Det fortsätter någonstans där. Där allt kombineras och smälter samman i en slags knutpunkt. Fast det är ingen kärna. Det är mer som olika sprickor bara, glapp och sprickor. Det är så det är. Det är så här det är.

I Det är så här det är finns ett urval av den brittiska poeten Selima Hills (född 1945) dikter ur elva diktsamlingar, skrivna mellan 1984 och 2009. De är olika utformade, följer olika, relativt fria, mönster, intar olika perspektiv, men ändå är dikterna karaktäristiska och samlingen väl sammanhållen. Av en stämning och känsla som kan beskrivas som hård och lite smutsig, fast samtidigt glittrande. Stark, men utan att förneka att svagheten finns. En svart humor och en sorts cynism som ändå är totalt ärlig och tragisk och uppriktig. En icke-ironisk ironi. Ett hat och en kritik och en kärleksförklaring.

Mina tankar förs under läsningen fram och tillbaka mellan alla litterära referenser Hill kan tänkas tangera (eller som tangerar Hill, eller bara har något gemensamt), från Sylvia Plath till Mina Loy – och några gånger vidare även till Mare Kandre och Sara Stridsberg.

Det är texter om att vara kvinna, typ, eller dotter, eller den sinnessjuka, eller mamman, eller barnet, att alltid behöva förhålla sig till något. Mannen, den heterosexuella relationen, ungefär, som står i centrum, som utgör ramarna för det möjliga – fast ändå inte. Jo, det finns där, ett sorts tvåkönat begär, och den där maktrelationen, perspektivet, förtrycket. Men det finns samtidigt en förskjutning. Där det normativa (inklusive det förtryckande, vidriga i detta) blir något mindre viktigt, där fokus istället ligger på relationer till mammor, barn, väninnor, sköterskor, vårdare, systrar – som en gemenskap som ligger mellan eller bortom de traditionella (eller inte, kanske har de alltid varit en del av traditionen, ingått i, utgjort ett alternativ, ett annat rum, inuti rummet).

Det handlar om makt, om relationer. Och sättet de gestaltas gör dem till något förfrämligat. Det är ett språk och en text som inte väjer för det lite äckliga, det som lite grann går över gränsen – och det gör det nästan hela tiden. Det är inte sunt och friskt och nyttigt och lyckligt.

Alla som rörde vid henne blev ledsna
och därför har de spärrat in henne, för de blev ledsna,
och de har spärrat in henne
där ingen kan se henne utom sköterskor
som, när de ser henne sitta här ensam och sysslolös,
ställer sig bakom henne
och oavbrutet kammar hennes hår –
det vackraste hår hyresgästen någonsin hade sett,
änglarnas hår,
älskarnas

tills hon får panik.
Hon står inte ut med deras behov att förstå henne,
hon står inte ut med deras behov att komma så nära,
att smeka hennes ärr
och ta av sina handskar och undersöka det
och klänga genom hennes hår
och borra genom hennes hjärna in till sorgen
som aldrig slutar försöka att ta tag i händerna på borsten
medan de oavbrutet, oavbrutet borstar
hennes åtråvärda hår.

Rubriken är ”Hårborste”, ur samlingen Bunny (2001) som enligt Roy Isaksson, som översatt, tolkat, gjort urvalet och skrivit förordet (som ny Hill-läsare är jag helt utelämnad åt Isakssons tolkningar, kan inte riktigt värdera dem eller jämföra, men jag tänker att det (förhoppningsvis) är ett bra jobb, inte minst initiativet) är ett besök i ”tonårens plågade tillvaro” fyllt av bedräglig erotik och galenskap. Galenskapen är ett återkommande tema. Vissa texter placerar sig på psyksjukhus och vårdanstalter, men det som är mest påtagligt är hur galenskapen även invaderar den så kallade vanliga världen. Som om alla är sinnessjuka, hela världen, och också som att det måste vara så. Det blir som en röd tråd genom dikterna från de olika samlingarna – som visserligen består av dikter skrivna ur olika perspektiv, som om hon intar en roll, men ändå har samma känsla. Till exempel av att vara en främling.

Vi vill göra vårt bästa
men vi kan inte.
Vi gör vårt bästa för att tillfredsställa dom
men det gör vi inte.
Vi begår misstag om och om igen.
Varför? För att vi är dumma! Vi är så dumma
att vi känner hemlängtan i våra egna hem!
Vi har hemlängtan, och det gör ont, men vi är så dumma
att vi inte vet vad det är vi har hemlängtan till!
Vi knipsar och hackar och svabbar och gör vårt bästa
och hela tiden känner vi oss bedrövade.
Vi krymper som räkor inuti våra vackra klänningar.
Vi krymper och rasar inuti vårt klibbiga hår.

På samma sätt är kropp och det kroppsliga alltid närvarande. Som en symbol kanske för hur kvinnan reduceras till en kropp – men också en möjlighet (det finns inget passivt, det kroppliga är istället alla känslor komprimerade och konkretiserade), en möjlighet att (åter)erövra. Kroppen är fängelset. Och befrielsen. Att vara extremt arg och extremt kärlekfull.

För ja, det är extremt. Men lågmält. Allt på samma gång.

Nattrum
30 juni

Jag vet att de tycker jag borde sakna min mor
men allt jag egentligen saknar är slätterna
där jag kan galoppera
på den stiligaste häst
långt bortom fönstret där hon vinkar,
klädd i en liten, tår-fläckad, paljetterad cardigan
med rynkad panna som betyder att jag krossat hennes hjärta

Det komplexa och motsägelsefulla blir exempelvis tydligt här. I relationen mellan mamma och dotter. I arvet (stoltheten och tvånget och föraktet). Som att aldrig kunna bestämma sig för om en ska hata eller älska. Att alltid misslyckas, men att lyckas i misslyckandet.

Hästen
En gång var jag en flicka
men gav upp det hela

och lät håret växa
och blev en häst.

Jag tänker att det här är en sorts nyckel. Till dikterna eller till livet. I försöket att vara flicka går det att ge upp, hitta ett alternativ i det djuriska (som både blir en symbol för befrielsen från det mänskliga och för hur det som flicka tycks omöjligt att få ett värde som människa).

Till slut, när det mänskliga övergetts, när vi lyckats misslyckas, när det smutsiga glittrar och glittret är smutsigt, springer vi fria.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• En ny värld öppnar sig
• Avgrundsvrål
• Helgon och kroppar
• Lockrop från underjorden