För många av de unga kvinnorna är sommaren i New York ett sista äventyr innan de ska gifta sig till hösten. För Sylvia är det språngbrädan som hon tänker sig ska ge hennes litterära karriär fart. Hon ska skaffa sig kontakter, en förläggare. Hon ska skriva sin första roman.

”Körsbär i snön” är färgen på Sylvias favoritläppstift, en mättad, mörkröd nyans. De unga kvinnorna i gruppen ger henne snart smeknamnet Munnen, delvis, kan man föreställa sig, på grund av hennes sensuellt markerade, hungriga läppar, delvis för hennes kaxiga förmåga att ge svar på tal.

”Körsbär” har en andra betydelse också, som oskuld, mödom. Är det något att hålla på? En del av flickorna rodnar vid blotta tanken, andra, som Sylvia och nya bästa väninnan Carol, roar sig med att genera de andra med sin uppriktighet och sin blaserade världsvana.

Det är en snygg, på en gång naiv och cynisk, lite otäck kvinnlighet som Tahvanainen gestaltar. Ytan är allt, och kvinnligheten är på en gång till salu och inte. Att vara ung och vacker är en biljett till uppmärksamhet, gratismiddagar, drinkar och presenter, som självklart måste utnyttjas – åtminstone om man som Sylvia är där på litterära meriter och med små kontanta medel – men som också kommer med ett högt pris. Männens krav kan avvisas eller tillgodoses, men kvinnligheten är ständigt och obehagligt responsiv. Det är ingen självklarhet att, som Sylvia kräver att få göra, ta egna initiativ.

Samtidigt är det ett New York i en brytningstid som skildras. Mademoiselle kräver hatt och handskar av sina unga praktikanter, och på hotellet är manliga besökare förbjudna utanför lobbyn. Nedanför den vindlande brandtrappan väntar dock ett nattligt New York fyllt av nattklubbar, jazz och män, män, män. Möjligheterna är oändliga. Kanske mer för att samla livserfarenheter än för att skapa skrivro.

Tahvanainens Plath är så ung, så kaxig och sårbar. Det slår mig att medan jag när jag läste Glaskupan, Plaths egen roman baserad på hennes upplevelser den där New York-sommaren, var yngre än huvudpersonen är jag nu inte bara äldre än den livshungriga Esther/Sylvia, utan också äldre än författaren var när hon dog. Så märkligt, att den här unga kvinnan också står så nära döden. Eller?

Skulle det med nödvändighet sluta så? Var den intensiva livshungern och döden två sidor av samma mynt? ”Det kan hända att min rädsla och mitt skrivande är samma sak”, funderar Tahvanainens Sylvia. ”Det betyder att jag inte har något skrivande utan Panikfågeln.”

Finlandssvenska Sanna Tahvanainen är för mig en ny bekantskap, men Körsbär i snön är egentligen den tredje delen i en löst sammanhållen trilogi om kvinnoliv, där de båda första utgörs av biografiska romaner om drottning Victoria av Storbritannien respektive modeskaparen Coco Chanel, Bär den som en krona (2013) och Den lilla svarta (2016). Den här romanen gör mig klart nyfiken även på dessa.

Similar Posts:

• Vägen mot slutet
• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Svindlande briljant debut
• Kyla och hetta