Att Ruta Sepetys har lagt ner tre år på att skriva och göra research för den här romanen märks. Detaljerna är väl avvägda och det historiska återberättandet precist. Boken är lärorik samtidigt som den är gripande och den berättar om en, åtminstone för mig, okänd del av andra världskriget. Det är dels själva förlisningen, som ju är fruktansvärd, men också karaktärernas egna historier. De kommer alla från olika platser – Litauen, Polen, Ostpreussen, Tyskland. Det ger en bredd till historien och en förståelse för lidandet som fanns i även dessa länder. Framför allt fokuserar den på de ungas historia och vad som händer när man måste lämna precis allt.

Medkänslan lyser stark genom romanen. För mig är det främst ögonblicksbilderna som berör – människorna som måste lämna ifrån sig sina barn, som går i kylan i korta byxor, som lämnats kvar i snön där andra fortsätter att gå. Det finns en enorm respekt för alla som blev offer för krigets brutalitet, från alla sidor. Den uppmuntrar oss idag att minnas och prata om det som hände. Att inte låta dem glömmas bort.

Det är något svårare att sympatisera med huvudkaraktärerna. Visst bryr man sig om dem, man skrattar och gråter med dem men slutet lämnar mig inte lika berörd som väntat. De är intressanta i sin kontext men inte för sig själva. Det är framför allt Alfred som är svår att känna med. Hans tankar upprör för mycket trots att vi får veta varför han tänker som han gör.

Om man gillar ungdomsböcker och historiska romaner är detta helt rätt bok. Om du som mig blir något trött av det plötsliga höstmörkret så föreslår jag att du väntar till våren. Sepetys bok är stark, på flera sätt. Den är läsvärd, rörande och viktig men kommer att skaka dig. Var beredd.

Similar Posts:

• Down in New Orleans
• Att läsa en bok som är lika bra när man är 23 som när man var 11 år
• Att ge de tystade röst
• Something is rotten in the state of Ireland
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal

Historiska ungdomsromaner har de senaste decennierna kommit helt i skymundan. Först fantasy och sedan dystopiska framtidsversioner har varit och är väl det som gäller, men effekten är på sätt och vis densamma. Världen vi som läsare får tillgång till är en delvis annan än vår egen.

Oavsett vilket tycks den där världen nästan alltid dyster, och man kan ju fråga sig varför. Det gör till exempel litteraturvetaren Maria Nilson i sin Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur. Att också starka hjältinnor är ett bärande inslag i många av de där mörka berättelserna är lika uppenbart, och Josie i Färgen på drömmar är, med sin utsatthet och sin inre drivkraft, på många sätt en av dem.

Sepetys roman har en klar noir-potential. Den har den undre världen, med skuggor och vapen och gangsters och inte minst den svekfulla femme fatale-mamman. Ändå lever boken inte riktigt upp till potentialen och det beror nog på att huvudpersonen helt enkelt är för renodlat god och oskyldig. Trots den rätt jävliga uppväxten tycks Josie leva lite som i en bubbla där hon frambringar det godhjärtade i nästan alla skumma men förvånansvärt hederliga typer hon har omkring sig. Om små tecknade fåglar flätade hennes hår om morgnarna – och hjälpte henne fästa den lilla pistolen i strumpebandet – skulle jag inte bli helt förvånad.

Det blir lätt lite konstigt med en hjältinna som för all del är sympatisk men har väl mycket av Disney-prinsessa över sig, placerad i en miljö där repliker som ”Din mamma är en korkad hora” hör till vardagslivet. Samtidigt som Josie inte kan tänka sig att sänka sig till mammans nivå, framställs de andra prostituerade och småskurkarna som reko typer, på något sätt hederliga och nästan alltid med ett hjärta av guld. Det gäller inte minst bordellmamman Willie, det närmaste en verklig modersfigur Josie har, vilket uppriktigt sagt känns problematiskt. Hon tjänar trots allt en förmögenhet på andra kvinnors kroppar, men framstår samtidigt som både deras och Josies kloka beskyddare.

Amerikanska ungdomsförfattare har nu en alldeles särskild förmåga att skriva om sex. De kan vara hur explicita och pryda som helst på en enda gång. Ofta vet jag inte riktigt hur de gör det, men ibland fungerar det bättre och ibland sämre, kan man väl säga. Å ena sidan kan det bygga upp spänningar som går att skära med kniv. Å den andra blir det lätt enormt hycklande. Inte sällan är det båda alternativen samtidigt, men här lämnar det nog mest en inte riktigt behaglig bismak.

Min känsla är att Sepetys vill skriva New Orleans och 1950-talet och har läst på ordentligt om dem, men inte riktigt lagt den tid på intrigen som hade behövts. Resultatet blir en skildring som ibland kantrar över i det förutsägbara och klichéartade, som berör svåra ämnen men aldrig riktigt ger dem den tyngd de förtjänar och som här och var haltar berättartekniskt. I några av de första scenerna ser vi till exempel bordellen med den nyanlända, sjuåriga Josies ögon och jag har extremt svårt att tänka mig att ens en ovanligt intelligent och observant sjuåring skulle ha en sådan fingertoppskänsla för inredningsdetaljer, material och smycken.

Spänningen i den klassiska kärlekstriangeln – ska Josie falla för den flirtige Jesse eller för Patrick, vars far äger bokhandeln där hon också arbetar (och bor) – blir inte särskilt spännande i och med att jag från ungefär första sidan bara vill skaka henne och ryta: ”Kom ut ur 50-talsbubblan! Han är BÖG!”. Andra trådar – den stilige herrn som Josie fantiserar om skulle kunna vara hennes pappa men som blir rånmördad strax efter sitt besök i bokhandeln, och vad hennes mamma med gangsterpojkvän egentligen har med saken att göra – utvecklas aldrig riktigt som de utlovar och slutet känns lätt ihophastat.

