2002 skrev Klas Rönnbäck en recension av den då mycket uppmärksammade Den ensamme bowlaren. En bestseller inom statsvetenskaplig litteratur. Läsaren får dock tänka på att en del kritik sedan dess har riktats mot Putnams forskning kring det som tas upp i boken. Fler faktorer än de Putnam behandlar har betydelse för de slutsatser han drar.

Robert Putnam: Den ensamme bowlaren
Sköt dig själv och skit i andra?

”Så är det till slut vetenskapligt ”bevisat”: amerikanarna har blivit allt mer egoistiska. Som titeln på den här boken säger; från att tidigare ha bowlat tillsammans med vänner eller med ett bowlinglag, bowlar idag allt fler amerikaner ensamma. Det här går igen på område efter område; sport, religion, umgänge med andra…” Läs mer

Det faktum att endast fyra av de nitton pristagarna är kvinnor kompenseras i viss mån av att fjolårets pristagare, Carole Pateman, studerar statsvetenskap ur ett genusperspektiv. Hennes mest kända bok är The Sexual Contract, där hon sågar det politisk-filosofiska västerländska patriarkatet. Känns ganska uppfriskande i det här sammanhanget.

Jag vill gärna avsluta denna utläggning om Skytteanska priset med att uppmärksamma er på att 1995 fick Robert A. Dahl det allra första priset. Jag sitter här med hans bok Demokratin och dess antagonister i handen. En klassiker från 1989 som ingick i en kurs jag läste en gång. Egentligen tycker jag att den är värd en egen recension, men eftersom det var ett bra tag sedan jag läste den så skulle det krävas en omläsning. Jag tror jag skippar det och istället lägger mig på soffan med en lättsam roman.

Similar Posts:

• En formel för mänsklig interaktion
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Sköt dig själv och skit i andra?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Flera Sovjet igår, egna nationer idag

Han närmade sig problemet genom att utlysa en dataspelsturnering där deltagare från olika vetenskaper skapade egna strategiska program som alla fick spela mot varandra. Utgångspunkten för spelet var det klassiska spelteoretiska problemet ”fångarnas dilemma”. De discipliner som representerades i denna första turnering var psykologi, ekonomi, statsvetenskap, mattematik och sociologi.

Just den här varianten av fångarnas dilemma bygger på att kontakten mellan spelarna är långvarig och upprepad. Olika strategier fungerar olika väl beroende på om deltagarna vet ifall de skall mötas igen eller inte.

Så, när skall man då samarbeta och när skall man hoppa av ett samarbete? Den överlägsna strategin i denna turnering hette ”TIT FOR TAT”, lika för lika. Där börjar programmet med att samarbeta och därefter imiterar det motståndarens drag. Denna strategi är mest lönsam i längden. Även om ett mer svekfullt program kan få mer poäng i en enstaka omgång så är detta mer vänliga program oslagbart över tid. Det lönar sig att samarbeta, men man skall inte vara ”för snäll” och låta sig utnyttjas. ”TIT FOR TAT” är aldrig först med att svika, men återgäldar genast ett svek. Det är en strategi som är lätt för motspelaren att identifiera då det är konsekvent och väldigt tydligt med vad som inte accepteras. Strategin är inte heller långsint, utan förlåter genast ifall motspelaren vill återuppta samarbetet.

Axelrod redogör i boken för olika parametrar som behöver viktas på olika sätt för att samarbete skall löna sig i längden. Dessa uträkningar kan vara lite krångliga att följa med i, men det är inte nödvändigt för läsaren att förstå precis allt av detta. Slutsatserna är viktigare, och dessa är noggrant förklarade. Läsaren måste också hålla i minnet att denna forskning är från 1980-talet. ”TIT FOR TAT” är fortfarande den bästa strategin, men vissa modifikationer har tillkommit under årens lopp och fortsatt forskning har visat att spelarens rykte är en betydande faktor.

Boken tar också upp ett biologiskt perspektiv. Axelrod redogör för hur olika organismer samverkar. Det hela blir mycket intressant när han beskriver förhållandet mellan parasit och värddjur och olika bakterier. Han förklarar även tillkomst av cancer ur en spelteoretisk synvinkel (!).

Ett annat stycke i boken känns dock lite obekvämt. Det är när han redogör för hur minoriteter samverkar med en majoritetsbefolkning. Resonemanget i sig är intressant och bara det faktum att han beskriver denna komplicerade relation i matematiska termer gör det på ett vis enklare att sätta sig in i hur det är att befinna sig i en samhällelig minoritet. Det som blir konstigt är när detta exemplifieras genom varför zigenare inte betalar läkarräkningar men betalar räkningar till kommunen. Ett exempel som kanske inte känns helt fräscht.

Istället känns det mer intressant att läsa andra exempel hämtade från skyttegravskrig, amerikanska senaten, handel och övrig politik. Han visar också hur en liten grupp med en mer samarbetsinriktad stil kan förändra agerandet hos en större befolkning som handlar i mer renodlat egenintresse.

Denna utgåva har ett förord av cynikern Richard Dawkins. Även i den här korta texten hinner han med att håna folk som har en tro. Han menar dock att världen skulle tjäna på om alla studerade och anammade innehållet i Axelrods forskning. Det måste jag nog hålla med om. Även om det bär mig emot.

Det här är onekligen en mycket intressant bok som på ett strukturerat sätt redogör för samarbetets fördelar. Fast efter läsningen av Nassim Talebs bok Den svarta svanen, fick min tilltro till statsvenskaplig forskning en rejäl törn. Så kan jag inte låta bli att ifrågasätta precis allt med den här forskningen. Om jag hade låtit bli att läsa Taleb hade jag varit mer entusiastisk över det här med att skapa matematiska formler för mänskligt beteende.

Similar Posts:

• Prestigefylld prisutdelning i Uppsala idag
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Snygg sågning av diverse vetenskaper