Med allt detta sagt är ändå tiden och platsen överlag väl tecknade. Josies längtan bort och inte minst hennes förkrossande förhållande till den opålitliga mamman berör, trots allt. Även en hel del relationer till birollsfigurer är ömsint skildrade. Jag måste nog ändå hoppas på att historiska ungdomsromaner ska kunna stå sig lite starkare framöver.

Similar Posts:

• En smärtsam och bortglömd historia
• En opålitlig historia
• Mörkt, mörkt och magiskt
• Vecka 28: Fly undan med en bok
• Rhymes with bitches

Min bästa bild av absolut ledighet handlar inte om bad och strand. Nej, jag brukar drömma om en vind. Upp dit är trappan knirkig och knarrig, och väl där är det varmt och kvavt, och luktar instängt. Öppna ett litet fönster kan du göra, med risk att skrämma spindlarna. Där står konstiga möbler som ingen använder längre, de kikar på en genom halvmörkret. En soffa kanske, som bjuder in. Sätt dig här.

När jag var liten hade jag en sån vind, vid vårt sommarställe. Jag brukade fly upp dit med en bok när jag tyckte att omvärlden krävde för mycket social samvaro. Satt i en annan miljö än den jag var van vid kunde jag lättare sjunka in, fokusera. Jag tänker på vinden när jag läser The Atlantics artikel om ”How To Trick Your Kids Into Reading All Summer Long”. Daniel Willingham skriver om vikten av att omge barn med böcker som det naturliga alternativet att ta till vid uttråkan. Att ständigt byta ut vad som finns att tillgå, att dra med barnet till biblioteket. Att inte tvinga eller locka med belöning efteråt. Att få barnet att känna att hen har valt det själv.

Just behovet av att ”ha valt själv”, det tänker jag ofta på när jag läser böcker som jag ska recensera. Hur det kan kännas som en plikt, ett jobb, när de växer på hög, och lusten flyr undan skuldkänslorna att inte ha varit snabb nog. Då och då måste en lura sig. Plocka upp en bok som kanske inte var tänkt att läsas nu, gå ifrån planen som en så snabbt arbetar upp för sig själv. Som när vi var på Österlen och jag hade fem böcker med mig i väskan. Men ändå valde att läsa Amanda Svenssons senaste, som kompisen tagit med sig. Jag flydde in i grönskan vid poolen, tydligen måste det inte vara en vind. La mig raklång bland insekter och blad, och lät mig sugas in. Bara en katt som då och då kom och störde.

Veckan bjuder på lästips för alla ålderskategorier. Igår skrev Rebecka om Pija Lindenbaums senaste. ”Precis som i de tidigare böckerna om Micke fylls Jag vaktar hunden av Lindenbaumsk humor som trots de korta och barnanpassade meningarna lyser igenom. En styrka som få andra besitter”, skriver hon bland annat.

Och idag, tisdag, skriver Björn om Torgny Lindgrens Klingsor. ”Gubben suger på pipan, ler lite pillemariskt, och levererar ännu en mångbottnigt västerbottnig skröna. Han har kul, och då har läsaren det också.”

På onsdag är det Ellas tur. Hon har läst en historisk ungdomsroman, Färgen på drömmar av Ruta Sepetys. Den utspelar sig i 1950-talets New Orleans, i de ruffiga franska kvarteren, och handlar om 17-åriga Josie, som är dotter till en prostituerad och drömmer om att ta sig långt ifrån New Orleans och få börja på collage. ”En ganska fin tids- och miljöskildring, men jag tyckte nog att författaren borde ägnat lite mindre tid åt att förälska sig i gamla bordellmammor och mer tid åt att utveckla den egna intrigen.”

Inspirerat av den bokens noir-potential blir det även en bonusrecension av litteraturvetaren Maria Nilsons Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur – en bok med mängder av spännande lästips, men också med lite problem med urval och definitionen av just ”teen noir”, tycker Ella.

Till på torsdagen har Anna C läst norska Kristin Bergets senaste diktsamling. Hon kallar den mycket läsvärd och stark.

Och på fredag kommer min recension av Böcker, en samling av essäer som Virginia Woolf skrivit. Texterna behandlar på olika sätt läsande och skrivande. Ibland är de regelrätta recensioner, ibland diskuterar de författarskap eller konsten att skriva och läsa över huvud taget. Jag visste faktiskt inte att Woolf var en sån feministisk kämpe. Trots deras litterära olikheter höjer hon upp diverse kvinnliga författare, i egenskap av att de är kvinnor, i en tid när det fortfarande ansågs udda om kvinnor studerade. Upplyftande alltså, djupt intressant och inspirerande, och så skrev hon ju väldigt bra också.

På lördag gästar Sara Swedhs, som läser litteraturvetenskap. Hon skriver om ungdomsboken I huvudet på Colin Fischer av manusförfattarna till bland annat X-men: First class och Thor; Ashley Edward Miller och Zack Stentz. Boken handlar om fjortonårige Colin som har Aspbergers syndrom. Han är inte bara bra på att se mönster som andra missar, hans största idol är detektiven Sherlock Holmes, och snart får han ett eget mysterium att lösa när en revolver avfyras i skolkafeterian.

Gott om böcker alltså. Nu behöver du bara leta upp din vind…

Similar Posts:

• I huvudet på en inte allt för vanlig fjortonåring
• Dansa med vargen!
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Vecka 44 – Höstlov på Dagensbok
• A life less ordinary